Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att pröva införandet av ett utgiftstak i sjukförsäkringen.
Varje hushåll eller nation måste sköta sin ekonomi och anpassa utgifterna till inkomsterna. Det gäller i hög grad att få tillväxt och högre inkomster, först då kan man som nation ha råd att satsa tillräckligt på t ex vård, skola och omsorg. Här har Sverige bekymmer. Det återstår mycket att göra innan småföretagare investerar, satsar och anställer som de borde kunna. Dagens regelverk, kostnadsläge och sjukkostnadsansvar bromsar dem tyvärr.
I avvaktan på högre intäkter måste utgifterna noga granskas och budgeteras. Detta sker i hög grad i den politiska hanteringen, och ett kännetecken är att många som sätter käppar för tillväxten istället ägnar mycket tid och kraft åt att fördela utgifterna. Ofta fördelar man därtill ut mer pengar än vad som kommer in.
För att förhindra detta har Sverige som nation ålagt sig ett utgiftstak för statsbudgeten, som ska förhindra att man faller för frestelsen att spendera mer pengar än man förfogar över. Tyvärr går det att trixa sig runt detta genom helt otillräckliga marginaler och genom att på olika sätt förskjuta olika betalningar, vilket tyvärr sker i växande omfattning. Ändå betyder sannolikt utgiftstaket en del för att få annars alltför spendersamma majoriteter att någorlunda hålla sig i skinnet.
En del av statsbudgetens kostnader används för den allmänna sjukförsäkringen. De senaste åren har utgifterna skenat, beroende på att vårt välfärdsland drabbats av en växande ohälsa (en modern variant av ordet sjukdom), trots 50 år av välstånd och ännu fler år med samma regering. Eftersom staten först fixerar hur stor del av sin inkomst medborgarna ska erhålla i sjukpenning vid ohälsa blir resultatet att ökar ohälsan ökar kostnaderna för arbetsgivare och för staten, dvs för hela samhället.
Samtidigt är det uppenbart att det finns gränser för hur stor del av nationens utgifter som kan användas till ohälsan. Det som sätter gränser är inkomsternas storlek och behovet av andra utgifter utöver ohälsan.
Mot bakgrund av denna självklarhet vill vi ifrågasätta principen att först fastställa t ex 80 % av lönen som sjukpenning, och sedan betala för detta hur den totala kostnaden än växer eller sjunker.
Vi föreslår att regeringen istället utreder en annan modell, där man först bestämmer hur stor andel av statsbudgeten som maximalt kan tas i anspråk för sjukförsäkringen. Efter att ha fastställt detta utgiftstak bestämmer man sjukpenningens nivå, t ex 80 procent. Skulle det sedan visa sig att utgifterna för ett avverkat budgetår överstiger utgiftstaket tas detta igen genom att kommande budgetår reducera sjukpenningen till erforderlig nivå, t ex till 76 %. Blir folket ännu mer ohälsosamt får nivån sänkas ytterligare, eftersom vi ju inte kan låna till detta. Skulle man vilja kan man bestämma att ytterligare öka utgiftstaket inom sjukförsäkringen för att hålla 80-procentsnivån, men då måste omfördelningar ske från andra utgiftsområden. Skulle å andra sidan ohälsan sjunka kan man antingen hålla kvar 80-procentsnivån och öka utgifterna inom andra områden, eller kan man öka sjukpenningen till kanske 84 %, bara utgiftstaket inte överskrids.
Ett sådant här system skulle ge goda incitament för både nationen och medborgarna att bättre än hittills arbeta tillsammans för en minskad ohälsa och för att hålla kostnaderna för ohälsan på en nivå som samhället långsiktigt kan bära.
|
Stockholm den 3 oktober 2004 |
|
|
Staffan Danielsson (c) |
Sven Bergström (c) |