Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätten till en kontinuerlig och livslång rehabilitering.
FN:s standardregler, regel 3, fastslår att alla människor med en funktionsnedsättning som behöver rehabilitering, bör ha tillgång till en sådan. Vidare sägs att begreppet "rehabilitering" avser en process som syftar till att människor med någon form av funktionsnedsättning ska uppnå och behålla bästa möjliga fysiska, intellektuella, psykiska eller sociala funktionsförmåga. Idag är dock olikheterna stora runt om i landet vad gäller både ekonomiska resurser för rehabilitering och utbud av rehabiliteringsinsatser.
De som idag står utanför eller bedöms ha små möjligheter att återvända till arbetsmarknaden måste tillförsäkras samma rätt till insatser som övriga medborgare. Det är därför angeläget att rehabiliteringsbegreppet ges en definition som innefattar både social, medicinsk och arbetslivsinriktad rehabilitering.
Rehabilitering måste också ses i ett livslångt perspektiv och inte bara som en insats för yrkesverksamma eller dem som kan rehabiliteras tillbaka till yrkeslivet. Av det följer att rehabiliteringen efter fyllda 65 år inte automatiskt kan hänskjutas till ett normalt åldrande och bli en geriatrisk fråga.
En kontinuerlig och livslång rehabilitering ger t.ex. ett minskat behov av läkarkontakt, mediciner, hjälpmedel etc. Detta leder till stora samhällsekonomiska vinster. De vinster som ligger i den enskildes livskvalitet är då inte inräknade.
En sammanhållen rehabiliteringsprocess där insatserna finns som en helhet och inte skilda från varandra borde vara en självklarhet. Vikten av utvärdering och uppföljning av insatserna kan inte nog understrykas. Individens behov och önskemål ska vidare ha det avgörande inflytandet i valet av rehabiliteringsinsatser och inte utbud och/eller ekonomiska möjligheter på den ort man bor.
|
Stockholm den 24 september 2004 |
|
|
Sven Brus (kd) |
Yvonne Andersson (kd) |