I denna motion pekar Centerpartiet på det stora behovet av en övergripande reformering av trygghetssystemen vid arbetslöshet och ohälsa (sjukförsäkring, förtidspension m m). Vi framför ett krav till regeringen att infria statsminister Göran Perssons löfte från den 13 november 2003 att inleda en samlad översyn av arbetslöshetsförsäkringen, sjukförsäkringen, förtidspensionerna m m i syfte att lägga grunden för en brett förankrad reform av trygghetssystemen, genom att snarast tillsätta en parlamentarisk utredning.
Den parlamentariska utredningen bör ha målsättningen att föreslå ett system som:
Garanterar en grundläggande trygghet för alla.
Bidrar till arbete och företagsamhet.
Lägger grunden för en bättre samordning av sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen och förtidspensionerna. Problemen är i hög grad desamma och en samlad organisation ger bättre möjlighet att gå till roten med att hjälpa människor tillbaka till arbetsmarknaden och minska bidragsberoendet.
Mättar mun efter matsäcken, dvs. anpassar transfereringskostnadernas totala volym till vad samhällsekonomin kan bära.
Ökar människors egenmakt och självbestämmande vilket innebär att finansiering genom ökade skatter eller obligatoriska avgifter inte kan accepteras samt att möjligheten för medborgarna att inom ramen för trygghetssystemet få ett större inflytande och egna resurser bör stärkas.
Centerpartiet framhåller särskilt att en reformerad trygghet ocksåär ett viktigt bidrag till att bekämpa den kvinnofälla som den förda välfärdspolitiken, trots goda intentioner, har resulterat i.
Tills vidare binder sig inte Centerpartiet för någon särskild detaljerad modell, men inslag av grundtrygghet och individuellt välfärdssparande i trygghetssystemet bör övervägas som delar i en samlad lösning.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 2
3 Förslag till riksdagsbeslut 3
4 Trygghetssystemet behöver reformeras 3
4.1 Tillsätt en parlamentarisk utredning 5
4.2 Utgångspunkter för en välfärdsreform 6
4.2.1 Grundtryggheten främst 6
4.2.2 Arbete och företagsamhet 7
4.2.3 Långsiktigt hållbara transfereringskostnader 9
4.2.4 Egenmakt och självbestämmande 9
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en större reformering av trygghetssystemen såsom ett bärande fundament för en hållbar välfärd i ett företagsamt och dynamiskt samhälle.
Riksdagen begär att regeringen snarast tillsätter en parlamentarisk utredning om socialförsäkringarna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av långsiktighet, aktivitet, förutsägbarhet och tydlighet, fördelning och legitimitet och av att alla individer omfattas i ett reformerat trygghetssystem.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att trygghetssystemet skall ge förutsättningar för en grundtrygghet som omfattar alla.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om barnfamiljers trygghetsbehov.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att trygghetssystemet skall bidra till att arbete och företagsamhet uppmuntras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samordning av trygghetssystemen för ohälsa och arbetslöshetsförsäkringen samt inrättande av en allmän arbetslivsförsäkring.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet att anpassa transfereringskostnaderna till vad som är långsiktigt ekonomiskt hållbart.
Centerpartiet vill utveckla välfärden, inte avveckla den! En solidarisk välfärd i form av goda utbildningsmöjligheter, vård, äldreomsorg, särskilda insatser för utsatta grupper och en grundläggande trygghet för människor i allmänhet och barn i synnerhet är en förutsättning för ett gott samhälle med hög livskvalitet, goda förutsättningar i livet för alla och sammanhållning mellan människor och befolkningsgrupper.
Den svenska välfärdsmodellen har betydande problem.
Omfånget av välfärdsåtaganden motsvaras inte av en ekonomisk och politisk förmåga att leva upp till dem. Människor undrar vart pengarna tar vägen när de betalar höga skatter, samtidigt som de upplever att vård, äldreomsorg och skola inte håller tillräcklig standard, samtidigt som hemlösa och psykiskt sjuka inte tycks få hjälp.
Kostnaderna för välfärden tenderar att öka mer än vad samhällsekonomin kan bära - särskilt i ljuset av det växande antalet äldre.
Välfärdssystemet misslyckas med att rehabilitera eller vidareutbilda människor men håller istället en femtedel av personerna i arbetsför ålder utanför arbetsmarknaden i olika former av bidragsberoende.
Dessa problem gör en grundlig välfärdsreform nödvändig. Men det finns andra skäl som är minst lika vägande.
