Folkpartiet motsätter sig regeringens förslag om att ge arbetsgivarna ett ökat kostnadsansvar för anställda som är sjukskrivna. Förslaget äventyrar redan svaga gruppers ställning på arbetsmarknaden. I Nederländerna har arbetsgivarna ett års sjuklöneansvar. Trots detta, har landet tillsammans med Sverige, Europas högsta sjukskrivningar. Dessutom har de befarade tendenserna till selektering vid nyanställningar kunnat skönjas.
Folkpartiet anser att det är bra att sjuklöneperioden återställs till två veckor. Vi anser också att det är positivt att sjukpenningnivån återställs till 80 procent av inkomsten. Inkomstbortfallsprincipen är vägledande i vår politik. Den som verkligen är sjuk ska kunna klara sig på sin ersättning.
Det är dags att regeringen tar sitt ansvar och inser att sjukskrivningarna är beroende av flertalet komplexa mekanismer. Folkpartiet vet att längden på sjukskrivningarna beror på exempelvis vårdköer, väntetider på medicinsk behandling och rehabilitering samt långa handläggningstider på Försäkringskassan. Sjukskrivningarna beror också på en attitydförskjutning vad gäller sjukdomsbegreppet. Denna attitydförskjutning existerar både hos allmänheten men också bland läkare och bland försäkringskassans handläggare. En bristande rörlighet på arbetsmarknaden är ytterligare en mekanism. Den kanske viktigaste orsaken är att sjukförsäkringen, som den ser ut i dag, har inbyggda systemfel och därför måste sjukförsäkringen reformeras. Regeringen måste helt enkelt tänka om, och nytt, i denna fråga.
Förutom att vi i motionen till största delen avslår regeringens proposition, lyfter vi även fram Folkpartiets viktigaste förslag vad gäller en reformerad socialförsäkring.
Sammanfattning 1
Innehållsförteckning 2
Förslag till riksdagsbeslut 3
Ökad selektering på arbetsmarknaden 3
Sjuklöneperioden 4
Sjukpenningnivån 4
Arbetsgivarnas ansvar 4
Högriskskydd för vissa arbetsgivare 5
Högkostnadsskyddet 5
Sänkning av arbetsgivaravgiften 6
Förebyggande arbete måste alltid gå före piska och tvång 6
Rehabiliteringsgaranti 6
Finansiell samordning 6
Statsbidrag och kostnadsansvar för vården 7
Utbildning i försäkringsmedicin och utfärdande av sjukintyg 8
Försäkringsläkarna 8
Skärpt kontroll 9
Socialförsäkringarna är i behov av reformering 9
Förtroende för försäkringssystemet 9
Reformbehov i försäkringarna 9
Socialförsäkring sprider riskerna 9
Arbetet är socialförsäkringarnas grund 10
Försäkringsmässighet och raka rör 10
Finansieringen av reformerade försäkringar 10
Buffertfonder i socialförsäkringar 10
Riksdagen avslår proposition 2004/05:21 utom såvitt avser frågan om att återgå till 14 dagars sjuklöneperiod samt återställandet av ersättningsnivån i sjukförsäkringen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en rehabiliteringsgaranti.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om finansiell samordning med bl.a. sjukvården för att minska sjukförsäkringens kostnader.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statsbidrag och kostnadsansvar för vården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utbildning i försäkringsmedicin.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utfärdande av läkarintyg.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen skall ge ökad prioritet åt åtgärder mot missbruk och felutnyttjande av socialförsäkringar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en bredare socialförsäkringsreform.
Propositionens förslag syftar till att utforma ett medfinansieringsansvar för arbetsgivarna som omfattar 15 procent av sjukpenningkostnaderna för anställda som är heltidssjukskrivna. Genom att tvinga arbetsgivarna betala en del av sjukpenningen, leder det till att arbetsgivarna tar aktiv del i rehabiliteringen, hävdar regeringen. Men propositionen innehåller inte några förslag som skulle öka försäkringskassans och läkarnas incitament för att hålla nere sjukskrivningarna. Folkpartiet motsätter sig förslaget eftersom det kommer att leda till en selektering på arbetsmarknaden där personer med någon form av sjukdomshistorik riskerar att stigmatiseras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Med förslaget pekar regeringen direkt ut arbetsgivarna som orsak till de ökade sjukskrivningarna, vilka skulle bero på arbetsrelaterade problem. Vi vet att sjukskrivningsproblematiken är mer komplex än så, varför ett förslag som både straffar arbetsgivarna, och missgynnar de som redan har en svag ställning på arbetsmarknaden, aldrig kan accepteras.
