Riksdagen avslår förslaget i proposition 2004/05:123 om ändring enligt polislagen (1984:387).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om evidensbaserad missbrukarvård.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökat stöd för frivilligorganisationernas insatser inom missbrukarvården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fritt val av vård inom missbrukarvården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vårdgaranti inom missbrukarvården.
Riksdagen begär att regeringen ser över frågan om vilken huvudman som är bäst lämpad att ha huvudansvaret för missbrukarvården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att information om alkoholens skadeverkningar på foster sker så tidigt som möjligt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tvångsvård av gravida missbrukare.
I propositionen föreslås ändringar i lagen (1988:970) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) och som sammantaget syftar till att stärka den enskildes rättssäkerhet och förbättra kvaliteten av vården. I förekommande fall föreslås motsvarande ändringar i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Reglerna för underställning av beslut om omhändertagande till länsrätten och upphörande av beslut om omedelbart omhändertagande skärps, bl.a. genom införande av exakta tidsgränser för underställning.
Kristdemokraterna välkomnar förbättringar i lagtexten (6 § LVM) att myndigheter som i sin verksamhet kommer i kontakt med missbrukare är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de får kännedom om att någon kan antas vara i behov av vård enligt denna lag.
I propositionen föreslås att polisens befogenhet att fatta beslut om omedelbart omhändertagande föreslås upphöra och polisen ges i stället en befogenhet att gripa in enligt polislagen (1984:387) för att säkerställa att ett omedelbart omhändertagande kan komma till stånd. Dock får de plikt att anmäla till socialnämnd när behov av tvångsvård föreligger.
Det finns skäl att renodla polisens roll, men polisen kommer likväl att ha kvar sitt sociala ansvar genom anmälningsplikten, transport- och bevakningsplikter. I förslaget föreslås en ny paragraf, 12 a §, med följande lydelse:
Den nya bestämmelsen ger stöd enbart för åtgärden att föra den enskilde till sjukhus. Förvaring i polisarrest är således inte tillåten. Så snart polismannen överlämnat den enskilde till sjukhuset upphör alla tvångsbefogenheter intill dess att ett beslut om omhändertagande fattats och en begäran om handräckning framställts. Detta ger ett glapp i omhändertagande och i vårdkedjan, som inte kan hänföras vara den enskilde till gagn. Missbruksvården har ju, som konstateras i propositionen, nedrustats. Om lagen genomförs får polisen dessutom möjlighet att gå ur en del av sitt sociala ansvar. Polisen har en stor kontaktyta, risken är uppenbar att den kontaktytan inte används fullt ut om inte polisen har kvar sina befogenheter. När det fungerar väl är polisen socialtjänstens förlängda arm. Kristdemokraterna vill inte riskera att fler missbrukare inte får det omhändertagande och den vård de behöver.
Det är också så att polisen har dygnet-runt-verksamhet medan det för kommunernas del blir fråga om att bygga upp en beredskaps- eller jourverksamhet för detta. I större städer och kommuner med redan befintlig sådan verksamhet är det säkert inget problem, men för medelstora och mindre kommuner kan det bli en påtvingad högre beredskap och därmed kostnader. Det är möjligt att jour- och beredskap måste byggas upp av andra skäl än detta, men det förefaller dock vara en stor insats för relativt sällan förekommande beslut. Det är därför rimligt att polisen får behålla sin befogenhet tillsvidare.
I betänkandet Tvång och förändring - rättsäkerhet, vårdens innehåll och eftervård (SOU 2004:3) har utredaren konstaterat att erfarenheten visar att det i hög grad är samma klienter som rör sig mellan de olika huvudmännen inom missbrukarvården respektive kriminalvården. Relationen mellan omedelbara omhändertaganden och ansökan om vård enligt LVM minskade kraftigt mellan åren 1991 och 1997. Sedan dess har antalet ansökningar varit relativt konstant. Även om antalet omedelbara omhändertaganden således inte har ökat nämnvärt under perioden är det ändå för högt. Av 880 personer som under år 2002 blev föremål för LVM-insatser initierades dessa för 675 personer genom omedelbart omhändertagande. Utgångspunkten för vården är att den skall komma till stånd i tid och i första hand på ett planerat sätt. Tvång har ingen god prognos varför även behandlingsskäl talar för ett ingripande på frivillighetens grund . Även ur rättsäkerhetssynpunkt och av kostnadsskäl är frivillighet att föredra.
Det är vår skyldighet att göra vårt yttersta för att erbjuda hjälp och stöd för den som vill komma ur drog- och alkoholmissbruk. För samhället finns stora vinster med att få människor ur missbruk. För den enskilde är det ofta en fråga om liv eller död.
Missbrukarvården är förmodligen det välfärdsområde som fungerar allra sämst.