Många människor känner sig maktlösa eftersom de inte upplever, att de med sina egna insatser i form av arbete, utbildning, företagande eller samhällsengagemang kan förbättra sin situation och påverka sina liv.
Stora grupper har hamnat i ett varaktigt beroende av offentliga bidrag och insatser och har marginaliserats ekonomiskt och socialt, utan att deras engagemang, arbetsamhet och kreativitet tagits tillvara.
Den socialdemokratiska välfärdsmodellen bygger på ett högt skatteuttag och nationella regleringar som inskränker möjligheterna för individer, lokalsamhällen och regioner att påverka sina livsvillkor och sin utveckling.
Kvinnor som arbetar i offentlig sektor är en grupp som redan idag drabbats hårt av välfärdens växande problem och som riskerar att bli alltmer utsatta. Å ena sidan är deras viktiga arbetsplatser utsatta för ett konstant ekonomiskt tryck som förvärras av växande transfereringskostnader. Å andra sidan löper de högre risk än de flesta andra att drabbas av ohälsa som förlängs genom de dåligt organiserade rehabinsatserna.
Dagens välfärdssystem har blivit en kvinnofälla! Det är viktigt att se att stora delar av utslagningen från arbetsmarknaden drabbar kvinnor anställda i kommuner och landsting. Trots goda avsikter sviker dagens välfärdspolitik dessa kvinnor dubbelt: genom oacceptabla och omoderna arbetsförhållanden och genom en i stora delar destruktiv sjukskrivningsapparat. Om trygghetssystemet inte reformeras så kommer kvinnorna än en gång att drabbas, när ökade transfereringskostnader tränger ut resurserna som behövs i vården, äldreomsorgen och skolan.
Den offentliga sektorns kvinnor behöver en ny välfärdspolitik som moderniserar deras arbetsvillkor och släpper fram alternativ som ger en långsiktigt trygg finansiering av välfärdens kärnverksamhet - vård, äldreomsorg och skola - och en socialförsäkring som ger rehabilitering och hjälp vid sjukdom, istället för att köpa sig fri med passiva och långsiktigt otrygga bidrag.
Inom välfärdssystemet som helhet behöver resurserna till vård, äldreomsorg och utbildning sannolikt växa, andelen personer som försörjer sig genom eget arbete öka och kostnaderna för de ekonomiska trygghetssystemen vid sjukdom, arbetslöshet och förtidspension minska. I vidare mening behöver vi hitta en ny balans i våra förväntningar på oss själva, på varandra och på det offentliga - i våra rättigheter och våra skyldigheter.
Att inte reformera välfärden och i synnerhet trygghetssystemet är inget långsiktigt hållbart alternativ. Följden blir då antingen gradvisa men planlösa nedskärningar, som riskerar att gå ut över dem som har svårast att hävda sina intressen, eller en kollaps för såväl samhällsekonomin som välfärdssystemet. För den som verkligen bryr sig om medborgarnas välfärd är detta scenarion som måste undvikas till varje pris.
Vad som i motionen anförts om behovet av en större reformering av trygghetssystemen såsom ett bärande fundament för en hållbar välfärd och solidaritet i ett företagsamt och dynamiskt samhälle bör ges regeringen till känna.
Den svenska välfärdspolitiken behöver reformeras. I centrum för en sådan reform står de stora offentliga arbetslivsförsäkringarna och försörjningsstöden, som därför bör bli föremål för en parlamentarisk utredning med sikte på en bred reform som i sina huvuddrag bör ha lång hållbarhet. Detta är en förutsättning för att Sverige ska förbli ett välfärdssamhälle, där ekonomisk dynamik och individuell företagsamhet förenas med en stark och levande solidaritet mellan medborgare och samhällsgrupper.
Välfärdssystemens uppbyggnad har ett enormt inflytande över hur samhället utvecklas. Det påverkar samhällsekonomi, fördelning av resurser mellan individer och samhällsgrupper, människors samlevnad och beteendemönstren samt övergripande värderingar, normer och attityder. Ett framtida val av välfärdssystem är också ett vägval för Sverige som land. Ett så viktigt beslut bör föregås av en utredning som inte binds till händer och fötter av snäva direktiv utan ges vidsträckta möjligheter att bedöma vilka grundläggande värden som välfärden ska bygga på och vilka sociala och samhällsekonomiska behov det ska svara mot. Utifrån denna bas bör sedan lämpliga tekniska lösningar för ett framtida trygghetssystem föreslås.
