För att klara svensk tillväxt och välfärd idag måste Sverige öppnas för arbetskraftsinvandring. Men möjligheten att arbetskraftsinvandra handlar inte bara om ekonomi. Det handlar om att ge människor, som saknar flyktingskäl, en möjlighet att söka sig till Sverige för att bygga sig en ny framtid här.
Den som har anställning som väntar i Sverige skall i normala fall ges uppehållstillstånd, och den som har ett turistvisum skall ha möjlighet att söka arbete i Sverige.
De som invandrar till Sverige för att arbeta skall omfattas av svenska lagar och de flesta sociala trygghetssystemen. Fackliga rättigheter, kollektivavtal, sjukvård, sjukförsäkring m.m. skall självklart även omfatta arbetskraftsinvandrarna.
Sverige skall öppnas för rekryteringsinvandring. En arbetsgivare som vill rekrytera arbetskraft i länder utanför EU skall återfå den praktiska möjligheten.
För att minimera riskerna för oseriös arbetskraftsinvandring skall ett s.k. U-tillstånd införas för de företag som vill rekrytera arbetskraft från länderna utanför EU/EES. Detta skall också gälla för anställning av personer som kommit som turister till Sverige. För att få rätt till U-tillståndet skall företaget ha varit verksamt i minst tre år, ha minst en anställd sedan tidigare och haft en omsättning på minst en miljon kronor om året de senaste tvååren.
Vi vill öppna för företagarinvandring. Med det menar vi att personer som visat sig ha kunskap, kompetens och förutsättning att driva näringsverksamhet i Sverige skall få möjlighet att arbetsinvandra till vårt land. Genom att öppna denna möjlighet för utländska entreprenörer skulle vi kunna skapa en ökad dynamik och tillväxt i svenskt företagande.
Folkpartiet liberalerna vill se en betydligt mer solidarisk lagstiftning än i dag när det gäller anhöriginvandring. Verklighetens inte sällan tragiska levnadsöden kan svårligen helt förutses i lagparagrafer. För anhöriga till flyktingar som omfattas av dagens regelverk om anhöriginvandring skall inget krav på försörjningsansvar ställas. Det gäller sålunda dem som ingår i den absoluta kärnfamiljen: make/maka/sambo samt minderåriga barn. Men för att människor skall kunna ta hit anhöriga som inte ingår i den krets som får uppehållstillstånd i dag, d.v.s. de som inte definieras som kärnfamilj, skall ett i tid och omfattning begränsat försörjningsansvar införas. Ett i tid och omfattning begränsat försörjningsansvar skall också införas för anhöriga till arbetskraftsinvandrare. Tiden för försörjningsansvaret bör uppgå till fem år.
Besöksviseringspolitiken skall liberaliseras. Människor som lever i Sverige med permanent uppehållstillstånd och kanske rentav svenskt medborgarskap har rätt att kunna få besök av sina närmaste anhöriga i sitt nya hemland.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 3
3 Förslag till riksdagsbeslut 4
4 Öppna för arbetskraftsinvandring 5
5 Tidigare arbetskraftsinvandring 5
6 Ekonomiska skäl för arbetskraftsinvandring 6
7 Olika former av arbetskraftsinvandring behövs 7
7.1 Företagarinvandring 7
7.1.1 En svensk modell för företagarinvandring 7
7.2 Arbetstillstånd till människor som befinner sig i Sverige 8
7.3 Låt arbetsgivaren - inte myndigheter - avgöra behovet 9
8 Regler och rättigheter för arbetskraftsinvandrare 9
9 Ett U-tillstånd införs 10
10 Hur gå vidare i svensk lagstiftning? 11
11 Anhöriginvandring 11
12 En utökad anhöriginvandring med försörjningsansvar 12
12.1 Sanktioner om försörjningsansvaret inte uppfylls 13
13 Besöksviseringar 14
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öppna Sverige för arbetskraftsinvandring.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om olika former för arbetskraftsinvandring.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetstillstånd till människor som befinner sig i Sverige.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en svensk modell för företagarinvandring.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regler och rättigheter för arbetskraftsinvandrare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om åtgärder för att minimera riskerna för oseriös arbetskraftsinvandring.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en mer flexibel lagstiftning i Sverige när det gäller anhöriginvandring och vikten av att nya regler för anhöriginvandring i linje med Anhörigkommitténs förslag snarast presenteras för riksdagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av anhöriginvandring.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa ett försörjningsansvar för arbetskraftsinvandrare och andra invandrare som vill ta med sina anhöriga samt att tiden för detta försörjningsansvar bör uppgå till fem år.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sanktioner om försörjningsansvaret inte uppfylls.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en enklare, snabbare och mer generös besöksviseringspolitik.
