Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ändring såväl av lagen som av praxis så att familjer inte splittras i samband med förvarstagning och verkställighet av avvisning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ändrade attityder och rutiner för att på ett mänskligt sätt hantera en avvisning, där särskild hänsyn måste tas till berörda barn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om särskilda åtgärder för att hjälpa apatiska asylbarn samt ensamkommande barn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att barn skall höras om sina asylskäl.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av rutiner och resurser vid polisanmälningar som gäller barnmisshandel.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa en domstol som handlägger alla mål som rör barn och ungdomar.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en kraftfull förlängning av preskriptionstiden vid sexuellt utnyttjande av barn.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att betrakta barn som åsett misshandel som brottsoffer.1
1 Yrkandena 5-8 hänvisade till JuU.
Sverige har förbundit sig att följa barnkonventionen och barns bästa ska beaktas i utlänningslagen. Hittills har Sverige haft som policy att inte splittra familjer genom att avvisa barn, vars föräldrar är gömda.
Praxis i svensk asylpolitik talar sitt tydliga språk. Portalparagrafen i utlänningslagen, med den centrala formuleringen om att barnets bästa ska styra flyktingpolitiken, har visat sig ha ringa betydelse. Tyvärr visar många fall att hänsyn inte tas till barnen i tillräckligt hög grad. Barn splittras från någon av sina föräldrar genom att dessa avvisas till olika länder.
I förarbetena till lagen sägs att kravet om barnets bästa ej är absolut. Hänsynen till andra viktiga intressen, såsom samhällets intresse att reglera invandringen, kan leda till att åtgärder som i och för sig inte är förenliga med barnets bästa ändå måste vidtas. Men barnets bästa, i enlighet med barnkonventionen, ska sättas i främsta rummet även när det gäller asylsökande. Det är inte acceptabelt att familjer splittras i samband med förvarstagning och verkställighet av avvisning. Här måste en förändring ske, såväl av lagen som av praxis.
Rädda Barnen presenterade under 2003 en rapport som tyvärr visar att många barns rätt åsidosätts i asylprocessen. Bland annat framkom att endast knappt 20 % av de barn i familj, vars ärenden handlades av Migrationsverket, har hörts om sina asylskäl och att endast 32 % av de barn i familj som åberopat egna asylskäl har fått en noggrann bedömning av sina egna skäl i beslutet. Situationen för ensamkommande flyktingbarn är lika oroande. Färre och färre får uppehållstillstånd, trots att många har ett stort behov av barnpsykiatriska insatser, på grund av de trauman de upplevt i hemländerna. Bara 2003 sökte 561 ensamkommande barn asyl i Sverige. Trauman kan förvärras genom de långa handläggningstider som Migrationsverket har. Detta har en negativ effekt på barnens hälsa, exempelvis har Sverige en oproportionerligt stor andel apatiska asylbarn. Det är djupt beklagligt och åtgärder måste sättas in omedelbart för att stödja och hjälpa dessa barn.
Barn i familjer som utvisats har vid utvisningen behandlats mycket illa. Det har dokumenterats hur en flygrädd 15-årig flicka först hämtades av polis och sedan tvingades flyga fastspänd till händer och fötter. Föräldrar och syskon förvägrades dessutom att sitta vid flickans sida under resan. En 11-årig flicka som inte ätit eller rört sig på flera månader blev trots sitt svåra sjukdomstillstånd hämtad av polis på sjukhuset och i ett mycket nedsatt tillstånd förd till Tyskland. Hon blev vid framkomsten inlagd på sjukhus.
I ett annat fall har en apatisk flicka med sin familj, också tillhörande en minoritet, avvisats till Bosnien med polishämtning och chartrat flygplan. Flickan kunde inte gå själv ut till flygplanet. Trots att familjen uppfattat att de skulle få hjälp när de kom fram till Bosnien fick de ingen hjälp. Migrationsverket säger på sin hemsida att de har kontakt med de svenska ambassaderna och har nära samarbete med FN, Röda Korset, Rädda barnen med flera. Ingen av dessa organisationer fanns till hjälp för familjen när de kom utan lämnades på flygplatsen åt sitt öde. Familjen fick inte ens ta med sig sina ägodelar och flickan fick ingen jacka på sig. Familjen bor nu i ett garage. Flickan var apatisk redan när hon kom till Sverige men fick ingen hjälp och vård.
Det är ovärdigt en välfärdsstat och ändrade attityder och rutiner behövs för att på ett mänskligt sätt hantera en avvisning, där särskild hänsyn måste tas till berörda barn. Enligt en omfattande granskning som Ekot har gjort framgår att inte ens två av tio polisanmälningar som gäller barnmisshandel och sexuella övergrepp leder till åtal. Anmälda fall har också blivit liggande i upp till tvåårs tid utan att åtgärder vidtagits. Oftast har åtgärden sedan bestått i att fallen lagts ned med anledning av brist på bevis. Ekot tar upp exempel där till och med den misstänkte förövaren har erkänt brottet men ändå inte kunnat fällas på grund av att det saknades bevisföring.
Uppenbarligen råder det brist på rutiner och resurser. Läkarintyg och rättsintyg har exempelvis inte insamlats. Trots att många av barnen är i tioårsåldern eller äldre så förhör polisen bara hälften av de utsatta barnen. Det är fullkomligt oacceptabelt att myndigheterna hanterar de mest utsatta barnen på detta sätt. Givetvis får det både rättsliga och själsliga konsekvenser.
Det finns i dag en stor grupp vuxna som under sin barndom blivit utsatta för sexuella övergrepp oftast utan att det kommit till omgivningens kännedom. Det medför svåra lidanden för barnen långt upp i vuxen ålder och många har erfarit, när de tagit mod till sig att anmäla övergreppet, att preskriptionstiden för brottet runnit ut, och med det en möjlighet att få någon form av upprättelse. Att få upprättelse innebär en chans till läkning och tillfrisknande.
Inom straffrätten finns två former av preskription, åtalspreskription och påföljdspreskription. Preskriptionstiden är bestämd till olika antal år beroende på det straff som högst kan följa på brottet. Den längsta preskriptionstiden rörande sexuellt utnyttjande är 15 år.
Man beräknar att 200 000 svenska barn lever i familjer där våld eller hot om våld förekommer. Enligt Kommittén mot barnmisshandel har vart tionde barn upplevt våld i hemmet. Frågan om huruvida barn som bevittnar våldshandlingar i sin närmiljö ska betraktas som målsägande har uppmärksammats i slutbetänkandet av Kommittén mot barnmisshandel, SOU 2001:71. Slutbetänkandets definition av misshandel är vidare än definitionen i brottsbalken 3 kap. 5 §. Trots att dessa barn oftast får svåra psykiska skador är de enligt nuvarande lagstiftning inte utsatta för brott! Därmed har de ingen rätt till målsägarbiträde, skadestånd eller kränkningsersättning. Det krävs sålunda en lagändring för att bättre skydda dem. Det krävs dessutom utökade kunskaper om hur barn reagerar på våld i nära relationer, av personal inom förskola och skola, socialtjänst, polis och domstol för att öka samhällets möjligheter att hjälpa, stödja och ge upprättelse till barn som bevittnat våld i sin närmiljö.
|
Stockholm den 4 oktober 2004 |
|
|
Anita Brodén (fp) |
|
|
Anne-Marie Ekström (fp) |
Solveig Hellquist (fp) |