Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bränsleskatten för dem som bor i glesbygd.
Beskattningen på diesel och bensin är hög i Sverige. Motivet är främst att koldioxidutsläppen ska minska. Nu visar det sig att beskattningen slår olika hårt beroende var man bor i vårt land. Boende i glesbygd blir särskilt drabbade. Regeringens beslut om att införa nya skatter på diesel och bensin drabbar människor som bor i glesbygdskommuner. En Ljusdalsfamilj straffbeskattas med 13 500 kronor per år.
Detta konstateras i en sammanställning som gjorts kring hur miljöpolitikens kostnader och intäkter fördelas. Sammanställningen som är en bilaga till Finansdepartementets långtidsutredning (Fördelningseffekter av miljöpolitik SOU 2003:2) visar att glesbygdsbor i allmänhet belastas hårdare än storstadsbor. Ett exempel är bränsleskatten. Utslaget per person kan det kosta uppemot 8 000 kronor per år i bränsleskatt att leva i glesbygden, jämfört med i storstad, där det snarare kostar mellan 3000 och 4000 kronor per person och år, detta trots att nettoutsläppen av koldioxid (koldioxidutsläpp minus koldioxidupptag) är betydligt högre i städerna än i glesbygden. Kommunerna och glesbygden i Norrland blir orättvist beskattade och det höga skattetrycket riskerar att utarma de små kommunernas livskraft. En kommun i Gävleborgs län som drabbas hårt är Ljusdal.
I bilagan till långtidsutredningen har de regionala effekterna av skatten på både bensin och diesel analyserats. Med hjälp av en utarbetad modell har beräkningar gjorts som visar att invånare i Ljusdals kommun betalar 6 787 kronor i bensin- eller dieselskatt per person och år. Motsvarande siffra för en person bosatt i Stockholm är 3 394 kronor. Beräknat på en tvåbarnsfamilj blir det drygt 13 500 kronor dyrare att leva i Ljusdal än i Stockholm till följd av bränsleskatten.
Ett av motiven till den hårda beskattningen på bensin och diesel är att man vill sänka koldioxidutsläppen. Ser man till koldioxidutsläppen per invånare är de visserligen större i glesbygdslän än i tätbefolkade län. I Gävleborg uppgår utsläppen av koldioxid per person och år till 7,5 ton. Motsvarande siffra för Stockholms län är 5,1 ton. Men utsläppsmängden visar inte hela sanningen. Koldioxid kan också upptas i det kol som binds i bland annat den växande skogen. I Kyotoprotokollet finns också utrymme för att länderna skulle kunna ta hänsyn till detta i beräkningar av kolbalansen. Ett logiskt skattesystem borde därmed inte endast beakta utsläpp utan att även belöna upptag.
Den svenska skogens nettotillväxt är cirka 30 miljoner kubikmeter per år. Omräknat till koldioxid innebär det att den svenska skogen tar upp cirka 5 ton per person och år netto. Men precis som utsläppsnivåerna så varierar upptagningsnivåerna regionalt. I jämförelsen ovan mellan Gävleborg och Stockholm kan vi konstatera att Gävleborgs upptagningsnivå per person ligger på 10,4 ton medan motsvarande upptag för Stockholm ligger på 0,9 ton. Det blir följaktligen ett koldioxidnettoupptag på 2,9 ton per person och år för gävleborgaren medan stockholmaren står för nettoutsläpp på i snitt 4,2 ton per år.
Därför blir straffbeskattningen för gävleborgaren helt absurd mot bakgrund av att det inte finns något nettoutsläpp av koldioxid i Gävleborg, medan nettoutsläppen i exempelvis Stockholm är stora. Kyotoprotokollets resonemang om att belöna upptag hörsammas alltså inte genom den svenska skattepolitiken då det gäller drivmedel.
Slutsatsen blir att kostnaderna blir höga i den del av Sverige där alternativen till privatbilism är få. I exempelvis Ljusdal saknas möjligheten att åka med tunnelbana och kollektivtrafiken är begränsad. Invånarna i Ljusdal är helt beroende av biltransporter. Detta gäller såväl arbete, studier som kultur och fritid. Ett aktivt liv med arbetsresor, fritidsresor och inköp är för de flesta omöjligt utan bil. Slutsatsen blir att glesbygdsbor har fler bilar och kör längre sträckor än genomsnittet i landet.
Människor måste ha rätten att välja var de vill leva och bo i Sverige. Vi talar ofta om att Hela Sverige ska leva. Detta är omöjligt om vi bestraffar dem som använder bil. Bilen är glesbygdens viktigaste transportmedel. De skatteminskningar som görs i de extra stöden till glesbygden är inte tillräckliga för att kompensera de höjda kostnader som införs genom den höjda bränsleskatten.
|
Stockholm den 28 september 2004 |
|
|
Ragnwi Marcelind (kd) |