Regeringen har genom sin högste företrädare lovat riksdagen en parlamentarisk utredning i ordalag som vittnade om en vilja till samförstånd, och en öppenhet för betydande nytänkande. Det är mycket beklagligt att socialministern låtit statsministerns nästan visionära anslag reduceras till en strängt begränsad undersökning om sjukförsäkringen och förtidspensionernas finansiering, som därtill uttryckligen hanteras som en ensak för det socialdemokratiska partiet. Att riksdagens partier inbjuds att medverka i någon slags överläggning på den avgränsade plan som Anna Hedborg och Socialdepartementet behagar anvisa efter valet 2006 är inte ett infriande av det löfte statsministern ställt ut och bör därför inte heller accepteras som sådant.
En parlamentarisk utredning bör snarast tillsättas. Den bör - i enlighet med statsministerns löfte - omfatta även systemet för arbetslöshetsförsäkring. Dess direktiv bör medge en bedömning av de framtida socialförsäkringarnas utformning utifrån dess roll och utrymme i den samlade välfärdspolitiken, ekonomin och samhällslivet i vidare mening. Riksdagen bör av regeringen begära förslag om att en parlamentarisk utredning om socialförsäkringarna snarast tillsätts i enlighet med vad som ovan anförts.
Mot bakgrund av att Centerpartiet genom denna motion hoppas bidra till ett brett parlamentariskt reformarbete beträffande socialförsäkringarna och arbetslöshetsförsäkringen, avstår vi i det kommande att binda oss för några konkreta förslag, men föreslår uppslutningen kring ett antal allmänna principer inom vilkas ram vi är öppna för att finna olika lösningar beroende på de förutsättningar vi först kan skönja allteftersom utredningen framskrider.
För det första kan det konstateras att arbetet med en välfärdsreform måste svara mot vissa allmänna krav:
Långsiktighet - Trygghetssystemet ska vara långsiktigt hållbart och klara svängningar i konjunkturen liksom förändringar i demografin.
Aktivitet - Trygghetssystemet ska syfta till att hjälpa människor, som på grund av sjukdom eller arbetslöshet förlorar sin arbetsinkomst, tillbaka till arbetslivet och egen försörjning.
Förutsägbarhet, enhetlighet och tydlighet - En stor del av tryggheten i trygghetssystemet ligger i att utformningen är enkel, överblickbar och långsiktigt hållbar. Genom att renodla trygghetssystemets olika ersättningsnivåer och skapa ett enhetligt system blir systemet också mer förutsägbart, såväl för den enskilde som för staten.
Fördelning - Riskerna måste spridas så att människor kan delta på lika villkor. En fördelning måste ske mellan personer med höga respektive låga inkomster, mellan fysiskt högpresterande och grupper med medfödda funktionshinder eller kroniska sjukdomar osv.
Omfatta alla individer - Ett ekonomiskt trygghetssystem måste ge en ekonomisk grundtrygghet som omfattar alla.
Legitimitet - Ett trygghetssystem måste ha hög legitimitet. Människor måste kunna lita på systemet, förstå såväl hur den egna tryggheten ser ut som på vilket vis solidariteten till andra samhällsmedborgare förmedlas. Systemet bör vara överblickbart och medge att man i stor utsträckning kan påverka sin egen situation genom egen aktivitet.
Vad som ovan anförts om principer för trygghetssystemet bör ges regeringen till känna.
Trygghetssystemet bör utgå från att alla medborgare som drabbas av sjukdom eller arbetslöshet ska vara garanterade en ersättning som täcker de grundläggande behoven. För att nå detta mål behöver systemet vara omfördelande mellan personer med höga inkomster och personer med lägre inkomster. Personer med låga inkomster, i många fall kvinnor, har inte samma möjligheter att betala in till systemet och i händelse av inkomstbortfall har de sämre förutsättningar att täcka upp en lägre ersättning med sparade medel.
Eftersom det kan finnas samhällsekonomiska och andra begränsningar för trygghetssystemets volym är det viktigt, att det offentliga trygghetssystemet ger hög prioritet till att säkra en tillräcklig grundnivå. Avgränsandet av en grundnivå lika för alla har vissa pedagogiska poänger, då det ger en möjlighet för medborgarna att enkelt förstå hur omfördelningen i systemet fungerar.
