1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Inledning 3
4 Det nya pensionssystemet 3
4.1 EU-samarbetets inverkan på pensionerna 4
4.2 Jämlika kvalifikationsmöjligheter 5
4.3 Förlorarna i det nya systemet 5
4.4 Förhöjd pensionsålder 7
4.5 Pensionsrätt vid studier 7
5 Problem i pensionssystemets konstruktion 8
5.1 Genomförandegruppens legitimitet 8
5.2 Överföring från AP-fonderna till statsbudgeten 9
5.3 Automatisk broms ersätter politiska ställningstaganden 10
5.4 Alternativ balansering av det nya pensionssystemet 11
5.5 Förändrade placeringsregler för AP-fonderna 11
6 Verklig valfrihet vid placering av premiepension 12
6.1 Möjlig placering i realräntefonder 12
6.2 Tillåt ideella fonder 13
6.3 Utöka utbudet i Sjunde AP-fonden 13
6.4 Förbättra Sjunde AP-fondens möjligheter 13
6.5 Minska antalet fonder 14
7 Återställande av pensionerna 14
7.1 Förbättringar av bostadstillägget 15
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inom EU verka för att bevara den nationella beslutanderätten och värna de offentliga trygghetssystemen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hur förändringar vad gäller pensionssystemet bäst kan genomföras.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppdrag att lägga fram förslag på hur det nya pensionssystemets intjänandegrunder kan göras jämställt mellan kvinnor och män.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning angående vad i motionen anförs om pensionssystemets verkningar utifrån ett klassperspektiv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förbättrad pensionsrätt vid studier.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att riksdagens samtliga partier skall ges nödvändig information om vad som kvarstår av Genomförandegruppens uppdrag och ge riksdagens samtliga partier fortlöpande insyn i dess arbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om överföring av ytterligare medel från AP-fonden.1
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till aktiv automatisk balansering i enlighet med vad i motionen anförs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förändrade placeringsregler för AP-fonderna.1
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till ändring enligt vad i motionen anförs om placering i realräntefonder.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring enligt vad i motionen anförs om Sjunde AP-fonden och möjlighet till placering i ideella fonder.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till lagändring enligt vad i motionen anförs om ökat utbud i Sjunde AP-fonden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sjunde AP-fonden skall ges möjlighet att utöva rösträtt vid bolagsstämmor där de har aktieinnehav.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag på hur en minskning av antalet fonder bör utformas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om återställande av pensionerna till 1990 års värde.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda förbättringar av bostadstillägget.
1 Yrkandena 7 och 9 hänvisade till FiU.
Välfärden i Sverige har byggts upp av de kvinnor och män som i dag är pensionärer. Denna grupp har fått bära en tung börda av osäkerhet till följd av de nedskärningar som under 1990-talet skett i den generella välfärden. Vänsterpartiet menar att äldre inte skall behöva oroa sig för hur den dagliga försörjningen, omsorgen och vården skall kunna klaras. Alla människor har rätt till en god äldreomsorg (vi utvecklar våra tankar om detta i en särskild motion).
Alla som bor i Sverige, även nuvarande pensionärer, omfattas av det nya pensionssystemet. Därför måste insatser för att förbättra livsvillkoren för pensionärer som grupp och särskilda åtgärder för det mest utsatta göras inom ramen för detta.
Vänsterpartiet kommer i det följande att belysa de faktorer som riskerar att förstärka klasskillnaderna i samhället liksom skillnader i förutsättningar mellan kvinnor och män.
Vi vill peka på strukturella och praktiska brister i det nya pensionssystemet. Vi kommer att föreslå förbättringar av systemets konstruktion och argumentera för att det är dags att kompensera pensionärerna för det tunga lass de fått bära genom 1990-talets kris.
Pensionsarbetsgruppen fick av den dåvarande borgerliga regeringen 1991 i uppdrag att reformera pensionssystemet. Dessförinnan hade Pensionsberedningen i 8 år, på uppdrag av den dåvarande socialdemokratiska regeringen, utrett frågan med utgångspunkten att systemet inte fick förändras ideologiskt.
ATP-systemet hade enligt Pensionsarbetsgruppens direktiv behov av att göras mer följsamt i förhållande till samhällsekonomin för att klara 2000-talets finansierings- och kostnadsmässiga verklighet i och med ökad medellivslängd. Direktiven underströk också behovet av ett högre långsiktigt sparande. Vidare angavs:
Förändringarna skall också stimulera till ökat arbete. Därmed ökar den ekonomiska tillväxt som är nödvändig bl.a. för att finansiera pensionerna. De förändringar som vidtas i det nuvarande allmänna pensionssystemet bör slutligen bidra till ett starkare samband mellan avgifter och förmåner, så att det faktiska skattetrycket sänks och arbetsutbudet ökar.
Vänsterpartiet menade då som nu att de förändringar som måste genomföras borde ha gjorts med utgångspunkt i dåvarande ATP-system. Detta var ett kollektivt system riktat till individen, framvuxet ur en av den svenska arbetarrörelsens största och viktigaste klasstrider. Ett kollektivt baserat pensionssystem skapar en form av kontrakt mellan generationer och det är just ur denna aspekt det nya pensionssystemet visar sina allvarligaste brister.
