Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör återkomma till riksdagen med en strukturell analys och ett handlingsprogram som syftar till att förbättra situationen för ensamstående mödrar.
Regeringen fick 2001 underlag från kommittén Välfärdsbokslut och Socialstyrelsen vars resultat visade upp ett samhälle med ökade klasskillnader och könsorättvisor. Till de största förlorarna hörde ensamstående mödrar. Aktuella undersökningar visar att de sociala och ekonomiska villkoren i stort sett är desamma i dag. Ensamstående kvinnor med barn har en ekonomiskt svårare situation än andra, de hade den sämsta inkomstutvecklingen under år 2002, de har oftare otrygga anställningar än andra och de är en av de absolut största riskgrupperna för våld.
SCB:s senaste inkomstfördelningsundersökning visar att inkomstnivån för ensamstående med barn halkar efter övriga grupper. Ensamstående mödrars inkomster minskade med 1 % år 2002 trots att Sveriges befolknings inkomster generellt ökade med 2,7 % samma år. Bland ensamstående med barn hade 8 % en låg inkomst - där låga inkomster är mätt som andel under 50 % av medianen. Om den ensamstående föräldern är utrikesfödd är situationen än värre. Bland sammanboende med tre eller fler barn var andelen med låg inkomst knappt 6 %. Ensamstående småbarnsmödrars förvärvsinkomst år 2002 var i snitt 153 500 kronor om året, vilket var 48 % av mäns förvärvsinkomst. För ensamstående mödrar med stora barn var den genomsnittliga förvärvsinkomsten 200 100 kronor om året, vilket var 69 % av mäns förvärvsinkomst (Budgetpropositionen, prop. 2004/05:1)
Det mest utslagsgivande för föräldrars ekonomiska situation är den ojämna fördelningen av deltidsarbete. Samtidigt är den huvudsakliga orsaken till att kvinnor arbetar deltid i större utsträckning än män den skeva fördelningen av ansvar för och arbete med hem och familj (prop. 2004/05:1). Av alla kvinnor med barn i åldern 0-6 år arbetar 41 % av de ensamstående och 46 % av de sammanboende deltid. Ensamstående kvinnor med barn har som grupp väsentligt högre arbetslöshet som andel av befolkningen än andra grupper. Detta påverkar självfallet månadslönerna. Lägst lön har gruppen ensamstående kvinnor med små barn. I genomsnitt har de en månadslön på 18 200 kronor. Detta kan jämföras med den genomsnittliga månadslönen för ensamstående män med små barn och sammanboende män med barn i åldern 7-17 år som ligger på 27 000 kronor. Ensamstående mödrars löner i procent av mäns löner är provocerande låga. Gruppen ensamstående mödrar med småbarn (0-6 år) tjänar bara 68 % av mäns löner och de med äldre barn (7-17 år) tjänar 77 % av mäns löner. Ensamstående kvinnors utsatta ekonomiska situation kan också avläsas i att de har minst överskott, och ett lågt underskott, av kapital.
Omkring var sjunde ensamstående småbarnsmamma i Sverige (14,5 %) har utsatts för våld eller hot i sitt hem någon gång under det senaste året. Det visar den senaste undersökningen av levnadsförhållanden (ULF). För sammanboende kvinnor var siffran 0,9 %.
Socialstyrelsens senaste undersökningar visar att folkhälsan har försämrats. Allt fler uppger sig lida av ängslan, oro eller ångest, ständig trötthet eller sömnbesvär. Den största andelen personer med dessa besvär finns bland ensamstående mödrar, men också bland kvinnor med utlandsfödda föräldrar. Ensamstående föräldrar, både mödrar och fäder har sämre hälsa än sammanboende föräldrar. Barn till ensamstående föräldrar löper större risk än barn till sammanboende föräldrar att bli sjuka eller skadas framför allt när det gäller psykisk ohälsa, drogrelaterade diagnoser och självmord. En stor del av den förhöjda förekomsten verkar förklaras av ekonomiska och sociala förhållanden (Socialstyrelsen 2004).
Ytterligare en aspekt som har stor betydelse är etnicitetsperspektivet. SCB:s senaste inkomstfördelningsundersökning visar att inkomstutvecklingen varit sämst för invandrade kvinnor och män, ensamstående kvinnor med barn, och unga ensamstående. Detta slår givetvis extra hårt mot ensamstående mödrar med utländsk bakgrund. Generellt visar SCB att inkomstskillnaden mellan utrikes födda och de födda i Sverige är hela 16 %. I gruppen invandrade kvinnor och män hade drygt 11 % en låg inkomst och i gruppen svenskfödda var det 4 %. Det är emellertid stor skillnad inom gruppen invandrade kvinnor och män. Sämst har de som kommer från länder som t.ex. f.d. Jugoslavien, Iran, Irak och Turkiet. De hade under 2002 cirka 25 % lägre inkomst än de svenskfödda. Dessutom är arbetslösheten fortfarande högst bland utrikesfödda. För gruppen ensamstående mödrar med utländsk bakgrund är de sociala och ekonomiska villkoren sämst, sett ur alla perspektiv.
