Motion till riksdagen
2004/05:Sf3
av Sven Brus m.fl. (kd)

med anledning av prop. 2004/05:21 Drivkrafter för minskad sjukfrånvaro


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen avslår propositionen utom såvitt avser frågorna om att återgå till 14-dagars sjuklöneperiod, att ersättningsnivån återställs till 80 % och att successiv omprövning av nybeviljade aktivitets- och sjukersättningar skall göras.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa en ny rehabiliteringsförsäkring med individen i centrum och en offentlig aktör.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att slopa regeln om att rutinmässigt efter ett år pröva om sjukpenning skall övergå till aktivitets- eller sjukersättning.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ompröva tidigare beslutade aktivitets- och sjukersättningar.

Sju år med växande ohälsotal - vad gör den socialdemokratiska regeringen?

Det är nu sju år sedan de växande ohälsotalen tog fart på allvar. Under hela denna tid har Socialdemokraterna varit i regeringsställning. De förslag till åtgärder som kommit har varit lösryckta och mest präglats av ett ostrukturerat lappande och lagande som inte kommer att lösa de strukturella problem som finns. Flera förslag, såsom den utökade sjuklöneperioden och arbetsgivarnas medfinansiering, har endast varit sätt för den socialdemokratiska regeringen att statistiskt och kostnadsmässigt dölja sitt fatala misslyckande med att få ner sjuktalen. Samtidigt har man sluppit att ta ansvaret för rehabiliteringsinsatserna.

Den socialdemokratiska handlingsförlamningen och "strutsmentaliteten" har inte bara medfört gigantiska samhällsekonomiska problem utan även lidande för många berörda människor. Nästan var sjätte svensk är sjukskriven eller har aktivitets- eller sjukersättning (tidigare kallat sjukbidrag/förtidspension). Under de senaste sex åren har antalet personer som varit sjukskrivna i ett år eller längre ökat med 180 procent. Över en halv miljon individer har aktivitets- eller sjukersättning. 19 procent av de nya aktivitets- sjukersättningarna går till personer under 40 år.

Utgifterna för ohälsan tar ensamma upp ca 17 procent av statsbudgetens utgifter och beräknas öka från 122 miljarder kronor år 2004 till 138 miljarder kronor år 2007. Det motsvarar kostnaden för hela förskolan, hela grundskolan och hela gymnasiet. Därutöver är arbetsgivarnas totala kostnad för sjukskrivningarna 170 miljarder kronor per år. Det är således mot bakgrund av dessa siffror och de mänskliga tragedier som döljer sig bakom siffrorna som förslagen i propositionen skall ses.

Lösningen på de växande ohälsotalen kräver ett helhetsgrepp. Det handlar om i princip hela livet och alla politikområden. Kristdemokraterna har därför presenterat ett åtgärdsprogram med 13 punkter som bl.a. innebär ändringar av semesterlagen, mer tid för barnen, snabbare vård med vårdgarantin, kompetensutvecklingskonto, skattesänkning för hushållstjänster och mer fokus på företagshälsovård. Den socialdemokratiska regeringen borde inse att familje-, jämställdhets-, folkhälso- och skattepolitik påverkar möjligheterna för individen att få ihop livspusslet. Här finns det stora brister idag.

Dessutom måste det finnas ett helt nytt system för att hjälpa människor som har hamnat i en långtidssjukskrivning. Att, som Socialdemokraterna gjort, sänka ersättningsnivån i sjukförsäkringen löser inte problemet med de långtidssjukskrivna. Insatserna måste i stället fokusera på individens specifika problem men även förutsättningar och möjligheter. Samordningen av insatserna ska ske med individen i centrum som en aktiv deltagare i sin rehabiliteringsprocess. Då duger det inte med att låta försäkringskassan arbeta på samma sätt som hittills - bara lite mer. Det duger inte heller att ytterligare vältra över kostnaderna på arbetsgivarna. Vi behöver en grundläggande systemförändring.

