Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av lagen angående behovet av tvångsvård för psykiskt sjuka.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om olika former av stödverksamhet som garanterar goda relationer mellan psykiatrins patienter och de miljöer de lever i.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om särskilda rutiner för sökning, identifiering och återfinnande av psykiskt sjuka med dålig orienteringsförmåga.
De senaste åren har samhället drabbats alldeles för ofta av våldsdåd begångna av psykiskt sjuka människor. Det är helt onödigt att här upprepa den tragiska raden av händelser som riktar allmänhetens uppmärksamhet mot de psykiskt sjuka och den vård och omsorg de får eller inte får. En nationell psykiatrisamordnare utnämndes av regeringen 2003 för att finna en lösning på vårdens problem. En del av de frågor hans arbete ska hitta svar på uppstår som en följd av psykiatrireformen, andra är resultat av besparingar i hela vårdsystemet.
Denna motion skrivs som ett försök att vidga diskussionen. En fungerande psykiatrisk vård höjer livskvaliteten för de sjuka och skapar samtidigt goda relationer mellan dem och alla andra människor. En fungerande vård lovar att avsevärt minska antalet våldsamma utbrott ute i samhället, och just därför förbättrar den bilden av de psykiskt sjuka som invånarna bär med sig. Sådana förbättringar begränsas inte enbart till medicinska och administrativa åtgärder, de behöver ändra de sociala miljöer patienterna vistas i.
Det är viktigt att just nu, när den nationelle samordnarens verksamhet är i full gång, lyfta fram också de sidor i psykvårdens vardag som inte i första hand har med behandling eller administration att göra men är avgörande för patienternas vardag.
En sådan fråga har den juridiska synen på patienterna som ämne. Hur mycket hänsyn ska vårdlagen ta när det gäller de sjukas ställningstagande till behandling och omhändertagande? Det är självklart att den sjukes fria val når sin gräns när inre kaos åstadkommer fara för den egna personen eller hotar någon annans hälsa och liv. Men det finns också mindre farliga situationer då respekten för patientens integritet och fria val ändå snabbt verkar leda till döden. Ofta händer det att patienten själv inte förstår eller inte vill erkänna dessa försämringar och vägrar behandling, operation, användning av hjälpmedel. Resultatet blir att den förvirring den sjuke lever i fördjupas och hans/hennes förmåga att orientera sig i vardagen dramatiskt minskar.
En psykiskt sjuk person som låt oss säga får grå starr men vägrar både undersökning och operation riskerar att med tiden bli halv- eller helblind - vilket självklart försämrar alla hans relationer med omgivningen och gör honom/henne hjälplös. Det borde finnas möjlighet att i lag bestämma användning av vissa tvångsåtgärder för att undvika fysiskt förfall hos den psykiskt sjuke. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
När man placerar psykiskt sjuka i vanliga bostadsområden brukar man informera de boende om de nya grannarnas sjukdom. Vårdarna försöker sedan hålla i gång en återkommande dialog med de boende i området. I dag kan man undra om detta räcker för att avdramatisera de berördas synsätt på de sjuka och skapa lugn i bostadsområden. I min omgivning har jag haft tillfälle att iaktta psykiskt sjuka personer som inte alls är våldsamma och inte ser hotande ut men som ändå råkar illa ut i en vanlig bostad. Det kan hända att patienterna inte klarar av att städa och att stank och oordning ger upphov till aggressivitet bland andra boende och systematisk mobbning från barn i grannskapet. Ungdomsgäng på jakt efter pengar kan upprepade gånger råna hjälplösa patienter. Konflikter uppstår bara därför att vissa patienter ser ovanligt ovårdade ut eller därför att deras beteende skrämmer små barn.
Min slutsats är att information och diskussioner med grannarna inte löser problemen. Det krävs betydligt bättre fysisk vård av de sjuka så att deras bostäder inte förfaller och att deras utseende inte skapar rädsla eller avsmak. Det behövs också en ständigt pågående pedagogisk verksamhet bland andra boende för att göra slut på fördomarna om psykiskt sjuka människor. Relationerna mellan psykiskt sjuka som lever i vanliga bostadsområden och deras närmaste omgivning bör bli föremål för särskilda former av stödverksamhet. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Nya rutiner bör utvecklas inom vårdapparaten som beredskap inför händelser som bryter vårdens ordning. På vilket sätt är vårdarna förberedda för att t ex söka och återfinna vilsegångna patienter? En sådan situation är i och för sig ganska vanlig, eftersom patienternas orienteringsförmåga ofta är nedsatt, men när detta inträffar reagerar vårdenheterna med improvisationer. De saknar aktuella fotografier av patienterna - fotografier som snabbt kan sändas via Internet till polis, akutmottagningar, socialbyråer, kyrkor, humanitära organisationer och olika nätverk som kan identifiera och lokalisera patienterna.
Det behövs regelbundna kontakter med alla nätverk som lätt kan spåra försvunna patienter - personal som arbetar på bussar, tunnelbana eller spårvagn, frivilliga organisationer som tar hand om bostadslösa, de bostadslösas egna nätverk kring t ex tidningen Situation Stockholm och andra träffpunkter. En sund handlingsplan för psykiatrin bör garantera patienternas grundläggande trygghet också i mindre vanliga situationer. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 21 september 2004 |
|
|
Ana Maria Narti (fp) |