Motion till riksdagen
2004/05:Sk394
av Anne-Marie Pålsson (m)

Förmögenhetsskattens avskaffande


Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om förmögenhetsskattens avskaffande.

Motivering

Det är lätt att känna sympati för en förmögenhetsskatt. Ur moralisk och allmänmänsklig synvinkel kan det synas rimligt att de som befinner sig i den lyckliga omständigheten att de förfogar över en förmögenhet skall bidra mer till samhällets utveckling än dem som inte är så ekonomiskt lyckligt lottade. Och visst kan man även i strikt ekonomiska termer finna det rimligt med en skatt på förmögenheter för att kompensera för det faktum att skatten på kapitalinkomster är lägre, ibland väsentligt lägre, än skatten på arbetsinkomster.

På grund av kapitalets rörlighet och ett betydande inslag av politisk opportunism, har den emellertid kommit att anta alltmer obegripliga former. Inte bara i det att den träffar miljonärer med full kraft samtidigt som miljardärer helt slipper undan, utan också för att den tas ut olika beroende på vilka slags tillgångar det är fråga om. Aktier listade på O-listan beskattas lägre än om de är listade på börsens A-lista, bara för att ta ett exempel. Förmögenhetsskatten har därför överlevt sig själv och frågan är om den inte rent av motarbeter sina egna syften.

Namnet förmögenhetsskatt är också missvisande. Gränsen för en ensam­stående går vid 1,5 miljoner. Det motsvarar värdet på ett mindre småhus i Stockholms utkanter. Ingen kan väl på allvar anse att person som äger en tillgång av detta slag - låt vara att den är obelånad - kan och bör betraktas som förmögen.

Den är också enkelt att undandra sig skatten. Detta kan ske inte bara genom att speciella skattegynnade tillgångsslag väljs, utan även genom att flytta kapitalet till länder med en lägre skattesats. Sådana finns det gott om, även inom EU, och trenden går mot att fler och fler länder överger skatten. Förmögenhetsskatten strider också mot en grundläggande princip för svensk beskattning, nämligen likviditetsprincipen (intäkter skall inte beskattas förrän det finns pengar att betala skatten med). Denna princip är självklar för de flesta av oss och så också för den svenska skattestrukturen så som den var utformad tidigare. Men regeringen har i sin oblyga jakt på skatteintäkter tagit stora steg bort från denna viktiga princip.

I likhet med fastighetsskatten är den vidare destruktiv till sin karaktär, därför att den bestraffar det slags beteende som politikerna faktiskt eftersträvar i dag, dvs. den enskildes ansträngningar att själv ta ansvaret för sin framtida trygghet genom att bygga upp ett eget kapital. Individer som ägnar sig åt detta, och i denna grupp hittar vi många hyggliga och skötsamma svenskar, inte minst pensionärer som genom ett långt liv lyckats samla ihop en smärre förmögenhet på någon eller några miljoner kronor, straffbeskattas i stället.

En upplevd hög förmögenhetsskatt jagar vidare kapitalet ut ur landet, vilket inte bara är möjligt utan därtill ganska lätt i den numera gränslösa värld vi lever i. Beräkningar av Riksskatteverket tyder på att svenska hushåll har placerat så mycket som 500 miljarder kronor utomlands. Här är det inte så mycket fråga om vilken förmögenhetsskatt som tas ut, utan hur denna upplevs av den skattskyldige. Upplevs den som orättfärdig kommer den skattskyldige att utnyttja varje laglig och ibland också olaglig möjlighet att flytta kapitalet ut ur landet.

I en rad rapporter på senare tid har dess negativa effekter på ekonomisk tillväxt uppmärksammats. Genom att den relativt sett höga svenska förmögenhetsbeskattningen driver kapital ut ur landet, försvåras företagens kapitalförsörjning. Detta är särskilt besvärande för de små företagen som inte kan utnyttja kapitalmarknaden för att anskaffa kapital. Och dessa är många. Sverige har under de senaste 30 åren släpat efter de övriga OECD-länderna i ekonomisk utveckling. Varje åtgärd som bidrar till att bryta denna utveckling måste därför noga övervägas.

Förmögenhetsskattens betydelse för statskassan är slutligen minst sagt marginell - den bidrog 2002 med blott 5 miljarder kronor eller mindre än 5 promille till de samlade skatteintäkterna - men dess symbolvärde i den politiska retoriken är fortfarande betydande. Man kan knappast heller förvänta sig att förmögenhetsskatten kommer att öka nämnvärt framöver. Rekommendationen blir därför - ta bort skatten helt och hållet. Genom sin krångliga, godtyckliga och orättvisa konstruktion har den tappat all legitimitet.

Samma slutsats kom regeringens utredare P-O Edin fram till. En av rap­portens - SOU 2002:47 - viktigaste slutsatser är att om förmögenhetsskatten inte kan konstrueras om så att den träffar alla tillgångar med samma skattesats, bör den tas bort. Jag anser att regeringen bör ta fasta på rekommendationerna i denna utredning och snarast avskaffa förmögenhetsskatten.

Stockholm den 3 oktober 2004

Anne-Marie Pålsson (m)