Källa: Egen bearbetning av material från SCB
Den 19 augusti 2004 marscherade ca 700 Rosengårdbor mot våldet och otryggheten i området. 583 fönsterrutor på Rosengårdsskolan hade nyligen krossats på en enda natt och några veckor innan hade Sedat Haxhiu knivdödats när han försökte stoppa ett bråk. Dessa händelser var tyvärr varken de första eller de sista som vittnar om utanförskapets destruktiva grepp.
Läget på Rosengård har varit mycket allvarligt under en längre tid. Här ett axplock tidningsrubriker som knappast behöver kommenteras: "Skottlossning mellan gäng", "Fyra gripna efter knivslagsmål på Rosengård", "Brandattentat skulle bli hämnd mot polisen", "Skolbygge stoppas på Rosengård efter misshandel", "Tre gripna för misshandel av byggjobbare", "Skadegörelse kostar miljoner", "Swebus ställer in kvällsturerna till Rosengård", "Stenkastare stoppade buss till Rosengård".
I mars 2004 hade DN en stor artikel om området. Två korta meningar ur den räcker som sammanfattning: "Allt som går i uniform riskerar att attackeras i Rosengård. Till och med brandkåren råkar illa ut." Det är illa, riktigt illa, men inte så förvånande om vi tänker på den utslagning som präglar området. Det finns delar av Rosengård där nästan ingen arbetar och skolor där över hälften av eleverna misslyckas med sina studier.
Såär det. Utanförskapets verklighet är inte vacker eller snäll, särskilt för dem som lever mitt i den. Och det är inte bara Rosengård som befinner sig i ett sådant läge. Betydande öar av utanförskap återfinns i dag i nästan alla stora och medelstora svenska städer. Till och med i många mindre städer är miljöer präglade av utanförskap inte helt ovanliga. Det kan uppskattas att kring 10 procent av Sveriges stadsbefolkning idag lever i sådana miljöer.
Det mest nedslående är att denna process har en lång historia. Redan vid 1980-talets slut var det påfallande att de flesta miljonprogramsområdena hade omvandlats till utsatthetens hemorter. "Det var inte så här vi hade tänkt oss det", sa dåvarande statsminister Ingvar Carlsson vid ett besök i Angeredsområdet i Göteborg i november 1989. Det var ett frankt erkännande av ett misslyckande för mycket mer än en byggnadsform.
Det sorgliga är att ingenting har förändrats sedan dess. Invandrar- och integrationsministrar har kommit och gått, man har bytt orden, retoriken, men man har fortsatt att göra samma sak. Samma åtgärder, samma storstadssatsningar, samma synsätt, samma omhändertagande, samma stängda arbetsmarknad och samma smygande diskriminering har fortsatt att verka trots att eländet bara har blivit värre.
Denna misslyckandets kontinuitet måste brytas innan dess följder blir ännu allvarligare. Sverige befinner sig farligt nära den punkt då de etniska och sociala konflikterna kan urarta i öppna kravaller och andra ytterst tragiska händelser. Därför behövs en radikal förändring, ett perspektivskifte som bryter med den segregerande integrationspolitiken som hittills förts och öppnar vägen för en inkluderande utvecklingspolitik baserad på egenmakt istället för omhändertagande och arbete istället för bidrag. Utanförskapet kan inte brytas utifrån. Det är bara inifrån, när de berörda själva tar saken i egna händer, som någonting positivt kan hända. Och utan arbete finns det ingen väg ut ur utanförskapet. Det är den liberala vägen för att bryta utanförskapet och göra Sverige helt igen.
Folkpartiet liberalerna föreslår i denna motion en kraftfull politik mot utanförskapet. Huvudinslagen är följande:
En miljard kronor satsas i kampen mot utanförskapet. Hälften ska gå till att möjliggöra framväxten av en egenmaktsrörelse i utanförskapets Sverige och den resterande hälften till att förverkliga den jobb- och utvecklingsgaranti som ska ge dem som har slagits ut ur arbetsmarknaden en verklig chans att komma tillbaka.
Solidaritetsbanker skapas för att förmedla de ekonomiska och kunskapsmässiga resurserna som utanförskapets Sverige behöver för att mobilisera de krafter som inifrån kan bryta utanförskapet.
Ett pengsystem förstärker egenmakten gällande såväl arbetsmarknadsrelaterade som resursförstärkande insatser, inklusive språkinlärning och flyktingarnas kommunintroduktion. Det ger de berörda möjligheten att forma sin egen integrationsväg.
Valfriheten och mångfalden ökas genom att uppmuntra till konkurrens och nyetablering inom den sociala och arbetsmarknadsrelaterade servicesektorn. Solidaritetsbankerna ska spela en viktig roll i framväxten av ett mångfacetterat utbud av möjligheter i utanförskapets Sverige.
AMS och Integrationsverket läggs ner som en del av den process som leder från myndighetsmakt till egenmakt.
En jobb- och utvecklingsgaranti ges alla dem som kan arbeta men står utanför arbetsmarknaden och inte omfattas av arbetslöshetsförsäkringen. Detta ska också omfatta nyanlända flyktingar och invandrare som behöver ekonomiskt bistånd från det offentliga. Arbete och egenförsörjning bör gälla som huvudprincip redan från starten i Sverige.
Socialbidraget är inte till för arbetsföra personer. Arbetsföra personer som på grund av brist på arbete söker offentligt ekonomiskt bistånd ska omfattas av jobb- och aktivitetsgarantin och få en motprestationsvillkorad dagersättning som är högre än nuvarande socialbidrag.
Ett nytt kompletterande sysselsättningsmål införs - minst 60 procents sysselsättning överallt. Bostadsområden där färre än 60 procent av befolkningen i åldern 20-64 år arbetar ska förklaras som sociala krisområden. Dessa områden ska prioriteras vad det gäller solidaritetsbankernas insatser samt satsningar på skola och trygghet.
Skolan ska bli murbräckan mot utanförskapet. Mångfald, valfrihet och framväxten av så kallade magnetskolor uppmuntras genom satsningar på de skolor som verkar i utanförskapets Sverige. Rikskapital för nya skolprojekt görs tillgängligt genom solidaritetsbankerna.
En bostadspolitisk reform för ägande och egenansvar genomförs. Ägandet skapar förankring, viljan till delaktighet och stabilitet i närmiljön. Omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter samt olika självförvaltningsmöjligheter ska därför uppmuntras och underlättas.
Närpolissatsningar i kampen mot otrygghetens spiral. Kampen mot utanförskapet förutsätter omfattande satsningar mot otryggheten. Polisens dagliga närvaro i sociala krisområden och en oförsonlig kamp mot den organiserade brottsligheten är avgörande för att skapa grundförutsättningarna för ett fungerande socialt liv.
Ett nytt valideringssystem införs. "Validering" av utländska examina ska ske genom tester, förutom dagens system med jämförande pappersstudier. Systemet ska vara decentraliserat och varje högskola ges rätt att utföra sådana tester.
Mångfaldens gränser tydliggörs. Den kulturella mångfalden ska bejakas men inom ramen för de värderingar som utgör grunden för ett öppet och tolerant samhälle. Respekten för individens fri- och rättigheter ska vara överordnad kultur och kollektiva anspråk. I ett liberalt Sverige är det alldeles klart att kvinnor och män har lika rätt att leva sina liv som de själva önskar.
Medborgarskapets betydelse och krav betonas. Medborgarskapet ger unika rättigheter och en ovillkorlig rätt att stanna i Sverige. Men medborgarskapet ska också vara förenat med tydliga krav. Dit hör exempelvis att ha uppnått en viss språkfärdighet i svenska.
Kampen mot diskrimineringen skärps.Diskrimineringslagstiftningen ska samlas och skärpas, men kvoteringstänkandet ska bestämt avvisas. Det leder till ett samhälle bestående av fientligt inställda grupper med olika rättigheter, och det är inte längre ett liberalt samhälle.
Sammanfattning 1
583 krossade fönsterrutor 1
Folkpartiets aktionsprogram mot utanförskapet 2
Innehållsförteckning 4
Förslag till riksdagsbeslut 5
Bryt utanförskapet! 7
Egenmakt och arbete - den liberala vägen till integration 7
Problembeskrivning 7
Sverige, ett delat land 7
Utanförskap och invandring 9
Utanförskapets historia 10
Utanförskapets strukturella orsaker 11
Diskriminering och utanförskap 13
Segregerande socialpolitik och utanförskap 14
De liberala principerna i kampen mot utanförskapet 15
Den liberala vägen ut ur utanförskapet 15
Egenmakt i stället för omhändertagande 15
Frigörande solidaritet i stället för politisk styrning 16
Valfrihet och egenansvar i stället för förmynderi 17
Konkurrens och mångfald i stället för monopol och likriktning 17
Arbete och företagande i stället för passivitet och bidragsberoende 18
Tydlighet om toleransens och mångfaldens gränser 19
Skolan som murbräcka mot utanförskapet 20
Bostadspolitik som ger ökade möjligheter för ägande och egenansvar 21
Trygghet i stället för osäkerhet och våld 21
Förstärkt kamp mot diskriminering i stället för kvotering och grupptänkande 22
Folkpartiets aktionsprogram mot utanförskapet 23
En miljard kronor satsas i kampen mot utanförskapet 23
Solidaritetsbanker skapas 23
Ett pengsystem förstärker egenmakten 24
Valfriheten och mångfalden ökas 24
AMS och Integrationsverket läggs ner 25
En jobb- och utvecklingsgaranti införs 25
Socialbidraget inte till för arbetsföra personer 26
Ett nytt sysselsättningsmål införs - minst 60 procents sysselsättning överallt 27
Skolan ska bli murbräckan mot utanförskapet 27
En bostadspolitisk reform för ägande och egenansvar genomförs 29
Närpolissatsningar i kampen mot otrygghetens spiral 29
Ett nytt valideringssystem införs 30
Mångfaldens och toleransens gränser tydliggörs 31
Medborgarskapets betydelse och krav betonas 33
Kampen mot diskrimineringen skärps 34
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utanförskapets omfattning, historia och orsaker.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om omhändertagandementaliteten och integrationsindustrin som integrationshinder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om egenmaktens avgörande betydelse för att bryta utanförskapet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en ny solidaritet som frigör individens och de civila gemenskapernas egen kraft.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om valfrihetens och egenansvarets betydelse för integrationsprocessen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konkurrensens och mångfaldens betydelse för medborgarnas egenmakt och kampen mot utanförskapet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetets och företagsamhetens betydelse för att bryta utanförskapet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om reformeringen av skolan och om skolan som murbräcka mot utanförskapet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en bostadspolitik för ägande och egenansvar för att bryta utanförskapet.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att föra en resolut kamp mot otryggheten och förstärka polisens närvaro i utanförskapets Sverige.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet att tydligt markera mångfaldens och toleransens gränser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet att skärpa kampen mot diskrimineringen och avvisa kvoteringstänkandet.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om satsningar motsvarande 1 miljard kronor i kampen mot utanförskapet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skapandet av solidaritetsbanker (utlåningskontor) i syfte att förmedla de resurser som behövs i kampen för egenmakten och mot utanförskapet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förstärkningen av individens egenmakt genom ett pengsystem för såväl arbetsmarknadsrelaterade som resursförstärkande insatser, inklusive språkinlärning och flyktingarnas kommunintroduktion.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att öka valfriheten och mångfalden genom att uppmuntra till konkurrens och nyetablering inom den sociala och arbetsmarknadsrelaterade servicesektorn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nedläggningen av AMS och Integrationsverket.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införandet av en jobb- och utvecklingsgaranti som också skall omfatta nyanlända flyktingar och invandrare som behöver offentligt bistånd.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att socialbidrag ej är till för arbetsföra personer som saknar arbete. Den som inte ens deltar i jobb- och utvecklingsgarantin kan inte räkna med att få ekonomiskt bistånd från det offentliga.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett nytt sysselsättningsmål på minst 60 % av den arbetsföra befolkningen i åldern 20-64 år överallt och att de bostadsområden som ligger under det målet skall förklaras som prioriterade sociala krisområden.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av en reformerad skola med tydligare krav och mål för kampen mot utanförskapet samt behovet av att kanalisera extraresurser och riskkapital till skolorna i sociala krisområden.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av att underlätta bildandet av bostadsrättsföreningar särskilt i sociala krisområden och stimulera självförvaltningen av hyresrätterna genom hyressänkningar relaterade till egna arbetsinsatser.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det akuta behovet av närpoliser i sociala krisområden samt ett nära samarbete med de boende i syfte att bekämpa otryggheten.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett nytt kunskapsinriktat valideringssystem.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om toleransens och mångfaldens gränser samt behovet att med all kraft motarbeta kvinnoförtrycket och hävda det öppna samhällets grundprinciper om människors lika värde och frihet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs ommedborgarskapets betydelse och krav samt behovet av en ny medborgarskapsutredning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en samlad, generell, effektiv och rättssäker lagstiftning mot alla typer av diskriminering samt en ny och starkare diskrimineringsombudsman som ersätter dagens olika ombudsmän.4