In- och utvandring har i århundraden format Sverige. En rad invandrargrupper satte tidigt sin prägel på Sverige: valloner, judar, italienare, greker, finländare, balter och så vidare. Utan dem hade Sverige varit ett sämre, fattigare land. Under 1800- och början av 1900-talet bytte flyttströmmen riktning: en fjärdedel av Sveriges befolkning utvandrade, de flesta till USA. Utan dem hade USA varit ett sämre land. De som utvandrade till USA var både sådana som vi idag skulle kalla flyktingar och sådana som i dagens debatt ofta kallas ekonomiska flyktingar. Människorna flydde undan religiös och politisk förföljelse, från uselhet och fattigdom, för att söka en dräglig tillvaro och möjligheten att försörja sig i ett annat land.
Ekonomiska skäl eller rådande konjunkturläge skall aldrig styra flyktingpolitiken. Däremot har Sveriges behov av arbetskraft betydelse för om vi skall öppna Sverige för arbetskraftsinvandring. Men inte heller arbetskraftsinvandring handlar bara om ekonomi - den handlar också om möjligheten för människor att bygga sig en ny framtid i Sverige. Vi liberaler vill se en värld där människor kan resa och flytta fritt mellan olika länder. Det är en vision som kan tyckas avlägsen men vars förverkligande måste påbörjas - i första hand inom EU.
Den senaste omfattande arbetskraftsinvandringen till Sverige ägde rum årtiondena efter krigsslutet. Det var främst tre faktorer som beredde vägen för denna. Det var den gemensamma nordiska arbetsmarknaden, organiserade överföringar av arbetskraft från andra länder till Sverige och en mer eller mindre fri turistinvandring.
1954 års utlänningslag inleddes med en välskriven positiv mening: "Utlänning äger rätt att, i den utsträckning och de villkor denna lag stadgar, inresa i riket och utresa ur riket samt här uppehålla sig och innehava anställning. Ej må han i annat fall eller i annan ordning än i denna lag angives tvingas lämnat landet."
Grundregeln var att utlänningar skulle ha fritt tillträde till den svenska arbetsmarknaden om inte regeringen förordade att arbetstillstånd krävdes. Sverige övergav då arbetsviseringen. En utlänning kunde resa in som turist i Sverige och därefter söka arbete. När hon eller han hade fått arbete sökte personen i fråga arbetstillstånd på plats i Sverige.
Det var först 1967 som invandringspolitiken åter blev mer restriktiv. Utomnordiska invandrare krävdes från och med då på arbetstillstånd före inresa. Arbetstillstånd kunde ges först efter en arbetsmarknadsprövning. Flyktingar var undantagna. Sedan dess har reglerna stramats åt alltmer också på flyktingområdet.
I Sverige är arbetskraftsinvandringen i dag begränsad till 300-400 experter per år, och den stimuleras med en särskild skattereduktion. Arbetstillstånd ges endast i undantagsfall, förra året beviljades 319 personer permanent uppehållstillstånd för att komma till Sverige och arbeta. Till detta skall läggas flykting- och anhöriginvandringen som bidrar till att öka arbetskraftsutbudet. Men behoven är större än så. Och Sverige har som redovisats tidigare varit betydligt mer öppet för utländsk arbetskraft.