Ett grundtrygghetstänkande innebär även att en relativt stor omfördelning kan åstadkommas även om den totala volymen på de resurser som trygghetssystemet förfogar över av olika skäl måste begränsas. Grundtryggheten står emellertid inte i motsatsställning till olika kompletterande arrangemang oavsett om dessa har formen av inkomstbortfallsförsäkringar eller inslag av välfärdssparande. Vad som ovan anförts om att trygghetssystemet ska ge förutsättningar för en grundtrygghet som omfattar alla bör ges regeringen till känna.
Med de begränsningar av de resurser som är tillgängliga för trygghetssystemet, bör det övervägas om särskilda åtgärder är berättigade för att erbjuda barnfamiljer en högre trygghetsnivå. Familjer med försörjningsbörda har i allmänhet sämre möjligheter att anpassa sina levnadsomkostnader vid händelse av inkomstbortfall. Det är också angeläget att barnens och ungdomarnas uppväxtvillkor ges ett tillräckligt skydd. I England, Frankrike och Tyskland finns det inslag i socialförsäkringarna som ger barnfamiljer mer förmånliga villkor vid inkomstbortfall än personer utan försörjningsbörda och det kan vara värt att inom ramen för en parlamentarisk utredning överväga sådana inslag för att ge barn och ungdomar ett särskilt skydd. Vad som ovan anförts om barnfamiljers trygghetsbehov bör ges regeringen till känna.
Arbete och företagsamhet är en förutsättning för välfärden, eftersom det är de resurser som arbetet genererar som finansierar välfärden i dess olika former. Andelen av den arbetsföra befolkningen som försörjer sig genom eget arbete måste öka och de villkor och åtgärder som är kopplade till välfärdssystemen är nyckelfaktorer för att åstadkomma detta.
För att uppnå detta bör tydliga insatser göras för att hjälpa personer som drabbas av sjukdom eller arbetslöshet tillbaka i arbete. I princip är detta redan ett inslag i den svenska välfärdspolitiken men det är uppenbart att man, framför allt inom sjukförsäkrings- och förtidspensionssystemet, är mycket långt ifrån att uppfylla denna målsättning på ett tillfredsställande sätt. Istället för snabba rehabiliteringsinsatser eller hjälp att "byta spår" till en annan arbetsplats eller ett annat yrke, får den långtidssjukskrivne en snabb bedömning om det "finns möjlighet" att förtidspensionera personen bort från arbetsmarknaden och den besvärande statistiska kolumnen för långtidssjukskrivna. En välfärdsreform bör medföra att arbetslivsinriktade insatser regelmässigt kopplas direkt till trygghetssystemet och att den som uppbär ersättning ocksåär skyldig att inom rimliga gränser samarbeta med sådana åtgärdsprogram.
Det måste alltid löna sig att arbeta. Även om flertalet personer som drabbas av arbetslöshet och sjukskrivning vill återgå i arbete, så behövs det i en del fall en ekonomisk drivkraft för den som återgår i egen försörjning för att skapa tillräcklig motivation. Det kan ifrågasättas om 90-procentiga ersättningsnivåer - som flertalet löntagare är berättigade till genom kombinationen av de offentliga och avtalade försäkringarna - verkligen ger någon premie för den som går från sjukskrivning till egen försörjning, om man beaktar de extrakostnader som dock ofta är förknippade med förvärvsarbete (resor, lunch, kläder m m).
Skatter och avgifter bör inte heller vara så höga att medborgarna berövas känslan att de kan påverka sina livsvillkor genom eget arbete eller företagande. Dessvärre finns en risk att dessa negativa drivkrafter förstärks om de växande välfärdskostnader som kan bli följden framöver finansieras genom fler obligatoriska avgifter eller skatter. Ju större andel av befolkningen som försörjer sig på eget arbete och ju färre som hänvisas till bidragsberoende, desto enklare är det att klara en god välfärd och trygghet utan för höga skatter.
Det är också viktigt att egenföretagare omfattas av välfärden på likvärdiga villkor som anställda. Därtill måste utformningen av avgifter och arbetsgivarens delaktighet i t.ex. rehabiliteringsinsatser utformas så att arbetsgivaren har en förutsägbarhet i sina utgifter. Vad som ovan anförts om att trygghetssystemet ska bidra till arbete och företagsamhet bör ges regeringen till känna.