Det nya pensionssystemet drar tillbaka ATP-systemets löfte till pensionärerna om en viss pensionsnivå och ger i stället de förvärvsarbetande ett löfte om att de inte skall behöva betala mer än en viss procent av sin lön till pensionerna. Solidariteten mellan dagens förvärvsarbetare och pensionärer har härmed urholkats.
Det resultat som kom ur pensionsuppgörelsen är ett systemskifte som saknar förankring hos medborgarna. I och med detta avgörande systemskifte har vi lämnat bakom oss ett stort offentligt sparande till förmån för ett privat, vi har gått från ett förmånsbaserat system till ett avgiftsbaserat och från ett helt arbetsgivaravgiftsfinansierat system till ett delvis egenavgiftsfinansierat. Det finns anledning att ifrågasätta det nya pensionssystemet både vad gäller legitimitet och framtida hållbarhet.
Nu har reformens verkliga konsekvenser också börjat visa sig allt tydligare. Resultatet blev ett komplicerat, svåröverblickbart och administrativt dyrt system som missgynnar stora delar av befolkningen.
Vänsterpartiet är mycket kritiskt till denna utveckling och reserverade sig redan 1994 mot principerna bakom det nya pensionssystemet. Vänsterpartiet står därmed inte bakom den överenskommelse som Socialdemokraterna bundit sig vid med de fyra borgerliga partierna.
Vår huvudkritik då som nu handlar om det nya pensionssystemets brist på förutsägbarhet och att det bidrar till ökade klyftor i samhället. Genom att säga upp det solidariska kontraktet skapar det nya systemet djupare klyftor mellan dagens gamla och dagens unga, mellan hög- och låginkomsttagare och mellan kvinnor och män.
Pensionsarbetsgruppens utgångspunkter faller väl in i den EMU-anpassning som många länder pressats till under de senaste åren, med stora nedskärningar i de offentliga utgifterna och försvagad välfärd till följd.
Många länder har under de senaste åren genom Europeiska rådets länderspecifika riktlinjer och stabilitetspakten genomgående uppmanats att sänka skatterna och minska de offentliga utgifterna i motsvarande grad så att målet om balans eller överskott i den offentliga ekonomin kan uppnås eller bibehållas.
Som en del i detta har även många länder uppmanats att reformera och privatisera delar av pensionssystemet. Flera länder har också påbörjat förändringen av sina system. Nyligen tog exempelvis det franska parlamentet, inspirerat av den svenska pensionsreformen, ett beslut om att försämra pensionsvillkoren för offentligt anställda. Detta har medfört massiva protester hos bl.a. det franska folket.EU-kommissionen har samtidigt som den kritiserat den höga skattenivån i Sverige gett regeringen beröm för dess mod att privatisera pensionssystemet. Flera andra europeiska länder följer nu efter den svenska modellen. Eftersom den svenska pensionsreformen genomförts på ett smygande och odemokratiskt sätt i Sverige borde pensionsfrågan förtjäna en proteströrelse även här.
Följer man riktlinjerna och stabilitetsprogrammen över tid ser man ofta hur ett krav på genomförandet av en viss politik ganska snart konkretiseras med beslut i de nationella parlamenten. Detta var ett av de avgörande argumenten till resultatet i folkomröstningen om EMU. Av respekt för folkomröstningsresultatet och för att värna de offentliga trygghetssystemen som pensionen är en del av bör regeringen inom EU verka för att den nationella beslutanderätten över de offentliga trygghetssystemen bevaras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Bärande princip i det nya pensionssystemet är den s.k. livsinkomstprincipen. Denna sägs ge goda möjligheter för enskilda att påverka storleken på pensionen genom ökade förvärvsinkomster. Detta är ytterst missvisande med tanke på att alla tillgängliga fakta visar på att män och kvinnor inte har samma möjligheter att öka förvärvsinkomsterna under livsinkomsttiden. Vänsterpartiet menar att det nya pensionssystemet i sin konstruktion diskriminerar kvinnor som grupp och skapar ökade klyftor mellan pensionärer.
En annan grundläggande tanke med pensionsreformen var nämligen att den skulle medföra "rakare rör" i systemet. Det innebar att en tydligare koppling mellan arbete, avgift och pension skulle vara gällande. Detta skulle göra systemet mer följsamt med samhällsekonomin och därmed mer lättöverskådligt. Dessa "rör" visade sig dock snart bara bli raka för medel- och höginkomsttagare som dessutom kan arbeta med bibehållen lön i minst 35 år. För låginkomsttagaren leder rören snarare raka vägen in i en grundpension och för den vanlige löntagaren finns härmed inte mycket kvar av den standardtrygghet som utlovas i socialförsäkringarna.
Eftersom den inkomstrelaterade pensionen i det nya systemet utgör en så liten del av det totala pensionen - ofta en bra bit under 50 procent av slutlönen - har nu dörren öppnats för privata pensionsförsäkringar. Detta riskerar i sig att öka klassklyftorna inom pensionärsgruppen och legitimiteten för det offentliga systemet riskerar att urholkas. De uppenbara förlorarna är de som inte har råd med privata försäkringar. Detta nya system gynnar höginkomsttagare kraftigt i förhållande till låginkomsttagare.
