Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att hälso- och sjukvårdens avgiftssystem bör tillämpas för röntgenundersökning på specialistklinik för odontologisk radiologi.
Odontologisk radiologi är en av Socialstyrelsen erkänd specialitet inom tandvården. Specialiteten omfattar röntgenundersökningar av tänder och käkar, ansiktsskelett, spottkörtlar, näsans bihålor, käkleder och svalget. Kunskapsområdet gränsar mot den medicinska röntgenspecialiteten och särskilt den subspecialitet som benämns neuroradiologi. De odontologiska radiologerna är huvudsakligen verksamma vid röntgenavdelningarna på de större sjukhusen i Sverige och vid de odontologiska fakulteterna. Patienter remitteras till odontologisk radiolog när den remitterande tandläkaren eller läkaren saknar egen kompetens eller specialapparatur för att utreda sjukliga förändringar inom framför allt käk- och ansiktsskelett. Att specialiteten är förlagd till sjukhusens röntgenavdelningar medför att man kan samutnyttja dyrbar och kompetenskrävande apparatur vid exempelvis datortomografi och magnetkameraundersökningar.
Den odontologiska radiologen har särskilda kunskaper inom tand- och käkområdet. Dessa kunskaper saknas oftast hos de medicinska röntgenspecialisterna. Ett nära samarbete mellan röntgenspecialisterna från den odontologiska och den medicinska sidan gynnar därför i hög grad vårdkvalitet och kunskapsutveckling.
Om sjukliga förändringar misstänks kunna ha dentalt ursprung, är det naturligt för remittenten att skicka en remiss till den odontologiske röntgenspecialisten. Exempel på detta är utredning av kroniska smärttillstånd eller utredning av cystor och tumörer i käk- och ansiktsregionen.
Denna för patienten såändamålsenliga organisation innebär ett rättviseproblem som visar sig genom att om en läkare skickar en remiss till odontologisk röntgenspecialist räknas undersökningen som sjukvård och debiteras enligt sjukvårdstaxan, medan om en tandläkare skickar remiss för exakt samma undersökning efter exakt samma diagnos, debiteras undersökningen enligt tandvårdstaxan. Detta innebär att för samma undersökning, baserad på samma tillstånd, kan patienten debiteras allt från 0 kronor till 2 000 kronor, beroende på vem som skickat remissen. Remisser skickas ofta från käkkirurger inom sjukvården och då räknas undersökningen oftast som sjukvård, trots att remittenten är tandläkare. En ytterligare komplicerande faktor är att debiteringen hanteras olika inom olika landsting och till och med inom samma landsting. Det innebär att man inom samma landsting kan tillämpa olika betalningsprinciper beroende på var patienten bor och vart patienten remitteras och av vem.
Det är orimligt att patientavgiften för samma undersökning, med samma frågeställning, baserad på samma diagnos, till samma röntgenspecialist kan variera mellan 0 och 2 000 kronor, enbart beroende på vem som skrev remissen.
Det rimliga är att alla specialistundersökningar enligt ovan inom området odontologisk radiologi räknas som sjukvård och debiteras patienten enligt sjukvårdstaxan. Det skulle tillgodose grundläggande krav på rättvisa i en solidariskt finansierad hälso- och sjukvård. I ett övergripande perspektiv är omfattningen av odontologiska specialiströntgenundersökningar mycket ringa. Det innebär att en förändring av hälso- och sjukvårdens avgiftssystem enligt ovan, skulle föranleda mycket små merkostnader för samhället, men en stor och rättvis besparing för ett begränsat antal patienter. Om uppenbara systemfel undanröjs ökas samtidigt vårt solidariskt finansierade avgifts-
systems legitimitet.
|
Stockholm den 27 september 2004 |
|
|
Olle Sandahl (kd) |