Den socialdemokratiska regeringen hade, om den bifallit Kristdemokraternas förslag i budgetmotionen hösten 2000 om en ny rehabiliteringsorganisation, haft helt andra förutsättningar att komma till rätta med det växande ohälsotalet och underskottet i budgeten.

Nej till arbetsgivares medfinansiering av sjukpenning

Bredare fokus på ohälsans orsaker

Förslaget om att ytterligare vältra över kostnaderna för sjukpenning på arbetsgivarna vittnar om den socialdemokratiska regeringensdogmatiska syn på vad som orsakar ohälsa. Grunden för åtgärder mot ohälsan måste bygga på en korrekt analys av orsaksförhållanden. Långt ifrån all ohälsa kan relateras till arbetslivet eller arbetsplatsen. Studier visar att den fysiska arbetsmiljön har förbättrats under det senaste decenniet. Av en enkätundersökning som RFV gjort bland långtidssjukskrivna framkommer det att hälften av sjukskrivningarna beror på andra faktorer än arbete eller arbetsmiljö. Utbrändhet är dessutom minst lika vanligt hos arbetslösa och studerande som hos förvärvsarbetande. Det är hela livssituationen som påverkar hur man mår. Därför är det helt orimligt att ensidigt belasta arbetsgivare för alla ohälsoproblem som kan tänkas drabba olika personer.

Arbetsgivarnas kostnad för sjukskrivningar är redan höga

Sjukförsäkringssystemet är försett med självrisker för såväl arbetstagare som arbetsgivare. Arbetsgivarens självrisk har, innan den socialdemokratiska regeringen förlängde sjuklöneperioden, bestått av 14 dagars sjuklöneperiod. Genom att arbetsgivaren fick stå för kostnaden för sjukskrivningen under de första 14 dagarna (exklusive karensdagar) fick de ett incitament att skapa en arbetsmiljö som inte bidrar till att arbetstagarna blir sjuka. Arbetsgivarnas kostnad för sjuklönen uppgår idag till 25 miljarder kronor per år och den totala kostnaden för sjukfrånvaron till sammanlagt 170 miljarder per år.

Trots massiv kritik från facket, arbetsgivarna och Lagrådet, förlängde den socialdemokratiska regeringen arbetsgivarnas sjuklöneansvar år 2003 från 14 till 21 dagar. Kristdemokraterna avvisade förslaget om en förlängd sjuklöneperiod. Enligt den nu framlagda propositionen byts systemet med en tredje sjuklönevecka ut mot en annan modell, men med samma inriktning; arbetsgivarna skall bära en ännu större del av sjukskrivningskostnaderna. Förslaget innebär att arbetsgivarna, utöver de två sjuklöneveckorna, även skall betala 15 procent av den sjukpenning som utgår från försäkringskassan.

Massiv kritik från lagråd, arbetsmarknadens parter och handikapporganisationer

Förslaget om att ytterligare lasta över kostnader för sjukskrivningarna på arbetsgivarna har utstått massiv kritik. Lagrådet skriver att förslaget "egentligen inte presenterar några konkreta hållpunkter - t.ex. resultat av inhemska eller utländska undersökningar eller sammanställning av erfarenheter - som skulle kunna göra det lättare att uttala sig med någon säkerhet om betydelsen för sjukfrånvaron av den föreslagna lagen". Med anledning av detta konstaterar Lagrådet vidare att det finns skäl till tvekan om den föreslagna lagstiftningen kan anses uppfylla rimliga krav påändamålsenlighet. I klartext är detta ett starkt ifrågasättande av förslaget. Lagrådet undrar helt enkelt om propositionens förslag kommer att minska sjukfrånvaron. Det är en osedvanligt tuff kritik från annars ganska försiktiga jurister. Lagrådet konstaterar också att sjukfallen ibland kan vara orsakade av faktorer som är utanför arbetsgivarens kontroll.

