1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Inledning 4
4 Integration från första dagen på svensk mark 4
4.1 Migrationsverkets styrning 5
4.2 Ökad kunskap i handläggningsprocessen 5
4.3 Migrationsverkets organiserade verksamhet 6
4.4 Extern tillsyn av mottagningsverksamheten 7
5 Kommunernas flyktingmottagande 7
5.1 Rätten till eget boende 8
5.2 Indexering av dagersättningen till asylsökande 9
5.3 Kommunernas ansvar för meningsfull integration av asylsökande 10
5.4 Asylsökande barns skolgång 10
6 Asylsökandes sjukvård 11
6.1 Asylsökande inte bara i behov av akut sjukvård 11
6.2 Gömda flyktingar och hälso- och sjukvård 12
6.3 Rehabilitering av traumatiserade och tortyrskadade flyktingar 13
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att svenskundervisningen skall starta omedelbart och att den inte avbryts vid ett avslag hos Migrationsverket.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att betyg skall ekvivaleras och att nödvändig kompletterande utbildning skall ges utan dröjsmål.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förstärkning av Migrationsverkets omvärldsbevakning, liksom analyser och kunskapsuppbyggnad vad gäller asylområdet generellt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om obligatorisk vidareutbildning för samtlig personal inom Migrationsverket.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utbildningssatsning angående kvinnors asylskäl.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ambitionsnivån med den organiserade verksamheten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjligheten att bevilja asylsökande undantag från kravet på arbetstillstånd.
Riksdagen begär att regeringen utreder frågan om extern tillsyn av Migrationsverkets mottagningsverksamhet.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag som tydliggör kommunernas skyldigheter i flyktingmottagningen.
Riksdagen begär att regeringen bereder frågan om ersättningen till kommuner och landsting så att de svarar mot de reella kostnader som åligger dem i och med flyktingmottagandet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inskränkningar i möjligheten till eget boende.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att komma till rätta med trångboddhet.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa obligatoriska bostadsförmedlingar och återinföra bostadsanvisningslagstiftning.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge Glesbygdsverket i uppdrag att uppmuntra människor att bosätta sig i hela landet samt att Migrationsverket skall uppmuntra och erbjuda möjligheter för människor att söka alternativa bostadsorter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs att utreda frågan om värdesäkring av dagersättningen till asylsökande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tydliggöra kommunernas ansvar för att skapa fritidsverksamhet för asylsökande som lever på förläggningar och i eget boende.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skolans ansvar för barn till asylsökande och om möjligheten att införa skolplikt även vad gäller asylsökande barn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om gömda barns skolgång.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om asylsökandes tillgång till sjukvård.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utvidga rätten till sjukvård för vuxna asylsökande till att gälla även icke akuta sjukdomstillstånd.
Riksdagen begär att regeringen ger Socialstyrelsen i uppdrag att sammanställa nödvändig kunskap om sekretesslagens innehåll i fråga om gömda personer som söker sjukvård och sprida denna i form av särskild utbildningsinsats för sjukvårdspersonal.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sjukvårdskostnader för gömda asylsökande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ansvar och finansiering vad gäller rehabiliteringen av tortyr- och traumaskadade flyktingar.3
Riksdagen begär att regeringen uppdrar åt lämplig part att samla den kunskap som finns i fråga om tortyr- och traumaskador och sedan bearbeta denna kunskap så att den i hanterbar form också kan spridas till primärvård, socialtjänst, barnavård och psykiatri.3
1 Yrkande 2 hänvisat till UbU.
2 Yrkandena 12 och 13 hänvisade till BoU.
3 Yrkandena 21, 23 och 24 hänvisade till SoU.
Svensk flyktingpolitik har sedan 1990-talet hårdnat väsentligt och rättssäkerheten för asylsökande har försämrats i samma takt. Vi utvecklar vår syn på hur svensk flyktingpolitik i grunden måste omprövas och förändras i en särskild motion. I det följande vill vi i stället rikta fokus på den del av flyktingpolitiken som rör det svenska flyktingmottagandet och ansvarsfördelningen mellan stat, kommun och landsting.