Vänsterpartiet menar att dessa "raka rör" bör ersättas av ett mer omfördelande system. Avgifter över tak bidrar till de fördelningspolitiska inslagen i ett pensionssystem och är en del av det samhällskontrakt som binder samman medborgarna. Pensionssystemet bör åter finansieras via skatter och arbetsgivaravgifter på hela lönesumman och inte via avdragsgilla egenavgifter upp till tak. Därför bör regeringen se över hur sådana förändringar bäst kan genomföras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Kvinnor får i genomsnitt 20 procent lägre offentlig pension, dvs. tilläggspension och garantipension, från det offentliga systemet än män i det nya pensionssystemet. Naturligtvis finns det också kvinnliga vinnare i det nya systemet; de som inte föder barn och därmed går ner i arbetstid, de som inte utbildar sig till bibliotekarier, sjuksköterskor och förskollärare, de som inte har förslitande arbetsuppgifter utan som kan arbeta heltid till 70 års ålder med bibehållen hög lön. De blir vinnarna i pensionsspelet. De stora förlorarna är kvinnor som grupp.
Kvinnor får generellt sett lägre pension till följd av att deras arbetslivsmönster skiljer sig från männens. Kvinnor utför mer obetalt arbete och har därför mindre utrymme för lönearbete. Kvinnor arbetar oftare än män deltid och betalar därmed för sin egen arbetstidsförkortning med lägre lön och pension. Situationen försvåras även av att kvinnor lönediskrimineras. Genom pensionsreformen får kvinnor bära ekonomiska konsekvenser av strukturella problem som vi ännu inte lyckats lösa gemensamt.
Det nya pensionssystemet bygger på inkomstmaximering, vilket innebär att individer uppmanas att maximera sin lön och andel av det betalda arbetet. Problemet är att alla inte har samma förutsättningar att påverka sina inkomster för att skapa en dräglig pension i framtiden. Kvinnor som grupp tvingas i större utsträckning än män till ofrivilligt deltidsarbete. Vidare konkurrerar det obetalda arbete, som till största delen utförs av kvinnor, ut möjligheten till betalt arbete. Det medför att kvinnor som grupp får en lägre inkomstmaximering och följaktligen en lägre framtida pension. Vidare innebär den diskriminering vad gäller kvinnors löner att intjänandemöjligheterna för män och kvinnor ser olika ut. Kvinnor missgynnas också pensionsmässigt genom barnafödande, vilket bl.a. ofta medför reducerad arbetstid och sämre karriärmöjligheter.
I den jämställdhetsbilaga som lämnats till budgetpropositionen för 2005 finns en redogörelse för tid och sysselsättning, lön och inkomst samt utfallet av socialförsäkringsersättningarna, allt uppdelat utifrån kön. Där kan man bl.a. läsa:
Löneskillnader på arbetsmarknaden reproduceras i ersättningssystemen och pensionen. Oavlönat arbete ger ingen inkomst eller pensionsrätt i pensionssystemet, men bidrar avsevärt till hushållens välfärd. (prop. 2004/05:1, bilaga 4)
Fördelningen av betalt och obetalt arbete mellan kvinnor och män har en ömsesidig påverkan på så sätt att omfattningen av det obetalda arbetet påverkar omfattningen av det betalda arbetet och tvärtom. Enkelt uttryckt skulle man alltså kunna säga att det nuvarande pensionssystemet befäster och konserverar den underordning och den lönediskriminering som dagens arbetsmarknad utsätter kvinnor för.
Det nya pensionssystemet är uppbyggt efter mäns sätt att organisera sitt arbete och därmed anpassat efter ett manligt arbetslivsmönster. Förutsättningen för att kvinnor skall kunna få en pension som är möjlig att leva påär att hela samhället förändras i grunden. Män måste härmed avstå lön och utföra en större del av det obetalda arbetet. Sex timmars arbetsdag är vidare ett angeläget tillvägagångssätt för att uppnå ett mer jämlikt arbetslivsmönster. Detta sammantaget aktualiserar vikten av att höja lönerna och arbetsförhållandena inom offentlig sektor. Det är också så att kvinnor i offentlig sektor har högre sjukskrivningstal än andra grupper, vilket också påverkar pensionen.
Vänsterpartiet anser att det, när pensionssystemet nu varit i full funktion i snart tvåår, behövs genomgripande åtgärder för att undvika framtida orättvisor mellan män och kvinnor inom ramen för pensionssystemet. Därför föreslår vi att regeringen skall tillsätta en utredning med uppdrag att lägga förslag på hur det nya pensionssystemets intjänandegrunder - utifrån arbetslivet och det sociala livet i övrigt - kan göras jämställt mellan kvinnor och män. Detta bör riksdagen begära.