De flesta kommuner och landsting har avstyrkt förslaget med hänvisning till att arbetsgivarnas stora kostnader för sjukskrivningarna redan idag ger tillräckliga incitament för att minska dessa. Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet avvisar förslaget i sin helhet eftersom det saknas vetenskapligt stöd för att det bidrar till minskad sjukfrånvaro. Svenskt Näringsliv menar att förslaget inte leder till minskad sjukfrånvaro, och det innebär alltför stora kostnadsrisker för de enskilda företagen. Statens folkhälsoinstitut, Arbetsgivarverket och Handikappombudsmannen påpekar att förslaget är missriktat eftersom sjukskrivningarna inte alltid har ett samband med arbetssituationen, och därmed kan arbetsgivarna inte råda över eller påverka sjukskrivningarna. Statskontoret varnar för att förslaget kan medföra ökad risk för selektering vid nyanställning.

Den socialdemokratiska regeringen har, liksom när den tredje sjuklöneveckan infördes, i princip nonchalerat remissinstansernas massiva kritik.

Ökade kostnader för arbetsgivare sänker inte sjuktalen

Gerhard Larsson har i sin utredning 1 prövat frågan om ett utökat ekonomiskt arbetsgivaransvar. Han menade att det varken i andra länder eller i Sverige gett någon effekt. Förslaget leder snarare till att den samordnade rehabiliteringen riskerar att fördröjas än mer. Besparingarna som görs kommer således bara att ätas upp av kostnaderna för arbetslöshet och sjukersättning. Även svenska nationalekonomer tillsammans med AMS konstaterar att det saknas forskning som tyder på att ett utvidgat arbetsgivaransvar har någon som helst effekt på sjuktalen.

Förslaget är i stället starkt tillväxthämmande. Den 1 januari 1997 förlängde den socialdemokratiska regeringen sjuklöneperioden från 14 till 28 dagar, men redan den 1 april 1998 togs det tillbaka med bl.a. följande motivering: "Enligt vad som anförts av Landsorganisationen i Sverige och Svenska arbetsgivareföreningen förväntas en förkortad sjuklöneperiod underlätta nyanställningar i framför allt små företag". 2 Denna insikt och slutsats har tydligen redan fallit i glömska.

Arbetssökande kommer att delas upp i A- och B-lag

Det största problemet med förslaget om arbetsgivarnas medfinansiering av sjukpenning är risken för en ökad selektering på arbetsmarknaden med indelning av arbetssökande i ett A och B-lag efter deras fysiska förutsättningar. Arbetsgivaren kommer att tveka att anställa någon som har varit långtidssjukskriven, är kroniskt sjuk eller har funktionshinder. Den som varit sjuk ofta kommer dessutom inte att kunna byta arbete, även om han eller hon borde ges möjlighet till det. Den socialdemokratiska regeringen talar å ena sidan ofta om att riva hinder och öppna arbetsmarknaden för fler. Sedan lägger man å andra sidan förslag som så uppenbart leder i motsatt riktning, alltså till en ökad sortering och selektering. Sedan den tredje sjuklöneveckan infördes visar Riksförsäkringsverket att det skett en kraftig ökning av uttaget av hälsointyg. De flesta som begär ut intyget anger att det är arbetsgivaren som vill ha det i samband med en anställningsintervju.

Det märkliga är att "arbetarpartierna" begär att arbetsgivarna skall medverka som "hälsopoliser" och därmed få mer kontrollmakt över den anställde. Hur går detta ihop med det socialistiska värnandet av den anställde mot arbetsgivaren?

Gerhard Larssons utredning har prövat hur ett utökat ekonomiskt ansvar för arbetsgivaren påverkar utvecklingen på arbetsmarknaden. Han fastslog att ett sådant system slår mot handikappade och mot kvinnor. En sådan utveckling vill Kristdemokraterna inte medverka till.

En ny rehabiliteringsförsäkring - ett nytt system

Satsa på rehabilitering!

