Motion till riksdagen
2004/05:Sf321
av Ulrika Karlsson (m)

Uppehållstillstånd m.m. för traffickingoffer


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öppna upp möjligheten för permanent uppehållstillstånd för s.k. traffickingoffer.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om öronmärkning av resurser för bekämpande av trafficking.1

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om internationellt informationsutbyte vid trafficking.

1 Yrkande 2 hänvisat till JuU.

Motivering

Trafficking, vars definition är handel med kvinnor med avsikten av sexuellt utnyttjande, är ett av modern tids grövsta övergrepp mot den enskilde. Inom denna handel säljs dagligen kvinnor mot sin vilja. Denna sexuella slavmarknad värderas till drygt sju miljarder USD årligen. Exakt hur många kvinnor som luras in i denna form av ofrivillig prostitution är okänt, men internationella beräkningar visar att ungefär fyra miljoner människor över hela världen är utsatta för människohandel. Och rapporter visar att allt fler unga män utsätts för denna form av människohandel.

De unga utlovas vanligtvis ett arbete som au-pair, hembiträde eller servitris. Ibland kan det finnas en antydan om att vissa sexuella tjänster kommer att ingå. I vissa fall är de medvetna om att det är frågan om prostitution. Vanligtvis förbinder de sig att ersätta agenten för de utgifter han haft för att arrangera resan. Det är inte ovanligt att agenterna sedan säljer kvinnorna, eller de unga männen, till mellanhänder och transportörer.

Slavhandeln med flickor och pojkar är svår att bekämpa, eftersom upptäcktsrisken är låg, vinsterna stora och straffen relativt låga. Slavhandel borde vara helt oacceptabelt, därför krävs krafttag mot denna verksamhet som internationellt sett anses vara den tredje största inkomstkällan efter smuggling av vapen och narkotika. Handel med kvinnor och pojkar är en väl organiserad brottslighet där hallickar och andra gör sig vinning genom att hänsynslöst utnyttja andra människor. Metoderna är mycket brutala. Vanligtvis tas deras pass ifrån dem, och inte sällan kränks de genom våldtäkter. De allra flesta hamnar i tvångsprostitution på bordeller eller stripklubbar, utan någon möjlighet att ta sig därifrån.

Alltför få personer inom polisen arbetar med handeln med människor och de som gör det har väldigt små resurser. Det innebär att få fall blir lösta och att den kriminella verksamheten kan pågå i stort sett obehindrat. Poliserna måste bli fler, och de måste fåöronmärkta pengar och personella resurser som går till att bekämpa den här typen av brott.

Dels måste stöd och hjälp ges till de utsatta flickorna, pojkarna och kvinnorna i arbetet med att få fast slavhandlarna. Offren måste erbjudas juridisk hjälp och vittnesskydd. I arbetet med att få fast slavhandlarna är det viktigt att tillfälligt uppehållstillstånd ges. Men för den enskilde flickan, pojken eller kvinnan räcker inte det. Sverige kan inte säga tack och hej efter en fällande dom, ta bort allt stöd och skydd genom att utvisa berörda offer till en i många fall rättslös situation. Ofta till ett land som inte kan erbjuda henne eller honom skydd mot den organiserade brottslighetens metoder eller hjälpa henne bearbeta tragiska upplevelser. Våra skyldigheter gentemot dessa flickor, pojkar och kvinnor måste vara större än så. För det första måste det öppnas upp möjligheter för permanent uppehållstillstånd för dem som av rädsla inte kan återvända, oavsett om de deltagit som vittne i rättegång eller inte. I många av de länder som kvinnorna och pojkarna kommer ifrån saknas effektiva regelverk och organisationer som kan hjälpa till att hindra tillväxten av den organiserade brottslighet som ligger bakom detta. Men i vissa länder finns det ideella nätverk och organisationer som arbetar med att rehabilitera traffickingoffer. För ett traffickingoffer är det många gånger avgörande för möjligheterna att ta sig ur "traffickingfällan" att denne får kontakt med någon av dessa nätverk eller organisationer. För det andra bör därför berörda myndigheter, i detta fall Migrationsverket, erbjuda traffickingoffer hjälp med att kontakta berörda myndigheter eller frivilligorganisationer i det land flickan, pojken eller kvinnan skickas tillbaka till om avvisning sker. I dag sker inte denna informationsöverföring. Vilket har lett till att i bl.a. Estland tvingas personer inom dessa nätverk och organisationer förlita sig till turen om de vill träffa på dessa flickor, pojkar och kvinnor, för att erbjuda dem ett skyddsnät.

Stockholm den 3 oktober 2004

Ulrika Karlsson (m)