1 Yrkandena 8, 21 och 24 hänvisade till UbU.
2 Yrkandena 9 och 22 hänvisade till BoU.
3 Yrkandena 10 och 23 hänvisade till JuU.
4 Yrkandena 12 och 27 hänvisade till KU.
5 Yrkandena 15, 18, 19 och 20 hänvisade till AU.
Ett nytt socialt landskap har vuxit fram i Sverige, ett landskap präglat av utestängning från arbetsmarknaden, bostadssegregation, bidragsberoende, maktlöshet och sårbarhet. Det handlar om tiotusentals människor för vilka den vitala sociala rörligheten har upphört att fungera och om bostadsområden vars liv nästan helt präglas av socioekonomiska villkor som på ett markant sätt skiljer sig från samhället i övrigt. Det är områden där utanförskapet har blivit det sammanfogande kittet i en kollektiv identitet som grundar sig på en stark känsla av att bli utstötta och inte tillhöra gemenskapen i övrigt. Det är en tragisk utveckling, inte minst i ett rikt land som dessutom nyligen upplevde en rekordlång högkonjunktur.
Sverige är ett delat land. Aldrig i modern tid, vid ett jämförbart konjunkturläge, har så många människor stått utan arbete och levt i maktlöshet. Aldrig i modern tid har de utsatta varit så utsatta som de är i dag. Aldrig har vi sett så många och så stora bostadsområden hamna i en spiral av arbetslöshet, otrygghet, segregation, vanmakt och nyfattigdom som i dag. Utanförskapet har fått ett fast grepp över vårt land. Varje högkonjunktur har lämnat fler människor utanför än vid föregående högkonjunktur. Så var det också fallet med den högkonjunktur som kulminerade 2001/2002, och detta på ett mycket dramatiskt sätt.
För att kartlägga detta har vi bett SCB granska sysselsättningsgraden på grannskaps- och valdistriktsnivå 1990 och 2002, det vill säga de åren där högkonjunkturerna kulminerade i sysselsättningsavseende. Den statistik som vi har fått från SCB är mycket alarmerande. 1990 fanns det bara 5 bostadsområden där mindre än hälften av befolkningen i åldern 20-64 år arbetade. 2002 fanns det 75 bostadsområden i en sådan situation. Det är en ökning med 15 gånger mellan konjunkturtopp och konjunkturtopp. Och vi har dessutom kunnat konstatera att alla de områden som 2002 befann sig i en så extrem situation hade gjort det åtminstone sedan 1995. Diagram 1 åskådliggör denna dramatiska ökning.
Diagram 1: Antal närområden där mer än hälften av befolkningen (20-64 år) saknade ett arbete 1990 och 2002
Källa: Egen bearbetning av material från SCB
Om vi sätter "sysselsättningsribban" lite lägre och tittar på de närområden där mer än en tredjedel av befolkningen (20-64 år) saknade arbete hittar vi 42 sådana områden 1990 medan det år 2002 fanns det 467 bostadsområden i en sådan prekär situation. Alltså, en ökning med 11 gånger mellan högkonjunktur och högkonjunktur. Detta illustreras i diagram 2.
Diagram 2: Antal närområden där mer än en tredjedel av befolkningen
(20-64 år) saknade ett arbete 1990 och 2002
Källa: Egen bearbetning av material från SCB
Det är utifrån detta redan prekära läge som Sverige gick 2002 in i en period med först stagnerande och sedan sjunkande sysselsättning. Nu växer återigen arbetslösheten och utslagningen och av tidigare erfarenheter vet vi vilka grupper och områden det är som drabbas hårdast av konjunkturnedgången. Det handlar framför allt om grupper som bor i utsatta förorter, särskilt invandrade personer som knappast har hunnit etablera sig på arbetsmarknaden. Det är de som först och hårdast slåss ut, inte minst genom tillämpningen av arbetsrättens centrala princip om "sist in först ut".
Begreppet utanförskap kan definieras på många olika sätt. I detta sammanhang ska vi använda detta begrepp för att definiera en situation i vilken individer eller grupper av individer står utanför en rad centrala samhällsarenor: arbetsmarknad, föreningsliv, politiska organisationer, kulturliv, idédebatt osv. Dessa olika arenor bildar kärnan i de maktrelationer som formar samhällslivet i stort och ger tillträde till såväl resurser som möjligheter.
Utanförskapet kan bli ännu djupare när det kombineras med invandringen och existensen av betydande kulturskillnader mellan de som lever i utanförskap och majoritetsbefolkningen. Då kan uppstå en situation i vilken de grupper som lever i utanförskap inte ens förstår hur dessa centrala samhällsarenor fungerar och inte heller den uppsättning av värderingar och kulturella referenspunkter som ger dessa arenor dess sammanbindande kulturella kitt. Detta är vad vi kan kalla djupt utanförskap och det skiljer på ett markant sätt den situation i vilken invandrade grupper kan befinna sig gentemot infödda grupper som också drabbas av utslagning och utanförskap.
Betydande öar av djupt utanförskap återfinns i dag i nästan alla stora och medelstora svenska städer. Den fysiska koncentrationen av individer och grupper vars liv präglas av denna typ av utanförskap har ytterst allvarliga konsekvenser. När livet för en majoritet av de som bor i ett område helt och hållet präglas av socioekonomiska villkor och kulturella referensramar som på ett radikalt sätt skiljer sig från samhället i övrigt omvandlas den individuella utsattheten till kollektiva processer med en egen dynamik. Dessa processer återverkar i sin tur på ett avgörande sätt på individernas livsomständigheter och inte minst på sättet att både uppleva och hantera den egna utsattheten. Då uppstår kollektiva förhållningssätt samt gemensamma referenspunkter och värderingar som bildar grunden för en specifik kultur, en kultur som helt kretsar kring det utanförskap som alla delar med varandra och som präglar livets alla situationer.
Detta leder till en process där utanförskapet i sig genererar mer utanförskap och där utanförskapets kultur går i arv till nya generationer, som i sin tur ser sina livschanser begränsas ännu mer av detta kulturella arv. Detta betyder att det som från början var verkan - utanförskapet - omvandlas till orsak. Allt pekar i dag på att det svenska utanförskapet har gått in i denna ytterst besvärliga och självgenererande dynamik. Det är inte minst därför problemet är så allvarligt och dess lösning så utomordentligt brådskande.
Att problemet nått ett sådant djup beror på många olika faktorer. Invandringen och den etniska dimensionen är, som sagt, mycket viktiga aspekter i sammanhanget. En stor invandring, som den vi har haft i Sverige, från regioner och länder vars kultur inte har mycket gemensamt med mottagarlandets kultur skapar en naturlig grogrund för ett djupt utanförskap om en stor del av nykomlingarna hamnar i en situation av fattigdom och socioekonomiskt utanförskap. Då kan ursprungskulturen utvecklas till en skyddande sköld eller ett aggressivt vapen för att hantera en situation som är både kränkande och destruktiv. Då får vi en kombination av etnisk-kulturellt arv och socioekonomisk utsatthet som kan ge upphov till mycket särpräglade former av utanförskapskultur, som i allt väsentligt definieras som en antikultur eftersom dess dynamiska kärna är den konflikt som uppstår med det nya samhället som avvisar och kränker nykomlingarna.
Det är denna motståndets och utanförskapets kultur som vi ser växa i många av våra fattiga förorter, inte minst bland utanförskapets barn, dessa ungdomar som är födda i Sverige med som inte kan älska eller älskas av sitt land, dessa "utlänningar" födda i Sverige som på egen hand tar revansch på det samhälle i vilket varken de eller deras föräldrar har fått en värdig plats. Deras öde kommer i mångt och mycket att bli Sveriges öde, ty de är många och deras förtvivlade vrede är inte att ta miste på.
En viktig faktor att beakta i detta sammanhang är problemets historia. Socialdemokratin har i detta avseende marknadsfört en helt förljugen historieskrivning. Man försöker göra praktiskt taget hela utanförskapsproblematiken till ett konjunkturellt fenomen, vars upprinnelse går att söka i lågkonjunkturen vid 1990-talets första år i kombination med en stor flyktinginvandring. Avsikten med detta är att belasta den borgerliga regeringen (1991-1994) med ansvaret för hela eländet. Detta är politisk taktik när den är som sämst och dess följd är att man döljer problemets långsiktiga och strukturella orsaker.
Mot denna tillrättalagda historieskrivning talar en överväldigande mängd studier, som entydigt pekar på att det redan under 1970-talet kunde observeras en tydlig förändring av vår samhällsekonomis funktionssätt, med svåra följder för i synnerhet flyktingarnas och invandrarnas arbetsmarknadsintegration. Lika väl dokumenterat är det faktum att tendenserna mot en kombination av social och etnisk boendesegregation ocksåär tidiga. Det handlar med andra ord om långsiktiga processer, som inte kan förklaras utan hänvisning till strukturellt verkande orsaker.
Det tydligaste beviset på existensen av allvarliga strukturproblem är nyfattigdomens, segregationens och utanförskapets fortsatta utveckling under den extrema högkonjunkturen som Sverige upplevde på slutet av 1980-talet. I Storstadsutredningens slutbetänkande från 1990, Storstadsliv: Rika möjligheter - Hårda villkor, finner vi följande beskrivning av utvecklingen under 1980-talets högkonjunktur: "Det stora bidragsberoendet i storstäderna tyder på att andelen personer som hamnat utanför arbetsmarknaden ökat under åttiotalet. Detta har skett samtidigt som det har rått högkonjunktur och en snabb omvandling av näringslivet. Det stora socialbidragsberoendet tyder således på att det finns stora grupper - ungdomar, äldre med låg utbildning samt invandrare - som har haft svårigheter att få ett ordentligt fotfäste på arbetsmarknaden trots den uttalade bristen på arbetskraft . Vår analys av storstäderna pekar sammanfattningsvis på många paradoxala drag i storstädernas utveckling. Den ekonomiska utvecklingen är förhållandevis gynnsam och sysselsättningsläget är relativt positivt. Å andra sidan finns också välfärdsbrister, som till och med har förstärkts under 1980-talets ekonomiska framgångsår. Vi tänker i första hand på den ökade utslagningen från arbetsmarknaden, det ökade socialbidragsberoendet samt den tilltagande boendesegregationen." (SOU 1990:36; sid. 130 och 295)
Lågkonjunkturen under 1990-talets första hälft fördjupade på ett drastiskt sätt de tidigare tendenserna mot nyfattigdom och utanförskap. Sysselsättningen minskade med en drygt halv miljon arbetstillfällen mellan 1990 och 1993. 1995 fanns det ett underskott på 640 000 jobb om man utgår från den andel av befolkningen som var sysselsatt 1990. Denna enorma jobbförlust fördelades mycket olika mellan olika kategorier i den svenska befolkningen. I 1998 års rapport från SNS Välfärdspolitiska råd konstaterades följande angående 1990-talets kris: "Resultatet blev en kraftig höjning av arbetslösheten. Denna drabbade alla åldersgrupper, men främst de unga. Sysselsättningen minskade ännu mer än arbetslösheten steg. Det var nästan uteslutande unga människor som kom att ställas utanför arbetskraften . En särskilt utsatt grupp har varit invandrarna ifråga om både arbetslöshet och sysselsättning." (Välfärdspolitiska rådets rapport 1998, sid. 60)
En stor del av förklaringen till det långsiktigt växande utanförskap måste tveklöst sökas i hur vår ekonomi har fungerat under de senaste tre decennierna. Det mest karakteristiska och bekymmersamma draget i detta avseende är att det har skapats för få jobb. Sverige uppvisar en relativt långsam tillväxttakt inom ramen för en tillväxtmodell som skapar färre arbetstillfällen än alla andra jämförbara industriländer. 2000/02 fanns det ungefär 11 000 jobb mindre i Sverige i jämförelse med läget 1980/82, men under samma period hade befolkningen i arbetsför ålder ökat med nästan 400 000 individer. Inte att undra på att många har slagits ut, inte minst bland flyktingar och invandrare!