I och med den nya instans- och processordning som införs 1 januari 2006 då Utlänningsnämnden läggs ner och överprövningen i asylärendena flyttas över till länsrätter med kammarrätten som slutinstans, har ett viktigt steg tagits mot en ökad rättssäkerhet i asylprocessen. Detta är nödvändigt för att också få ner de långa handläggningstiderna och en grundförutsättning för en lyckad integrationsprocess. Vänsterpartiet har drivit frågan om Utlänningsnämndens nedläggning sedan 1996 och kan i och med beslut i budgetpropositionen för 2005 (prop. 2004/05:1) med glädje konstatera att riksdagens beslut från 2001 äntligen genomförs.
Den nedbrytande väntan som i dag råder i asylprocessen innebär att många lever fastlåsta i avskurenhet och passivitet vilket i sig försämrar möjligheten till en positiv integration i Sverige. Det är därför viktigt att integrationsprocessen skall börja den dag en flykting sätter sin fot på svensk mark och söker asyl. Ett värdigt och positivt mottagande är avgörande för att möjliggöra tillhörighet i det nya landet, och för att alla mäns, kvinnors och barns ovillkorliga rättighet att,i enlighet med internationella konventioner, söka och finna en fristad i Sverige skall garanteras.
Som det ser ut i dag måste en flykting vänta tills dess att hon eller han fått uppehållstillstånd innan betyg översätts och kompletterande yrkesutbildning ges. Det finns familjer som vistas flera år på förläggningar innan de får beslut efter ansökan om uppehållstillstånd. Denna nedbrytande väntan försämrar möjligheten till en positiv integration.
När en flykting söker asyl i Sverige vet vi inte vem som kommer att avvisas och vem som kommer att få stanna. Vår uppfattning är att svenskundervisningen skall starta omedelbart och att den inte, som fallet ofta är i dag, avbryts vid ett avslag hos Migrationsverket. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vidare skall den vuxnes betyg ekvivaleras och nödvändig kompletterande utbildning ges utan dröjsmål. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Migrationsverket har ett huvudkontor och fem självständiga regioner. Inom myndigheten arbetar i dag ca 3 000 anställda. I stort sett allt beslutsfattande i enskilda ärenden görs av handläggare lokalt. För att underlätta kontakten med de asylsökande är en sådan decentraliserad struktur i och för sig önskvärd. Detta är dock avhängigt av att det finns en tydlig styrning centralt. Häri finns i dag stora brister. Migrationsverket har i dag inte någon arbetsordning som reglerar befogenheter, ansvar och rutiner. Detta medför uppenbara risker för bristande likformighet och även godtycke i handläggningen. Vidare finns det på olika håll avsaknad av interna riktlinjer vilket riskerar att leda till ytterligare förlängda handläggningstider i vissa fall.
På senare år har antalet asylsökande fördubblats liksom myndighetens budget och antalet anställda. Huvudkontoret omorganiserades i början av 2004 och ett visst förändringsarbete i syfte att strama upp den interna organisationen har påbörjats.
Statskontoret har på regeringens uppdrag utrett Migrationsverkets organisation, rutiner och former för beslutsfattande och ansvarsfördelning. I sin rapport (2004:20 Tydligare styrning av Migrationsverket) ger Statskontoret en delvis dyster bild av verksamheten. Man beskriver i rapporten att verksamheten "under en lång följd av år haft i stort sett samma problem - långa handläggningstider, bristande enhetlighet i bedömningen, svårigheter att få förtroende hos allmänheten m.m." Trots omorganisering, ledningsbyten och diverse utredningar består dessa problem.