Förklaringarna till dagens höga ohälsotal är komplexa och orsakerna är inte entydigt förknippade med fysisk och psykisk ohälsa i absolut mening. För många människor handlar det om att de blir sjuka av, mår dåligt av eller vantrivs på sina jobb. I dessa fall är den bästa lösningen byte av arbetsplats och kanske även byte av yrkesbana. I ett vidare perspektiv borde många personer som sjukskrivits eller förtidspensionerats från sin tidigare arbetsplats med rätt insatser kunna komma tillbaka till en annan arbetsplats eller typ av arbete.
Liksom arbetslöshetsförsäkringen kommer sjukförsäkringssystemen i växande utsträckning att få inrikta sig på att hjälpa och uppmuntra människor att "byta spår". Omvänt finns ofta problembilder liknande dem inom sjukförsäkringen bland arbetslösa. Till detta kommer problemen med att systemen i viss utsträckning är kommunicerande kärl där vissa personer vandrar mellan försäkringarna eller är kvalificerade för båda. Det finns därför, enligt Centerpartiet, starka skäl att radikalt öka samordningen av kampen mot sjukskrivningar och kampen mot arbetslöshet. Därför bör sjukförsäkrings-, arbetsskadeförsäkrings- och arbetslöshetsförsäkringssystemen slås ihop till en samlad arbetslivsförsäkring med gemensam lagstiftning, ett sammanförande av administrationen samt harmoniserade villkor för förmåner och åtgärder. En bieffekt av denna samordning är att kopplingen mellan a-kassa och fackförbund upphör. Den är svår att förstå och motivera i dagens samhälle. A-kassa genom tillhörighet till ett visst yrke eller en viss bransch sänder fel signal i ett läge där omställning och byte av yrkesbana måste bli en viktigare del av arbetsmarknads-/arbetslivspolitiken. Vad som ovan anförts om samordning av trygghetssystemen för ohälsa och arbetslöshetsförsäkringen och införande av en allmän arbetslivsförsäkring bör ges regeringen till känna.
Mot bakgrund av vad som ovan sagts om drivkrafterna att försörja sig genom eget arbete eller företagande, är det viktigt att sätta en gräns för vilken nivå finansieringen med skatter och obligatoriska avgifter får nå. Här är det också angeläget att beakta att höga skatter och obligatoriska avgifter försämrar möjligheterna för det svenska näringslivet att konkurrera på världsmarknaden och gör Sverige till en mindre attraktiv arbetsmarknad för många personer, som är viktiga för den svenska ekonomiska utvecklingen, t.ex. forskare och högt utbildad arbetskraft. Redan i dagens läge ligger skattetrycket i närheten av en smärtgräns, där högre skatter och avgifter skulle medföra allvarliga skador på samhällsekonomin. Från detta perspektiv blir ett renodlat rättighetsperspektiv på välfärden en chimär. I slutändan är det dock så att munnen måste mättas efter matsäcken. En kommande reform av transfereringssystemen måste hållas inom en kostnadsram som är långsiktigt hållbar.
Pengarna som betalas ut i transfereringar kommer någonstans ifrån. Höga nivåer på sjukskrivningar, arbetslöshet och förtidspensioner betyder lägre löneutrymme och högre skatter och avgifter. En ökad medvetenhet och tydlighet i samband med detta har ett pedagogiskt värde och kan bidra till att stärka våra gemensamma attityder till felanvändning av välfärdsförmånerna. Ett reformerat välfärdssystem bör därför ocksåöka medborgarnas möjlighet att se sambandet mellan socialförsäkringens inkomster och dess utgifter. Vad som ovan anförts om behovet att anpassa transfereringskostnaderna till vad som är långsiktigt ekonomiskt hållbart bör ges regeringen till känna.
Välfärden och trygghetssystemen är till för att ge människor en god livskvalitet. Därför får vi aldrig glömma att ekonomisk trygghet inte är den enda faktorn som bestämmer människors välbefinnande. Från centerpartistiskt perspektiv är det angeläget att påminna om att människors egenmakt och självbestämmande ofta är avgörande för livskvaliteten och att omvänt ohälsa, passivitet och hopplöshet har sin grund i bristande möjligheter att påverka sina livsvillkor genom egna handlingar eller tillsammans med andra.
Sveriges höga skattetryck på låg- och medelinkomsttagare och dess inverkan på drivkrafterna att förkovra sig genom företagsamhet och arbete är destruktivt och bidrar i viss utsträckning till social utslagning, vantrivsel, bidragsberoende och många andra samhällsproblem. I vissa miljöer kan man tala om en "inlärd hopplöshet" där kombinationen av brist på arbetstillfällen och ekonomisk dynamik, bidragssystem och en välmenande men i grunden nedlåtande socialpolitisk retorik, effektivt sänker människornas förmåga att se sina egna möjligheter att förbättra sina livsvillkor. Tragiken förstärks av att bristen på arbetstillfällen delvis är en följd av de regler, skatter och avgifter på företagandet som den förda politiken för med sig.