Denna utvecklingsmodell - som skapar så lite jobb och som ur integrationssynpunkt är förödande - förklaras inte av den tekniska utvecklingen. Om det vore så då skulle exempelvis USA, som är världens mest utvecklade land, drabbas ännu hårdare av jobbproblematiken. Men såär inte alls fallet. Tvärtom. Under samma tjugoårsperiod i vilken jobbantalet minskade i Sverige - 1980/82-2000/02 - skapades 37 miljoner nya nettojobb i USA. I USA skapas så mycket jobb att utan en stor invandring - ca en miljon personer per år - skulle den amerikanska ekonomin få betydande arbetskraftsproblem.
Sanningen är att det inte finns något annat utvecklat land där det skapades så lite jobb som i Sverige mellan 1980/82 och 2000/02. För att få perspektiv på denna svenska jobbatrofi jämförs i diagram 3 sysselsättningsutvecklingen i Sverige med den i 13 andra industrialiserade länder.
Diagram 3: Sysselsättningsförändring mellan 1980/82 och 2000/02 i procent
Källa: Labor Force Statistics 1982-2002, OECD 2003
De särpräglade problem som Sverige uppvisar i sysselsättningsavseende förklaras av de institutioner och regleringar som formar vår samhällsekonomi i allmänhet och vår arbetsmarknad i synnerhet. Särskilt viktiga i detta sammanhang är skattepolitiken, den bristande konkurrensen inom viktiga delar av tjänstesektorn, lönebildningsmekanismerna och arbetsrättsreglerna. Alla dessa aspekter samverkar till att bestraffa - fördyra - arbetet, försvåra nya gruppers etablering på arbetsmarknaden och minska mångfalden i samhällsekonomin. Konsekvenserna av allt detta är dels en ekonomi med alldeles för få ingångar samt en mycket homogent och genomreglerad arbetsmarknad, dels den massiva utslagningen av arbetsföra personer som har inträffat under det senaste kvartsseklet.
Ett i sammanhanget särskilt viktigt problem är den extremt hårda beskattningen av arbetet som för närvarande råder i Sverige. Detta slår som hårdast mot de sämst betalda arbetare som på grund av en internationellt sett rekordhög skatte- och avgiftsbörda på sammanlagt ca 60 procent ofta hamnar under socialbidragsnormen och kan tvingas att med mössan i handen gå till socialtjänsten för att få sina egna pengar tillbaka i form av ett kränkande socialbidrag. Dessa arbetande fattiga befinner sig i en situation av politiskt orsakad fattigdom och sårbarhet som är djupt omoralisk och destruktiv.
Enligt LO:s rapport Inkomster och inkomstfördelning (nov. 2000) fanns det på slutet av 1990-talet 170 000 så kallade arbetarhushåll (hushåll där huvudförsörjaren har ett arbetaryrke) som hade disponibla inkomster - alltså efter transfereringar - som låg under socialbidragsnormen om familjen hade bil. För ensamstående med barn i arbetarhushåll är det tre fjärdedelar som hamnade under denna norm. Med tanke på denna ohyggliga skatte- och avgiftsbörda är det inte så konstigt att läsa i en av rapporterna från Kommittén välfärdsbokslut (Välfärd och försörjning, SOU 2000:40) att en drygt miljon svenskar hade en disponibel inkomst under socialbidragsnormen (beräknad på basis av de faktiska boendekostnaderna).
En annan viktig bidragande orsak till utanförskapets framväxt är den enhetlighet och brist på konkurrens som fortfarande präglar den svenska samhällsekonomin, speciellt välfärdstjänsterna - vård, skola och omsorg. Detta är synnerligen viktigt eftersom det är just denna sektor som dels spelar en nyckelroll vad det gäller att leverera förutsättningar och verktyg för både arbetsmarknadsintegration och social rörlighet, dels har den största framtida sysselsättningspotentialen. Brist på konkurrens och mångfald inom denna strategiska sektor skapar givetvis färre jobbmöjligheter för personer som på olika sätt avviker gentemot majoritetsbefolkningen. En större öppenhet och konkurrensutsättning skulle öppna stora möjligheter för nya företag, som både drivs av och anställer människor med andra livserfarenheter, egenskaper och affärsidéer än de som i dag bildar normen. Men inte bara det. Brist på mångfald och konkurrens gör det också svårare för minoriteter att få tillgång till ett varierande utbud av tjänster - exempelvis utbildning, rådgivning, arbetsförmedling och arbetslivsträning - som på bästa sätt kan utveckla deras specifika arbetspotential.
De strukturella omständigheterna som här har analyserats måste också beaktas för att diskutera diskrimineringen. I en ekonomi där sysselsättningen knappast växer blir kampen om de befintliga jobben mycket hård och då kan också lindriga fördomar och diskriminerande attityder få en förödande effekt. Ingen kan påstå att svenskarna skulle vara särskilt hatiska mot invandrade personer eller extrema rasister, men i en samhällsekonomi som den svenska får även lägre nivåer av främlingsrädsla eller aversion den typ av effekter som det är tyvärr så lätt att konstatera i dagens Sverige.
Samma sak gäller den bristande konkurrens som präglar svensk ekonomi. I ett arbetsmarknadssammanhang innebär diskriminering - i ordets strikta bemärkelse - att en arbetsgivare väljer bort den mest meriterade sökande på grund av "ras" (utseende), ursprung, kön, religion, kultur och dylikt. Diskrimineringen medför - eftersom man väljer bort den mest meriterade sökanden - en förlust för både arbetssökande och arbetsgivare. I en starkt konkurrenspräglad ekonomi kan sådana förluster vara mycket kännbara för den som diskriminerar eftersom andra kan ta till vara den diskriminerade och använda just den personens överlägsna kompetens som konkurrensmedel. Detta är alldeles påfallande i exempelvis de mest dynamiska och humankapitalintensiva delarna av den amerikanska ekonomin. I en samhällsekonomi som den svenska, präglad av mycket lägre grader av konkurrens, är diskrimineringen inte lika kostsam för den diskriminerande arbetsgivaren, särskilt om det handlar om den offentliga sektorn. Ingenting är så förödande för utsatta minoriteter och nykomlingar som monopolsituationer. Starkt konkurrensutsatta marknader är däremot bästa dörröppnare och effektivaste redskap för arbetsmarknadsintegration för minoritetsgrupper och avvikande individer.
Diskriminering i strikt mening förekommer givetvis i Sverige och måste stävjas dels genom att öppna vår samhällsekonomi för mycket mer konkurrens, dels genom en samlad, effektiv och rättssäker lagstiftning mot alla typer av diskriminering. Den nuvarande ordningen med ett flertal lagar och diskrimineringsombudsmän är fullständigt ohållbar. Vi måste få en lagstiftning som gör det mycket mer kostsamt för den som diskriminerar att diskriminera. Men en sådan lagstiftning får inte tumma på grundläggande juridiska principer om bevisbördan - man är oskyldig tills att motsatsen bevisas - och framför allt på likabehandlingsprincipen, det vill säga att det bara är kompetensen i ordets vidaste bemärkelse som avgör vem som är bäst lämpad för ett jobb. Alla idéer om kvotering eller så kallad positiv särbehandling bygger på ett kollektivt diskrimineringstänkande, som i sig är lika förkastligt som den diskriminering som det säger sig vilja rätta till.
Sist men inte minst bland utanförskapets orsaker finns i den speciella varianten av svensk socialpolitik som tidigare kallades invandrarpolitik och som numera döps om till integrationspolitik. Denna politik har präglats av ett förmyndaraktigt omhändertagande, i vilket nykomlingarna systematiskt har omvandlats till maktlösa klienter och förlorat kontrollen över många av sina allra mest väsentliga livsval. Detta gäller också alltfler infödda svenskar, inte minst i en situation då bidragssamhället alltmer tränger tillbaka arbetsamhetens samhälle.
Socialpolitikens mest omyndigförklarade och mest politiskt kontrollerade medborgare är de allra fattigaste och mest utsatta, dvs de som inte kan värja sig mot socialpolitikens maktmedel. I denna situation har många "etniska svenskar" hamnat men den har drabbat särskilt hårt många invandrare och inte minst flyktingar. I samband med en alltmer stängd arbetsmarknad har mängder av nyanlända hamnat i händerna på en växande "integrationsindustri" eller "omhändertagandeindustri", vars gåtfulla irrgångar har malt ner tusentals nykomlingar till en skugga av vad de tidigare var.
Denna eländesindustri har i grunden byggt på en systematisk uppdelning av befolkningen i "riktiga" och "icke riktiga svenskar", som i grunden är inget annat än institutionaliserad segregation. Så har nästan två miljoner människor klumpats ihop i kategorin "invandrare" eller "svenskar med utländsk bakgrund" och en särskild "integrationspolitik" har skapats med anledning av deras existens. Denna stämplande kategorisering har utgått från att dessa människor inte bara saknar tillräckligt med "svenskt blod" utan är också ett problem att åtgärdas.
Kring detta "problem" - att inte vara "riktiga svenskar" - har en omfattande integrationsindustri utvecklats, som i dag omfattar tiotusentals tjänstemän och leds på nationell nivå av en så kallad integrationsminister och ett dito integrationsverk. Dessa apparater, och den segregerande ideologi som de producerar, är i dag en väsentlig del av utanförskapsproblemet. Här finns givetvis en av de svåraste knutarna att lösa för en annorlunda politik, ty motståndet från denna eländesindustri mot åtgärder som ger "klienterna" verklig valfrihet och egenmakt kommer inte att vara försumbart.
Vad som ovan anförts om utanförskapets omfattning, historia och orsaker bör riksdagen ge regeringen till känna.
Det behövs ett radikalt perspektivskifte för att komma till rätta med segregations- och utanförskapsproblematiken. Först och främst måste vi sluta att se ner på våra medmänniskor. Problem- och svaghetsperspektivet måste ersättas med ett perspektiv som betonar möjligheter och styrka hos de grupper som i dag utestängs från ett värdigt och kreativt liv. Det byråkratiska omhändertagandet måste ge plats åt en politik för egenmakt, arbete och mänsklig växt.
Ett tillväxtperspektiv som lyfter fram människans inneboende styrka i stället för dess svaghet har vittgående politiska konsekvenser. Politikens huvudfråga utifrån ett sådant perspektiv blir hur vi ger alla människor goda förutsättningar för att utveckla den egna kraften. Detta gäller också människor som har gått igenom svåra eller till och med traumatiska upplevelser. De ska få den extra hjälp i form av rehabilitering och vård, som de behöver för att till fullo utnyttja sin egen kraft. Det är så man hjälper och inte stjälper exempelvis många av de flyktingar vi tar emot.
Den viktigaste delen av svaret på denna fråga ligger i Folkpartiets generella politik för att skapa ett arbetsammare, företagsammare, friare och tryggare Sverige. Det som mest kan hjälpa dem som i dag lever i utanförskap är i grunden samma politiska förändringar som skulle hjälpa resten av befolkningen genom att göra Sverige till ett mer dynamiskt kunskapssamhälle.