Vårt land behöver öppnas för arbetskraftsinvandring även från länder utanför EU och kandidatländerna. Undersökning efter undersökning visar att vi går mot en växande arbetskraftsbrist. Den kommer inte att kunna täckas med inhemsk arbetskraft ens om vi blir mycket bättre på att få in dem som nu hamnat i utanförskap på arbetsmarknaden. Flera landsting genomför rekryteringskampanjer utomlands för att få läkare och sköterskor. Småföretag annonserar månad efter månad efter specialistkompetens men ingen i Sverige söker. Verkligheten i Sverige idag är att arbetslöshet och arbetskraftsbrist existerar sida vid sida.
Enligt en intervjuundersökning våren 2003, gjord av AMS och riktad till privata näringsidkare, uppgav 21 procent av arbetsgivarna att man haft rekryteringsproblem det senaste halvåret. Enligt AMS gäller det främst inom byggbranschen. I en annan AMS-rapport om marknadsutsikterna 2003 och 2004 framkommer att hela 70 procent av 2 000 undersökta arbetsställen inom den kommunala verksamheten under den senaste sexmånadersperioden har haft rekryteringsproblem. Särskilt stora är bristerna inom hälso- och sjukvården samt inom barnomsorgen. I ytterligare en publicerad AMS-rapport om den framtida personalförsörjningen vad gäller vård och omsorg, bedömdes det samlade rekryteringsbehovet inom denna sektor, till 527 000 personer fram till år 2015. Kommunförbundet beräknade i en rapport att rekryteringsbehovet i kommunerna, till följd av pensionsavgångar, uppgår till 570 000 personer fram till 2010. Det är således helt nödvändigt att införa möjligheter för människor som erbjuds jobb att få komma in i vårt land. Om vi inte får in människor från andra länder kommer det att finnas alldeles för få i arbetsför ålder - vi kommer helt enkelt att vara alltför få som skall försörja alltför många.
Argumenten för arbetskraftsinvandring är inte bara ekonomiska. Det förslag som Folkpartiet presenterat ger den som vill, men som inte har flyktingskäl, chansen att söka sig en ny framtid i Sverige. Sverige som land behöver de nya influenser som arbetskraftsinvandrare kan bidra med. Historiskt sett har invandring nästan alltid varit mycket positivt för ett land. Sannolikt kan arbetskraftsinvandring även underlätta integrationen av de invandrare som redan finns i Sverige.
Den som har en anställning som väntar i Sverige skall i normala fall ges uppehållstillstånd. Ansökan skall avslås bara om det är uppenbart att det finns kvalificerade sökande som redan bor i Sverige till just det arbetet. Den som är i Sverige på turistvisum och får ett arbete under tiden skall inte, som reglerna är idag, behöva åka tillbaka till hemlandet för att ansöka om uppehållstillstånd.
Sverige och övriga EU-länder har ett stort behov av tillskott på arbetskraft. Även om vi lyckades få in de nya svenskar som i dag saknar arbete på arbetsmarknaden kommer det att finnas behov av invandrad arbetskraft. Svenskt näringsliv menar i en undersökning att ytterligare 120 000 jobb skulle kunna ha tillsatts i den privata sektorn under det sista halvåret 2002, om tillgången på arbetskraft varit större.
Den utmaning vi står inför är alltså dubbel. Vi skall både lyckas med integrationen och öppna dörren för arbetskraftsinvandring.
I framtiden bör det finnas flera olika sätt att få arbetstillstånd för heltidsarbete i Sverige. Den som erbjuds ett heltidsarbete skall som huvudregel också få uppehållstillstånd. Det skall vara möjligt att rekrytera arbetskraft i ett annat land men det skall också vara möjligt för den som befinner sig i Sverige att söka arbete. Dessutom skall entreprenörer som vill driva verksamhet i Sverige få möjlighet att etablera sig här.