För att komma till rätta med problemen föreslår vi följande fem åtgärder:
1. Evidensbaserad missbrukarvård
Det finns inga formella krav på speciell utbildning eller behörighet för att behandla missbrukare. I princip kan vem som helst bedriva vården. En missbrukare kan inte heller överklaga beslut om sin egen behandling.
Det är också ett stort problem att behandlingsmetoder kan slå igenom utan att det finns vederhäftiga vetenskapliga studier som visar om de fungerar eller ej. Därmed inte sagt att alla nya behandlingsmetoder är sämre än de gamla.
Det är viktigt att de krav som ställs på den vård som erbjuds missbrukare är desamma som kraven inom annan vård.
2. Stöd till frivilligorganisationernas insatser inom missbrukarvården
De ideella insatserna inom missbrukarvården är en stor tillgång. Det är en kraft som inte kan dirigeras uppifrån, men som måste stödjas på ett positivt sätt av statsmakterna. Frivilligorganisationerna har utvecklat metoder för såväl förebyggande insatser som vård och stöd. Utvärderingar visar att frivilligorganisationer, som till exempel LP-verksamheten, RIA, Stadsmissionen, Convictus med flera har goda behandlingsresultat. Deras kunskaper och engagemang är en omistlig tillgång som vi anser måste tas tillvara på ett bättre sätt. De bör få ett ökat stöd.
3. Fritt vårdval inom missbrukarvården
Det är sannolikt inte möjligt att ens långsiktigt etablera full tillgänglighet till missbrukarvården inom hela landet. Men ett fritt vårdval inom missbrukarvården, enligt samma modell som råder inom hälso- och sjukvården, skulle kunna förbättra läget.
4. Inrätta en vårdgaranti inom missbrukarvården
Samma garanti som gäller inom annan typ av vård ska också gälla missbrukarvården. Resurstilldelningen till missbrukarvården bör öka, så att vårdgarantin inte bara blir tomma ord utan också kan omsättas i praktisk handling. Alla ska ha rätt att få behandling inom tre månader.
5. Se över ansvarsfrågan
Det är viktigt att se över vilken huvudman som är bäst lämpad att ha huvudansvaret för missbrukarvården. I Socialstyrelsens senaste lägesrapport kring individ- och familjeomsorg (2004) påtalas det bristande samarbetet mellan olika vårdgivare. Det har framkommit brister i samtliga de delar som berör en tänkt vårdkedja, från uppsökande verksamhet över vård och behandling till eftervård och uppföljning.
Det ökade behovet av insatser mot missbruk har inte åtföljts av motsvarande ökning av resurser för vård och rehabilitering. Tvärtom har kommunernas prioriteringar i stället lett till nedrustning av vården. Enligt Socialstyrelsens rapport Vårdens värde - Vad får vi för pengarna i vård och omsorg (2002) har kommunerna sedan 1995 dragit ner sina kostnader med 20 procent eller drygt en miljard kronor. Detta har lett till att en grupp klienter, främst sådana med ett långvarigt alkoholmissbruk inte får sina vårdbehov tillgodosedda. Det största problemområdet inom den kommunala missbrukarvården är insatsernas innehåll och de metoder som används, vilket gör att kommunerna hänvisar klienter till öppenvård, trots att de är i behov av heldygnsvård. För att tvång ska bli mindre behövligt och när tvång är nödvändigt, ger de ekonomiska resurserna bättre möjlighet att ge ett innehåll i tvångsvården.
I utredningen menar man att ett ökat inslag av tvång för gravida som missbrukare, utöver vad som finns, inte är motiverat. I en rapport av Mona Göranson (med.dr., leg. barnmorska, psykiater och doktorand vid Karolinska institutet, Solna) framgår att man kan väsentligt dra ner på alkoholintaget under de tre första månaderna av graviditeten om man ger information om möjliga skadeverkningarna på fostret, redan vid graviditetstest tidpunkten. Fostret ska egentligen för säkerhets skull ha noll exponering för alkohol och andra droger. Konsumtionen av alkohol och narkotika har ökat de senaste 5-10 åren. Enligt en studie från Familjesociala mottagningen på Huddinge sjukhus tycks fler gravida kvinnor än tidigare ha en hög konsumtion. Studien visar att 30 procent av de gravida mödrarna konsumerade alkohol under graviditeten och 17 procent på en nivå som innebar en risk för det väntade barnet. LVM behöver ändras för att tvångsvård av missbrukande gravida kvinnor ska kunna ske där såär nödvändigt för att förebygga fosterskador. Det är orimligt att samhället inte har någon möjlighet till tvångsåtgärder i de fall en gravid kvinna trots erbjudanden om hjälp fortsätter att till exempel konsumera stora mängder alkohol även om ett tvångsomhändertagande är absolut en sista utväg.
Kristdemokraterna vill framhålla vikten av att den gravida vid graviditetstestet skrivs in i MVC och får handfast information och hjälp för att bryta även bruket av alkohol och eventuell användning av andra droger.