De förslag som presenteras i denna motion måste därför ses som ett komplement till denna allmänna politik, utan vilken det inte finns någon chans att föra en framgångsrik kamp mot utanförskapet. Våra konkreta förslag i kampen mot utanförskapet vill förverkliga några vägledande principer som vi sammanfattar under följande rubriker: egenmakt i stället för omhändertagande; frigörande solidaritet i stället för myndighetsmakt; valfrihet och egenansvar i stället för förmynderi; konkurrens och mångfald i stället för monopol och likriktning; arbete och företagande i stället för passivitet och bidragsberoende; tydlighet om toleransens och mångfaldens gränser; skolan som murbräcka mot utanförskapet; trygghet i stället för osäkerhet och våld; förstärkt kamp mot diskriminering i stället för kvotering och grupptänkande.
Egenmakt är det begrepp som sammanfattar kungstanken i vår strävan efter ett friare och rättvisare samhälle. Den socialdemokratiska politikens mål och mening har varit tillrättaläggandet av medborgarnas liv. För detta utvecklades regler och institutioner som gav stor makt åt politiskt kontrollerade apparater, som kunde styra många av medborgarnas viktigaste livsval. Detta gällde särskilt de mest utsatta grupperna, som oftast har reducerats till maktlösa och omhändertagna klienter. Den tillväxtpolitik som vi föreslår grundar sig på den motsatta principen, principen om medborgarnas självbestämmande eller egenmakt. En sådan politiks mål och mening är att underlätta framväxten av denna makt genom att ge redskap och öppna möjligheter som förstärker medborgarnas frihet.
Så länge som "ta-hand-om-modellen" och omhändertagandementaliteten fortsätter att råda i det svenska samhället kommer vi inte att se en förbättring i integrationspolitiskt avseende. Vi kan använda vilka vackra ord som helst, ta beslut, skriva avtal med kommunerna, författa personliga handlingsplaner för invandrare som aldrig har fått arbete i Sverige. Ingenting kommer att ändra sig om inte individerna själva och deras civila gemenskaper får praktiska möjligheter att själva agera, ta initiativ, förverkliga egna drömmar och verka för att tillfredsställa egna behov. Integrationen blir inte ett faktum så länge som de människor som förväntas integrera sig i samhället inte får tala och agera för sig själva. Därför är Folkpartiet liberalernas motto "Du ska bestämma" lika relevant för en lyckad kamp mot utanförskapet som för ett bra samhällsliv iövrigt.
Människor - oavsett var de är födda - kan inte älska ett land som med hjälp av bidrag håller dem utanför det aktiva livets arenor. Detta föder bara förakt, frustration och konflikter. Människor kan bara älska det land som uppmuntrar dem att själva ta itu med sina liv och stöder dem i ansträngningen att lyckas. Målet med en liberal integrationspolitik är därför detsamma som för all liberal socialpolitik: att var och en ska ta makten över sitt liv och själv kunna forma sin framtid i en fri samverkan med andra människor.
Vad som ovan anförts om omhändertagandementalitet som hinder för integration och egenmaktens betydelse i kampen mot utanförskapet bör riksdagen ge regeringen till känna.
Solidaritet är att bry sig om och respektera våra medmänniskor. Solidaritet är inte att diktera någon annans livsvillkor genom att ge, solidaritet är att ställa upp så att någon annan kan förverkliga sina egna livsmål. Solidaritet är att bejaka någon annans värdighet och rätt till självbestämmande.
Denna solidaritet, som frigör individens och civilsamhällets egen kraft, behöver vi i Sverige för att bryta det utanförskap som i dag är vårt samhälles i särklass viktigaste problem. Det är denna solidaritet som kan göra att egenmakten blir en verklighet för alla. Det handlar om en frihetlig solidaritet som ger tillgång till de resurser som är nödvändiga för att kunna ta kommandot över det egna livet. Därför föreslår Folkpartiet i denna motion betydande resursöverföringar till Sveriges mest utsatta områden i syfte att just ge möjligheter för framväxten av en ny folkrörelse, en folkrörelse för egenmakt.
Det avgörande i vårt perspektiv är att denna solidaritet ska syfta till att frigöra individens och de civila gemenskapernas kraft och ge förutsättningar till en växande frihet, inte till att tvinga fram vissa politiskt bestämda livsval eller inskränka medborgarnas valfrihet. Det är detta som ett verkligt socialliberalt tänkande vill åstadkomma, en radikal korsning mellan frihet och solidaritet, en frigörande solidaritet som inte kompromissar bort individens frihet.
Vad som ovan anförts om behovet av en ny solidaritet som frigör individens och de civila gemenskapernas egen kraft bör riksdagen ge regeringen till känna.
Valfrihet och egenansvar är naturliga följder av egenmakten eller bejakandet av medborgarnas individuella bestämmanderätt. Den gamla socialpolitikens mest karakteristiska drag var dess strävan efter att begränsa eller helt utradera denna valfrihet. Medborgarnas välfärdskonsumtion skulle kontrolleras och likriktas genom omfattande offentliga monopol. Denna situation har börjat förändras tack vare viktiga valfrihetsreformer som antogs under den senaste borgerliga regeringen, som friskolereformen, eller genom att nydanande kommuner och landsting väljer välfärdsmodeller där konkurrensen och medborgarens fria val står i centrum. Trots detta är de gamla offentliga monopolen fortfarande en betydande bromskloss i utvecklingens väg. Detta gäller i allra högsta grad inom arbetsmarknadsområdet och likaså inom integrationspolitiken. Därför föreslår vi i denna motion en fundamental förändring i syfte att öka individens möjligheter att forma sin egen integrationsväg. Ett pengsystem ska gälla för de arbetsmarknadspolitiska insatserna syftande till att bereda vägen till arbetet och introduktionen av flyktingar och invandrare, inklusive språkinlärningen - svenska för invandrare, sfi.
Egenansvar betyder också att tydliga krav ställs. Det kravlösa samhället är det ansvarslösa samhället. Egenansvaret gäller exempelvis den egna försörjningen och försörjningen av sina nära. Men det gäller också att kunna uppfylla de krav som till exempel ställs för att bli svensk medborgare. Den som vill söka svensk medborgarskap ska inte bara kunna uppvisa en god vandel utan också att man har uppnått en viss språkfärdighet på svenska.
Vad som ovan anförts om valfrihetens och egenansvarets betydelse för integrationsprocessen bör riksdagen ge regeringen till känna.
I ett mångfaldens samhälle som präglas av medborgarnas valfrihet måste välfärdstjänsterna, de arbetsmarknadspolitiska insatserna och alla andra resursförstärkande åtgärder organiseras med stor öppenhet, d v s tillåta och uppmuntra en stor mångfald lösningar, baserade på många olika aktörer som erbjuder olika möjligheter till medborgare som efter eget huvud väljer de bästa alternativen. I en sådan öppenhet ska det finnas plats för privata marknadslösningar men också för kommunala verksamheter, kooperationen och överhuvud taget civil samverkan. Alla dessa aktörer ska erbjudas likvärdiga villkor, och sedan ska medborgarnas fria val avgöra vilka verksamheter som behövs och vilka som försvinner. Denna fria konkurrens mellan olika aktörer är utvecklingens bördigaste jordmån och på detta sätt skapas också en verklig mångfald, som är motsatsen till den gamla socialpolitikens ambition att likrikta medborgarna.
Detta ska nu gälla fullt ut inom integrationsområdet och kampen mot utanförskapet. Den gamla politikens symboler och kärninstitutioner, AMS och Integrationsverket, läggs ner. Staten får finansiellt ansvar och övervakande funktioner, precis som den har inom skolområdet via skolpengen och Skolverket. Full etableringsfrihet ska råda och olika initiativ, framför allt riktade mot de mest utsatta områdena, ska uppmuntras genom att göra tillgängligt riskkapital för att starta nya verksamheter eller överta de gamla i form av personalkooperativ och dylikt.
Vad som ovan anförts om konkurrensens och mångfaldens betydelse för medborgarnas egenmakt och kampen mot utanförskapet bör riksdagen ge regeringen till känna.
Det finns ingen integration som inte bygger på arbetet och den värdighet som arbetet ger. Bidragsberoendet är det värsta gisslet för de som lever i ett utanförskap. Den som är vuxen och frisk har ansvaret för sin egen och sin familjs försörjning. Det gäller svenskar och det gäller invandrare. Också låglönejobb är bättre än bidragsberoende.
Den allmänna förändring av politiken som krävs för att skapa nya arbeten är självklart den huvudsakliga lösningen för utanförskapets problem. Genom en ny syn på företagare och enklare regler för företagande, sänkningar av arbetsgivaravgifter och av tillväxt- och arbetsfientliga skatter kan många nya arbeten uppstå. Krångliga regler måste förenklas och den diskriminerande arbetsrätten reformeras. Ett arbetsammare och företagsammare Sverige är också ett mer integrerat Sverige.
I sammanhanget är det intressant att konstatera företagsamhetens betydelse, inte minst med tanke på de invandrade svenskarnas stora insatser för företagandet i Sverige. Även om många invandrade svenskar befinner sig i utanförskap och arbetslöshet är det viktigt att bilden inte tecknas alltför svart. Invandrarföretagarna är av central betydelse för skapandet av välstånd i Sverige och genom förbättrade villkor för företagandet kan dessa företag växa och nya startas.
Nackdelarna med att hamna i bidragsberoende är så stora att en jobb- och utvecklingsgaranti bör gälla för utförsäkrade långtidsarbetslösa och personer som kan arbeta men som har slagits ut ur arbetsmarknaden. Samma sak ska gälla nyanlända flyktingar och invandrare, så att ingen som kan arbeta riskerar att hamna i den karusell av bidrag och ineffektiva åtgärder som präglar dagens integrationspolitik.
Denna garanti innebär att det allmänna, när arbete inte kunnat ordnas på vanligt sätt, skapar en övergångssysselsättning, där det kombineras ett arbetsmoment med en utvecklingsdel, till en ersättning som är högre än socialbidraget. Jobb- och utvecklingsgarantin finansieras och övervakas av staten men förvaltas av en mångfald auktoriserade aktörer på lokal nivå. Valfriheten inom ramen för jobb- och utvecklingsgarantin ska garanteras genom en omställningspeng för utslagna och utförsäkrade långtidsarbetslösa och en introduktionspeng för nyanlända flyktingar och invandrare.
Ett stort problem är att fullt arbetsföra människor - inte minst nyanlända flyktingar och invandrare - har hänvisats till kommunernas socialkontor och blivit socialbidragssystemets gisslan. Folkpartiet liberalerna vill att ingen som är arbetsför ska behöva leva på socialbidrag. Därför accepterar vi inte socialbidrag som permanent lösning för arbetsföra personer. Dessa personer ska istället omfattas av jobb- och utvecklingsgarantin, med rätt till en motprestationsvillkorad dagersättning som är något högre än socialbidraget och anpassas beroende på försörjningsbördan.
En reformerad arbetsmarknadspolitik ska vara som mest ambitiös där den behövs som mest. Det mål om 80 procents sysselsättning som regeringen satt upp räcker inte så länge det finns stora områden där sysselsättningen är mycket lägre. I 15 av de 24 förortsområden som ingick i den så kallade Storstadssatsningen hade bara runt hälften eller ännu färre av de i arbetsför ålder (20-64 år) ett arbete år 2001. I det nya materialet som vi har bearbetat för år 2002 fann vi inte mindre 75 närområden där sysselsättningsgraden låg under 50 procent. Detta är helt oacceptabelt. Folkpartiet liberalerna vill därför införa ett sysselsättningsmål som går ut på att minst 60 procent av alla i arbetsför ålder ska ha ett arbete i varje grannskapsområde och valdistrikt. År 2002 fanns det 231 närområden (rensade från industriområden) med en sysselsättningsnivå under 60 procent och vi är säkra på att i dag, på grund av den sjunkande sysselsättningen, är de många fler. Dessa områden ska förklaras som sociala riksområden och prioriteras vad gäller resursöverföringar och andra satsningar mot utanförskapet (detta gäller givetvis inte för studentområden och andra områden som av förklarliga skäl inte når upp till sysselsättningsmålet).
