Riksdagen begär att regeringen aktivt låter stödja utvecklingen av smärtvården i landet.
Det finns ett växande behov av smärtanalys, smärtvård och behandling samtidigt som en pågående nedrustning av smärtvården sker. Jag vill därför föreslå riksdagen att aktivt stödja en utveckling av smärtvården i syfte att förhindra avvecklingen av smärtvården. Det är viktigt att den kunskap som finns tas tillvara och att fler inom vården ges möjligheter att ta del av den. Trots att fler än tidigare lider av olika smärttillstånd fortsätter nedläggning av smärtkliniker runt om i landet, detta är inte hållbart. Utvecklingen går tvärtemot Socialstyrelsens rekommendation från 1994, att varje Landsting borde ha minst en smärtvårdsenhet med olika specialiteter anslutna. Detta ges regeringen tillkänna.
Drygt en halv miljon människor beräknas lida av kronisk smärta och olika smärttillstånd beräknas idag vara den vanligaste orsaken till sjukskrivningar. Smärtpatienterna tillhör också den grupp som ofta får vandra runt inom vården och vårdkonsumtionen beräknas vara fem gånger högre för dem än för befolkningen i övrigt. Detta har medfört att de flesta smärtpatienter känner sig missförstådda och nonchalerade av vården och svikna av de politiskt ansvariga.
Gemensamt för dessa patienter är att de har mycket svårt att få adekvat behandling på grund av att primärvården sällan kan möta smärtpatientens behov och en fungerande smärtklinik saknas inom rimliga avstånd. Nedrustning av smärtvården är inte rätt lösning på de samhällsekonomiska problemen, de förvärras istället. Smärtpatienterna drabbas i dubbel bemärkelse när vård och behandling uteblir och de tvingas till långa sjukskrivningsperioder och lägre livskvalitet. Arbetsförmågan uteblir, vård- och läkemedelskonsumtionen ökar samt sjukskrivningskostnaderna. Den trenden måste brytas.
Flera hundra tusen smärtpatienter blir idag hänvisade till enbart medicinering. Ca 70 procent av alla med kronisk smärta har haft värk i över tio år, 17 procent i över 20 år, alla med en långvarig medicinering och risk för biverkningar som kan medföra behov av övrig vård. Bristen på ekonomiska resurser hos de sjukvårdsansvariga får inte leda till ytterligare avveckling av smärtvården. De kostnadsökningar som uppstår initialt anges vara övergående och kommer att vara intjänad om några år. En väl fungerande vård kräver att tillgänglighet till smärtvården snarast ökas.
|
Stockholm den 22 september 2004 |
|
|
Viviann Gerdin (c) |