Ekonomiska drivkrafter fungerar bara när de riktas mot dem som faktiskt kan påverka de problem som ska lösas - i detta fallet den enskilde själv, försäkringskassan, läkarna och sjukvården. Riktas ekonomiska drivkrafter mot någon annan blir det inget resultat - det blir ett skott i luften.
Sverige behöver nya företag och fler jobb. Regeringens förslag leder - om det genomförs - till motsatsen. Färre företag, färre anställda och minskad tillväxt. Det blir fler robotar i arbetslivet och färre händer i vården. Det försvårar målet att uppnå 80 procent sysselsättning.
Vi vill i stället verka för en förebyggande politik, där rehabiliteringsåtgärder sätts in i ett tidigt skede, där aktörer som landsting och försäkringskassa tillsammans tar ett finansiellt ansvar, där arbetslinjen alltid är prioriterad, där läkare i större utsträckning utbildas i försäkringsmedicin, där fler försäkringsläkare finns på försäkringskassorna samt att kontrollen på kassorna ökar.
Att den tredje sjuklöneveckan tas bort är ett steg i rätt riktning, vi vill motverka ytterligare pålagringar på arbetsgivarna. Men regeringens incitament för att ta bort den tredje veckan i sjuklöneperioden handlar om att de i stället inför medfinansieringsförslaget ovan. Folkpartiet motsätter sig medfinansieringsansvaret men ser positivt på att återställa sjuklöneperioden till två veckor. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Folkpartiet vill se en socialförsäkring som bygger på inkomstbortfallsprincipen. Människor som drabbas av sjukdom och tvingas vara hemma från sina arbeten skall genom försäkringen erhålla en rimlig levnadsnivå. Vi tillstyrker därmed regeringens förslag om att återställa sjukpenningnivån till 80 procent. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Arbetsmiljöverkets (AV) rapport från den 20 oktober 2004 visar att färre personer blir sjuka på grund av arbetet. I en färsk rapport från Riksförsäkringsverket (RFV) redovisas en kraftig ökning av depressioner och stress som sjukskrivningsorsak. Av dem som är sjukskrivna mer än 60 dagar med dessa diagnoser har andelen ökat från 18 procent år 1999 till 30 procent år 2003.
Om nu psykiska diagnoser ökar generellt som sjukskrivningsorsak - samtidigt som arbetsrelaterade besvär minskar är det knappast nya pålagringar på arbetsgivarna som är lösningen.
Forskningen har redan tidigare visat att majoriteten av sjukfallen inte beror på arbetsrelaterade besvär. Att arbetsgivarna då skall vara medfinansieringsskyldiga för orsaker som står utanför deras påverkan är orimligt. Att bestraffningen på arbetsgivarna skulle leda till färre sjukskrivningar finns inga belägg för. Det är också försäkringskassorna som fattar beslut om sjukskrivning, inte arbetsgivarna.
Bakom de höga sjuktalen ligger en rad olika faktorer. En faktor är ändrade attityder i samhället till vad som verkligen är arbetsoförmåga. En annan bristande rörlighet på arbetsmarknaden. En tredje är att många som sjukskrivits fått vänta länge på rätt undersökning eller behandling eller inte fått den alls. Sjukskrivning har också kommit att användas som ett slags behandling även i situationer där risken är stor att en lång sjukskrivning gör ont värre för såväl hälsa som arbetsförmåga.
Självklart ska arbetsgivarna göra sitt yttersta för att medverka till en väl fungerande arbetsmiljö. De flesta arbetsgivare gör ett gott arbetsmiljöarbete redan i dag. Något som arbetslivsminister Hans Karlsson själv underströk i remissdebatten kring den aktuella propositionen. Dessutom sjunker den arbetsrelaterade sjukfrånvaron enligt den ovan refererade rapporten från AV. Därtill kan nämnas den statistik, som visar att en tredjedel av de långtidssjuka ocksåär arbetslösa.