Det nya pensionssystemet skall motivera arbetstagare att arbeta längre och därigenom få högre pension. Meningen är att den som går i pension tidigt inte skall få ut mer i pension under sin återstående levnad än den som går i pension sent. Problemet är bara att våra arbetsplatser, vår arbetsmiljö, våra löner och arbetsfördelningen inte är anpassade till försäkringsmatematiken. Dessa faktorer minskar nämligen valmöjligheterna för människor med låga löner, förslitande arbetsuppgifter och med stor andel dubbelarbete, vilka sällan orkar arbeta till 65 års ålder. I dag är pensionsåldern för LO-kollektivet i genomsnitt 58 år. Många förvärvsarbetare orkar nämligen inte arbeta fram till pensionsåldern. Härmed förblir möjligheten för en metallarbetare eller en undersköterskaatt höja pensionen genom ytterligare års förvärvsarbete efter pensionsåldern enbart teoretisk. De påstådda möjligheterna om högre pension genom att arbeta längre kan också betraktas som ett sätt från regeringen och de borgerliga partierna att slippa undan ansvar.
För att systemet skall vara hållbart krävs det att det finns tillräckligt många förvärvsarbetare i förhållande till antalet pensionärer. Det nya pensionssystemet manar härmed arbetstagare att arbeta längre än till 65 år för att därigenom få en högre pension. Riksförsäkringsverkets förre generaldirektör KG Scherman har själv uttalat att den egentliga pensionsåldern i det nya systemet ligger på 69 år. Han har visat på hur dagens 30-åring, för att få en bra pension från det nya pensionssystemet, dels måste ha arbetat 42 år med jämn och god inkomst före fyllda 65, dels därutöver ha jobbat ytterligare tvåår efter 65. Det senare till följd av att medellivslängden ökar. Systemets automatiska balansering åstadkommer sedan, under inte alls osannolika förhållanden, att dagens 30-åring drabbas av ytterligare höjning av pensionsåldern.
Mot denna bakgrund bör regeringen tillsätta en utredning med uppdrag att titta på pensionssystemets verkningar utifrån ett klassperspektiv. Detta bör riksdagen begära.
Studerande med studiemedel får i dag tillgodoräkna sig pensionsrätt för bidragsdelen. Vänsterpartiet står bakom denna pensionsrätt, men anser att det finns behov av förbättringar. Redan Pensionsarbetsgruppen föreslog att endast bidragsdelen skulle ge pensionsrätt vid studier med argumentet att studier skall ses som en investering i högre lön. Under samma tid uttalade en del remissinstanser att kostnadsnivån i pensionssystemet var alltför hög och man avvisade därför förslag om pensionsrätt vid studier.
Vänsterpartiet har i en tidigare motion anfört att pensionsrätten för studier bör utgå för studerande som fyllt 20 år med motsvarande belopp som den egna åldersklassens genomsnittsinkomst för heltidsarbete utgör. Att öka pensionsrätten vid studier är motiverat utifrån att högskolestudier inte med automatik leder till hög lön. Detta gäller för samhället viktiga yrkesgrupper som bibliotekarier, sjuksköterskor, förskollärare m.fl. I dessa yrkesgrupper är kvinnor överrepresenterade. Som en jämförelse kan nämnas att personer i plikttjänstgöring får 50 procent av svenska folkets genomsnittliga pensionsgrundande inkomst.
Vänsterpartiet anser inte att dessa yrkesgrupper, utöver en sämre löneutveckling än andra akademiker, skall bära ansvar för att pensionssystemet skall anses finansierat. Vänsterpartiet anser att en översyn av pensionsrätten vid studier bör göras. En sådan översyn skall inte resultera i att en förbättrad pensionsrätt vid studier konkurrerar ut andra för gruppen nödvändiga förbättringar, utan översynen skall ta noga hänsyn till den ekonomiskt utsatta position som många studerande lever under. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet anser av flera skäl inte det nya pensionssystemet vara hållbart i framtiden. Vi anser tillsammans med en rad experter att det bygger på orealistiska förväntningar på aktiemarknaden. Dagens osäkra konjunkturläge, liksom det faktum att AP-fonderna ökat investeringarna i aktier, pekar på rimligheten i dessa tvivel. Vidare vittnar den framtida demografiska utvecklingen om att systemet kommer att belastas hårt framöver.
Pensionsfonderna har förlorat stort på börsen. Placeringstillgångarna i pensionssystemet har minskat kraftigt, beroende på kraftiga värdeminskningar på de aktier som svarar för större delen av tillgångarna både i AP-fonderna och i de fonder som förvaltas av PPM. Mycket talar för att pensionerna kommer att bli avsevärt lägre än de summor som anges i de orangefärgade pensionsbeskeden.
För genomförandet av pensionsreformen tillsattes inom Socialdepartementet en arbetsgrupp med företrädare för de fem partier som ställt sig bakom överenskommelsen, dvs. Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Socialdemokraterna. Den s.k. Genomförandegruppens uppdrag var "att medverka i det fortsatta beredningsarbetet och att vårda överenskommelsen". Med tanke på att det nya pensionssystemet nu fullt ut har trätt i kraft måste Genomförandegruppens uppdrag sägas vara genomfört. Enligt Vänsterpartiet är det nu hög tid att alla riksdagens sju partier tillåts att fullt ut ta ansvar för pensionsfrågorna som det ocksååligger riksdagen. Det är ett allvarligt demokratiskt underskott att så inte redan är fallet.