Statskontoret pekar på att Migrationsverket saknar rutiner för beslutsfattande. I brist på enhetliga riktlinjer tvingas de olika regionkontoren lösa problem på egen hand. Härmed finns en uppenbar risk att beslut inte fattas enhetligt. Därför bör regeringen i sina riktlinjer till Migrationsverket tydliggöra huvudkontorets roll i förhållande till regionerna. Vidare måste rutinerna och formerna för beslutsfattandet inom Migrationsverket stramas åt. Det måste vara tydligt för alla anställda hur uppgifter, ansvar och befogenheter fördelas i organisationen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Förutom att betona nödvändigheten av en förbättrad ledningsstruktur understryker Statskontoret behovet av att komma tillrätta med problem som har att göra med den s.k. misstroendekultur som finns inom myndigheten. Detta berör också handläggarnas psykosociala arbetsmiljö.
Eva Norström har i sin avhandling "I väntan på asyl - retorik och praktik i svensk flyktingpolitik" pekat på dessa faktorers påverkan på rättssäkerheten i asylprocessen. Norström har följt asylprocessen i ett drygt hundratal individuella ärenden steg för steg på vägen mot ett beslut. Hon understryker bl.a. allvarliga brister vad gäller ofullständiga beslutsmotiveringar. Vidare problematiserar Norström det faktum att det är Migrationsverket som utser ombud och som överhuvud ansvarar för det första beslutet, inklusive asylförhör, utredningar av olika slag, beredning, beslut och verkställighet. Härmed agerar en och samma myndighet på en gång som polis, åklagare och domare och en hög grad av godtycklighet kommer ofta att vara rådande i migrationsmyndigheternas beslutsfattande. För att komma till rätta med de bristande beslutsunderlagen är det nödvändigt att förstärka Migrationsverkets omvärldsbevakning, liksom att analyser och kunskapsuppbyggnad vad gäller asylområdet generellt förbättras inom myndigheten. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Den mer rättssäkra asylprocess som införs i och med Utlänningsnämndens nedläggning 2006, då förvaltningsdomstolar kommer att sköta överklagandeärendena, förväntas medföra att kvaliteten på handläggningen även i första instans ökar. För att handläggare och beslutsfattare skall kunna leva upp till dessa ökade krav på beslutsunderlagens kvalitet måste vidareutbildning göras obligatorisk för samtlig personal inom Migrationsverket. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vidare är det viktigt att utbildningen av Migrationsverkets personal om kvinnors asylskäl förbättras. Fortfarande finns stora brister i de utredningar och bedömningar som gäller sådana ärenden. I och med att utlänningslagens flyktingbegrepp nu kan förväntas utvidgas att omfatta även förföljelse på grund av kön och sexuell läggning, ställer det ytterligare krav på att förbättra utbildningen av samtliga handläggare och beslutsfattare. En omfattande utbildningssatsning måste därför genomföras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Statskontoret riktar också kritik mot Migrationsverkets organiserade verksamhet. Man pekar på att den organiserade verksamhet som bedrivs har alltför låg ambitionsnivå och att många som finns på förläggningarna inte deltar i verksamheten. Flera utredningar har pekat på de brister som finns jämfört med det syfte som regeringen angett för verksamheten. Ett av syftena med Migrationsverkets organiserade verksamhet är att förbereda den asylsökande för ett liv i Sverige, dvs. att förbereda integrationen när uppehållstillståndet väl beviljats. Det tidigare Riksrevisionsverket gjorde 2002 en granskning och fann omfattande brister i den organiserade verksamheten. Här underströks behovet av att sätta upp tydliga målsättningar för hur stor andel av de asylsökande som bör återfinnas i praktik eller tillfälligt arbete. Migrationsverket behöver göra aktiva insatser för att underlätta för praktik och tillfälligt arbete. Därför är det nödvändigt att regeringen i regleringsbrev tydliggör ambitionsnivån med den organiserade verksamheten. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Enligt bestämmelsen i 4 kap. 3 a § UtlF har Migrationsverket möjlighet att bevilja asylsökande undantag från kravet på arbetstillstånd. Denna bestämmelse har tillkommit för att bereda i första hand asylsökande möjlighet till meningsfull sysselsättning under väntetiden i Sverige. Vänsterpartiet menar att Migrationsverket i högre utsträckning bör använda sig av denna möjlighet att bevilja asylsökande undantag från kravet på arbetstillstånd. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Statskontoret lämnar också förslag om extern tillsyn av mottagningsverksamheten. En sådan tillsyn skall ha som syfte att göra effektiv uppföljning och kontroll av verksamheten med mottagande av asylsökande i förhållande till nationell lagstiftning, regelverk och mål och även det som rör asylsökandes sjukvård.