Tendensen att de långa sjukskrivningarna ökar, indikerar att det tar alltför lång tid från det att sjukdom bekräftats tills rehabiliteringsåtgärder sätts in. Den kaotiska situation som idag råder spolierar människors möjligheter till snabb återhämtning. Trots att antalet långtidssjukskrivningar över 30 dagar har ökat dramatiskt de senaste sex åren är antalet rehabiliteringsinsatser i princip oförändrade. Bland de drygt 500 000 personer som i dag lämnat arbetsmarknaden med aktivitets- eller sjukersättning (tidigare sjukbidrag/förtidspension) finns med all säkerhet många som kunnat komma tillbaka om de fått rehabiliteringsinsatser snabbt. RFV:s stora undersökning bland långtidssjukskrivna visar att många av dem skulle kunna arbeta deltid eller heltid om de bara fick hjälp. Det är misshushållning med mänskliga och samhälleliga resurser då människor är sjukskrivna längre än nödvändigt!

Det är inte brist på rutiner, likt de nu föreslagna tidsgränserna avseende avstämningsmöten och rehabiliteringsplan, som har lett till nuvarande missförhållanden. Det är brist på resurser och att rehabiliteringsinsatser fått stååt sidan för utbetalning av sjukpenning. Det är också brister i systemet som sådant. Den socialdemokratiska regeringens förslag blir därför verkningslöst liksom förslaget om att försäkringskassorna skall arbeta mer med avstämningsmöten blivit. Att påpeka det uppenbara, nämligen att arbeta mer med något eller att fastställa en tidsgräns, förändrar inte problemet i grunden. I stället fortsätter man låta samma myndighet arbeta på samma sätt - bara lite mer med enhetligare rutiner. Flera remissinstanser, däribland RFV, har påpekat att detta förslag inte kommer leda till någon reell förändring.

Kristdemokraterna har länge motionerat i riksdagen om att rehabiliteringsmomentet måste få en betydligt starkare ställning i sjukförsäkringen. Vi har ett mycket väl utvecklat och konkret förslag om hur detta skulle kunna genomföras. Förslaget bygger på en statlig utredning, vars betänkande 3 offentliggjordes år 2000, men som ignorerats av regeringen. Kristdemokraterna har i sitt budgetalternativ satsat sammanlagt 10,3 miljarder kronor de närmaste tre åren på en kraftigt förbättrad rehabiliteringsförsäkring. Även flera seriösa och tunga instanser såsom LO, TCO och SACO har krävt att den socialdemokratiska regeringen skall inrätta en ny rehabiliteringsförsäkring. Med en sådan samlad försäkring skulle inte, som nu, 84 % av de sjukskrivna behöva klaga på att inte bli sedda och nio av tio efterlysa en rehabiliteringsplan.

Individen i centrum med en offentlig aktör

Kristdemokraterna menar att det är viktigt att få till stånd insatser där individen sätts i centrum. Dagens system med fyra sektorer (landstingens hälso- och sjukvård, kommunens socialtjänst, statens arbetsförmedling och försäkringskassan) som har samma ansvar men olika mål och medel gör att individer hamnar mellan stolarna.

I arbetet med ohälsa saknas det samhällsekonomiska perspektivet för närvarande. Den del av offentlig sektor som står för rehabiliteringskostnaden, d.v.s. sjukvården, har svårt att mäta resultatet av sitt arbete. Vid framgångsrik rehabilitering minskar kostnaderna i stället i en annan del av den offentliga sektorn, d.v.s. försäkringskassan.

Kristdemokraterna anser därför att tyngdpunkten för rehabiliteringsansvaret skall flyttas från de fyra nuvarande offentliga sektorerna (landstingens hälso- och sjukvård, kommunens socialtjänst, statens arbetsförmedling och försäkringskassa) till en offentlig huvudaktör som har ett samordnande ansvar och erforderliga resurser. Denne huvudaktör - försäkringsgivaren - skall ansvara för

Försäkringsgivaren har i sin organisation personer som utses till koordinator i varje enskilt ärende.

En förutsättning för lyckad rehabilitering är individens engagemang och medverkan. Samhället bör givetvis kunna kräva av individen att delta i aktiv rehabilitering. Detta kan dock endast göras genom att samhället i sin tur ställer upp med rehabiliteringsstöd. Det är denna balans mellan individens rättigheter och skyldigheter som saknas för närvarande. Kristdemokraterna anser att individen skall ges ett reellt inflytande i rehabiliteringsprocessen genom att han eller hon får vissa lagfästa rättigheter mot försäkringsgivare och rehabiliteringsaktörer. Dessutom får den som såönskar rätt till en mentor som kan fungera som ett stöd genom hela processen.