En ny form av invandring som vi vill öppna för är företagarinvandring. Med det menar vi personer som visat sig ha kunskap, kompetens och förutsättning att driva näringsverksamhet i Sverige. De skall få möjlighet att arbetsinvandra till vårt land. Genom att öppna denna möjlighet för utländska entreprenörer skulle vi kunna skapa en ökad dynamik och tillväxt i svenskt företagande.
I såväl Kanada som Australien har ett system för företagarinvandring prövats med gott resultat. Sådana möjligheter har tidigare funnits och visat sig ha positiva effekter för forskare och universitetslärare för att utveckla svenskt utbildningsväsende. Vår tanke är att en öppning för företagarinvandring skulle ge en mycket god injektion till det svenska näringslivet.
För att få uppehållstillstånd som företagarinvandrare skulle följande krav kunna ställas. Företagaren skall investera tillräckligt mycket för att den egna och dennes familjs försörjning är tryggad, ha dokumenterad erfarenhet av att driva näringsverksamhet och ha möjlighet att investera i sin verksamhet i Sverige.
Sökande som uppfyller dessa krav får ett tillfälligt uppehållstillstånd. Har verksamheten efter tre år fått tillräcklig lönsamhet för att säkra försörjningen skall företagaren kunna få permanent uppehållstillstånd och samma sociala rättigheter som alla andra medborgare. Lika omfattande krav som ställs i t ex Australien torde inte vara nödvändigt för denna kategori invandrare till Sverige.
Det skall finnas möjlighet för dem som kommit till Sverige som t ex turister, anhöriga på besök eller asylsökande att söka och få arbete och arbetstillstånd. Dagens system tillåter normalt inte detta. Det har visat sig vara både ekonomiskt oklokt och inhumant. Det finns sålunda åtskilliga exempel på människor som har fått arbete i Sverige och fyller reella arbetskraftsbehov som trots detta avvisas på den rättsliga grunden att de ursprungligen kom till Sverige som asylsökande.
För att illustrera hur det system vi föreslår fungerar i de fall då en person från början kommit som asylsökande följer nedan tre typfall.
Person A
Person A kommer till Sverige som arbetskraftsinvandrare. Hon eller han får ett tidsbegränsat uppehållstillstånd och rätt att stanna i Sverige under den tid som hon eller han har arbete. Om anställningen går förlorad får denna person stanna i Sverige under tre månader för att söka nytt arbete. Om det inte lyckas faller därefter grunden för uppehållstillståndet. Om hon eller han har arbetat i Sverige under tre år beviljas i normalfallet permanent uppehållstillstånd.
Person B
En asylsökande som fått avslag på sin ansökan om asyl och som har ett heltidsarbete när avslaget beslutas, skall med fp:s förslag slussas över till systemet för arbetskraftsinvandrare. Hon eller han skall behandlas som person A.
Person C
En asylsökande som får ett arbete i väntan på beslutet om eventuell asyl skall kunna få tidsbegränsat uppehållstillstånd på den grunden att hon eller han har ett arbete. Om asylansökan sedermera avslås skall personen omfattas av samma regelverk som person B och - följaktligen - slussas över till att vara arbetskraftsinvandrare. Om asylansökan däremot skulle bifallas skall den asylsökande omedelbart få permanent uppehållstillstånd. Vetskapen för en asylsökande om att det är möjligt att stanna i Sverige om hon eller han har ett arbete kan utgöra ett starkt incitament för att snabbt komma in på arbetsmarknaden. Många av dem som kanske inte har tillräckligt starka skäl för att få bifall på sin asylansökan får en möjlighet att stanna om de får ett arbete.
