Riksdagen tillkänna ger för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av att kartlägga och snabbt ta fram nödvändiga åtgärder för att förbättra situationen inom rättspsykiatrin.
I oktober 2003 tillsatte regeringen en nationell psykiatrisamordnare som under tre år löpande ska lämna förslag om psykiatrins former och samverkan mellan kommuner, landsting och myndigheter. Initiativet är ett steg i rätt riktning. Att belysa de grundläggande problem som finns inom psykiatrin är en viktig förutsättning för förbättringar inom den psykiatriska vården. Vi anser att det också finns starka skäl att särskilt se över hur den rättspsykiatriska vården fungerar.
Under en följd av år har rättspsykiatrin debatterats flitigt i Sverige. Ofta med anledning av tragiska händelser där gärningarna utförts av psykiskt sjuka som återfallit i brott.
Att det under senare år begåtts flera allvarliga brott av personer med allvarlig psykisk störning visar att det finns en okunskap om vilka faktorer som leder till återfall och hur utskrivningsreglerna fungerar. Ett problem i detta sammanhang är ansvarsfrågan vid bedömning i samband med utskrivning. Vem har ansvar för patienten efter utskrivningen och för att eftervården fungerar. Hur används tvångsåtgärder vid in- och utskrivning av patienten.
De som gjort sig skyldiga till brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning kan inte dömas till fängelse av våra domstolar. För denna grupp av människor handlar det istället ofta om frihetsberövande påföljd i form av rättspsykiatrisk vård. I dag är det länsrätten som avgör i de allra flesta fall om patienten är redo eller ej att skrivas ut och åter delta aktivt i samhällslivet. Beslutet som länsrätten fattar grundas i huvudsak på den bedömning som görs av ansvarig läkare. Någon regelbunden statistik förs inte över hur många personer som återfallit i brott efter att ha skrivits ut från rättspsykiatriska anstalter. Ansvariga myndigheter, Rättsmedicinalverket eller Socialstyrelsen, men även Brottsförebyggande rådet, saknar således aktuella uppgifter.
De fakta som finns när det gäller återfallsfrekvensen baseras på en studie som Socialstyrelsen gjort. Studien ger ett nedslående resultat. Återfallen i brott är många både under och efter vården oavsett vilken diagnos eller behandlingsinsats som givits. Nästan var tredje patient dömdes för nya brott under pågående vård under de 3,5 år som studerats. Det handlar bland annat om dråp, mord och sexualbrott. Mer än var femte av dem som skrevs ut under denna tid återföll i någon form av brott efter utskrivning.
Ett stort problem som studien tydliggör är att återfall i brott inte kunde hänföras till några vårdvariabler. Varken diagnos eller behandlingsåtgärder, under eller efter vårdtiden, kunde kopplas till risk för - eller frånvaro av - återfall. Däremot var samma faktorer som förutsäger återfall bland icke psykiskt sjuka kriminella kopplade till återfall i den undersökta gruppen, till exempel kort tid efter utskrivning, antal tidigare domar, låg ålder, återfall under vården och missbruk.
Vi utgår ifrån att psykiatrisamordnaren även kartlägger förhållandena inom rättspsykiatrin och då särskilt beaktar behovet av att snabbt ta fram nödvändiga åtgärder för att förbättra situationen inom rättspsykiatrin, utifrån ett helhetsperspektiv. Bland annat bör följande områden särskilt beaktas:
Behovet av en fördjupad kunskap om de faktorer som leder till återfall.
Vem som har ansvaret när patienter kort tid efter utskrivning eller beviljad permission återfaller i våldshandlingar.
Hur ska tvångsåtgärder vid inskrivning och utskrivning av patienter användas?
|
Stockholm den 21 september 2004 |
|
|
Hans Hoff (s) |
Sven-Erik Österberg (s) |