Den välfärdsmodell som vuxit fram i Sverige har betydande fördelar ur ett feministiskt perspektiv. Kombinationen av en aktiv arbetsmarknadspolitik med full sysselsättning som mål, rättigheter kopplade till individen och större samhällsansvar för barnomsorg har varit viktig för kvinnors självförsörjning. Framväxten av en stark offentlig sektor var till att börja med en förutsättning för att kvinnor skulle kunna få ett eget förvärvsarbete. Hade inte svenska och invandrade kvinnor förvärvsarbetat i så hög grad hade vi inte kunnat bygga upp den välfärd och det sociala trygghetssystem vi har i dag - det som är grunden till ett demokratiskt och rättvist samhälle. Det offentliga välfärdssystemet är så konstruerat att det har en utjämnande effekt och bidrar till en solidarisk omfördelning av ekonomiska resurser mellan gruppen kvinnor och gruppen män, mellan lågavlönade och högavlönade och en omfördelning mellan olika perioder i individernas liv. Det ekonomiska offentliga trygghetssystemet är alltså ett av våra viktigaste redskap för att utjämna klass- och könsskillnader. Vänsterpartiet värnar om en gemensam och solidarisk sektor, grundad på principen "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". Ekonomiska resurser skall komma alla invånare till del som en rättighet - inte som välgörenhet. För kvinnor innebär det ett minskat ekonomiskt beroende av enskilda män och för ensamstående mödrar en möjlighet till egen försörjning kombinerad med förvärvsarbete. Det ekonomiska trygghetssystemet är på samma gång som det är nödvändigt för den enskildes ekonomiska trygghet också avgörande för hela samhällsekonomins funktion och därmed för alla medborgares välfärd. Stabila offentliga ekonomiska välfärdssystem skapar trygga människor, som på ett bra sätt kan tillvarata sina livsmöjligheter.
För Vänsterpartiet är värnandet av den generella välfärden en prioriterad uppgift. Den sammantagna bilden visar att invandrade och svenska ensamstående mödrar och deras barn lever under generellt sämre villkor än någon annan grupp i samhället. Detta avslöjar en strukturell diskriminering och att bestämda samhälleliga normer och värderingar ligger till grund för välfärdssystemens konstruktion. Att just ensamstående kvinnor med barn diskrimineras kan härledas till myten om kärnfamiljen. Välfärdssystemen är uppbyggda utifrån att vi ska vara två - en kvinna och en familjeförsörjande man. För att bryta den strukturella diskriminering som ensamstående mödrar utsätts för är det nödvändigt att de mekanismer, normer och föreställningar om tvåsamhet och kärnfamilj som upprätthåller och återskapar de orättvisa strukturerna identifieras och analyseras djupgående. I samhället i dag finns en mångfald av familjekonstellationer: fyrklöverfamiljer, kärnfamiljer, singelhushåll, trepartsfamiljer, en vuxen och ett barn, en vuxen och fyra barn, fosterfamiljer, vänskapsnätverk, hela släktklaner, HBT-familjer och heterosexuella familjer. Det finns också cirka 70 000 ensamstående mödrar med små barn och cirka 131 000 ensamstående mödrar med äldre barn (prop. 2004/05:1). Ingen av dem har misslyckats med att skapa en kärnfamilj. De är varken otillräckliga eller sämre föräldrar än andra. Vänsterpartiet arbetar för att alla människor ska känna sig fria att leva som de vill, att ingen ska behöva värderas socialt eller ekonomiskt utifrån en stereotyp familjebild. För att komma till rätta med den ojämlika snedfördelning som drabbar ensamstående kvinnor med barn fordras en generell välfärdspolitik som står fri från kärnfamiljsnormen. Det gäller flera samverkande politikområden, där socialpolitik, utbildningspolitik, bostadspolitik, arbetsmarknads- och skattepolitik är några centrala delar.
Viljan att få bort köns- och klassorättvisor, brister som vi är övertygade om att de kan hanteras och reformeras inom ramen för den offentliga välfärdspolitiken, måste visa sig i politisk handling. Vänsterpartiet föreslår att riksdagen ger regeringen i uppdrag att återkomma med en strukturell analys av på vilket sätt föreställningen om kärnfamiljen påverkar utformningen av välfärdssystemet, vilka konsekvenser det får för dem som inte uppfyller denna norm (ensamstående kvinnor med barn) samt att regeringen återkommer med politiskt handlingsprogram som syftar till att förbättra situationen för ensamstående mödrar.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 2 oktober 2004 |
|
|
Camilla Sköld Jansson (v) |
|
|
Gudrun Schyman (v) |
Elina Linna (v) |
|
Kalle Larsson (v) |
Ulla Hoffmann (v) |
|
Siv Holma (v) |
Britt-Marie Danestig (v) |
|
Rossana Dinamarca (v) |