Med tanke på att Genomförandegruppen på samma sätt som Pensionsarbetsgruppen valt att arbeta bakom lyckta dörrar finns det givna begränsningar i riksdagens möjligheter att få den insyn i arbete som Genomförandegruppen utför. En sådan insyn är nödvändig för att riksdagen skall kunna ta ansvar för pensionssystemet. Av denna anledning bör regeringen se till att riksdagens samtliga partier ges nödvändig information om vad som kvarstår av Genomförandegruppens uppdrag och ge riksdagens samtliga partier fortlöpande insyn i dess arbete. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Genom pensionsöverenskommelsen har staten övertagit ansvaret för en del av de åtaganden som tidigare låg på AP-fonderna: bl.a. fördes betalningsansvaret för ATP-förmåner som inte avsåg ålderspension, främst förtidspension och efterlevandepension, över till statsbudgeten. Detta skulle medföra en finansiell försvagning av statsbudgeten. Reformen innebar att statsbudgetens inkomstsida försvagades jämfört med tidigare regler, bl.a. genom slopandet av folkpensionsavgiften. För att svara upp mot detta har överföringar från AP-fonderna till statsbudgeten skett. Maximalt skulle dessa överföringar vara 350 miljarder kronor räknat i 1999 års penningvärde.
Dessa överföringar skulle ske under en övergångsperiod för att fasa in det nya pensionssystemet. Hittills gjorda överföringar uppgår till 245 miljarder kronor. Åren 1999 och 2000 överfördes 45 miljarder kronor per år. Detta följdes av ytterligare en överföring den 1 januari 2001 med 155 miljarder kronor.
För att beräkna hur mycket av det resterande beloppet som skulle kunna överföras från AP-fonderna till statsbudgeten utan att stabiliteten i pensionssystemet riskerades, föreslog regeringen i prop. 1999/2000:46, att en s.k. kontrollstation skulle genomföras 2004 för att pröva om ytterligare medel skall överföras den 1 januari 2005. För att nå upp till maxbeloppet på 350 miljarder kronor skulle den slutliga överföringen uppräknat till 2005 års penningvärde, enligt Riksförsäkringsverkets beräkningar, som mest kunna bli 120 miljarder kronor.
I pensionssystemets årsredovisning för 2003 redovisar Riksförsäkringsverkets beräkningar som visar att det maximala beloppet som kan överföras utan att den s.k. bromsen utlöses under de närmaste 15 åren uppgår till 96 miljarder kronor. Riksförsäkringsverket påpekar vidare att det efter denna överföring inte finns något utrymme för en mindre positiv demografisk eller ekonomisk utveckling utan att bromsen slås till, vilket alltså kommer att resultera i sänkta pensioner. Detta borde enligt Vänsterpartiet innebära att någon slutlig överföring inte är att betrakta som lämplig.
I juni 2004 bestämde Genomförandegruppen, dvs. företrädare för de fem partier som stod bakom pensionsöverenskommelsen, att tills vidare avvakta med den resterande överföringen från AP-fonden för att minska risken för att den s.k. bromsen utlöses under de närmaste åren. Man var ocksåöverens om att återkomma senare för att ta ställning till framtida överföringar från AP-fonden. Härmed förefaller det som om Genomförandegruppen därför kommer att fortsätta att existera under överskådlig framtid.
Eftersom vi ifrågasätter pensionssystemets hållbarhet på lång sikt är vi givetvis skeptiska till möjligheten att ta mer pengar från AP-fonderna. Utöver de starka sakliga skäl som finns för att nu definitivt avskriva alla planer på att överföra ytterligare medel från AP-fonderna till statsbudgeten finns det anledning att erinra om den demokratiska dimensionen. När riksdagen 1999/2000 behandlade frågan om överföring av medel till statsbudgeten anförde finansutskottet (1999/2000:FiU19):
Utskottet konstaterar att det i framtiden kan uppstå situationer då den ekonomiska ställningen i pensionssystemet blir så stark att det inte finns anledning att behålla ytterligare överskott i systemet. Enligt fempartiöverenskommelsen om pensionssystemet skall varaktiga överskott efter den 1 januari 2005 tillfalla de försäkrade.
Finansutskottets skrivning är omöjligt att missförstå och de fem partiernas hantering av denna fråga 2004 framstår som ett flagrant brott mot vad man enligt finansutskottet uttalade 1999.