Vad som ovan anförts om arbetets och företagsamhetens betydelse för att bryta utanförskapet bör riksdagen ge regeringen till känna.
I ett pluralistiskt och multikulturellt samhälle kan uppstå allvarliga konflikter mellan individens frihet och olika gruppers vilja till kontroll över gruppmedlemmarnas livsval. Dessa konflikter mellan individuell frihet och gruppfrihet hör till de svåraste att lösa i ett öppet samhälle, men de måste lösas, särskilt när individens okränkbara rättigheter och frihet hotas av olika gruppers vilja till kontroll över individen. För oss liberaler står det klart att vi i sådana konfliktsituationer alltid väljer individens sida. Så moderniserades Europa, genom liberalernas kamp mot olika sorters gruppförtryck samt traditioner och kulturella mönster som inskränkte individens frihet. Denna konflikt är inte bara historia. Den finns i varje modernt samhälle och tillspetsas genom invandringen och globaliseringen, ty beteendemönster och kulturtraditioner som är fientliga till individens frihet kolliderar allt oftare med det öppna samhällets normer och livsstilar.
Folkpartiet liberalerna bejakar mångfalden, men inte till priset av individens frihet och grundläggande rättigheter. Därför säger vi tydligt att inte all kulturell mångfald är bra och att den kulturella mångfalden alltid måste underkastas det fria samhällets spelregler och grundläggande värderingar om individuell frihet och likabehandling samt jämställdheten mellan män och kvinnor.
Att bryta utanförskapet är också att arbeta för en förändring av värderingar och traditioner som är oförenliga med det moderna, öppna samhället. Att några individer hålls utanför ett fullt deltagande i samhällslivet av sin egen familj eller grupp får inte accepteras. Därför är det viktigt att förhindra att den egenmakt och den valfrihet som vi förespråkar ska missbrukas av grupper som vill hindra sina medlemmar - vuxna eller barn - från delaktighet i det breda samhällslivet. Detta gäller särskilt kvinnor och barn i traditionella och starkt mansdominerade kulturmönster och familjestrukturer. Ingen får exempelvis använda friskolereformen för att isolera barnen från det övriga samhället eller upprätthålla starkt fördomsfulla föreställningar om andra folk, religioner, homosexuella eller kvinnor.
I det Sverige liberaler och andra goda krafter byggt genom mer än hundra års politisk kamp är det en hederssak att kvinnor har samma rätt att välja livsväg som män och att yttrandefriheten gäller alla. Barnäktenskap faller utanför den människo- och samhällssyn som är grundläggande i ett liberalt Sverige.
Vad som ovan anförts om behovet att tydligt markera mångfaldens och toleransens gränser bör riksdagen ge regeringen till känna.
Skolan har en central roll i kampen mot utanförskapet. Det är det viktigaste sättet att överföra resurser till utsatta grupper och öka de nya generationernas livschanser och sociala rörlighet. Det är så lika möjligheter kan skapas. Tyvärr befinner sig skolans verklighet långt ifrån dessa för oss liberaler så kära ideal. Det största sveket mot de mest utsatta är en skola som inte fungerar, som inte förmedlar kunskaper, som inte ger redskap för framtiden. Förorternas skolor är oftast misslyckandets skolor. Där reproduceras utanförskapet och nya generationer av förlorare skapas. Detta kan inte accepteras. Därför behövs en ny skola enligt Folkpartiets kända idéer om en skola som kombinerar val- och etableringsfriheten med höga krav på kunskapsförmedling, ordning och reda och kvalité.
Skolor i utsatta områden borde vara de bästa skolorna. Förbättrade möjligheter att fritt välja skola, extra satsningar på skolor i sociala krisområden och uppbyggnad av så kallade magnetskolor kan locka människor att bosätta sig och bo kvar i utsatta områden. Tydliga krav, mål och utvärderingar behövs också för att skapa en skola där alla kan lyckas. Också extra hjälp för att bearbeta svåra upplevelser ska finnas tillgängligt. Skollagen borde utformas så att elever som behöver hjälp i sin personliga utveckling ska ha rätt till psykologstöd.
Vad som ovan anförts om reformeringen av skolan och om skolan som murbräcka mot utanförskapet bör riksdagen ge regeringen till känna.
Folkpartiets bostadspolitik är en bostadspolitik som syftar till att ge alla människor mer makt över tillvaron. Bostadspolitiken har en central roll för hur egenmakten ska stärkas i problemtyngda områden.
Proportionerna mellan de olika boende- och ägarformerna skall påverkas av efterfrågan. Att vissa människor vill bo i hyresrätt kan inte vara ett argument för att hindra andra människor att bo i bostadsrätt. Folkpartiet liberalerna anser att riksdagen snarast måste besluta om en tillbakagång till det regelverk som gällde för ombildande av bostadsrätt tidigare, det vill säga att det räcker med att 50,1 procent av de boende säger ja till ett ombildande. Vi vill också upphäva lagen om allmännyttiga bostadsföretag som idag stoppar ombildning av hyresrätter till bostadsrätter.
Vi menar att bostadskonsumenter skall ges möjlighet att köpa ägarlägenheter även i Sverige. Möjligheten att äga sin bostad måste ges till fler. Det leder till mer integration, snarare än till ökad segregation. Ägarlägenheter kan förändra och utveckla miljonprogramsområdena.
Möjligheten att äga sin bostad förutsätter att det finns finansieringssystem som möjliggör för fler att finansiera sitt ägande. Statens roll som del av finansieringssystemet måste utredas. Även finansieringssystemens effekter behöver utredas, inte minst i ett internationellt perspektiv, där andra länder uppvisar olika former av lånesystem som bidrar till en större överblick över den kalkylerade ränterisken genom långsiktiga lån.
Vi vill också stimulera till ansvarstagande och delaktighet i hyresbostadsområden genom att underlätta självförvaltningsmöjilgheter och gemensamhetsansvar för boendemiljön. Detta ska, precis som inom bostadsrättsföreningar, vara kopplat till lägre hyror och/eller andra kvaliteter. De kostnadsbesparingar som hyresgästernas arbetsinsatser ger upphov till inom fastigheten ska komma dessa till del.
Utanförskapets Sverige är också otrygghetens Sverige. Vi inledde denna motion med en kort berättelse om utanförskapets verklighet tagen från Rosengård i Malmö. Inställda bussturer, byggjobbare som slås ned, poliser och brandmän som inte går säkra, skadegörelse i miljonklass, misshandel, gängbråk och kriminalitet, ja, allt detta och mycket mer håller på att utvecklas till ett av de stora hoten mot vårt samhällsliv i allmänhet och mot möjligheten att vinna kampen mot utanförskapet i synnerhet. Otrygga miljöer gör att de som kan flytta därifrån gör det så fort första tillfälle ges. De som stannar är nästan uteslutande de som inte kan flytta, de mest utslagna, maktlösa och resignerade. Detta negativa urval är ett stort problem i kampen mot utanförskapet, ty de mest utsatta områdena tärs kontinuerligt på de människor som skulle kunna göra en avgörande insats, om de stannade, för att vända på utanförskapets negativa spiral. Därför är fungerande, gärna attraktiva skolor så viktiga. Men ännu viktigare är den känsla av trygghet som behövs för att utan rädsla kunna gå ut och ta en promenad, eller starta en verksamhet, eller låta barnen leka på en offentlig plats.
Vi har en allvarlig otrygghetskris i utanförskapets Sverige som bara kan lösas genom att de berörda själva i nära samarbete med polisen tar sig an uppgiften att återskapa en trygg miljö. För det behövs betydande polisiära insatser och det förutsätter fler poliser. Det är vad förorternas hederliga invånare ropar efter. Folkpartiet vill göra stora satsningar på att reparera den nedrustning av polisen som socialdemokratin har gjort sig skyldig till. Och vi ska prioritera de mest utsatta områdena i vår kamp för ett tryggare Sverige. I princip borde varje socialt riksområde ha tillgång till närpoliser. Polisen ska finnas mitt bland människorna i deras vardag och inte fungera som en främmande insatsstyrka som bara dyker upp när våldet har visat sitt fula tryne.
Vad som ovan anförts om behovet av att föra en resolut kamp mot otryggheten och förstärka polisens närvaro i utanförskapets Sverige bör riksdagen ge regeringen till känna.
All diskriminering måste bekämpas på ett kraftfullt sätt. Såär det inte i dag. Vi behöver en ny ordning som ersätter dagens splittrade, ineffektiva och inskränkta lagstiftning. På samma sätt måste splittringen i en mångfald diskrimineringsombudsmän upphöra. Därför föreslår Folkpartiet liberalerna en samlad, generell, effektiv och rättssäker lagstiftning mot alla typer av diskriminering. Vi vill också att påföljden av diskrimineringen ska skärpas betydligt, inte minst i form av substantiella skadestånd. Samtidigt är vi motståndare till att använda diskrimineringen (s k positiv särbehandling) för att bekämpa diskriminering. Kvoter och gruppreferenser ska undvikas. Vi fortsätter att tro på de idéer som stora medborgarrättskämpar som Martin Luther King trodde på: Att varje individ ska bedömas som individ, på grund av sina färdigheter och talanger, och inte för att man tillhör en grupp eller har en viss hudfärg, religion eller ursprung. Den drömmen kommer vi att fortsätta kämpa för.
Vad som ovan anförts om behovet av skärpa kampen mot diskrimineringen och avvisa kvoteringstänkandet bör riksdagen ge regeringen till känna.
För att bryta utanförskapet fordras en förändring av politiken och ett nytt perspektiv som betonar egenmaktens och arbetets avgörande betydelse för att ge dem som lever i våra mest utsatta områden - de vi kallar sociala riksområden - en verklig chans att ta sig ur den situation de befinner sig i. Detta fordrar resurser och därför satsar Folkpartiet en miljard kronor i kampen mot utanförskapet. Hälften ska gå till att möjliggöra framväxten av en rörelse för egenmakt i utanförskapets Sverige. Den resterande hälften ska gå till att förverkliga den jobb- och utvecklingsgaranti som ska ge dem som har slagits ut ur arbetsmarknaden en verklig möjlighet att åter göra en samhällsinsats och så småningom komma tillbaka till arbetslivet.
Vad som ovan anförts om satsningar motsvarande en miljard kronor i kampen mot utanförskapet bör riksdagen ge regeringen till känna.
Flera solidaritetsbanker skapas. Dessa utlåningskontor ska på förmånliga villkor låna ut och förmedla de ekonomiska och kunskapsmässiga resurser som utanförskapets Sverige behöver för att mobilisera de krafter som inifrån kan bryta utanförskapet. Dessa bankers huvuduppgift ska vara att kanalisera finansiella resurser till våra mest utsatta områden i form av riskkapital till projekt syftande till att utveckla lokala initiativ av ekonomisk eller social betydelse för områdets utveckling. Det kan gälla etableringen av nya skolor eller lokalt förvaltad äldreomsorg, barnomsorg, hälsocentraler, arbetsförmedlingar, arbetscentra, träningscentra och språkinstitut. Det kan också gälla att ge garantier för att underlätta omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter eller låna till olika lokala företagsinitiativ. Också företag och stiftelser som vill investera i sociala krisområden kan delfinansiera sina projekt med hjälp av solidaritetsbankerna. Bankerna ska också fungera som kunskapsbanker, med rådgivning, vägledning och träning angående olika projekt som möjliggör egenmakten och den lokala utvecklingen.
Bankernas lån ska vara räntefria när det gäller lokala initiativ, men dessa ska underkastas en strikt bedömning av respektive projekts möjligheter att återbetala det lånade kapitalet och helt kunna stå på egna ben på maximalt tre års sikt. Externa investerare ska kunna låna till maximalt hälften av det investerade beloppet och betala en ränta som motsvarar hälften av den gällande affärsräntan. Projektets verkliga betydelse för det berörda områdets utveckling ska vara det avgörande för att godkänna dessa lån till externa investerare.