Internationell erfarenhet av ett omfattande arbetsgivaransvar kan hämtas från Nederländerna där arbetsgivarna betalar sjuklön under 52 veckor. Nederländerna är ett av de länder som tillsammans med Sverige har högst sjukskrivningstal. Exemplet från Nederländerna visar också att de befarade negativa effekterna med ökad selektering i samband med nyanställningar kunnat skönjas. Risken är uppenbar att när kostnaderna för att anställa ökar, väljer företagen fler maskiner och färre anställda. Vad Sverige behöver är mindre krångel och färre regler för att främja arbetslinjen och företagandet.
Arbetsgivarens medfinansieringsansvar ska inte gälla för en arbetstagare som omfattas av det så kallade högriskskyddet. Det är bra. Men högriskskyddet motverkar inte riskerna för selektering vid nyanställning. Den kritik mot regeringens förslag som förts fram anser Folkpartiet vara välgrundad.
Tanken med ett högkostnadsskydd för arbetsgivare är bra. Men det föreslagna skyddet är klart otillräckligt. Det föreslås inträda först när arbetsgivarens sammanlagda avgifter under åretmotsvarar 4 procent av arbetsgivarens sammanlagda lönekostnader. En sådan risknivå kan vara förödande för den enskilde småföretagaren. Om förslaget om medfinansiering genomförs måste högkostnadsskyddet förändras så att denna risk elimineras.
Folkpartiet är i grunden positivt inställt till sänkta arbetsgivaravgifter. Konsekvensen av att vi avslår propositionens förslag om arbetsgivarnas medfinansiering av sjuklönen innebär dock att vi i detta fall avslår förslaget om en sänkt arbetsgivaravgift med 0,24 procentenheter. Vi föreslår i stället att arbetsgivaravgiften ligger kvar på nuvarande nivå.
För arbetsgivarnas del innebär det små chanser att kunna påverka sjukfrånvaron. Detta eftersom den är beroende av flera olika faktorer såsom vårdköer, väntetider på medicinsk rehabilitering, långa handläggningstider på försäkringskassan och därefter långa handläggningstider vad gäller beslut om arbetslivsinriktad rehabilitering. Regeringen måste helt enkelt tänka om, och nytt, i denna fråga.
Flera undersökningar påvisar vikten av tidiga insatser för dem som är eller riskerar att bli sjukskrivna. Det är också viktigt, och underlättar mycket, för läkarna om ett väl sammansatt rehabiliteringsteam kopplas in tidigt i sjukskrivningsärendet. Folkpartiet vill införa en rehabiliteringsgaranti som träder i kraft inom fyra veckor eller senast åtta veckor efter sjukskrivningstillfälle. Teamen bör vara sammansatta av olika kompetenser, beroende på diagnos, för att erbjuda patienten/den sjukskrivne bästa möjliga hjälp åter i arbete. Under den tid som patienten/den sjukskrivne deltar i garantin är också arbetsgivaren eller arbetsförmedlingen inkopplad för att vara delaktiga i personens rehabilitering tillbaka i arbete. Arbetsgivaren kan, när det är aktuellt, också delta i möten för diskussion kring arbetsmiljö och eventuella omplaceringsmöjligheter. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
För att detta ska fungera föreslår vi en finansiell samordning (Finsam) mellan försäkringskassa och sjukvård, där båda parter tar aktiv del i sjukskrivningsprocessen. I de fall ytterligare aktörer är medverkande kallas samverkansförsöken för Socsam. Finsamförsöken, och Socsamförsöken, har utvärderats noggrant. Anhängarna har trott att det inte bara skulle leda till en vettigare användning av pengarna utan också att det allmänna totalt sett skulle spara pengar.
Lokala försök med att tillåta överföringar av sjukförsäkringspengar till landsting gjordes åren 1993-1997 efter förslag av den borgerliga regeringen. (Såväl lagstiftningen om Finsam som den om Socsam togs 1992-1994.) En utvärdering av de fyra första åren med Finsamförsök presenterades av Socialstyrelsen och Riksförsäkringsverket våren 1997. Siffror finns också tillgängliga för det femte året för de fyra försök som fortsatte under 1997.
|
Resultat av Finsamförsöken |
År 1 |
År 2 |
År 3 |
År 4 |
År 5 |
|
Besparingen i procent beräknades till: |
2,9 |
7,1 |
8,9 |
10,7 |
16,3 |
Källa (för de första fyra åren): Finsam - en slutrapport (1997:1)
I Finspång, där man arbetar efter Socsammodellen minskade under 2003 kostnaderna för sjukpenningen med 4,2 procent medan den i hela riket ökade med 4,1 procent. Under de fem första månaderna i år sjönk kostnaden i Finspång med 18 procent medan den i riket inte sjönk med mer än 5 procent. Uppräkningar till riksnivå handlar om mångmiljardbelopp.