Riksdagen måste stå upp för de uttalanden som tidigare gjorts. Människors förtroende för pensionssystemet är lågt, det vet vi. Förtroendet för vår förmåga att hantera vårt demokratiska system står också på spel. Det är enligt Vänsterpartiet viktigt med ett stort offentligt sparande, och vi menar därmed att det sparande som sker i AP-fonderna bör behållas. Skulle det ändå visa sig finnas ett betydande överskott så anser vi att pengarna skall tillbaka till pensionärerna i form av ett återställande av pensionerna. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det nya pensionssystemet är utrustat med en automatisk balansering i form av en inbyggd bromsmekanism. Denna s.k. broms är tänkt att aktiveras om intäkterna i systemet skulle visa sig bli mindre än utgifterna. Värdet av pensionerna räknas till följd av att bromsen slår till i takt med inkomstutvecklingen om det uppstår varaktiga underskott i systemet. Varje år beräknas pensionssystemets balanstal, som visar hur stora systemets tillgångar är i förhållande till dess skulder, dvs. om systemet har ett överskott eller är i finansiell obalans. Vid denna beräkning utgör Första t.o.m. Sjätte AP-fondens tillgångar den s.k. buffertfonden.
Bromsens funktion innebär att pensionssystemet automatiskt reagerar på hur många barn som föds, på hur många som in- och utvandrar, på när och hur mycket invånarna arbetar, när individerna pensioneras och hur länge de lever efter denna tidpunkt. Om systemet är i finansiell obalans räknas pensionsbehållningarna inte upp med tillväxten i de genomsnittliga inkomsterna och utgående pensioner sänks. Det innebär att man kan sänka pensionerna om de yrkesarbetandes avgifter till pensionssystemet och pengarna i AP-fonderna inte räcker för att täcka pensionsåtagandena.
Bromsens uppfinnare, RFV:s pensionsexpert Ole Settergren, tillstod själv i dokumentären "Vem vill bli pensionär" (Dokument inifrån 13/5-03) att bromsen har till syfte att befria politikerna från ett ställningstagande mellan att öka beskattningen av de förvärvsarbetande eller att sänka pensionerna. I stället sätts alltså den automatiska bromsen in och sänker nivåerna i systemet och politikerna i Genomförandegruppen går fria från ansvar.
Vänsterpartiet vill uppnå en balansering av pensionssystemet som stärker solidariteten mellan generationer. Det finns redan, förutom den automatiska balanseringen, flera regler i pensionssystemet som innebär att nivån på utbetalade pensioner varierar i takt med de ekonomiska och demografiska förändringarna. Vi menar att pensionärerna i det nya pensionssystemet själva får bära ett alltför stort ansvar för systemets finansiella balans.
Av denna anledning bör den pensionsavgift som arbetstagare betalar höjas tillfälligt om det fastställs att pensionssystemet är underfinansierat. Denna tillfälliga avgiftshöjning skall avskiljas från den fastlagda avgiftsnivån och därmed inte ge pensionsrätt i framtiden. Samtidigt vill vi att det skall finnas en fastlagd gräns för vilket underskott som kan hanteras med avgiftsökningar. Passeras denna gräns får då ansvariga politiker ta ställning till hur balans skall uppnås i systemet. Att definiera en sådan gräns är speciellt viktigt med tanke påkonjunkturaspekten på en tillfällig avgiftshöjning. En alltför hög tillfällig avgiftshöjning i samband med en konjunkturnedgång kan innebära att samhällsekonomin försämras ytterligare. Riksdagen bör därför begära att regeringen återkommer med ett förslag till aktiv automatisk balansering i enlighet med vad som ovan angivits.
Som det ser ut i dag får AP-fondens placeringar inte tillgodose näringspolitiska eller sysselsättningspolitiska mål. Därtill motverkas statligt ägande av företag genom begränsningar vad gäller AP-fondens ägarandel i enskilda företag. Samtidigt finns det i dag ett utbrett missnöje med de utpräglat kortsiktiga placeringshorisonter som styr mycket av verksamheterna på investeringsmarknaderna. Under senare år har vi kunnat se en rad exempel på hur snäva avkastningsmotiv bidrar till oro på finansiella marknader med negativa återverkningar på sysselsättning och produktion.
Vänsterpartiet delar inte den ideologiska och principiella uppfattning som ligger bakom placeringsreglernas utformning. AP-fondsmedlen bör i större utsträckning utnyttjas för att möjliggöra en högre och mer uthållig tillväxt i svensk ekonomi. Den avgörande förutsättningen för att vi skall kunna klara de pensionskostnader som följer i framtiden är att vi kan upprätthålla en hög sysselsättningsfrekvens och en låg arbetslöshet. Det förutsätter framgångsrika små och stora svenska företag, en fortsatt utveckling i kunskapsintensiv och högförädlande riktning samt en väl fungerande offentlig sektor. Ett starkt svenskt näringsliv förutsätter å sin sida en aktiv och målmedveten näringspolitik snarare än en snäv fokusering på avkastningsmålen och ideologiska blockeringar i synen på statligt ägande i näringslivet. AP-fondsmedlen skulle i större utsträckning än i dag kunna utnyttjas för att möjliggöra en sådan näringspolitik. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det nya pensionssystemet innebär som tidigare nämnts att vi går från ett stort offentligt sparande till förmån för ett privat. Tanken med premiepensionen är att vi själva skall förvalta och bygga upp för att denna om 25 år skall motsvara storleken på dagens ATP-kapital. Att förvaltningen av den enskildes framtida pension hänvisas till banker, försäkringsbolag och liknande institutioner innebär att kortsiktiga och spekulativa intressen styr placeringarna. Detta kan innebära vinst för några få på kort sikt men på längre sikt en minskad välfärd för flertalet.