Det finns även viktiga delmoment i rehabiliteringsförsäkringen som handlar om förebyggande arbete och forskning. Antalet yrkesinspektörer förstärks, och för att stödja arbetsgivaren i det förebyggande arbetet vill vi inleda ett försök med arbetsplatsrådgivare. I försäkringen ingår även en nationell utbildningssatsning för 3 000 nyckelpersoner på arbetsplatser och myndigheter i dessa frågor. Vi vill även anslå medel för forskning inom detta område samt tillse att det finns en högskoleutbildning i rehabilitering.

Riksdagen bör fatta ett principbeslut enligt utredningens förslag samt ge regeringen i uppdrag att påbörja erforderligt lagstiftningsarbete. Dessutom måste en organisationskommitté tillsättas.

Stoppa den rutinmässiga förtidspensionen och ompröva aktivitets- och sjukersättningen

Trots att antalet långtidssjukskrivningar över 30 dagar har ökat dramatiskt de senaste fyra åren är antalet rehabiliteringsinsatser relativt oförändrade. Bland de drygt 500 000 personer som i dag lämnat arbetsmarknaden med sjukersättning (tidigare förtidspension) finns med all säkerhet många som kunnat komma tillbaka om de fått rehabiliteringsinsatser snabbt.

RFV:s stora undersökning bland långtidssjukskrivna visar att många av dem skulle kunna arbeta deltid- eller heltid om de bara fick hjälp. Många långtidssjukskrivna har fortfarande efter ett helt år inte fått någon rehabilitering och endast 50 procent uppger att de har haft kontakt med försäkringskassan 4 . Det är misshushållning med mänskliga och samhälleliga resurser då människor är sjukskrivna längre än nödvändigt.

Samtidigt har den socialdemokratiska regeringen genomfört en regeländring som medför att försäkringskassorna rutinmässigt skall se över om den person som varit sjukskriven i ett år skall få aktivitets- eller sjukersättning. Risken är således ännu större att fokus kring att rehabiliteringsinsatser sätts in så snabbt som möjligt hamnar på undantag. Detta är helt oacceptabelt! Alla rehabiliteringsmöjligheter måste först uttömmas innan man övergår till en ersättningsform som utgår från en mer permanent arbetsoförmåga. Sjuk- och aktivitetsersättning skall endast beviljas om arbetsförmågan bedöms förhindra återgång till något arbete eller till utbildning som kan leda till en anställning. Kristdemokraterna anser att tolvmånadersregeln skall upphöra.

Kristdemokraterna anser att en successiv omprövning av samtliga tidigare beviljade aktivitets- och sjukersättningar bör genomföras. Vi menar att de som först bör komma i fråga är de som förtidspensionerats de senaste åren där en ordentlig rehabiliteringsutredning aldrig gjordes. På så sätt kan vi stödja de personer som med rätt insatser skulle kunna och vilja återgå till arbetslivet. Även av de nybeviljade sjuk- och aktivitetsersättningarna bör löpande omprövning göras, såsom det i propositionen föreslås.

Stockholm den 2 november 2004

Sven Brus (kd)

Inger Davidson (kd)

Chatrine Pålsson (kd)

Ulrik Lindgren (kd)

Rosita Runegrund (kd)

Kenneth Lantz (kd)

Torsten Lindström (kd)

Gunilla Tjernberg (kd)

Dan Kihlström (kd)

Olle Sandahl (kd)


[1]

SOU 2000:78 "Rehabilitering till arbete - en reform med individen i centrum" .

[2]

Budgetpropositionen 1998

[3]

SOU 2000:78 "Rehabilitering till arbete - en reform med individen i centrum" .

[4]

"Långtidssjukskrivnas uppfattning om rehabiliterande åtgärder och insatser", RFV.

Uppföljning av enkätundersökning i februari 2003.