I utredningen konstateras också att Migrationsverket är slutet gentemot omvärlden och därmed brister vad gäller transparens. En extern tillsyn och granskning bör kunna medföra större öppenhet och i förlängningen också ge de asylsökande större möjligheter att hävda sina rättigheter. Därför bör regeringen utreda frågan om extern tillsyn av Migrationsverkets mottagningsverksamhet. Detta bör riksdagen begära.
När en asylsökande får permanent uppehållstillstånd blir kommunen där han eller hon vistas ansvarig att stå för introduktionen. Det kommunala flyktingmottagandet är emellertid i dag mycket ojämnt fördelat. Alltfler kommuner säger också upp sina avtal med Integrationsverket och ytterligare fler minskar mottagningen av flyktingar med permanent uppehållstillstånd. Att flyktingar får vänta flera år på förläggningar på besked om uppehållstillstånd är redan det ett mycket allvarligt problem, att de sedan blir kvar på förläggningen när permanent uppehållstillstånd beviljats utan att få ta del av svenskundervisning och introduktionsprogram försvårar integrationen ytterligare. Därför måste kommunernas skyldighet att ta emot flyktingar med permanent uppehållstillstånd bli tydlig så att samtliga kommuner åläggs att ta emot flyktingar. Regeringen bör därför lägga fram förslag som tydliggör kommunernas skyldigheter i flyktingmottagningen. Detta bör riksdagen begära.
Samtidigt är det viktigt att kommunerna ges tillräcklig ersättning för de kostnader som detta ansvar innebär. Därför behöver de ersättningsnivåer som gäller i dag ses över så att de svarar mot de reella kostnader som åligger kommunerna och landstingen i och med flyktingmottagandet. Därför bör regeringen i samband med beredningen av utredningen om flyktingmottagande och introduktion (SOU 2003:73) samtidigt bereda frågan om ersättningen till kommuner och landsting. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Lagen om eget boende (EBO) infördes 1994 för att stimulera boende utanför Migrationsverkets anläggningsboende. Dessförinnan ordnade endast mellan 5 och 10 procent av de asylsökande bostad på egen hand. Samtidigt som EBO-systemet successivt har byggts ut har Migrationsverket genomfört omfattande nedskärningar vad gäller antalet mottagningsplatser på förläggningarna.
Regeringen har nu överlämnat en lagrådsremiss om att avveckla stödet för eget boende och hänvisa asylsökande till de bostäder staten erbjuder. Därmed går regeringen de kommunpolitiker, bl.a. i Malmö, Södertälje och Göteborg, som vill begränsa flyktinginflyttningen, till mötes.
I budgetpropositionen för 2005 (prop. 2005/05:1) skriver regeringen att de 65 miljoner kronor som förväntas sparas genom avskaffandet av den särskilda bostadsersättningen för eget boende i stället skall satsas på hälso- och sjukvård för asylsökande. Vänsterpartiet står inte bakom detta förslag. Vänsterpartiet menar att inga inskränkningar får göras vad gäller asylsökandes möjligheter till eget boende. De satsningar som görs på asylsökandes sjukvård skall inte ställas mot rätten att välja var man skall bosätta sig under asyltiden.
Den besparing på 65 miljoner kronor som regeringen räknar med att göra genom slopandet av EBO bygger på ett antagande att endast ett fåtal av dem som har eget boende kommer att flytta till Migrationsverkets anläggningsboende. Om de asylsökande som i dag uppbär bostadsersättning för eget boende på grund av det slopade bidraget skulle välja att flytta till anläggningsboende skulle kostnaderna för staten i stället öka eftersom dygnskostnaderna för detta är högre än kostnaderna för EBO. Ambitionen från regeringen handlar alltså inte om att påverka asylsökande att avstå från att utnyttja möjligheten att själv välja bosättning.