Vänsterpartiet ifrågasätter också den valfrihet som det så ivrigt flaggas för när det gäller placering av premiepensionen. Vi hade hellre sett att de fackliga organisationerna hade tagit ansvaret för medlemmarnas premiepension så som skett bl.a. i Kanada. På detta sätt sker ett demokratiskt inflytande över pensionerna. Medlemmarna kan bestämma att deras pensionspengar inte placeras i t.ex. vapen- eller porrindustrin utan i stället placeras i etiska fonder.
Dagens situation på börsen visar hur vanskligt det nya pensionssystemet är för framtidens pensionärer. Införandet av premiepension och ökad betydelse av privat pensionssparande innebär att pensionen i större utsträckning är avhängig börsens utveckling, olika kapitalförvaltares skicklighet och individens kännedom om aktiemarknaden. De inkomsttagare vars pengar eller tid inte räcker till i vardagen kommer enbart att ha marginella möjligheter att utnyttja tillväxten på börsmarknaden. Alla måste ha möjlighet att välja bort den spekulation och det risktagande som aktiefonder innebär. Realräntefonder som placerar i svenska realränteobligationer är skyddade både mot inflation och växelkursutveckling. En annan fördel med denna typ av fond är att administrationskostnaderna bör kunna hållas mycket låga. Vänsterpartiet anser att Sjunde AP-fonden skall kunna erbjuda en realräntefond som placerar i svenska realränteobligationer. Riksdagen bör begära att regeringen återkommer med ett förslag i enlighet med detta.
Premiepensionssystemet skall enligt sin konstruktion vara ett slutet ekonomiskt system, dvs. det skall varken skjutas till ytterligare penningmedel till systemet eller användas medel från detta för andra ändamål än sådana som slutligt syftar till pensionsutbetalningar. Utifrån denna princip kan inte s.k. ideella fonder, dvs. fonder där en liten del av avkastningen går till ideella ändamål, ingå bland valmöjligheterna. Samtidigt försvinner betydande summor ur systemet på grund av förvaltarnas varierande avgifter. Någonting i logiken brister. Att inte tillåta ideella fonder begränsar människors behov att verka solidariskt och ideellt. Vänsterpartiet menar att det är av stor vikt att pensionspengarna används för långsiktiga satsningar med hänsyn till sociala och miljömässiga aspekter. Det kollektiva kapitalet skall användas till långsiktiga investeringar i samhället. Sjunde AP-fonden bör därför ges möjlighet att erbjuda placering i ideella fonder. Riksdagen bör begära att regeringen återkommer med ett förslag i enlighet med detta.
Partierna bakom pensionssystemet motverkar placering hos statlig förvaltare. Det vill Vänsterpartiet ändra på genom att utöka Sjunde AP-fondens utbud. Vid en statlig förvaltning har vi möjlighet till demokratisk styrning av fondens förvaltning och att garantera allmänhetens insyn. Skaparna av det nya pensionssystemet har gjort det omöjligt för människor att aktivt välja premiesparfonden. Dessutom har man inte gett Sjunde AP-fonden möjlighet att erbjuda generationsfonder. Eftersom Vänsterpartiet vill låta valfriheten även omfatta statlig förvaltning vill vi utöka Sjunde AP-fondens utbud. Av denna anledning anser vi att människor aktivt skall få välja premiesparfonden och att Sjunde AP-fonden skall ges möjlighet att erbjuda generationsfonder. Finansminister Bosse Ringholm har också utlovat att regeringen skall överväga dessa möjligheter. Riksdagen bör begära att regeringen lägger fram förslag till lagändring så att aktivt val av premiesparfonden möjliggörs, samt att regeringen ger Sjunde AP-fonden möjlighet att erbjuda generationsfonder.
I och med pensionsöverenskommelsen förbjöds Sjunde AP-fonden att utöva rösträtt för sina aktieinnehav vid svenska företags bolagsstämmor. Vänsterpartiet anser att detta beslut är märkligt. En mycket stor del av de noterade bolagen styrs i Sverige av en eller ett fåtal ägare. Minoritetsägarna har dock en viktig uppgift att fylla i kontrollen av företaget. Utan minoritetsägarnas inflytande kan diverse godtyckliga intressen komma före övriga ägares och därmed hela företagets intressen.
Sjunde AP-fonden är en viktig förvaltare av våra pensionspengar och de verkar för att dessa inte går till höjda arvoden för företagsledare m.m. utan att pensionspengarna används så effektivt som möjligt i enlighet med de mål som satts upp för Sjunde AP-fondens verksamhet.
Eftersom debatten kring företagsstyrning m.m. till stor del handlar om bristen på aktiva och långsiktigt stabila ägare anser Vänsterpartiet även att Sjunde AP-fonden skall ges möjlighet att utöva rösträtt vid bolagsstämmor där den har aktieinnehav. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Med närmare 670 olika fonder i premiepensionssystemet blir de val som den enskilde blivande pensionären gör ofta mycket slumpmässiga. Nu har emellertid regeringen beslutat att utreda om Premiepensionsmyndigheten skall behålla dagens alla fonder eller om man skall minska antalet fonder och samtidigt sänka kostnaderna.