För att släppa fram alla dessa lokala initiativ för bättre hälsa, kortare väntetider och kortare sjukskrivningstider bör riksdagen stifta en lag om utvidgad finansiell samordning där alla de hinder regeringen lagt in har avlägsnats. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Mycket av rehabiliteringen (den medicinska) kan skötas redan på tidig nivå med hjälp av landstingens resurser. Erfarenheter visar att ju tidigare insatser, desto snabbare återgång i arbete. Med Finsam och Socsam gynnas både läkarna och försäkringskassorna som båda arbetar mot samma mål - att få ner sjukskrivningarna. Den sjukskrivne gynnas i och med snabb och effektiv hjälp och slipper risken med att "hamna mellan stolarna". Arbetsgivarna, arbetsförmedlingen, socialkontoret med flera, gynnas också eftersom de skall vara delaktiga och förberedda i hela processen. Det minimerar risken för att någon part inte tar sitt ansvar och i stället skyller på nästa instans.
Vi är övertygade om att det behöver ligga en ekonomisk fördel för sjukvården i att arbeta effektivt med att hålla nere sjukskrivningarna och förebygga ohälsa. Folkpartiet föreslår en försöksverksamhet under åren 2005-2007 i några landstingsområden med olika storlek och befolkningssammansättning, åldersstruktur och arbetsmarknad. I respektive landstingsområde bör statsbidragen till sjukvården ökas med ett belopp motsvarande 20 procent av statens sjukpenningkostnad det år försöket inleds. Samtidigt skall de deltagande landstingen överta ett delansvar för 20 procent av sjukpenningkostnaderna. Liknande tankegångar har framförts av Läkarförbundet, Landstingsförbundet och Riksförsäkringsverket. Regeringen bör snarast återkomma med den för försöken erforderliga lagstiftningen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Ett viktigt framsteg är att läkarnas utbildning och fortbildning förstärks när det gäller försäkringsmedicin. Utbildningen bör omfatta alla läkare, även dem som nu är i tjänst. På sikt anser vi att genomgången utbildning i försäkringsmedicin blir ett villkor för att över huvud taget få skriva sjukintyg till försäkringskassan. Regeringen bör låta utreda i vilken takt detta skall genomföras och därefter återkomma med förslag till riksdagen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det är mer allmänt inte rimligt att vilken läkare som helst, oavsett specialitet, i princip får skriva intyg för långtidssjukskrivning där diagnoserna är sådana att en helt annan medicinsk specialitet står för expertkunskapen. Om primärvårdens ställning stärks genom en husläkarreform kommer husläkaren att ha en nyckelroll och andra läkares sjukskrivningar bör då inrapporteras till patientens husläkare. När någon behandlas för en långvarig sjukdom som kräver specialiserad vård, är det ganska givet att en läkare som ansvarar för denna vård också skriver sjukintyg. Men däremot bör sådana specialistläkare inte ha möjlighet att annat än för kort tid utfärda sjukintyg för patienter med diagnoser som hör hemma inom någon helt annan specialitet. Reglerna bör ses över. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Försäkringsläkarna är ett utomordentligt stöd för handläggarna på försäkringskassorna när det gäller att bedöma funktionsnedsättning på grund av sjukdom i relation till arbetsförmåga. Försäkringsläkarens roll är att bedöma de medicinska underlagen som inkommit till försäkringskassan, en bedömning som inte alltid är lätt att göra för en handläggare utan större medicinsk träning.
Folkpartiet föreslår att ett läkarintyg som förlängs utöver åtta veckor måste prövas av en läkare knuten till försäkringskassan. Distriktsläkarföreningen har nyligen lanserat ett liknande förslag. Genom att systemet bygger på en rollfördelning mellan läkarna minskar risken för att den andra läkaren alltid godtar den förstas bedömning. Det grundläggande syftet är givetvis att vid sjukfall med oklar diagnos, som tenderar att dra ut på tiden, få fram omedelbara rehabiliteringsinsatser.
