Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av samverkan mellan myndigheter och organisationer som arbetar med psykiskt sjuka, drogmissbrukare och hemlösa.
Rätten till ett värdigt liv är något som borde vara alla människor förunnat och det var också en av grundtankarna när psykädelreformen genomfördes. Även psykiskt funktionshindrade människor skulle få möjlighet till ett värdigt liv med bland annat eget boende. Naturligtvis med stöd av samhället. Nu kan vi blicka tillbaka och se hur det har gått. Under mitten av 1970-talet till mitten av 1980-talet var det ovanligt med hemlöshet i Sverige. Därefter har de hemlösa och uteliggarna tyvärr blivit ett allt vanligare inslag i vårt samhälle. Trots ett antal socialpolitiska insatser har hemlösheten bitit sig fast. Därtill har antalet hemlösa med drogmissbruk och psykiska problem ökat. Förtvivlade anhöriga menar att de inte får det stöd av samhället som utlovades vid psykädelreformens införande. Drogmissbrukare med psykiska besvär bollas mellan sjukvårdens olika inrättningar, med risk för att helt stå utanför den vård de verkligen behöver. En helhetssyn på och ett övergripande ansvar för problematiken verkar tyvärr fortfarande saknas. Som vi redan vet är en av de vanligaste slutsatserna i olika utredningar att det behövs bättre samverkan mellan myndigheter, och mellan myndigheter och organisationer som arbetar med hemlösa. Nu gäller det att snabbt komma tillrätta med de problem som utgör hinder för myndigheter att ge psykiskt sjuka med drogmissbruk och hemlöshet den hjälp och vård som krävs.
|
Stockholm den 24 september 2004 |
|
|
Helena Frisk (s) |
Ann-Kristine Johansson (s) |