Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om beskattning av arbete utfört som del av självförvaltning i boendet.
Regeringen föreslog i proposition 1996/97:119 "att avdrag på den ordinarie hyran som en hyresgäst får för att utföra förvaltningsuppgifter av enklare beskaffenhet på hyresfastighet inom ett öppet system för självförvaltning genom en ändring i kommunalskattelagen skall undantas från skatteplikt".
Skatteutskottet behandlade propositionen och anförde då bland annat att "enighet råder om vikten av att inte hindra den positiva utveckling som hyresgästernas självförvaltning medfört och att man bör ta vara på de fördelar som självförvaltningen innebär". Utskottet noterade vidare att det "visat sig svårt att bedöma var gränsen går mellan skattefrihet för privata insatser för egen räkning och den skatteplikt som råder för alla ersättningar för arbete eller liknande prestationer. Som anförts i propositionen är det viktigt att åstadkomma en rimlig avvägning av delvis motstående intressen så att man håller fast vid grundläggande skatterättsliga principer och samtidigt möjliggör kollektiva former av självförvaltning i hyreshus."
Bostadsutskottet noterade i sitt yttrande att "syftet med förslaget till ett skattefritt hyresavdrag är främst att underlätta för en grupp av hyresgäster att genom samverkan ta över vissa arbetsuppgifter och därigenom öka trivseln och samhörigheten i sitt bostadsområde. Syftet är således inte i första hand att bereda hyresgästerna en möjlighet till skattefria inkomster. Regeringsförslaget har utformats för att uppmuntra kollektiva och solidariska former för självförvaltning."
Båda utskotten, samt kammaren, biföll regeringens förslag. En av de svåra frågorna handlade som ovan nämnts om avgränsningen och regleringen så att möjligheten till skattefrihet inte utsträcktes till en i realiteten vidsträckt möjlighet till obeskattat lönearbete.
Därför infördes en mängd regleringar som handlade om hur stort det skattebefriade hyresavdraget kunde vara, att arbetet kom varje lägenhet tillgodo i lika stor utsträckning och att systemet skulle vara öppet för alla hyresgäster. Därav också bostadsutskottets formulering ovan. Syftet var inte att bereda möjligheter till skattefria inkomster utan primärt för att uppmuntra kollektiva och solidariska former för självförvaltning.
Men säg den lagstiftning som inte rymmer knappast förutsedda konsekvenser.
Den form av självförvaltning som minst av alla rymmer en smittoeffekt mot obeskattat lönearbete, och individuell vinning, har genom vad som måste förutsättas vara en lucka i lagstiftningen blivit föremål för beskattning.
Så kallade kollektivhus, och kanske också i någon mån kooperativa hyresrätter, utför i föreningsform i allt väsentligt samma självförvaltande uppgifter. Ersättningen betalas dock inte ut som ett avdrag på hyran till varje enskild hyresgäst utan som en ersättning till föreningen att användas till kollektiva nyttigheter.
En sådan form av självförvaltning får på goda grunder antas bidra till den av bostadsutskottet uttalade målsättningen att "genom samverkan ta över vissa arbetsuppgifter och därigenom öka trivseln och samhörigheten i sitt bostadsområde" både genom samverkan i utförandet av arbetet och genom samverkan i hur arbetets frukter nyttjas i kollektiva former.
Smittoeffekten mot lönearbete får också anses mindre eftersom ersättningen inte betalas ut direkt till de som utför arbetet utan till en förening där användningen av det som är arbetets frukter beslutas om gemensamt och demokratiskt.
Självförvaltning i boende utfört genom kollektivhusföreningar torde alltså uppfylla de krav som riksdagen 1997 uttalade. Dock uppmärksammas inte kollektivhusföreningar eller kooperativ hyresrätt i vare sig proposition eller utskottsbetänkande. Ett vidgande av skattefriheten till vägsamfälligheter och andra sammanslutningar som inte har direkt koppling till boende avvisades med rätta (syftet var ju just att förstärka trivsel, samhörighet och samverkan i boendet). Det beslutet har dock liten relevans för kollektivhusboende och kooperativ hyresrätt. Den ringa omfattningen av dessa boendeformer gör det väl troligt att frågan rätt och slätt förbisågs.
Men vill man stimulera boendedemokrati, grannsamverkan och ökad trygghet i boendet behöver riksdagen tydligt uttala att även självförvaltning som utförs i regi av kollektivhusföreningar och kooperativ hyresrätt ska jämställas skattemässigt med självförvaltning som "avlönas" med hyresavdrag.
I avsaknad av tydlig lagstiftning kring frågan tycks Skatteverket ha utvecklat en policy som innebär att ersättning som utbetalas till kollektivhus för utförd självförvaltning i boendet är skattepliktig. I ett beslut från 1999 hävdar skattemyndigheten "att enskilda hyrestagare ej beskattas för den hyresreduktion de erhåller vid egen städning kan enligt skattemyndighetens uppfattning ej appliceras på en självständig juridisk persons beskattning".
Det finns således skäl att göra en översyn av lagstiftningen på detta område så att det blir tydligt att regelverket uppmuntrar alla, inte bara några, kollektiva och solidariska former för självförvaltning. Självklart finns det behov av ett regelverk som avgränsar arbetet volymmässigt och gentemot traditionellt lönearbete. Regeringen bör ges i uppdrag att skyndsamt göra en sådan översyn.
|
Stockholm den 1 oktober 2004 |
|
|
Martin Nilsson (s) |