Trots föregående års beslut om en utökning av försäkringsläkartjänster är det tveksamt om det är tillräckligt för att uppnå en godtagbar kvalitet i försäkringskassornas beslut. Regeringen bör därför ha fortsatt uppmärksamhet på frågan och vid behov återkomma till riksdagen med ytterligare förslag angående försäkringsläkarna. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Riksförsäkringsverket har, efter en minst sagt svag undersökning, gått ut med att det knappast förekommer något fusk alls med sjukskrivningar. Det är inte trovärdigt. Idag finns omkring hundra kontrollanter för utbetalningar påöver hundra miljarder kronor. Vi vill avsätta 50 miljoner kronor till fler kontrollanter som är inriktade på att bekämpa fusk. Vi bedömer att denna anslagsökning kommer att spara minst 120 miljoner kronor i sjukskrivningskostnader framöver.
Folkpartiet hoppas att en arbetsgrupp med samtliga riksdagspartier ska kunna enas om en stor socialförsäkringsreform. De förslag vi presenterar nedan ska därför inte uppfattas som oeftergivliga krav, utan som utgångspunkter för en diskussion. Huvudsyftet måste vara att skapa ett förtroendeingivande system som uppmuntrar till arbete, minskar skattekilarna och ger stabilitet åt de offentliga finanserna.
Förtroendet för socialförsäkringarna måste återupprättas. Det har med åren uppstått en utbredd misstro mot att våra socialförsäkringar verkligen fungerar när vi behöver dem.
Inom några år skulle vi vid sidan om pensionsreformen kunna ha både en reformerad obligatorisk arbetslöshetsförsäkring och en reformerad sjukförsäkring - som redan före den större reformen givits stärkt rehabiliteringsinriktning och en finansiell samordning med sjukvården för att förbättra vården och minska sjukskrivningarna.
I obligatoriska socialförsäkringar mot inkomstbortfall sker en fördelning av sådana riskkostnader, och denna fördelning uppnås genom att alla är med. Den som löper mindre risk att bli sjuk får vara med och betala till samma försäkring som de som har mycket större risk.
Socialförsäkringarna bör präglas av en arbetslinje i villkoren för ersättning och i inriktningen på rehabilitering och återställd arbetsförmåga.
Det bör så långt möjligt finnas ett direkt samband mellan inbetalda avgifter och förmåner, och av detta följer att principen skall vara att där inga förmåner finns skall inga avgifter tas ut.
Avgifterna sätts efter inkomst och skall motsvara en premie för att, med riskutjämning, försäkra en given andel av samma inkomst mot bortfall vid sjukdom o.s.v.
Socialförsäkringarna som i huvudsak frikopplas från statens budget skall fungera tillsammans med systemet med utgiftstak. De skall tillsammans med dessa medverka till en långsiktigt hållbar statsfinansiell utveckling. Såväl sjukförsäkringen som arbetslöshetsförsäkringen bör på nytt få buffertfonder. Men dessa skall inte behöva vara alltför stora, och dåär det nödvändigt att försäkringarna också får låna. Fondernas behållning bör alltså tillåtas pendla och ha både positiv och negativ behållning, så länge de är långsiktigt hållfasta.
Sunda principer och en bred uppslutning kring socialförsäkringarna medverkar till att tilltron till systemens långsiktiga hållbarhet stärks. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det är verkligen obegripligt att regeringen väljer att bortse från alla yttre faktorer som är påverkande i ett sjukdomsförlopp. Att bara skylla på arbetsgivarna och arbetsmiljön är en gåta - särskilt när de arbetsrelaterade besvären, som sjukskrivningsorsak, bevisligen tenderar att sjunka. Folkpartiet hoppas att regeringen tar sitt förnuft tillfånga och drar tillbaka förslaget om "Drivkrafter för minskad sjukfrånvaro". Vi vill med den här motionen påvisa att sjukfrånvaron är beroende av flera komplexa mekanismer och att de förslag vi föreslår tillsammans kan bidra till en minskning av sjukfrånvaron.
|
Stockholm den 3 november 2004 |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Bo Könberg (fp) |
Anna Grönlund Krantz (fp) |
|
Marita Aronson (fp) |
Martin Andreasson (fp) |
|
Tobias Krantz (fp) |
Ulf Nilsson (fp) |
|
Karin Pilsäter (fp) |
Erik Ullenhag (fp) |
|
Yvonne Ångström (fp) |
Linnéa Darell (fp) |
|
Solveig Hellquist (fp) |
Anne-Marie Ekström (fp) |
|
Nyamko Sabuni (fp) |
Mauricio Rojas (fp) |