Bankens eller bankernas konkreta organisation ska tillåta olika aktörer och gärna uppmuntra till samarbete mellan det offentliga, det privata näringslivet och den ideella sektorn. Det finns många relevanta internationella exempel som bör studieras närmare för att finna bästa modellen att kanalisera resurser till socialt utsatta områden. Det viktiga är den professionella förvaltningen av de medel som destineras till denna frigörande solidaritet med de mest utsatta.
Vad som ovan anförts om skapandet av solidaritetsbanker i syfte att förmedla de resurser som behövs i kampen för egenmakten och mot utanförskapet bör riksdagen ge regeringen till känna.
En omställningspeng ska ge individen möjlighet att på ett avgörande sätt påverka utformningen av de arbetsmarknadsrelaterade och resursförstärkande insatser som han eller hon har rätt till efter behov. Vad det gäller språkinlärningen och flyktingarnas kommunintroduktion ska en introduktionspeng ge samma möjlighet. Pengsystemet ska vara en del av den jobb- och utvecklingsgaranti som presenteras nedan och den ska organiseras så att tydliga krav ställs för att undvika missbruk.
Denna möjlighet för individen att påverka både utformning och leverantör av de tjänster han eller hon behöver borde leda till ett välbehövligt tryck på såväl nya som redan etablerade aktörer att bli mer effektiva och individanpassade. Detta behövs eftersom resultaten av dagens myndighetsstyrda arbetsmarknadsåtgärder är mycket otillfredsställande och samma sak gäller insatserna för nya flyktingars och invandrares introduktion till det svenska samhället.
Svenska för invandrare (sfi) är ett typexempel för den ineffektivitet som ett pengsystem borde kunna råda bot på. Endast mellan 20 och 30 procent av eleverna lämnar sfi-undervisningen med godkänt betyg efter tre till fyra års studier. En viktig orsak till de svaga resultaten är just bristen på valfrihet och att utbildningen inte är individualiserad. Fortfarande finns det sfi-klasser i landet där akademiker läser tillsammans med analfabeter. Att något så orimligt kan förekomma beror uteslutande på den brist på bestämmanderätt och valmöjligheter som de berörda har i ett system som verkar mera gjort för att tillfredsställa myndighetsbehoven än brukarnas behov. Detta måste givetvis förändras från grunden genom att ge de berörda den makt som de behöver för att utforma sin egen väg in i Sverige.
Vad som ovan anförts om förstärkningen av individens egenmakt genom ett pengsystem för såväl arbetsmarknadsrelaterade som resursförstärkande insatser, inklusive språkinlärning och flyktingarnas kommunintroduktion, bör riksdagen ge regeringen till känna.
Vi vill uppmuntra till konkurrens och nyetablering inom den sociala och arbetsmarknadsrelaterade servicesektorn. Det ska i princip råda fri etableringsrätt inom dessa områden och statens uppgift ska endast vara att garantera kvalitén i servicen och se till att reglerna för användningen av pengsystemet följs. Här ska finnas plats för det privata näringslivet men också för konkurrerande kommunala verksamheter, ideella organisationer, kooperationen och överhuvud taget civil samverkan. Alla dessa aktörer ska erbjudas likvärdiga villkor och sedan ska medborgarnas fria val avgöra vilka verksamheter som behövs och vilka som försvinner. Denna fria konkurrens mellan olika aktörer och alternativ är dessutom bästa sättet att skapa en verklig mångfald.
Solidaritetsbankerna ska spela en viktig roll i framväxten av ett mångfacetterat utbud av möjligheter i utanförskapets Sverige, särskilt baserade på lokala projekt drivna av de människor som lever mitt i utanförskapet.
Vad som ovan anförts om åtgärder för att öka valfriheten och mångfalden genom att uppmuntra till konkurrens och nyetablering inom den sociala och arbetsmarknadsrelaterade servicesektorn bör riksdagen ge regeringen till känna.
Ams och Integrationsverket symboliserar den gamla misslyckade politiken. Deras existens och särskilt AMS monopol på de arbetsmarknadsrelaterade insatserna är viktiga hinder mot en effektiv integration. Därför ska båda dessa institutioner läggas ner. AMS successivt, inom ramen för en process där nya aktörer träder fram och utbudet på alternativ ökar. Däremot ska Integrationsverket omedelbart läggas ner. De resurser som så sparas ska hjälpa till att finansiera solidaritetsbankerna.
Vad som ovan anförts om nedläggningen av AMS och Integrationsverket bör riksdagen ge regeringen till känna.
Alla dem som kan arbeta men står utanför arbetsmarknaden och inte omfattas av arbetslöshetsförsäkringen ska ges en jobb- och utvecklingsgaranti. Detta ska också omfatta nyanlända flyktingar och invandrare i behov av offentligt ekonomiskt bistånd.
Arbete är nyckeln till integration. Absolut avgörande för att nå makten över sin egen vardag är givetvis arbete. Att kunna försörja sig själv och sina nära med det egna arbetet ger självrespekt. Ett aktivt arbetsliv är nyckeln för lyckad integration i hela samhällslivet. Permanent arbetslöshet är lika med permanent utanförskap.
Därför är det viktigt att inte passivt se hur alltfler och under allt längre tid hamnar utanför arbetslivet. Därför vill Folkpartiet grundligt reformera samhällsekonomin så att fler jobb skapas. Samtidigt måste vi ta itu med det långvariga utanförskapet som redan finns i landet. Det handlar om tiotusentals arbetskapabla personer som under många år har stått utanför arbetsmarknaden. Vägen tillbaka dit kan bli lång för många av dem.
För att börja denna process av aktivering, som så småningom ska leda till ett fullvärdigt deltagande i arbetsmarknaden, vill vi införa en jobb- och utvecklingsgaranti för alla som kan arbeta men som har slagits ut ur arbetsmarknaden eller som riskerar att slåss ut, som fallet är med många nya flyktingar och invandrare samt många unga svenskar.
Jobb- och utvecklingsgarantin ska förvaltas av olika aktörer - företag, frivilligorganisationer, personalkooperativ, de boende själva - som bildar konkurrerande arbets- och utvecklingscentra. Garantin består av två delar, som kombineras i varierande grad beroende på individens behov. En del består av samhällsnyttigt arbete, exempelvis som extra assistenter på skolan, hjälp till servicehus för äldre, extra resurspersoner för handikappade, vuxna som nattvandrar på stan eller i det egna området o s v. Den andra delen är en utvecklingsdel, bestående av exempelvis språkinlärning, informationsförmedling, yrkesorienterade kurser och jobbsökande verksamhet. Detta moment är viktigt för att förbättra den arbetslöses möjligheter att gå vidare till ett vanligt arbete, som är det egentliga målet med jobb- och utvecklingsgarantin. Garantin kan också utformas som instegsjobb, där ett lönebidrag till arbetsgivaren underlättar övergången till den öppna arbetsmarknaden.
Jobb- och utvecklingsgarantin är med andra ord en form av övergångssysselsättning, som så snart som möjligt ska slussa den arbetslöse till den öppna arbetsmarknaden. Ersättningen till den enskilde ska ligga något högre än socialbidraget och anpassas till försörjningsbördan. Den som utan godtagbar anledning vägrar att medverka i jobb- och utvecklingsgarantin kan inte räkna med att få ekonomiskt bistånd från det offentliga.
Genom jobb- och utvecklingsgarantin får den arbetssökande större valfrihet genom att han/hon kan vända sig till olika aktörer, som alla har samma möjligheter som dagens statliga arbetsförmedlingar. En viktig del i detta förslag är att den enskildes ställning, i den utsatta situation som råder när han eller hon är arbetslös, ska stärkas.
Vad som ovan anförts om införandet av en jobb- och utvecklingsgaranti som också ska omfatta nyanlända flyktingar och invandrare som behöver offentligt bistånd bör riksdagen ge regeringen till känna.
Arbetsföra personer som söker offentligt ekonomiskt bistånd på grund av brist på arbete ska omfattas av jobb- och aktivitetsgarantin och få en motprestationsvillkorad dagersättning som är högre än nuvarande socialbidrag.
En stor andel invandrade och infödda svenskar är fast i bidragsberoende. Detta gäller särskilt för nyare anlända flyktingar och invandrare. Huvudorsaken till att någon fastnar i bidragsberoende är oftast bristen på arbete och svårigheten att ta sig in på arbetsmarknaden. Men bidragssystemen som sådana bidrar också till att det är mycket svårt att ta sig ur beroendet. Det finns en snabb tillvänjningseffekt. Den som blir van vid att bli försörjd av andra kommer efter en tid att se detta som ett naturligt förhållande. Tesen "jobb istället för bidrag" är först och främst riktad mot det samhälle som i praktiken tvingar människor att bli bidragstagare, men i andra hand riktas den också mot de individer som kommit att se bidragsmottagandet som något naturligt, en livsstil.
Avskaffandet av möjligheten att få socialbidrag genom att i stället få tillgång till den försörjning som jobb- och utvecklingsgarantin ger är ett rakt och enkelt sätt att bryta det passiva bidragsmottagandet och återställa balansen mellan rättigheter och skyldigheter.
Vad som ovan anförts om avskaffandet av rätten att söka socialbidrag för arbetsföra personer bör riksdagen ge regeringen till känna.
Det mål om 80 procents sysselsättning som regeringen satt upp räcker inte så länge det finns stora områden där sysselsättningen är mycket lägre. I 15 av de 24 förortsområden som ingick i den s k Storstadssatsningen hade bara runt hälften eller ännu färre av de i arbetsför ålder (20-64 år) arbete 2001. Exempel på dessa områden är Skärholmen, Husby, Ronna, Hovsjö, Fosie, Fittja, Hyllie, Tensta, Södra innerstan (Malmö), Rinkeby, Gårdsten, Bergsjön, Norra Biskopsgården, Hjällbo och Rosengård. Den statistik som vi har fått från SCB för 2002 ger en ännu mer bekymmersam bild. Den gäller hela landet och visar att 2002 fanns det 231 närområden (industriområden och dylikt inte inräknade) där sysselsättningen låg under 60 procent för befolkningen i arbetsför ålder (20-64 år).
Läget i de flesta av dessa områden förvärras dessutom mycket snabbt vid en lågkonjunktur. All tidigare erfarenhet säger att det är i dessa områden som förvärvsfrekvensen faller brant när den faller i allmänhet. Det är därför av stor vikt att vi agerar kraftfullt och snarast för att hantera situationen. Folkpartiet liberalerna vill därför införa ett sysselsättningsmål som går ut på att minst 60 procent av alla i arbetsför ålder i varje bostadsområde ska ha ett arbete (studentområden och dylikt exkluderas givetvis).
Områden där färre än 60 procent arbetar ska förklaras som prioriterade sociala krisområden. Vi liberaler vill inte dölja utanförskapets verklighet, tvärtom. Vi säger som det är, men inte för att stämpla och stigmatisera utan för att med all kraft ge oss in i kampen mot utanförskapet. De sociala krisområdena ska därför få företräde vad det gäller solidaritetsbankernas insatser samt satsningar på skola och trygghet.
Vad som ovan anförts om ett nytt sysselsättningsmål på minst 60 procent av den arbetsföra befolkningen (20-64 år) överallt och förklaringen av de bostadsområden som ligger under det målet som prioriterade sociala krisområden bör riksdagen ge regeringen till känna.
En bra skola, som är anpassad efter den enskilde elevens förutsättningar, är den bästa vägen att skapa ett mer jämlikt samhälle. Den som får med sig en god utbildning har alla möjligheter att klara sig på den moderna arbetsmarknaden. Den som inte får det har däremot begränsade möjligheter att hävda sig i ett arbetsliv som ställer allt högre krav på den enskilde arbetstagarens kunskapsnivå. En bra skola är därmed den mest effektiva murbräckan i arbetet mot utanförskapet.
