Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om socialtjänstens skyldighet att alltid anmäla till polis/åklagare om misstanke finns att en hjälpsökande utsatts för våld/hot mot person.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om anmälningsobenägenheten inom socialtjänst, skola och sjukvård.
I dag finns ingen skyldighet för socialtjänsten att polisanmäla brott som kommer till deras kännedom om det inte är minst tvåårs fängelse i straffskalan. Det betyder att flera fall av t.ex. kvinnomisshandel som socialtjänsten får kännedom om aldrig blir ett ärende hos polisen. Med en tvingande bestämmelse att anmäla alla våldsbrott till polisen ökar möjligheten att farliga gärningsmän kan lagföras för brott, att våldsbrott kan förhindras och att brottsoffret kan få upprättelse, hjälp och stöd. Det är oklart hur omfattande mörkertalet är på icke anmälda brott, men skäl finns att anta att det är betydande. Anställda inom socialtjänsten kan inte förväntas ha kunskaper om brott som gör att de kan avgöra vad som ska anmälas eller inte. Det är för polis och åklagare viktigt att brott anmäls när de blir kända. Ibland är gärningsmannen misstänkt för andra brott och det är då väsentligt att alla kända brottsmisstankar kan utredas och vägas in vid en samlad bedömning när åtal ska väckas.
En obligatorisk anmälningsskyldighet underlättar förhållandet mellan socialsekreteraren och den hjälpsökande, eftersom det inte blir en diskussion med klienten om hon eller han bör kontakta polisen. Det blir en automatik, som många gånger gör det enklare. Det är även dags att avdramatisera åtgärden att anmäla till polis. En anmälan innebär inte alls ett ställningstagande att ett brott har begåtts. En anmälan är inte synonymt med att försöka "sätta dit" någon. Det är viktigt att poängtera att en anmälan är just en anmälan, en information till den behöriga myndigheten (åklagare och polis) att det finns en misstanke om att ett brott har begåtts. Misstanken kan vara mycket vag eller helt uppenbar. Oavsett vilket är det åklagare och polis som har kompetens att avgöra vilket. Dessa myndigheter har skyldighet, befogenhet och kompetens att avgöra om förundersökning ska inledas eller ej. Det senare resonemanget behöver förtydligas även för personal inom landstinget (MVC/BVC, BUP) och förskola/skola. Allt för sällan anmäler dessa myndigheter till socialtjänsten att man misstänker att ett barn eller en ungdom misstänks fara illa, eller vara utsatt för brott.
När personal gör anmälan till socialtjänsten måste en återkoppling ske. I dag svävar personalen ofta i total ovisshet om någon åtgärd överhuvudtaget görs inom socialtjänsten. Denna ovisshet och misstänksamhet kan leda till att anmälningsobenägenheten blir än större. Sekretessbestämmelser får aldrig vara ett hinder när ett barn misstänks fara illa.
Stundtals framförs invändningar mot att det ska åligga personal inom socialtjänsten att göra polisanmälan. Man tror att hjälpsökande inte skulle vilja begära hjälp. Det finns dock inget som tyder på att kvinnor som blivit misshandlade skulle avstå från att kontakta socialtjänsten, om de visste att misstanke om brott skulle polisanmälas. De kvinnor som har den farhågan och absolut inte vill att polisen ska få kännedom om deras situation, vill heller inte att det ska bli känt inom socialtjänsten. Den gruppen kvinnor återfinns i liten omfattning som anonym hjälpsökande hos kvinnojourerna.
|
Stockholm den 20 september 2004 |
|
|
Hillevi Engström (m) |