EBO ger den asylsökande rätt till ersättning för att bo var de vill i väntan på uppehållstillstånd. Ensamstående kan, efter det att ersättningen sänkts med 30 procent 2003, få 350 kronor i månaden och barnfamiljer 850 kronor - en summa som definitivt inte räcker till att betala hyran med.
Att avveckla EBO löser inga problem med segregation, trångboddhet m.m. Ungefär hälften av de som söker asyl ordnar sin bostad själv och många har självklart sökt sig till bostadsorter där det finns en rimlig chans att få jobb och där släktingar eller bekanta kunnat ordna bostad. Bostadsbristen i storstäderna, som skapat trångboddhet inte bara för asylsökande, har förvärrats av den kraftiga minskningen av bostadsbyggandet och politikernas nedskärnings- och privatiseringspolitik.
Förslaget om att begränsa rätten till eget boende är ett i raden av de restriktiva förslag regeringen kommit till riksdagen med under de senaste åren. Att begränsa rätten att välja bostadsort ligger helt i linje med förslag om utökat transportörsansvar, sänkt dagersättning till asylsökande och slopad rätt till ny ansökan och är en del av det hårdnande klimatet i svensk flyktingpolitik. Sociala problem minskar inte för att man lyfter ut en grupp från ett bostadsområde. De asylsökande som i dag väntar på besked skulle inte få en bättre social situation om de bodde på en flyktingförläggning. Det finns stora problem med trångboddhet i Migrationsverkets anläggningsboende, och det är inte ovanligt att det bor två familjer med sammanlagt upp till 10 personer i en liten tvårumslägenhet. Regeringens förslag innebär att fattiga människor görs ännu fattigare. Därför skall några inskränkningar i möjligheten till eget boende inte göras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Alla barn som bor i en kommun har rätt till en boendesituation som ger tillräckligt utrymme och möjlighet till integritet. Enligt barnkonventionen skall de rättigheter som anges i konventionen tillfalla alla barn oavsett barnets ställning i landet. Därför bör regeringen tydliggöra Socialstyrelsens ansvar för att även barn till asylsökande skall få ett tillräckligt skydd så att exempelvis extrem trångboddhet kan undvikas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
För att vidare hantera de problem med trångboddhet som föreligger krävs en offensiv bostadspolitik där kvinnornas särskilda situation uppmärksammas. Det handlar, förutom att ställa krav på att höja investeringsbidraget för byggnation av billiga hyresrätter, bl.a. om att införa obligatoriska bostadsförmedlingar som omfattas av gällande diskrimineringslagstiftning och att återinföra bostadsanvisningslagstiftning så att kommunerna kan begära in lediga lägenheter. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I budgetpropositionen avsätts varje år medel inom Integrationsverkets anslag Kommunersättningar för flyktingmottagande (anslag 10:3) ett stimulansbidrag för utflyttning från storstäderna. Vidare har Södertälje kommun slutit ett avtal med Sandvikens kommun om att 100 personer om året skall slussas dit, men mycket få flyktingar fastnade för detta erbjudande. Vänsterpartiet är mycket kritiska till denna form av åtgärder som direkt riktar sig till asylsökande och flyktingar eftersom det är fråga om öppen etnisk diskriminering. Vi menar att eventuella utflyttningsinsatser bör rikta sig även till andra än asylsökande och flyktingar. Därför bör Glesbygdsverket, i syfte att avlasta storstadsregionerna befolkningsmässigt, ges i uppdrag att uppmuntra människor att bosätta sig i hela landet. Samtidigt skall Migrationsverket uppmuntra och erbjuda möjligheter för människor att söka alternativa bostadsorter. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Dagersättningen till asylsökande regleras i förordningen (1994:361) om mottagande av asylsökande m.fl. För ensamstående utbetalas 71 kronor per person inklusive egen mathushållning och för sammanboende vuxna 61 kronor per person. Ersättningen för barn varierar mellan 37 och 50 kronor beroende på barnets ålder.