Krav och tydliga mål är avgörande verktyg för en välfungerande skola. Studier visar att skolan i Sverige brister när det gäller att vara tydlig och berätta vilka krav och förväntningar det finns på eleverna. Resultatet blir att eleverna inte känner sig delaktiga och saknar kunskap om vad som krävs av dem. Denna otydlighet är särskilt skadlig för elever och föräldrar med en annan kulturell bakgrund. Ofta uppstår en kommunikativ och värderingsmässig kortslutning mellan skolan och hemmet som inte alls gynnar en framgångsrik skolgång för barnet.
Skolor i olika bostadsområden har oerhört olika förutsättningar. Naturligtvis sätter det sina spår i en skola när 90 procent av eleverna har ett annat modersmål än svenska. Det behövs ofta undervisning i mindre grupper, fler speciallärare och mer resurser för elevvård. Det har inte alltid varit så att dessa skolor har fått kompensation för sina större utgifter. Detta vill vi ändra på. Resurserna måste fördelas så att det verkligen blir ett rejält tillskott till de skolor som har många barn med stora behov av stöd. Också extra hjälp för att bearbeta svåra upplevelser ska finnas tillgängligt. Skollagen borde utformas så att elever som behöver hjälp i sin personliga utveckling ska ha rätt till psykologstöd.
Folkpartiet liberalerna vill att skolan finansieras med hjälp av en nationell skolpeng. En del av skolpengen ska vara lika för alla elever men en del ska kunna riktas till skolor i sociala krisområden och en del ska riktas till de elever som behöver särskilt stöd. Därmed tar man större hänsyn till skolors och elevers olika förutsättningar.
Genom att erbjuda högre lärarlöner, rusta upp skollokalerna, ställa krav på eleverna, ge svaga elever extra tid och göra satsningar på nya pedagogiska hjälpmedel kan de skolor som idag har sociala problem omvandlas till motorn som lyfter ett bostadsområde. Genom sådana s k magnetskolor kan människor lockas att bosätta sig i utsatta områden och segregationen därmed brytas.
Det är viktigt i detta sammanhang att slå fast att den frihet att välja som friskolorna medfört kan vara ett mycket effektivt sätt att motverka segregationen och bryta utanförskapet. När elever och föräldrar själva kan välja skola behöver de inte välja den skola som ligger närmast, vilket gör att bostadssegregationen inte slår igenom på samma sätt i skolan. Framför allt handlar det dock om att ge makt åt den enskilde att efter eget huvud utforma sitt och sina närmastes liv. Därför vill vi underlätta nyetableringen av skolor i sociala riskområden genom det riskkapital som förmånligt ska kunna lånas i solidaritetsbankerna för detta ändamål.
Vad som ovan anförts om betydelsen av en reformerad skola med tydligare krav och mål för kampen mot utanförskapet samt behovet av att kanalisera extraresurser och riskkapital till skolorna i sociala riskområden bör riksdagen ge regeringen till känna.
En gammal sanning är att det man äger det vårdar man. Möjligheten att äga sin bostad kan vara en väg att öka känslan för det område man bor i. Det är därför i utsatta områden särskilt viktigt att möjligheten finns att köpa ut sin hyresrätt och ombilda ett hyreshus till en bostadsrättsförening. Med fler bostadsrätter blir det även en bättre blandning av olika upplåtelseformer (bostadsrätt, hyresrätt, ägarlägenheter). Det skapar nya möten mellan människor med olika bakgrund. Det leder till mer av integration, snarare än till ökad segregation.
Den socialdemokratiska regeringen strävar dock åt motsatt håll och har gjort det svårare att ombilda hyresrätter till bostadsrätter. En regel har införts som innebär att minst två tredjedelar, istället för att som tidigare enbart hälften, av hyresgästerna måste vara överens om att ombilda en fastighet från hyresrätter till bostadsrätter för att en bostadsrättsförening ska kunna bildas. Den paradoxala effekten av den nya tvåtredjedelsregeln är att den framför allt kommer att leda till en minskad ombildning av hyresrätt till bostadsrätt i de utsatta förorterna. I ett inledningsskede tenderar intresset i dessa områden att vara något mindre än i städernas, exempelvis Stockholms, centrala delar. Med stor sannolikhet leder det till att ombildningen till bostadsrätter i centrala bostadsområden fortsätter medan utvecklingen i förorterna stannar av. Resultatet av Socialdemokraternas politik blir att segregationen ökar, inte tvärtom. Att äga sin egen bostad blir ett privilegium för somliga, inte en reell rättighet för alla.
Folkpartiet liberalerna vill underlätta bildandet av bostadsrättsföreningar genom att återgå till den tidigare regeln som krävde att bara hälften av hyresgästerna skulle vara överens om en ombildning för att så skulle ske. Samtidigt vill vi utreda möjligheten att införa en statlig lånegaranti, via solidaritetsbankerna, för att underlätta omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter i sociala riskområden.
Vi vill också stimulera till ansvarstagande och delaktighet i hyresbostadsområden genom att underlätta självförvaltningsmöjligheter och gemensamhetsansvar för boendemiljön. Detta ska, precis som inom bostadsrättsföreningar, vara kopplat till lägre hyror och/eller andra kvaliteter. De kostnadsbesparingar som hyresgästernas arbetsinsatser ger upphov till inom fastigheten ska komma dessa till del. Vad som ovan anförts om betydelsen av att underlätta bildandet av bostadsrättsföreningar särskilt i sociala krisområden och stimulera självförvaltningen av hyresrätterna genom hyressänkningar relaterade till egna arbetsinsatser bör riksdagen ge regeringen till känna.
Kampen mot utanförskapet förutsätter omfattande satsningar mot otryggheten. Polisens dagliga närvaro i sociala krisområden och en oförsonlig kamp mot den organiserade brottsligheten är avgörande för att skapa grundförutsättningarna för ett fungerande socialt liv.
Utanförskapets Sverige är också otrygghetens Sverige. Det leder i sin tur till ett fördjupat utanförskap eftersom otrygga miljöer gör att de som kan flytta därifrån gör det så fort de kan. De som stannar är nästan uteslutande de som inte kan flytta, de mest utslagna, maktlösa och resignerade. Detta negativa urval är ett stort problem i kampen mot utanförskapet. Därför måste betydande resurser satsas på att återskapa den känsla av säkerhet och trygghet utan vilken allt annat blir lidande.
Vi har en allvarlig otrygghetskris i utanförskapets Sverige som bara kan lösas genom att de berörda själva i nära samarbete med polisen tar sig an uppgiften att återskapa en trygg miljö. För det behövs betydande polisiära insatser och det förutsätter fler poliser. I princip ska varje socialt krisområde ha tillgång till närpoliser. Polisen ska finnas mitt bland människorna i deras vardag och inte fungera som en främmande insatsstyrka som bara dyker upp vid krislägen.
Vad som ovan anförts om det akuta behovet av närpoliser i sociala krisområden samt ett nära samarbete med de boende i syfte att bekämpa otryggheten bör riksdagen ge regeringen till känna.
Validering av utländska examina är i dag ett välkänt problem. Vi vill att ett enklare och mer ändamålsenligt alternativ ska kunna erbjudas. I stället för jämförande pappersstudier och ekvivalering kurs efter kurs vill vi införa allmänna tester på de faktiska kunskaper som en viss person besitter. Det är det väsentliga och det som faktiskt efterfrågas på arbetsmarknaden. Dessa tester ska genomföras ofta och vid regelbundet återkommande tillfällen på de flesta av landets högskolor och universitet.
De ovan nämnda testerna kan likna de tävlingar (concour) som regelbundet anordnas i Frankrike, där en akademiker alltid har chansen att gå vidare från en kunskapsgren till en annan, om han/hon når ett bra resultat i testerna. På så sätt skulle man både praktiskt och effektivt kunna kontrollera den sökandes möjligheter att klara av yrkesarbetets krav i olika sammanhang. Testerna kan utvecklas i direkt samband med preparandkurser som skulle erbjuda dem som inte lyckas en möjlighet att komplettera sina studier eller aktualisera sina kunskaper för att vid ett andra eller tredje tillfälle lyckas ta provet.
En sådan form av kunskapsvalidering kan också gälla lägre utbildningsnivåer - hantverksyrken, tekniska mer eller mindre avancerade yrken, verksamheter inom omsorgen - i syfte att underlätta och snabba på personens arbetsmarknadsintroduktion inom rätt yrke.
Vad som ovan anförts om ett nytt kunskapsinriktat valideringssystem bör riksdagen ge regeringen till känna.
Om vi tolererar åsikter, företeelser och rörelser som är intoleranta, vilket slags samhälle får vi då? Knappast ett präglat av tolerans för det avvikande. Toleransen har en gräns. Ibland har vi i Sverige, av rädsla för att framstå som inskränkta eller intoleranta, valt att inte ta itu med problem.
Sverige ska vara ett mångkulturellt, tolerant och humant samhälle. Likhet inför lagen ska råda på alla områden. Människor ska bemötas med respekt för sin särart, inte med misstroende och fientlighet. I huvudsak har detta fungerat väl. Vi svenskar har lärt oss att sikher kan köra buss lika bra med turban som med uniformsmössa. Muslimska skolbarn behöver inte äta skollunch under ramadan. Det är de goda exemplen som överväger, men det finns också mer problematiska exempel.
Det förekommer till exempel tvångsäktenskap och äktenskap mellan barn, som görs upp över deras huvuden. Det förekommer så kallade hedersmord. Morden är sannolikt bara toppen av ett isberg av förtryck mot unga kvinnor som vågar trotsa familjen och leva ett självständigt liv. Många unga flickor med invandrarbakgrund tvingas leva ett dubbelliv i skräck för att familjen ska komma på dem med att inte följa traditionella värderingar när de är i skolan eller ute på sin fritid. Även många homosexuella invandrare drabbas ofta av oacceptabla övergrepp.
När det blir konflikt mellan demokratiskt stiftade lagar och kulturella, religiösa eller traditionella sedvänjor måste lagarna respekteras - av alla. Kultur eller religion får aldrig tillåtas ursäkta eller upprätthålla förtryckande sedvänjor. De rättigheter som svensk lag ger gäller alla. Det betyder också frihet från familjens ibland hårda krav på att uppföra sig traditionsenligt. Rätten att välja livsväg, till exempel livskamrat, ska gälla kvinnor likaväl som män.
De religiösa friskolorna är något nytt och därmed ovant i Sverige. Friskolor är något positivt för samhället och utbildning är "den stora utjämnaren" av sociala och ekonomiska villkor. Men det förutsätter att de drivs i enlighet med läroplanens målsättningar och värderingar. Det är viktigt med tydliga politiska ramar för vad som är tolerans och vad som inte är det. Att ge en utbildning i samtliga världsreligioners och livsåskådningars innehåll som inte är färgad av konfessionella förbehåll är utomordentligt viktigt, liksom att noggrant undervisa om och efterfölja de medborgerliga och politiska fri- och rättigheterna.
Skolverket bör fortsätta sin granskning av friskolor på religiösa grunder. Friskolor som inte följer läroplanens mål och det öppna och demokratiska samhällets grundvärderingar bör få sitt tillstånd indraget. Samma sak gäller andra skolor som används för att isolera barnen från det övriga samhället och indoktrinera dem i fördomsfulla eller rent av hatiska föreställningar om andra folk, religioner, kulturer, livsåskådningar eller människor i allmänhet som uppfattas som avvikande eller "anormala" på grund av sexuell läggning eller val av livsstil.
I ett liberalt Sverige är det alldeles klart att kvinnor och män har lika rätt att leva sina liv så som de själva önskar. Den rätten går inte att kompromissa bort med hänvisning till religion, kultur eller sedvänja. Det är dock en myt att våld mot kvinnor skulle vara ett problem avgränsat till vissa invandrargrupper. En av de vanligaste våldsorsakerna är något så svenskt som renat brännvin. Kvinnoförtryck förekommer i alla delar av världen, men de former, uttryck och sedvänjor som förtryckarna hänvisar till för att rättfärdiga sig kan skifta. Den gemensamma nämnaren är att förtrycket är vidrigt och oacceptabelt.
