Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om avskaffandet av 3:12-reglerna.
Det är viktigt för välfärden att den svenska ekonomin utvecklas gynnsamt. Under praktiskt taget hela efterkrigstiden vande vi oss vid att den ekonomiska tillväxten framför allt skapades genom de stora företagens verksamhet. Avregleringen och den tilltagande globaliseringen har dock lett till att våra stora svenska börsbolag blivit allt mindre viktiga för svensk ekonomis utveckling och att villkoren i Sverige blivit allt mindre viktiga för företagen.
I stället har de mindre och medelstora företagens betydelse för svensk tillväxt ökat. Fåmansbolagen svarar redan i dag för en stor del av sysselsättningen och BNP, men de möter en rad hinder i sin dagliga verksamhet som försvårar deras utveckling. Ett sådant viktigt hinder är skattestrukturen såsom den är utformad i 3:12-reglerna. Dessa tillkom i samband med skatteomläggningen 1990, och utformades medvetet restriktivt för att förhindra att högbeskattade arbetsinkomster omvandlades till lågbeskattade kapitalinkomster, även om detta var till nackdel för "vanliga" företagare.
Reglerna har vid upprepade tillfällen kritiserats för att verka alltför diskriminerande mot fåmansbolagen. År 1999 tillsattes en utredning med uppdrag att se över dem. Utredningen presenterade sina förslag i SOU 2002:52 där det bl.a. föreslogs en höjning av klyvningsräntan med fem procentenheter. Utredarna föreslog också införandet av en modifierad form av den s.k. BEK-modellen och förenklingar av lönesummeregeln.
Nyligen har också vissa lättnader gjorts innebärande att klyvningsräntan ökats med två procentenheter, att arvs- och gåvobeskattningen lindrats som följd av ändringar i värderingen av företagstillgångar.
De ändringar som gjorts är emellertid inte tillräckliga för att skapa den ekonomiska dynamik och tillväxt vi eftersträvar. De förslag som regeringen här kommer med är långt ifrån tillräckliga. För att uppnå detta måste i stället 3:12-reglerna avvecklas helt och hållet.
Utöver vad som sagts ovan om fåmansbolagens betydelse för den makroekonomiska utvecklingen, kan man peka på två andra skäl till att detta bör ske. Ägare till fåmansbolag utsätter sig för det första för en risk som vida överstiger den som andra kategorier i samhället utsätts för. Denna sammanhänger med att en person som driver verksamhet inom ramen för ett fåmansbolag ensam bär hela den risk som i ett publikt aktiebolag delas mellan ägare, anställda och borgenärer.
I ett publikt bolag råder en tydlig åtskillnad mellan ägare, anställda och borgenärer. De anställda har ett kontrakt med ägaren som ger dem en viss förutbestämd ersättning oavsett vad som sker. Om företaget går i konkurs träder lönegarantin in. Borgenärerna får en viss förutbestämd summa oavsett resultat förutsatt att resultatet är stort nog för att täcka detta. Är resultatet mindre än så får borgenären det som då finns att få.
Ägarna delar på den del av överskottet som återstår när alla andra fått sitt. Ersättningen kan därför ibland vara noll. Ägarna bär därför risken inte bara i det att utdelningen fluktuerar och kan vara noll, utan även i det att värdet på det tillskjutna kapitalet blir noll i händelse av konkurs. Värdet av aktierna kan däremot aldrig bli mindre än noll. I händelse av konkurs bär långivarna risken.
Denna tydliga separation mellan ägare, anställda och långivare gäller inte för ett fåmansbolag. Ägaren är samma person som den anställde. Ägaren är också i praktiken samma person som borgenären, eftersom det begränsade ansvaret inte gäller för ett fåmansbolag i praktiken. Ägaren måste ju normalt ställa personlig borgen för de skulder som tas upp i företaget. Detta gäller undantagslöst om företaget drivs som enskild firma, men även om associationsformen är aktiebolagets krävs normalt personlig borgen.
Fåmansföretagarnas arbetsinsats är vidare betydande och de belastar det offentliga transfereringssystemet bara i begränsad omfattning. Trots detta kan med dagens regler en fåmansföretagare inte räkna med att fullt ut kunna utnyttja ersättning vid arbetslöshet och sjukdom. En fåmansföretagare omfattas ej, eller kommer inte att kunna fullt ut utnyttja, de förmåner som ges av lagen om anställningsskydd, arbetstidslagen, semesterlagen och lagen om lönegaranti.
Att reformera det offentliga transfereringssystemet så att det passar företagarens speciella situation är dock en grannlaga uppgift, som bara har små utsikter att lyckas. Förklaringen är enkel. Det offentliga transfereringssystemet är uppbyggt efter anställnings- och lönekontrakt som arbets- och ersättningsform.
Men en företagare är inte anställd och har inget lönekontrakt som garanterar honom/henne en fast lön oavsett hur företaget utvecklas. I stället för att finna en separat försäkringslösning - med alla dessa begränsningar och komplikationer - för en näringsidkare kan borttagandet av 3:12-reglerna med den mer generösa beskattning detta medför ses som en rimlig kompensation för frånvaron av ett offentligt transfereringssystem.
En näringsidkare befinner sig med andra ord i en helt annan ekonomisk omgivning än en löntagare vilket motiverar olikheter i skattestrukturen. Den relativt sett lägre skattebelastning som här föreslås kan därför ses som en kompensation för kommersiellt risktagande. Av dessa skäl bör beskattningen av fåmansbolag vara lägre än den är för anställda.
Enklast är att ta bort 3:12-reglerna helt och hållet och låta företagaren välja hur intäkterna/överskottet skall fördelas mellan inkomst av tjänst och inkomst av kapital.
|
Stockholm den 3 oktober 2004 |
|
|
Anne-Marie Pålsson (m) |
Patrik Norinder (m) |