Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av fotsjukvård för funktionshindrade.
En väl fungerande fotsjukvård är en förutsättning för att många personer med funktionshinder ska fungera i vardagen. Det gäller särskilt diabetiker, psoriasissjuka, reumatiker, hjärt- och kärlsjuka samt de som lider av neurologiska handikapp.
Avsaknad av fotsjukvård leder till kraftigt försämrad livskvalitet och ökade kostnader för vård och läkemedel - både för individen och för samhället.
Tillgång till fotsjukvård kan vara livsavgörande, t.ex. för diabetiker.
För personer med psoriasis eller psoriasisartrit kan det många gånger vara avgörande för möjligheten att kunna leva ett "normalt" liv. Ett liv utan "onödiga" sjukskrivningar och inläggningar för slutenvård.
Ytterst få sjukvårdshuvudmän tillgodoser dessa gruppers behov av fotsjukvård genom att ha fotterapeuter anställa. Några sjukvårdshuvudmän har tecknat vårdavtal med privata fotterapeuter. För att "lösa" problemet med tillgång till fotsjukvård förekommer även att remisser skrivs ut till fotterapeuter som saknar medicinsk kompetens, något som lätt leder till allvarliga felbehandlingar.
Vanligast är dock att det helt saknas vårdavtal. Individen får, utan tillgång till remiss, själv lösa sitt vårdbehov. Man väljer en fotterapeut på vinst och förlust, utan kunskap eller garantier om vilken medicinsk kompetens hon eller han har.
Det är inte självklart att fotsjukvården betraktas som sjukvårdande behandling av sjukvårdshuvudmännen. Behandlingsavgiften för fotsjukvård ligger bara i undantagsfall inom ramen för högkostnadsskyddet. Avgifterna för behandling varierar kraftigt mellan sjukvårdshuvudmännen. Hos privata fotterapeuter, som saknar vårdavtal med sjukvårdshuvudmannen, blir kostnaden mångdubbelt högre för den som behöver vård än om man fick det som sjukvårdande behandling. Kostnaderna slår orimligt hårt mot redan utsatta patientgrupper som behöver återkommande fotsjukvård.
Både tillgången till fotsjukvård och kostnaden för den varierar stort beroende på var i landet man bor. Det är således valet av bostadsort som avgör om jag ska få tillgång till fotsjukvård eller inte och vad den kommer att kosta mig. Det rimmar illa med hälso- och sjukvårdslagens mål om vård på lika villkor för hela befolkningen.
Vi anser att det finns starka, både samhällsekonomiska och individuella, skäl till att se över hur behovet av fotsjukvård för funktionshindrade som diabetiker, personer med psoriasis, psoriasisartrit, reumatiker, hjärt- och kärlsjuka samt neurologiskt skadade skall kunna tillgodoses.
|
Stockholm den 23 september 2004 |
|
|
Lennart Axelsson (s) |
Laila Bjurling (s) |