Långsiktigt bidragsberoende är inte en livssituation som främjar känslan av egenmakt och självbestämmande. Kombinationen av rigida regelverk för välfärdssystemen, höga ersättningsnivåer och obefintliga eller kaotiska rehabiliteringsåtgärder bildar en slags fälla som ofta försvårar en återgång till egen försörjning.
Vid sidan av fattigdomsfällan finns en särskild kvinnofälla. Från vänsterhåll brukar man försöka skrämma kvinnor med att varje förändring av välfärden och trygghetssystemen är ett hot mot deras intressen. Det är därför viktigt att påpeka att den grupp som tydligast berövats egenmakt och självbestämmande i dagens välfärdspolitik är just kvinnor och i synnerhet de kvinnor som arbetar i vård- och omsorgssektorn. Den offentliga sektorns arbetsmiljöer är ofta präglade av det offentliga monopolet och erbjuder i många fall små möjligheter för kvinnor att förändra sin arbetssituation. Bristen på alternativa arbetsgivare är ofta påtaglig liksom svårigheterna att "starta eget" inom branschen.
Sjuksköterskor, vårdbiträden och hemtjänstassistenter som vantrivs på sina arbetsplatser blir ofta sjukskrivna och förtidspensionerade. Här möts de alltför sällan av goda rehabiliteringsinsatser, och arbetsgivarens delaktighet i och intresse för rehabilitering är ofta lågt. Förtidspension kan ibland upplevas som en lockande slutstation, efter en tröstlös arbetssituation och sorgsamma erfarenheter efter något års irrande i den kaotiska labyrint av myndigheter, som alltför sällan lyckas samordna sina insatser till något som förtjänar att kallas rehabilitering. Den sjukskrivnes uppgivenhet och myndigheternas trötthet är grunden för en intressegemenskap, om att sopa de bakomliggande problemen under förtidspensionssystemets matta.
En reform av trygghetssystemen måste ha som en utgångspunkt att sådana fattigdoms- och kvinnofällor inte ska uppstå. Detta medför att det obligatoriska skatte- och avgiftsuttaget på låg- och medelinkomsttagare måste minska snarare än öka. Att känna att man har makten över sina livsvillkor leder till större frimodighet, ökad trygghetskänsla, bättre självförtroende och beredskap att hantera svårigheter. Därför genererar egenmakt och självbestämmande en inre trygghet, som är ett viktigt komplement till den strikt ekonomiska tryggheten. För Centerpartiet är detta en viktig grundinsikt i arbetet med att reformera välfärden.
Ett sätt att öka egenmakten kan vara att ge människor möjligheter att öka sitt sparande och ägande. Tillgången till egna ekonomiska resurser är i sig ett komplement till de offentliga välfärdslösningarna. Att uppmuntra sparande och enskilt ägande är därför angeläget.
Inom den offentliga välfärdspolitiken kan ett inslag av reglerat välfärdssparande vara ett sätt att öka individens delaktighet, ansvarstagande och egenmakt. Ett sådant sparande kan innebära att avsättningar görs från arbetsgivaravgiften till ett individuellt välfärdskonto. Uttag från detta konto får göras för att komplettera tryggheten mot inkomstbortfall vid sjukdom eller arbetslöshet. Ett välfärdskonto skulle eventuellt också kunna användas för kompetenssparande, och - mer restriktivt - som riskkapital för den som vill starta ett eget företag. Om det individuella kontot långsiktigt går med överskott kan dessa resurser föras över i pensionssparandet. Det finns självklart också problem med ett välfärdssparande och det är troligt att en sådan lösning skulle fungera bäst som komplement till ett grundtrygghetssystem och/eller ett system med obligatoriska inkomstbortfallsförsäkringar. Vad som ovan anförts om att trygghetssystemet ska bidra till medborgarnas trygghet och självbestämmande bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 4 oktober 2004 |
|
|
Birgitta Carlsson (c) |
|
|
Kenneth Johansson (c) |
Birgitta Sellén (c) |
|
Sofia Larsen (c) |
Jan Andersson (c) |
|
Margareta Andersson (c) |