Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att flyktingbegreppet i utlänningslagen vidgas till att också omfatta personer som riskerar förföljelse på grund av kön, sexuell läggning eller könsidentitet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av kostnadsansvaret för asylsökande i behov av behandling för transsexualism.
Riksdagens HBT-grupp är ett tvärpolitiskt nätverk i Sveriges riksdag som diskuterar och utarbetar förslag till riksdagsbeslut kring lagstiftning som berör homosexuella, bisexuella och transpersoner. Totalt deltar ett 60-tal personer i gruppen. Motionen är undertecknad av en riksdagsledamot ur varje partigrupp som deltagit i nätverkets arbete med motionen.
HBT är en paraplybeteckning för homosexuella, bisexuella och transpersoner. Homosexuella och bisexuella är män och kvinnor i olika åldrar med olika etnisk bakgrund, religion och politisk uppfattning. De kommer från olika samhällsklasser, från städer och från landsbygd. Det enda som skiljer dem från heterosexuella är att de har förmågan att älska och känna sexuell attraktion till någon av samma kön.
Med transpersoner brukar man avse transvestiter, transsexuella, intersexuella, dragkings/queens och andra personer som har en könsidentitet eller ett beteende som tidvis eller alltid skiljer sig från vad som utifrån stereotypa men utbredda föreställningar kan förväntas beroende på deras biologiska kön. Det kan också vara individer som av omgivningen uppfattas ha eller ge uttryck för en avvikande könsidentitet, till exempel genom att deras könsidentitetsuttryck tidvis eller alltid skiljer sig från normen för det kön som registrerats för dem vid födseln. Transpersonsbegreppet som politisk term förutsätter inte att individen själv identifierar sig som transperson.
Alla människor har vissa grundläggande behov gemensamma. Till dessa hör behov av kärlek, sex, trygghet och gemenskap med andra människor. Kärlek är en viktig drivkraft för såväl en personlig som samhällelig utveckling. Vår utgångspunkt är att kärlek och sexualitet mellan människor av samma kön är lika mycket värd som kärlek och sexualitet mellan människor av olika kön. Alla skall kunna leva ett värdigt liv, oavsett sexuell läggning eller könsidentitet.
Tyvärr finns det i vårt samhälle ett förtryck av homosexuella, bisexuella och transpersoner, vilket bland annat tar sig uttryck i form av trakasserier, våld och diskriminering.
Riksdagen uttalade redan 1973 i utskottsbetänkandet LU1973:20 att "en samlevnad mellan två parter av samma kön är en från samhällets synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform". I regeringens proposition 1986/87:124 heter det att "den enda säkra skillnaden mellan homosexuella och heterosexuella är att homosexuella känslomässigt dras till personer av samma kön. I homosexuellas och heterosexuellas förhållanden finns motsvarande känslor av vänskap, omsorg, lojalitet, ömhet, kärlek osv."
Trots dessa ställningstaganden finns diskriminering även i lagstiftningen. Bristerna består till stora delar av att lagar och praxis inte är anpassade till den verklighet som råder samt att de i många fall missgynnar personer på grund av deras sexuella läggning eller könstillhörighet. I denna motion, som är ett resultat av vårt samarbete, föreslås sådana förändringar som vi anser är viktiga att genomföra för att målsättningen om ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle skall kunna uppnås. Denna vision innebär ett samhälle fritt från diskriminering, våld och fördomar mot personer på grund av deras sexuella läggning eller könstillhörighet.
I denna motion tar vi upp olika frågor som behandlas i socialförsäkringsutskottet.
USA, Kanada och Australien är länder som godtagit förföljelse på grund av sexuell läggning eller kön som flyktingskäl. Detta är en tolkning av Genèvekonventionen som UNHCR stöder och som Sverige också med kraft bör stödja och driva internationellt. Erfarenheten har visat att 3 kap. 3 § utlänningslagen gång på gång feltolkas eller inte tillämpas till förfång för de asylsökande. Endast några enstaka har beviljats uppehållstillstånd med stöd av detta lagutrymme, det vill säga att den som hyser välgrundad fruktan för förföljelse på grund av kön eller homosexualitet skall kunna ges asyl.
Regeringens aviserade ståndpunkt om att låta ett utvidgat flyktingbegrepp inkludera kön och sexuell läggning är bra, men inte tillräcklig eftersom transpersoner lämnas utanför. Därför anser vi att flyktingbegreppet i utlänningslagen bör vidgas till att också omfatta förföljelse på grund av kön, sexuell läggning eller könsidentitet. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
Sedan 1996 finns en överenskommelse mellan staten och Landstingsförbundet om hälso- och sjukvård till asylsökande m.fl. Avtalet har förlängts i olika omgångar och ett nytt avtal från 2005 har nyligen godkänts.
Det har visat sig att det i praktiken finns vissa oklarheter i det avtal som gäller för asylsökandes akutsjukvård samt annan vård som inte kan anstå. I avtalet finns uppräknat ett antal vårdsituationer som ersätts av staten genom Migrationsverket. Dock förefaller man i samband med detta avtal inte ha gjort några särskilda överväganden om vilken typ av åtgärder som ska räknas som vård som inte kan anstå när det gäller behandling för transsexualism.
Transsexualism är ett psykiskt tillstånd som i ICD-10 beskrivs som "en önskan om att leva och bli accepterad som en medlem av det motsatta könet, ofta åtföljt av en känsla av obehag eller otillräcklighet med det egna anatomiska könet och en önskan om hormonell eller kirurgisk behandling för att kroppsligen likna det prefererade könet så mycket som möjligt". Diagnosen klassas juridiskt som en sjukdom och behandling ges inom den allmänna sjukförsäkringens ramar. Den enda verksamma behandlingen anses vara en medicinsk och kirurgisk könskorrigering. Transsexualism är en sjukdom som leder till ett mycket stort utanförskap och psykosocialt lidande för patienterna. Svensk forskning visar att 20 % av de patienter som inte fått behandling försöker begå självmord.
Migrationsverket har nyligen avslagit en begäran om ersättning från ett landsting som beviljat åtgärder för ett könsbyte. I det aktuella fallet - en kvinna som önskar byta kön till man - hade den asylsökande vistats i ett tredje land och där fått hormonbehandling i åtta år innan han sökte asyl i Sverige. Om en sådan behandling för transsexualism avbryts riskerar den enskilde patienten fysiska men liksom ett stort psykiskt lidande.
Från humanitär synpunkt är det därför av stor betydelse att det klarläggs vilken typ av åtgärder som kan räknas som vård som inte kan anstå vad gäller asylsökande i behov av behandling för transsexualism. Patienter ska inte behöva riskera att behandling nekas eller avbryts enbart på grund av oklarheter om var kostnadsansvaret ligger. Regeringen bör därför på lämpligt sätt agera för att denna fråga uppmärksammas vid kommande omförhandlingar av det nuvarande avtalet mellan staten och Landstingsförbundet.
|
Stockholm den 3 oktober 2004 |
|
|
Johan Linander (c) |
|
|
Christer Nylander (fp) |
Sven-Erik Sjöstrand (v) |
|
Ulf Holm (mp) |