Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över de ekonomiska och sociala villkoren för återvändande biståndsarbetare.
Den som under sitt 1iv känner att man vill försöka att göra en handgriplig insats i ett utvecklingsland väljer ofta att åka ut och arbeta som volontär inom någon av biståndsorganisationerna. Ersättningarna är ofta minimala och drivkraften är för de allra flesta på ideell grund. Detta måste enligt vår mening betraktas som en tillgång för Sverige att enskilda individer på detta sätt vill åka ut i världen och göra konkreta insatser för svenskt bistånd.
För att den enskilde skall kunna göra en insats enligt ovan tvingas han eller hon många gånger sälja ut fast egendom för att finansiera resa och uppehälle under de år man är bortrest. Den som har efterfrågade meriter och erfarenheter för den aktuella biståndsinsatsen får ändå vänja sig vid en lägre levnadsstandard än den man varit van vid i vårt land. Men många är ändå beredda att göra detta för man åker iväg för sin övertygelses skull och för att man vill hjälpa till med att försöka förbättra världen och medverka till bättre villkor för människor i andra världsdelar.
Om och när man återvänder från några år som biståndsarbetare uppstår dock genast problem med att "återta" en plats i det svenska samhället. Ett konkret exempel är att om man drabbas av sjukdom så baseras sjukersättningen på de minimala villkor man haft vid utlandstjänstgöringen. Och om man är frisk men inte lyckas få något arbete så kan samhället bara ställa upp med en minimal ersättningsnivå. Enligt vår mening är det angeläget att se över villkoren för återvändande biståndsarbetare och liknande grupper.
|
Stockholm den 1 oktober 2004 |
|
|
Sven Bergström (c) |
Håkan Larsson (c) |