Denna ersättning har inte ändrats sedan 1994 och dagersättningens värde har härmed urholkats. För att asylsökande skall ha möjlighet att klara de ökade kostnaderna för uppehälle, mediciner, läkarbesök m.m., behöver ersättningen värdesäkras i förhållande till prisutvecklingen. Därför bör regeringen utreda hur en sådan värdesäkring kan genomföras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Kommunerna har ett vidare ansvar i att skapa en meningsfull tillvaro för alla invånare. Detta gäller även de asylsökande som finns i kommunens flyktingmottagning. Centralt för en lyckad integration är att asylsökande skall ha kännedom om och känna samhörighet med det svenska samhället. I dag finns mycket lite resurser utanför mottagningsenheterna som stimulerar en sådan process och som möjliggör för asylsökande att komma i kontakt med andra människor. Det är därför mycket viktigt att tydliggöra kommunernas ansvar för att skapa fritidsverksamhet både för de barn, unga och vuxna asylsökande som lever på förläggningar och för de som har eget boende. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet har tidigare drivit och fått igenom att barn till asylsökande skall ha rätt till skola och förskola på i huvudsak samma villkor som bosatta svenska barn, men mycket återstår att göra. Kunskap är aldrig tung att bära, och det finns därför bara vinster i att bemöta den asylsökande som om han eller hon kommer att stanna för att därför vinna tid i den senare integrationsprocessen. Denna rättighet fungerar i dag mycket olika i olika kommuner. Detta eftersom det finns uppenbara svårigheter för asylsökande barn och deras föräldrar att själva söka upp det rektorsområde som barnen skall kunna gå i. Det är därför nödvändigt att överväga att skolan tar ett mer uppsökande ansvar för barn till asylsökande. Av denna anledning bör regeringen samtidigt överväga möjligheten att införa skolplikt även vad gäller asylsökande barn. Detta för att garantera dessa barns grundläggande rättigheter. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Enligt Rädda Barnen finns det i dag ca 1 000 gömda flyktingbarn i Sverige. Gömda flyktingbarn i Sverige har numera rätt till sjukvård men har fortfarande inte rätt att gå i skolan. Enligt barnkonventionen skall staten ge varje barn som befinner sig i landet tillgång till utbildning. Det innebär att även ett barn som lever gömt skall ha den rätten. I dag avgörs skolgången för dessa barn från fall till fall och av hur mycket solidaritet det finns vid varje enskild skola. FN:s övervakningskommitté har kritiserat Sverige för dessa förhållanden. Inom EU är det endast Sverige, Danmark och Tyskland som inte erbjuder gömda flyktingbarn någon lagstadgad rätt till skolgång, vilken alltsåär stadgad i barnkonventionen.
Möjligheten att vistas i skolan några timmar om dagen med struktur och kamrater kan bli en livlina för dessa barn. Vänsterpartiet anser därför att den rätt till skola som gäller barn till asylsökande också skall gälla barn som lever gömda. Därför bör regeringen överväga på vilket sätt gömda barns skolgång bäst kan organiseras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
De människor som av olika skäl kommer till Sverige för att få skydd har ofta ett stort behov av sjukvård. Detta bottnar i de traumatiska händelserna som många bär med sig från sitt hemland, och det trauma det innebär att få bryta upp och fly till ett annat land. Det är framför allt psykiatrisk vård som efterfrågas och bland de asylsökande är särskilt barnen drabbade.
Under det senaste året har det kommit larmrapporter från svenska läkare och psykologer om att hundratals asylsökande barn är sängliggande och apatiska. De förmår varken tala eller röra sig och flera av dem måste sondmatas. Det handlar om livshotande tillstånd för dessa barn som i de flesta fall har sina egna svåra trauman med sig, där de sett sin mamma eller pappa bli våldtagen eller misshandlad, eller där de själva blivit utsatta för övergrepp. Gemensamt för dessa barn är också att deras föräldrar under den långa pressande väntan i asylprocessen, i takt med att utsikterna att få stanna i Sverige minskar och när alternativen är att återvända till mardrömmen i hemlandet eller att fortsatt fly, förlorat förmågan att förmedla något hopp till sina barn.
