Tandreglering för barn och ungdomar

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tandreglering för barn och ungdomar.

Motivering

Det är ständigt aktuellt och angeläget att debattera och diskutera vilken vård som skall vara kostnadsfri för medborgarna. På senare år har exempelvis övervikt och utseenderelaterade åkommor varit aktuella. Även de skenande läkemedelskostnaderna har debatterats friskt, regionalt såväl som nationellt. Debatten har inte sällan haft ekonomiska förtecken, men även etiska värderingar och den enskildes valfrihet har varit utgångspunkter i den offentliga debatten. I detta sammanhang är barns och ungdomars rätt till vård av särskilt intresse.

Ett område som idag är kostnadsfritt för patienterna är tandvård för barn och ungdomar i åldern 3 till 19 år. Någon inskränkning av detta har inte varit på den politiska agendan, däremot har det varit aktuellt att diskutera vilken vård den fria tandvården för barn och ungdomar skall innehålla. Ett sådant område är tandreglering (ortodonti).

I dag har alla barn och ungdomar möjlighet att få konsultation avseende tandreglering. Helt kostnadsfri tandreglering ges dock endast till barn som efter "visning" dvs. att en patient bedöms av en specialist efter att en tandläkare remitterat barnet till denne) bedöms ha ett stort behandlingsbehov. Denna bedömning utgår ifrån ett behovsindex som har sin grund i en rekommendation som utfärdades 1966. Ungefär 80 procent av landets landsting använder än idag detta index trots att det formellt upphörde att gälla 1 juli 1986.

Efterfrågan på tandreglering har ökat samtidigt som bedömningarna blivit tuffare och snävare. Det betyder att alla inte får behandling.

Det som idag är mest allvarligt är emellertid att bedömningen mellan gränsfall ligger så nära att det statistiskt sett är ett lotteri hur bedömningen faller ut. Marginaleffekterna är mycket tuffa och orättvisa och det är vanligt förekommande att föräldrar får betala hela tandregleringen för sitt barn av egna medel, helt utan stöd från landstingen.

I Stockholm är regeln att 25 procent av en årskull har rätt till tandreglering, dvs. en fjärdedel av alla barn och ungdomar i en ålderskategori. Det skapar gränsdragningsproblem.

Landstingen i landet hanterar tandregleringen på olika sätt. Vissa landsting har infört eget index och modell för bedömning av behovet av tandreglering medan andra strikt följer Socialstyrelsens index på området. Det kan konstateras att systemen och bedömningarna skiljer sig åt i riket och det gör att ett barn som exempelvis fått rätt till tandreglering i Kronoberg inte skulle få det i Stockholm. Det gör att rättviseprincipen är åsidosatt och grunderna för bedömningarna påverkas sannolikt inte enbart av professionen, dvs. tandläkarna, utan också av respektive landstings ekonomiska situation.

Andelstal istället för verkligt behov

Naturligtvis skall det finnas någon form av bedömning av vilka barn och ungdomar som ska få kostnadsfri tandreglering. Däremot har bedömningarna och gränsdragningarna blivit hårdare över tid.

Med en stram gränsdragning mellan de olika nivåerna i indexet och ett beräknat andelstal är risken överhängande att barn och ungdomar hamnar i kläm. En patient som i det närmaste uppfyller behovet motsvarande nivå 3 riskerar onekligen att inte få sin vård tillgodosedd. Hur många barn och ungdomar som de facto inte får tandreglering och som skulle må bra av att få behandling, inte minst med tanke på psykosociala aspekter, vet vi inte idag. Det som är känt är däremot att patienter i 25-30-årsåldern vill ha tandreglering utförd och då bekostas det helt med egna medel. Detta kan mycket väl vara ett tecken på att det finns ungdomar som faller utanför ramen i dagens system för tandreglering.

Förändra systemet! Kanske efter norsk modell?

Sammantaget kan sägas att tandhälsan bland barn och ungdomar är god. Detär viktigt att prioritera och om möjligt utveckla tandvården för den yngre delen av befolkningen. Tandreglering för barn och ungdomar är en del av tandvården vars prioritering bör uppmärksammas i större utsträckning.

Den situation som idag råder har också resulterat i att det saknas ett ordentligt politiskt ställningstagande vad gäller tandregleringen för barn och ungdomar, vilket i sin tur ger efterverkningar på vilken rätt till tandreglering patienterna har. Dessutom är spelreglerna för vårdgivarna ovissa. Det är delvis ett lotteri och det är naturligtvis allvarligt. Detta gör att patienter med estetiska och psykosociala problem inte får den hjälp som i vissa fall skulle vara nödvändig.

Många familjer som idag lever på marginalen och som har barn som hamnar mellan stolarna i dagens system har helt enkelt inte ekonomisk möjlighet att bekosta en omfattande tandregleringsbehandling. En förändring i nuvarande system handlar inte om att ge alla barn och ungdomar tandreglering utan om att skapa ett system som minimerar marginaleffekterna och som gör att spelreglerna för vårdgivarna är tydliga och enkla. Den viktigaste målsättningen är tveklöst att skapa förutsättningar för fler barn och ungdomar att få rätt till tandreglering och att se till att de med mindre men för livskvaliteten viktiga tandregleringsbehov kan få dem tillgodosedda.

I praktiken betyder den norska modellen att ett visst mått av självfinansiering blir aktuellt. Det ger fler möjlighet att få ekonomisk hjälp med att få tandreglering. De med de riktigt stora behoven ska dock fortfarande inte behöva bekosta sin tandreglering. En subventionstrappa från exempelvis 25-100 procent skulle kunna vara en lösning. För att göra detta möjligt krävs det dock en ändring i tandvårdslagen (1985:125) i vilken det står att all tandvård för barn och ungdomar ska vara kostnadsfri. Det är i grunden bra och viktigt men tandregleringen bör bli ett undantag för att minska marginaleffekterna och orättvisorna. Rent ekonomiskt behöver inte denna förändring betyda något för landstingen. Sannolikt får fler barn tandreglering till samma kostnad för landstingen och det utan att minska rättigheterna för dem som har de största behoven.

Med utgångspunkt från ovanstående resonemang bör gällande tandvårdslag (1985:125) omarbetas beträffande barn- och ungdomsvård. Landstingen bör ges möjligheter att ta ut patientavgifter för tandreglering som sker på i huvudsak estetiskt/sociala indikationer.

Stockholm den 23 september 2004
Yilmaz Kerimo (s)