Utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp

1 Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen beslutar införa en andra karensdag i sjukförsäkringen den andra sjukdagen, fr.o.m. 1 januari 2005 i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar att den sjukpenninggrundande inkomsten skall beräknas på de senaste 24 månadernas inkomst, fr.o.m. 1 januari 2005 i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar att sänka ersättningsnivån i sjuklönen till 75 % av lönen, fr.o.m. 1 januari 2005 i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar att sänka ersättningsnivån i sjukförsäkringen till 75 % av den sjukpenninggrundande inkomsten från den 15 till den 182 sjukdagen, fr.o.m. 1 januari 2005 i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar att sänka ersättningsnivån i sjukförsäkringen till 65 % av den sjukpenninggrundande inkomsten fr.o.m. den 183 sjukdagen, fr.o.m. 1 januari 2005 i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar att ändra lagen om allmän försäkring (3 kap. 4 a § AFL) så att summan av sjukpenning och avtalsersättningar inte kan överstiga 85 % av lönen de första sex frånvaromånaderna och 75 % av lönen därefter, fr.o.m. 1 januari 2006 i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sjukskrivningarna på grund av trafikolyckor skall överföras från den allmänna sjukförsäkringen till den obligatoriska trafikskadeförsäkringen.
Riksdagen beslutar sänka ersättningen i sjukersättningen/förtidspensionen från 64 till 60 % av antagandeinkomsten i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar att garantinivån i sjukersättningen/förtidspensionen skall vara densamma som i ålderspensionen i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 10 ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp enligt uppställning:

Anslag	Regeringens förslag	Anslagsförändring
A 19:1 Sjukpenning och rehabilitering m.m.	41 370 263 000	-15 750 000 000
A 19:2 Aktivitets- och sjukersättningar m.m.	73 534 667 000	-6 100 000 000
Summa för utgiftsområdet		-21 850 000 000

2 Politikområde 19:1 Sjukpenning och rehabilitering m.m.

Det är viktigt att den offentliga sjukförsäkringen ger ett skydd mot orimliga inkomstbortfall när man är sjuk. Alla riskerar vi att drabbas av sjukdom som medför att arbete inte är möjligt. I den offentliga sjukförsäkringen måste det finnas en grundläggande trygghet för dem som drabbas. Som i all försäkringsverksamhet måste det dock finnas en tydlig självrisk för den enskilde för att sjukförsäkringen inte skall överutnyttjas.

All sjukskrivning, kort som lång, börjar med att man är hemma från arbetet en första dag. Ett sätt att minska antalet nya sjukskrivningar är att införa en andra karensdag, vilket vi föreslår. En självrisk i form av två efterföljande karensdagar borde vara rimlig utifrån de flesta utgångspunkter. För att människor som är ofta borta från jobbet p.g.a. kroniska sjukdomar inte skall drabbas för hårt vill vi att nuvarande högriskskydd i lagen om sjuklön ska gälla även för den andra karensdagen.

Vi föreslår liksom tidigare att den sjukpenninggrundande inkomsten beräknas på de senaste 24 månaderna i stället för på förväntad inkomst det närmaste året. Dels är det mer rimligt att man får ersättning i förhållande till en inkomst man faktiskt har haft än i förhållande till en inkomst man tror sig komma att få, dels är det mer rättvisande för den som har ojämna inkomster att grunda ersättningen på 24 månadera i stället för på 12 månaders inkomst.

Dessutom föreslår vi att ersättningen i sjuklönen och sjukförsäkringen sänks till 75 procent de första sex sjukmånaderna och till 65 procent därefter. Efter sex månader ska man med våra förslag till förbättrad rehabilitering ha hunnit genomgå eller åtminstone påbörja en rehabilitering. Om rehabilitering inte är möjlig är sex månader även en rimlig tid att ställa om sin ekonomi till en lägre ersättning.

Enligt lagen om allmän försäkring (3 kap. 4 a § AFL) kan inte summan av sjukpenningen och avtalsersättningarna överstiga 90 procent av lönen. Sjukpenningen ska nämligen i sådana fall räknas ned med eventuell överstigande del. Vi menar att möjligheten att ersätta för inkomstbortfall ända upp till 90 procent av lönen förhindrar ekonomiska incitament att verka fullt ut. Skillnaden mellan att arbeta och att inte arbeta får inte vara försumbar. Vi föreslår därför att taket för den sammanlagda ersättningen - från den statliga sjukförsäkringen och genom kollektivavtal - sänks till 85 procent av lönen de första sex frånvaromånaderna och till 75 procent därefter. Vi föreslår att denna förändring träder i kraft först 2006 så att de avtalsslutande parterna ska ha möjlighet att förhandla om avtalen under 2005.

Vi vill även föra över ersättning för inkomstbortfall och rehabilitering från sjukförsäkringen till trafikskadeförsäkringen. Det skulle avlasta den allmänna sjukförsäkringen kostnader med ungeför 8 miljarder kronor och dessutom leda till en ökad trafiksäkerhet. Anledningen är att försäkringsbolagen, som till skillnad från den statliga sjukförsäkringen, beräknar sina premier utifrån förväntade kostnader skulle höja premierna så mycket på särskilt trafikfarliga fordon att få människor skulle vilja fortsätta att använda dem. Länsförsäkringar räknar med att en privatisering skulle medföra att trafikskadepremien skulle behöva höjas med ungefär 50 procent i genomsnitt. För säkra fordon och säkra förare skulle premien höjas mindre och för farliga fordon och förare skulle den höjas mer.

3 Politikområde 19:2 Aktivitets- och sjukersättningar

Antalet förtidspensionärer har ökat dramatiskt de senaste tvååren och uppgår nu till mer än en halv miljon personer. Många av dem som i dag förtidspensioneras skulle kunna återvända till ett arbete av någon form. Att de istället förtidspensioneras innebär inte bara ett hårt slag mot den enskildes självkänsla, utan medför därtill omfattande kostnader för dem som arbetar. Regeringen räknar med att kostnaderna för förtidspensionerna ska öka från närmare 60 miljarder kronor förra året till närmare 80 miljarder kronor 2007, dvs. med en tredjedel på fyra år. Det är en utveckling som måste hejdas.

Arbete måste alltid löna sig framför alternativen. Både i syfte att öka incitamenten till att återgå till ett arbete och för att minska de direkta kostnaderna för förtidspensionerna föreslår vi en sänkning av ersättningen från 64 till 60 procent av antagandeinkomsten.

Vi föreslår även att garantinivån i förtidspensionen sätts till samma nivå som i ålderspensionen.

Vi förordar en rörlig pensionsålder från 61 år och anser därför att det inte bör vara möjligt att ta ut förtidspension efter 61 års ålder. Vi vill istället att den vanliga ålderspensionen ska användas i dessa fall. För närvarande kan det bara tillämpas för dem som har inarbetad inkomstpension, eftersom garantipensionen kan tas ut först vid 65 år.

Konsekvensen för den enskilde är att inkomstpensionen kommer att bli lägre då man inte längre kan ta ut förtidspension efter 61 år. De pensionärer som inte kommer upp i en pension över garantipensionen påverkas dock inte.

Stockholm den 5 oktober 2004
Per Westerberg (m)
Anita Sidén (m)	Anna Lilliehöök (m)
Krister Hammarbergh (m)	Anne-Marie Pålsson (m)
Anne Marie Brodén (m)	Karin Enström (m)