Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sprututbytesverksamhet för narkotikamissbrukare inte skall få förekomma.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att samhällets signaler för ett narkotikafritt samhälle med nolltolerans mot narkotikahantering måste stärkas.
Enligt beslut i den infekterade sprutbytesdiskussionen skall staten varken uppmana till eller förbjuda sprutbyte. I stället skall detta vara en fråga för varje landsting att ta ställning till, efter att man uppfyllt vissa krav såsom att tillhandahålla vård och behandling av narkotikamissbrukare.
En rak och tydlig linje mot narkotika är därmed i fara. Att utan säkerställda effekter vad gäller bekämpning av infektioner genomföra "fria sprutor" är kontraproduktivt i förhållande till en restriktiv narkotikapolitik. I stället fordras en restriktiv linje i narkotikapolitiken, med tanke på de drogliberala vindar som breder ut sig i Europa. Den alltmer tillåtande attityd som finns till narkotika måste brytas. Att erbjuda "fria sprutor" till narkomaner ger fel signaler. Det ska istället vara jobbigt att knarka. I dag är tillgången på narkotika mycket stor. Det finns gott om droger till låga priser. Det är köparens marknad, som en narkotikapolis uttryckte det.
I stället för fria sprutor måste insatser till för hög tillgänglighet till behandling och en intensifiering av den uppsökande verksamheten. Polis- och tullverksamheten behöver stärkas så att tillgängligheten på narkotika begränsas.
Det övergripande mål som statsmakten satt upp för narkotikapolitiken är ett narkotikafritt samhälle. Detta har sedan delats in i tre mer konkreta mål: att minska nyrekryteringen till missbruk, att förmå fler missbrukare att upphöra med sitt missbruk och att minska tillgången på narkotika. Man kan med fog ställa sig frågan hur sprutbytesprogrammet bidrar till att uppnå målen om ett narkotikafritt samhälle.
Argumentet för att införa sprutbyten är att det skall ses som en smittskyddsåtgärd mot hiv och andra infektionssjukdomar. Men det finns ingen vetenskaplig studie som visar att hivsmittan minskat bland narkomaner i Sverige på grund av sprutbyten. Vad man däremot sett är att antalet narkotikarelaterade dödsfall ökat kraftigt i Skåneregionen, som under snart 20 år haft försöksverksamhet med fria sprutor. Ett annat argument för sprutprojektet har varit att man förhindrat hepatit B-smitta. Men faktum är att även antalet hepatit B-smittade narkomaner ökat.
Flera tunga remissinstanser som Svenska narkomanvårdsförbundet, Kriminellas Revansch i Samhället (KRIS), Föräldraföreningen mot narkotika, Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle och många andra frivilligorganisationer har tagit ställning mot sprutbyten. Även erfarna socialarbetare och poliser med mångårig erfarenhet och professionell kunskap ser risker med sprutbytesverksamhet.
Sammanfattningsvis finns alltså flera risker med en utbyggd sprutbytesverksamhet. Verksamheten kan ge oklara signaler om målsättningen "ett narkotikafritt samhälle" fortfarande gäller. Fria sprutor skulle kunna stimulera till ett ökat injektionsmissbruk. Studier har visat att försöksverksamheten i Skåne inte inneburit att missbrukare blivit mer motiverade att sluta knarka, delta i vård och behandling eller fått utökade kontakter med socialtjänsten.
|
Stockholm den 28 september 2004 |
|
|
Hillevi Engström (m) |
Karin Enström (m) |