Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skattelagstiftningen förtydligas så att ideella stiftelser kan bevilja bidrag till ideella allmännyttiga föreningar, inklusive förebyggande verksamhet, utan att riskera inkomstbeskattning av stiftelsen.
Stiftelsepengar till allmän förebyggande föreningsverksamhet riskerar genom en skärpt tolkning av begreppet "behövande" i en skattelag från 1942 att bli beskattade. Resultatet är att många ansökningar som tidigare hade fått medel beviljade nu har blivit avslagna eftersom stiftelserna riskerar beskattning.
Det finns inga nya direktiv om en sådan skärpning och föreningslivet har inte varit involverat i någon diskussion om den skärpta bedömningen. Effekten av den bedömning som nu görs drabbar stora delar av föreningslivet.
För några år sedan började några skattekontor göra en ny och snävare tolkning av 7 kap. 4 § skattelagen, med ny tolkning av begreppen "vård och uppfostran" och "behövande". Under flera decennier har denna lagstiftning inte föranlett några problem, men sedan några år tillbaka har skattemyndigheten satt in mera resurser för att hårdgranska huruvida stiftelserna kvalificerar sig för begränsad skatt (i praktiken skattebefrielse).
Ändamålskravet för att stiftelser ska anses kvalificerade för begränsad beskattning:
4 § Stiftelsen skall ha till huvudsakligt ändamål att,
främja vård och uppfostran av barn, (upp till 18 år)
lämna bidrag för undervisning eller utbildning,
bedriva hjälpverksamhet bland behövande,
främja vetenskaplig forskning,
främja nordiskt samarbete, eller
stärka Sveriges försvar under samverkan med militär eller annan myndighet.
Ändamålen får inte vara begränsade till vissa familjer eller bestämda personer. Denna lagstiftning kom till i huvudsak redan 1942. Det finns på flera av ovanstående punkter gränsdragningsproblem som staten delegerat till skattemyndigheterna. Den nya tolkningen innebär t.ex. att fonder och stiftelser riskerar att beskattas för sina utdelningar om de inte kan visa att varje krona gått till personer som de kan visa är ekonomiskt behövande.
För att ta ett konkret exempel så skulle en kvinnojour behöva avkräva den hotade kvinnan en självdeklaration innan de kan bistå henne med boende. Dessutom söker en sådan verksamhet bidrag från fonderna för kommande verksamhet så det går inte att ge fonderna de underlag som krävs vid beslutstillfället för att säkerställa begreppet "behövande".
Föreningar som söker bidrag för ungdomsverksamhet kan i fortsättningen inte räkna med att få bidrag för barn över 18 år. Om skattemyndigheterna är mycket restriktiva i sin bedömning kan stiftelserna inte ge bidrag till annat än "en förstärkt föräldrafunktion" och de måste ifrågasätta om "social och medicinsk omvårdnad" är samma sak som "vård och uppfostran".
Då ska man ha i minne att staten själv ger aktivitetsstöd till ungdomsorganisationer för barn och unga upp till 25 år.
Lagen bör förtydligas så att det går att förutsäga vilket stöd och till vilka grupper som avses.
Ändamålskravet 7 kap. 4 § punkt 3 "bedriva hjälpverksamhet bland behövande" är centralt att reda ut. Enligt kommentarer till lagen kan "hjälpverksamheten bland behövande vara utformad på olika sätt, t.ex. i form av ekonomiska bidrag, fri bostad eller vård. Utbetalning av bidrag skall antingen avse att höja mottagarens ekonomiska standard från den nivå där han betraktas som behövande upp till drägliga ekonomiska förhållanden eller att gå till att betala den behövandes nödvändiga utgifter av tillfällig natur, t.ex. för inköp av glasögon".
Vad som avses med behövande är mer oklart. I RÅ 1981 ref. 1:28 kom Regeringsrätten fram till att för att någon skall anses vara behövande krävs att den som är föremål för verksamheten är mindre bemedlad och att det föreligger ett angeläget hjälpbehov. I en dom från Regeringsrätten den 5 februari 2001 uttalade Regeringsrätten att uttrycket behövande i praxis har getts en ganska vid tolkning och hänvisar till Hagstedt, om beskattning av stiftelse som enligt stadgarna hade till ändamål bl.a. att utöva verksamhet bland behövande sjömän och att lämna understöd till deras försörjning täcktes av uttrycket behövande.
I fallet med sjömän ges ekonomiskt stöd till enskilda familjer vars inkomst är klarlagd och tillräckligt låg. Detta är ett exempel på ett rättsfall. I många andra föreningar saknas rättsfall att hänvisa till och dessutom har man inte ekonomiskt inriktade stödinsatser till enskilda eller ekonomiskt behövande grupper med särskilt hjälpbehov.
Detta innebär att praktiskt taget alla föreningar som bedriver verksamhet för utsatta vuxna såsom handikappföreningar, patientföreningar, pensionärsföreningar, nykterhetsföreningar, kvinnoorganisationer, invandrarföreningar etc. inte generellt kan anses bedriva hjälpverksamhet bland behövande.
Lagen behöver därför förtydligas så att det klargörs vilka föreningar som kan anses bedriva en sådan verksamhet att de kan erhålla bidrag från stiftelser och fonder utan att stiftelsen beskattas.
De allra flesta är överens om att föreningslivet och den ideella sektorn kommer att spela en allt viktigare roll i framtiden. Människors engagemang för medmänniskor, för barn- och ungdomsverksamhet bidrar på ett omistligt sätt till samhällsgemenskapen. Därför måste politiken syfta till att underlätta föreningslivets arbete och finansiering.
Bidrag från stiftelser har varit och är vid sidan av samhällsbidrag en viktig del av föreningslivets finansiering och när nu många stiftelser känner oro för att förutsägbarheten i skattefrågorna ökar är det viktigt att klarlägga och förtydliga regelverket.
|
Stockholm den 30 september 2004 |
|
|
Leif Jakobsson (s) |