I Sverige förekommer kvinnlig könsstympning, trots att det är förbjudet i lag sedan 1982. Ännu har inget enda fall av omskärelse lett till en fällande dom. Här är en förstärkning av arbetet med information i samverkan med invandrares föreningar och andra delar av det civila samhället önskvärd, men också en skärpning av lagstiftningen bör övervägas. Tvångsäktenskap och barnäktenskap förekommer också och måste med all kraft motverkas.
Morden på de unga kvinnor som brutit med sina familjer som inträffat på senare år betyder att rättssamhället har misslyckats. Vi har inte kunnat ge dem det stöd och det skydd de har rätt till. Ansvaret för detta ligger på skolan, sociala myndigheter och polisen. Kunskapen hos lärare, socialsekreterare, handläggare och utredare hos polisen inom områden där det bor många invandrare måste öka. Dessa myndigheters ansvar att upptäcka och ta itu med barnmisshandel eller andra misshälligheter inom familjen är inte mindre för att den drabbade har en annan nationalitetsbakgrund, men däremot skapar det svårigheter för socialsekreterare, psykologer med flera yrkesgrupper vars kunskaper inte kan användas med hänsyn till språkliga och kulturella barriärer.
Socialtjänsten är idag skyldig att omedelbart underrätta vårdnadshavaren om en utredning har inletts om en minderårig. Det utgör ibland ett hinder mot att hjälpa ungdomar som hotas av sina egna familjer. Det bör bli möjligt för socialtjänsten att i extrema fall agera för en minderårig utan vårdnadshavarens kännedom.
Vi får heller inte tveka att ge unga kvinnor som är hotade samma tillgång till skyddsutrustning som lagen ger kvinnor som utsatts för misshandel av sin partner, bara därför att hotet kanske kommer från en far eller annan manlig släkting. Många gånger kanske det inte är sådan skyddsutrustning som behövs, men när den behövs borde den vara lika självklar.
Den som genom att utöva auktoritet, våld, kvinnlig könsstympning, praktisera tvångsäktenskap med mera vill upprätthålla ett kvinnoförtryck inom familjen eller släkten kan inte leva i Sverige. Även då dessa problem berör ett mindre antal, får vi inte blunda för att de existerar i vårt land. Det sätter svensk lag stopp för, och den lagen ska tillämpas. Valet av Sverige som tillflyktsort undan annat förtryck i hemlandet medger inte heller detta. Detta måste vara klart. Därför bör påföljden för liknande kränkningar av kvinnornas lika värde skärpas och mycket oftare leda till utvisningsbeslut, så att offren kan leva ett mer normalt liv i fortsättningen.
Vad som ovan anförts om toleransens och mångfaldens gränser samt behovet att med all kraft motarbeta kvinnoförtrycket och hävda det öppna samhällets grundprinciper om människors lika värde och frihet bör riksdagen ge regeringen till känna.
Vi tror att frågor kring det svenska medborgarskapet är viktiga, också i ett integrationsperspektiv. Det kan tyckas paradoxalt, eftersom många invandrare inte är svenska medborgare och inte heller har någon ambition att bli det. Det sägs ibland att där segregationsproblemen är störst är medborgarskap ingen aktuell fråga. Men vi har en annan uppfattning. Vi menar att möjligheten till medborgarskap tidigt ska stå klar för invandrare som kommer hit. Medborgarskapet ger unika rättigheter, till exempel rätt att bli vald till riksdagen, rösta vid riksdagsvalet och en ovillkorlig rätt att stanna i Sverige, som inte kan uppnås på annat sätt. Men medborgarskapet ska också vara förenat med vissa tydliga krav. Dit hör exempelvis att inte bedriva brottslig verksamhet under den tid man har uppehållstillstånd.
Det ska alltså vara något eftersträvansvärt att bli svensk medborgare. Medborgarskapet ska vara ett erkännande av att man uppfyllt ett antal kriterier som ger vissa fördelar. Om det blir så, kan det ha positiva effekter redan tidigt i integrationsprocessen. Med denna syn är det naturligt att själva erhållandet av medborgarskapet förknippas med en viss högtidlighet.
I flera av Sveriges kommuner har medborgarskap sedan några år delats ut i samband med mindre ceremonier som uppmärksammar händelsen och dess betydelse för de involverade. Det är en positiv sak att markera inträdet som medborgare i det svenska samhället.
Med anledning av de positiva erfarenheterna bör man överväga att genomföra medborgarskapsceremonier i större utsträckning och med en officiell innebörd. Att ge ett konkret tecken på det nya medborgarskapet som ett bevis på tillhörighet och deltagande i det svenska samhället bör förstärkas.
Med denna syn är det också naturligt att acceptabla kunskaper i svenska språket blir ett krav för medborgarskap. Om medborgarskapet ska kunna utnyttjas förutsätter det kunskaper om svenska lagar och andra förhållanden som i sin tur kräver vissa kunskaper i svenska språket. För att kunna delta i samhällslivet krävs ett visst mått av språkkunskaper. År 2002 liksom i tidigare års riksdagsval fanns invandrartäta bostadsområden där färre än hälften röstade. Vi är inte nöjda med det. Bättre språkkunskaper är ett sätt att nå en förändring.
Motsvarande regel för medborgarskap finns också i de allra flesta länder, särskilt i de största och mest framgångsrika invandringsländerna. Den har också förekommit tidigare i Sverige. Det ska naturligtvis finnas undantag, exempelvis personer med handikapp eller gamla människor som är analfabeter när de kommer hit eller har mycket svårt att lära sig ett nytt språk, men ändå bör få bli medborgare. Dispens ska dock inte ges till kvinnor och män som gifter sig med en person som är svensk medborgare. Således kan man inte automatiskt slippa språkkravet på grund av äktenskap, då det skulle kunna få negativa konsekvenser för bland annat invandrarkvinnor som kan bli isolerade av att inte lära sig språket. Med den tid det tar att bli svensk medborgare och med den svenskundervisning som erbjuds, är det inget orimligt krav att den som vill bli svensk medborgare tillägnat sig en acceptabel förmåga att förstå och själv tala svenska.
Enligt Folkpartiets uppfattning bör frågan om den exakta kunskapsnivån som ska krävas för medborgarskap utredas vidare, men utgångspunkten ska vara att sfi-nivån ska räcka. Språktesterna bör genomföras så obyråkratiskt och så rättssäkert som möjligt. Språkkravet ska dock inte gälla för att få komma in på den svenska arbetsmarknaden. Det är bättre och mer effektivt att personen går på en introduktionskurs i svenska och så fort som möjligt kommer ut i arbetslivet, där vidare studier sedan kan kombineras med arbete.
Folkpartiet liberalerna anser att en ny medborgarskapsutredning bör tillsättas, vilket riksdagen bör ge regeringen till känna. Där ska alla de detaljförslag som den förra utredningen stoppade tas fram. Formerna för medborgarskapsceremonier och språkkrav bör slås fast i lag.
Idag är det ett reellt problem för många invandrare att de saknar de identitetshandlingar som krävs för svenskt medborgarskap. Medborgarlagstiftningen ska därför ses över så att det blir möjligt för dessa individer att erhålla svenskt medborgarskap.
Vad som ovan anförts om medborgarskapets betydelse och krav samt behovet av en ny medborgarskapsutredning bör riksdagen ge regeringen till känna.
Integrationspolitiken ska främst syfta till att bryta de strukturer som hindrar människor av alla kategorier att delta på arbetsmarknaden och ha makten över sitt liv. Men parallellt med dessa system som måste förändras drabbas människor med annan etnisk bakgrund av diskriminering. Det innebär att de behandlas annorlunda bara för att de tillhör en viss etnisk grupp, har en speciell tro eller på annat sätt avviker från majoritetsnormer. I dessa fall är det angeläget att den enskilde kan få upprättelse.
Liberaler har alltid varit ledande i kampen mot diskriminering, så också idag. För att betona vikten av detta arbete har vi lagt en särskild diskrimineringsmotion, där vi närmare utvecklar vår politik.
Den nuvarande lagstiftningen mot etnisk diskriminering i arbetslivet infördes 1994 och förbättrades 1999 med stöd från Folkpartiet. Lagen från 1999 är ett stort steg framåt mot en effektivare och mer rättssäker lagstiftning mot diskriminering. Ändå har tillämpningen av den nya lagen inte åstadkommit dramatiska förändringar i arbetslivets strukturer. En ny situation har uppstått under den senaste tiden: Antalet anmälningar och klagomål som hamnar på Diskrimineringsombudsmannens (DO) och fackföreningarnas bord har växt lavinartat. Lagen börjar bli känd och de diskriminerade börjar kräva sin rätt, vilket återspeglas också i antalet avslutade förlikningar som träffas. Men DO är fortfarande i dag, trots förstärkningar, en liten myndighet och riskerar att bli förlamad av den ström av anmälningar som kommer in.
Frågan om kvotering och annan s k positiv särbehandling har ofta kommit upp i debatten. Det argumenteras att detta är ett sätt att kompensera de drabbade för den förödande negativa särbehandlingen som förekommer i nutidens Sverige. Frågan är dock om en motsatt sort av diskriminering eller särbehandling är det effektiva botemedlet och om det inte kan leda till en samhällsutveckling som definitivt fjärmar oss från ett samhälle som bygger på individens lika värde och lika behandling.
Vår slutsats är att positiv särbehandling på etnisk grund skulle leda till ett samhälle baserat på grupprättigheter och gruppkonflikter, där individen konstant diskrimineras - somliga positivt och andra med nödvändighet negativt - och inte längre bedöms på basis av sina egna meriter. Ett sådant samhälle är inte någonting som vi liberaler strävar efter. Dessutom är effektiviteten i en sådan metod mycket tveksam om man verkligen vill gynna de mest utsatta samhällssektorerna. Positiv diskriminering brukar gynna små elitgrupper bland minoriteterna, som använder sig av sin fördelaktiga gruppidentitet för att öka sina karriärchanser. Att denna metod på något sätt skulle hjälpa i kampen mot utanförskapen kan uteslutas.
Vi liberaler föredrar att bekämpa diskrimineringen och grupptänkandet i sig istället för att skapa nya diskrimineringar och ett ännu hårdare grupptänkande. Vi vill undanröja diskrimineringens orsaker och vi vill med all kraft bekämpa förekomsten av diskrimineringen på olika samhällsarenor. Därför har vi föreslagit en översyn av de olika diskrimineringslagstiftningarna. Vi behöver en ny ordning som ersätter dagens splittrade, ineffektiva och inskränkta lagstiftning. På samma sätt måste splittringen i en mångfald diskrimineringsombudsmän upphöra. Därför föreslår Folkpartiet liberalerna en samlad, generell, effektiv och rättssäker lagstiftning mot alla typer av diskriminering.
Vi vill också att påföljderna av diskrimineringen ska skärpas betydligt, inte minst i form av substantiella skadestånd. Det ska kosta mycket att diskriminera och man ska också riskera sin anställning om man är offentligt anställd eller sitt näringstillstånd om det handlar om en privat näringsidkare som diskriminerar.
Vad som ovan anförts om behovet av en samlad, generell, effektiv och rättssäker lagstiftning mot alla typer av diskriminering samt en ny och starkare diskrimineringsombudsman som ersätter dagens olika ombudsmän bör riksdagen ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 1 oktober 2004 |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Bo Könberg (fp) |
Martin Andreasson (fp) |
|
Marita Aronson (fp) |
Anna Grönlund Krantz (fp) |
|
Tobias Krantz (fp) |
Ulf Nilsson (fp) |
|
Karin Pilsäter (fp) |
Erik Ullenhag (fp) |
|
Yvonne Ångström (fp) |
Mauricio Rojas (fp) |
|
Carl B Hamilton (fp) |
Tina Acketoft (fp) |