Debatten om arbetskraftsinvandring hamnar ofta i en diskussion om vilken myndighet som skall kontrollera vem som får tillstånd att arbeta i Sverige. Under högkonjunkturens senare år har AMS, Migrationsverket och Integrationsverket, höjt rösterna för att regeringen skall se över reglerna för arbetskraftsinvandring. De syftar främst på specialiserade yrken, som kräver lång utbildning, som exempelvis läkare och IT-personal. Tanken att AMS, Migrationsverket eller någon annan statlig myndighet eller verk är bättre än den enskilde arbetsgivaren på att avgöra om ett arbete behövs är dock fel och bygger på ett regleringstänkande från ett uppifrånperspektiv.
Arbetsgivarna bör vara fria att anställa dem de önskar. Om ett företag anser det vara nödvändigt att rekrytera ifrån andra länder är detta i sig ett tecken på att det är svårt att finna den kompetensen på hemmamarknaden. Vi skall inte underskatta de kostnader som internationell rekrytering medför, och inte heller de kulturella och språkliga svårigheter som finns. Om en arbetsgivare anser att individens kompetens är så pass nödvändig att de bortser ifrån detta, bör det utgöra ett bevis i sig för att personen ifråga behövs och det därmed finns en brist. Vi bör låta företag, kommuner, m.fl. själva bestämma över vilken kompetens de är i behov av och låta efterfrågan och marknad identifiera var kompetensen finns.
Sverige skall öppnas för rekryteringsinvandring. En arbetsgivare som vill rekrytera arbetskraft i länder utanför EU skall återfå den praktiska möjligheten. Den person som får ett erbjudande från Sverige om ett verkligt arbete, som det är möjligt att försörja sig på, skall genom ett enkelt förfarande kunna få ett arbetstillstånd via en svensk beskickning och sedan kunna flytta till Sverige för att arbeta. För större internationella företag, som har arbetskraftsbrist, har detta historiskt sett varit ett praktiskt sätt att gå till väga. För många enskilda arbetstagare ligger det dessutom en stor trygghet i att arbetet är ordnat innan flytten till ett annat land sker.
Det ligger i sakens natur att grunden för arbetskraftsinvandrarens uppehållstillstånd är att hon eller han har arbete. Om anställningen skulle upphöra faller uppehållstillståndet om personen inte fått nytt arbete inom tre månader. En person som arbetat en längre tid på svensk arbetsmarknad skall dock ha rätt att få stanna i Sverige permanent. Permanent uppehållstillstånd för en arbetskraftsinvandrare skall erhållas automatiskt efter tre år.
De som kommer hit som arbetskraftsinvandrare kommer naturligtvis att omfattas av svenska lagar och de flesta sociala trygghetssystem: arbetarskydd, sjukvård, socialförsäkringar, barnbidrag etc. En anställd omfattas av fackliga avtal, som kollektivavtal. Detta skall vara självklart. Men om arbetstillfället upphör, upphör också grunden för uppehållstillståndet. Däremot är det nödvändigt med en karenstid innan en arbetskraftsinvandrare också får rätt till försörjningsstöd enligt socialtjänstlagen. Vi har bedömt att den tiden behöver vara fram till dess att arbetskraftsinvandraren fått permanent uppehållstillstånd, d.v.s. tre år.
Motståndarna till ökad arbetskraftsinvandring målar ofta upp skräckscenarier om att enskilda arbetskraftsinvandrare kommer att bli utnyttjade på svensk arbetsmarknad. Den risken är i det närmaste obefintlig. Sverige har världens starkaste fackföreningar och den som befinner sig lagligt i Sverige har alla möjligheter att gå till facket för att få hjälp att utkräva sina rättigheter.
I dag däremot, när dörren för en laglig arbetskraftsinvandrare i praktiken är stängd är det många som utnyttjas. I dag saknar dessa svartarbetande människor helt och hållet fackliga och sociala rättigheter och arbetar till löner som är en bråkdel av de kollektivavtalsenliga lönerna. Går de till fack eller polis för att få hjälp blir de avvisade från Sverige. Genom en öppning för arbetskraftsinvandring skulle dessa människor få avtalsenliga löner och omfattas av det sociala trygghetssystemet.