Regeringen har föreslagit att dessa barn skall få förtur i asylprocessen i syfte att underlätta barnens situation. Vänsterpartiet ställer sig tvekande till att denna form av åtgärder kommer att ha avsedd verkan för barnen. Vi menar att det ocksåär av avgörande vikt för barnens psykiska hälsa att föräldrarnas behov av vård och stöd tillgodoses.
Flera landsting vittnar i dag om det ökade behovet av stöd till asylsökande och att det saknas både resurser och kompetens. I andra landsting har man iakttagit att de avsatta medlen för sjukvård till asylsökande inte används eller att det är oklart hur de använts. På grund av att landstingen inte i tillräcklig utsträckning kompenseras för kostnaderna för hälso- och sjukvård för asylsökande finns i dag ett växande underskott hos landstingen. För år 2003 fick landstingen endast 70 procent av kostnaderna täckta av staten. Härmed finns det en uppenbar risk att asylsökande inte ges den tillgång till vård de har rätt till.
I arbetet med att skydda asylsökande barn med psykiatriska tillstånd bör därför regeringen ta i beaktande att asylsökande barns psykiska hälsa är beroende av att även vuxna asylsökande har en god tillgång till sjukvård. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Sjukvård för asylsökande vuxna ges endast för s.k. akuta sjukdomar. Ett motiv för detta sägs vara att det vore oetiskt att påbörja en längre behandling som måste avbrytas för att den asylsökande inte får uppehållstillstånd. Det är enligt Vänsterpartiet betydligt mer oetiskt att tvinga människor att vänta med att få vård tills dess att tillståndet blivit akut, vilket orsakar såväl onödigt lidande som ökade landstingskostnader.
Vänsterpartiet anser att behandling borde kunna ges när det gäller förebyggande vård för att förhindra akuta tillstånd. Vi anser därför att regeringen skall undersöka möjligheten att utvidga rätten till sjukvård för vuxna asylsökande att gälla även icke akuta sjukdomstillstånd. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det blir alltfler människor som gömmer sig i Sverige efter att Utlänningsnämnden avslagit överklaganden av Migrationsverkets avvisningsbeslut i asylärenden. Detta mycket som en följd av den nuvarande, ur rättssäkerhetssynpunkt undermåliga, asylprocessen. Många gånger har dessa gömda människor trängande behov av sjukvård. De vågar emellertid oftast inte vända sig till den offentliga sjukvården eftersom det är känt att sjukvårdspersonal vid flera tillfällen, i strid med gällande sekretesslagstiftning, meddelat polisen eller Migrationsverket att man har en patient hos sig för vilken ett lagakraftägande avvisningsbeslut föreligger. Därför bör regeringen ge Socialstyrelsen i uppdrag att sammanställa nödvändig kunskap om sekretesslagens innehåll i fråga om gömda personer som söker sjukvård, och sprida denna i form av särskild utbildningsinsats för sjukvårdspersonal. Detta bör riksdagen begära.
