Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utarbeta ett förslag till behovsstyrda tandvårdssubventioner.
Villkoren inom tandvårdsförsäkringen har fortlöpande ändrats. Förändringarna har ofta kommit överraskande för såväl patienter som vårdgivare. Med vissa undantag kan man se en successiv urholkning och försämring av den ganska generösa tandvårdsförsäkring som sjösattes 1974.
Genom en central statlig prissättning administrerad av Riksförsäkringsverket blev både folktandvård och privattandläkare inlåsta i ett gigantiskt planekonomiskt system, vilket till slut enbart uppmuntrade så kallad systemsmarthet (det vill säga att vård och behandling utfördes eller åtminstone bokfördes på ett sådant sätt att taxan kunde kringgås så mycket som möjligt).
Tandvårdstaxan sänktes successivt så att det kring slutet av 1990-talet skulle ha krävts en 25-procentig taxehöjning för att återställa värdet till 1974 års prisnivå.
Då prissättningen släpptes fri 1999 vidtog ganska omfattande prishöjningar inom både landstingssektor och privattandvård. Samtidigt har flera nya och moderna behandlingsmetoder som ofta är både bättre och billigare införts, men dessa åtgärder har naturligt nog inte tidigare omfattats av den statligt styrda taxan. Trots prishöjningar har patienttrycket ökat. Detta har till stor del sin grund i den stora utflyttningen av i Sverige utbildade tandläkare som slutligen tröttnat på svensk tandvårdspolitik och dess planekonomiska system. Som exempel kan nämnas att ca 850 svenska tandläkare i dag är verksamma i England, och ännu fler finns utspridda över världen.
Det råder stor samstämmighet om sambandet mellan munhälsa och det allmänna hälsotillståndet, "munnen är kroppens spegel". Ett flertal undersökningar visar att tandlossningssjukdom (parodontit) kan ge upphov till infektioner i hjärta och njurar med bland annat fel på hjärtklaffar som följd. Stora pengar skulle kunna sparas om så få som en på tusen klaffoperationer kunde undvikas genom en bättre tandhälsa.
Alla som besökt tandläkare under senare år vet att kostnaderna för tandvård ökat kraftigt, detta samtidigt som inflationen i samhället minskat. Sammanlagt har tandvårdskostnaderna ökat sex gånger snabbare än konsumentprisindex och sedan 1990 har de ökat tredubbelt. Orsaken är inte att tandläkare och andra verksamma inom vården skott sig på patienterna utan at staten dragit undan det stöd som man tidigare gett till tandvård. I klartext är det politikerna som beslutat detta. Redan 1999 uttryckte socialministern oro över att tandvården var på väg att bli en klassfråga. Bara några år senare har kostnaderna ökat med ytterligare mer än 25 procent och fortfarande syns inga förslag till förbättringar från regeringens sida.
Det senaste regeringen infört inom tandvårdspolitiken är ett särskilt högkostnadsskydd för äldre över 65 år. Själva idén om ett högkostnadsskydd för en avgränsad åldersgrupp är märklig eftersom många med stora behov utelämnas. Regeringen har valt att istället för att rikta det offentliga stödet till dem som har höga tandvårdskostnader, sprida ut det offentligas begränsade resurser för tandvård på ett stort antal människor. Samtidigt blir tandvårdskostnaderna orimliga för personer med låga eller måttliga inkomster, men med stort behov av tandvårdsinsatser.
Den prioritering som regeringen har gjort, att subventionera tandvård för alla över 65 år samtidigt som skyddet för personer med stora tandvårdskostnader urgröps, är inte acceptabel. Vad är det som säger att en pensionerad höginkomsttagare har större behov av ett högkostnadsskydd jämfört med en lågavlönad ensamstående förälder?
I stället borde man konstruera ett förslag till högkostnadsskydd som styrs helt av vårdbehovets omfattning, inte av patientens ålder. Det inkluderar alla med ett omfattande behov av kostsam tandvård som inte har egna resurser. Det är både enkelt och lättförståeligt. En självrisk för enkla och vanliga tandvårdsarbeten gör att de disponibla medlen kan användas effektivt till dem med stora behov.
Det har redan visat sig att hela tillskottet till tandvårdsförsäkringen går till att täcka kostnader inom 65-plussystemet. Detta innebär att ålder istället för behov även gynnas i framtiden.
|
Stockholm den 29 september 2004 |
|
|
Ewa Björling (m) |
Göran Lindblad (m) |