Riksförsäkringsverket har uppskattat att över en femtedel av den framtida premiepensionen går bort i avgifter under spartiden. I slutändan medför detta att pensionen minskar med flera hundra kronor i månaden, enbart därför att förvaltarna tillåts sko sig på pensionsspararna. Det enda sättet att komma åt dessa problem är att radikalt minska antalet fonder. Därför bör regeringen återkomma med förslag på hur en minskning av antalet fonder bör utformas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet anser att ett samhälles anständighet bl.a. kan mätas utifrån hur man behandlar sina barn och sina gamla. Inrättandet av en allmän folkpension syftade till att de gamla skulle känna ekonomisk trygghet påålderdomen. Eftersom pensionärer inte har några fackförbund och inte kan vidta några stridsåtgärder i form av t.ex. strejk, är de beroende av att politiker ser till att syftet med folkpensionen fullföljs. Regeringar har därför genom tiderna eftersträvat att kompensera pensionärerna för prisökningar i form av höjda hyror, matkostnader och avgifter inom den kommunala omsorgen och sjukvården genom höjda pensioner.
1990-talets statsfinansiella sanering innebar minskade offentliga utgifter och försämringar inom välfärdsstaten i stort. Pensionärerna har under denna period fått känna på försämringar inom vård och omsorg. Därtill har pensionernas värde sänkts med 10 procent under 1990-talet beroende på att prisbasbeloppet inte följt prisutvecklingen. Många pensionärer är besvikna och känner sig nedvärderade. Tilltron till det politiska systemet har fått sig en ordentlig törn, särskilt då värdesäkringen inom ATP-systemet släppts i och med övergången till det nya pensionssystemet.
Vänsterpartiet anser att pensionärerna skall kompenseras för det lass de, tillsammans med andra grupper, dragit genom de ekonomiska saneringsprogram som genomfördes under det gångna decenniet. Med ett återställande av pensionerna kan vi lämna 1990-talets lågkonjunktur bakom oss på ett värdigt sätt. Eftersom situationen för låginkomstpensionärer fortfarande är oacceptabel är det viktigt att denna grupp även fortsättningsvis kommer i första rummet när återställandet diskuteras.
De förbättringar som regeringen genomfört för pensionärer under 1990-talet och framåt har välkomnats av Vänsterpartiet. Vi anser emellertid inte att man skall betrakta förbättringar på skattesidan, av bostadstillägget och pensionstillskottet, som återställande av pensionen. I stället skall dessa ses som välbehövliga standardhöjningar för låginkomstpensionärer eller skattesänkningar som kommit alla skattebetalare i samhället till del. Vänsterpartiet anser att regeringen bör återkomma med förslag på hur pensionerna bäst återställs till 1990 års värde. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I regeringens rapport om pensionärernas ekonomiska situation under 1990-talet, "Gyllene år med silverhår - för vissa eller för alla?" (Ds 2002:14), pekar man på att de sämst ställda pensionärerna i kronor räknat fått det bättre under 1990-talet. Man påpekar att bruttopensionerna visserligen minskat realt, men att man måste se till nettot. Det innebär att man även skall ta hänsyn till förbättringar inom skattesystemet, bostadstillägget och pensionstillskottet. Regeringen menar härmed att pensionärskollektivet kompenserats för 1990-talets åtstramningar och att det blir tydligt om man ser till deras standardförbättringar netto. Utgångssituationen för låginkomstpensionärer 1990 var dock inte tillfredsställande.
Bostadstillägget och det särskilda bostadstillägget till pensionärer utgör en viktig inkomstkälla för ålderspensionärer med låga inkomster. Det finns i dag ca 400 000 låginkomstpensionärer. Av dessa är 75 procent kvinnor. Fler kvinnor än män uppbär följaktligen bostadstillägg. Skyddet för de sämst ställda pensionärerna prioriterades under 1990-talets kris. Pensionärer med enbart folkpension och pensionstillskott har fått reala förbättringar. Utgångssituationen för denna grupp pensionärer var som sagt inte tillfredsställande och stora skillnader finns fortfarande mellan kvinnor och män som grupp. Genom årets budgetförhandlingar kommer en höjning av bostadstillägget att ske år 2005. Vänsterpartiet menar att det behövs ytterligare förbättringar av bostadstillägget. Detta är något regeringen och samarbetspartierna genom 121-punktsprogrammet förbundit sig att genomföra under innevarande mandatperiod. Regeringen bör därför utreda hur en stegvis ökning av bostadstillägget till 95 procent bäst kan genomföras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 30 september 2004 |
|
|
Lars Ohly (v) |
|
|
Lars Bäckström (v) |
Rossana Dinamarca (v) |
|
Mats Einarsson (v) |
Marie Engström (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Sten Lundström (v) |
Alice Åström (v) |
|
Kalle Larsson (v) |
Ulla Hoffmann (v) |