I fall då uppehållstillstånd ges till asylsökande kompenserar Migrationsverket landstingen för den del av vårdkostnaden som avser tiden efter det att uppehållstillstånd beviljas. Denna ordning har fått svåra konsekvenser vad gäller gömda asylsökande. Dessa människor har ofta valt att gömma sig i rädsla för vad som skulle hända om de avvisas till det land där de tidigare utsatts för tortyr, våldtäkter eller andra svåra kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Detta leder inte alltför sällan till att de blir starkt självmordsbenägna och, i en del fall, även har lagts in för psykiatrisk tvångsvård efter misslyckade självmordsförsök. I de fall då uppehållstillstånd sedemera beviljas står alltså Migrationsverket för den del av kostnaderna som rör tiden efter beviljandet. Detta är enligt Vänsterpartiet i sig en felaktig ordning eftersom det i grunden finns en felaktig bedömning från Migrationsverkets sida. Därmed borde staten också stå för hela sjukvårdskostnaden. Det har i flera landsting antagits en policy att i sådana fall kräva den enskilde vårdtagaren på resterande summa. Vid utebliven betalning har sedan ärendena lämnats vidare till kronofogden. Detta förfarande kan upplevas mycket kränkande för den enskilde som redan lever under svår psykisk press. Mot denna bakgrund bör regeringen se över situationen hos landstingen vad gäller rutinerna i ärenden som rör gömda asylsökande. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I Sverige lever i dag en stor grupp torterade och svårt traumatiserade människor. Det är människor som flytt från sina hemländer undan krig, fängelse och tortyr samt politisk, etnisk och religiös förföljelse. Många av dem behöver kvalificerad psykosocial och psykiatrisk vård. De brister som i dag finns vad gäller dessa människors möjlighet till nödvändig rehabilitering sätter upp allvarliga hinder för det fortsatta livet i Sverige.
Vid Danderyds sjukhus finns Kris- och traumacentrums enhet för tortyr- och traumaskadade som erbjuder diagnostik, dokumentation och behandling av skador från tortyr, förföljelse och andra former av våld samt krigsupplevelser. Man arbetar bl.a. med behandling av kvinnor som utsatts för institutionaliserat sexuellt våld.
Att få en noggrann bedömning av tortyr- och traumaskador är viktigt för att den som drabbats av övergrepp skall få upprättelse. En riktig diagnostik och dokumentation kan vara avgörande för att asylskälen skall bli korrekt bedömda. Det kan också ha stor betydelse för personer som fått uppehållstillstånd, men som på grund av tortyr- och traumaskador har svårt för att delta i allmänna introduktionsinsatser som språkstudier och praktik. Många traumatiserade flyktingar behöver individuellt anpassade introduktionsinsatser och professionell behandling för att på sikt ha en chans till integration i det nya samhället. Kris- och traumacentrum fungerar som en kunskapsbank och besitter ovärderlig kunskap om behandling av tortyr- och traumaskadade.
Liknande verksamhet bedrivs bl.a. vid Röda Korsets rehabiliteringscenter för torterade och krigsskadade flyktingar i Malmö, Skövde, Stockholm, Uppsala och Falun, samt vid Flyktingmedicinskt centrum i Linköping.
Ansvaret för flyktingars hälso- och sjukvård ligger i dag hos landstingen, på samma sätt som dessa ansvarar för alla andra invånare som är bosatta i landet. När det gäller asylsökandes sjukvård finns det ett avtal mellan staten och Landstingsförbundet. En statlig schablonersättning utgår, och regleras i förordningen (1996:1357) om statlig ersättning för hälso- och sjukvård till asylsökande. När det gäller tortyr och traumaskadade flyktingar finns det inte någon särskild organisation på det nationella planet.
Vänsterpartiet anser därför att regeringen skall återkomma med förslag om hur en långsiktig finansiering av denna verksamhet skall kunna komma att säkras. I samband med att regeringen bereder utredningen om Högspecialiserad sjukvård (Ds 2003:56) bör regeringen även analysera frågan om ansvar och finansiering vad gäller rehabiliteringen av tortyr- och traumaskadade flyktingar. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vidare är det av avgörande vikt att kunskapen om tortyr- och traumaskador kommer de personalgrupper till del som står för det direkta bemötandet av flyktingar som söker vård. Därför bör regeringen ge Socialstyrelsen, Institutet för psykosocial medicin eller annan lämplig part, i uppdrag att samla den kunskap som finns i fråga om tortyr- och traumaskador och sedan bearbeta denna kunskap så att den i hanterbar form också kan spridas till primärvård, socialtjänst, barnavård och psykiatri. Detta bör riksdagen begära.
|
Stockholm den 5 oktober 2004 |
|
|
Kalle Larsson (v) |
|
|
Ingrid Burman (v) |
Ulla Hoffmann (v) |
|
Elina Linna (v) |
Gunilla Wahlén (v) |