Men även om de risker som målas upp i debatten kring arbetskraftsinvandring ofta är kraftigt överdrivna bör ett par åtgärder vidtas för att minimera riskerna för oseriös arbetskraftsinvandring.
Ett s.k. U-tillstånd skall introduceras för att förhindra missbruk av de nya möjligheterna till arbetskraftsinvandring. Det nya U-tillståndet skall ges till den kommun eller det företag som vill rekrytera arbetskraft från länder utanför EU/EES eller som anställer personer från dessa länder som befinner sig i Sverige som turister. För att få rätt till U-tillståndet skall företaget ha varit verksamt i minst tre år, ha minst en anställd sedan tidigare och ha haft en omsättning på minst en miljon kronor om året under de senaste tvååren. Kommuner och företag som uppfyller kriterierna ovan skall få tillståndet med automatik. Skattemyndigheten skall vara ansvarig för utfärdandet av det nya U-tillståndet.
Det har, i synnerhet vad gäller icke-EU-medborgare som kommit till Sverige på säsongsarbetstillstånd, förekommit avskedanden som inte är förenliga med svensk rätt men som ändå godkänts eftersom de som avskedats varit anställda av utländska bemanningsföretag. För att se till att arbetsrätten även gäller arbetskraftsinvandrare skall det utredas om den som väljer att anlita utländsk arbetskraft alltid skall ses som arbetsgivare.
Syftena med våra förslag är dels att hindra oseriösa aktörer från att utnyttja anställd utländsk arbetskraft och komma runt de kollektivavtalsenliga lönerna, dels att se till att det inte skall finnas bulvanarbetsgivare som gör att människor kan få uppehållstillstånd i Sverige som arbetskraftsinvandrare utan att utföra något arbete.
Folkpartiet liberalerna anser att reglerna för arbetskraftsinvandring, i Sverige liksom i EU, måste liberaliseras. Alla som kan få ett jobb här skall också få flytta hit. Omvänt skall också alla svenskar som får jobb utomlands kunna flytta dit.
Sverige bör redan nu tillåta arbetskraftsinvandring. Den utredning som riksdagen våren 2003 givit regeringen i uppdrag att tillsätta för att utreda regelverket kring den utökade arbetskraftsinvandringen, fick i februari 2004 besked från regeringen avseende vilka direktiv som skall styra arbetet. Kommittén skall redovisa sitt uppdrag i ett delbetänkande senast den 1 mars 2005 och i en slutlig rapport senast i mars 2006.
Den första punkten gäller att utreda behovet av arbetskraftsinvandring. Med anledning av detta vill Folkpartiet betona att ett antal utredningar från ett flertal instanser redan har utrett och bevisat behovet av arbetskraftsinvandring. Riksdagen har också slagit fast behovet i sitt beslut och utifrån det begärt en utredning avseende regelverket. Frågan behöver inte utredas ännu en gång.
Enligt Näringsdepartementet påbörjades det verkliga arbetet i kommittén inte förrän efter sommaren 2004.Vi vill därför understryka behovet av att frågan utreds skyndsamt.
Utöver flyktinginvandring och arbetskraftsinvandring utgör anhöriginvandring den tredje huvudsakliga möjligheten till immigration. Det är en liberal utgångspunkt att människor skall kunna träffa en livskamrat från ett annat land och att familjer som skingrats i största möjliga mån skall kunna återförenas.
Under 2003 fick 24 533 personer permanent uppehållstillstånd i Sverige av anhörigskäl, vilket motsvarar 51 procent av antalet beviljade uppehållstillstånd. Av dem som fick stanna på denna grund var 4 763 anhöriga till flyktingar. Antalet beviljade tillstånd av anhörigskäl har legat mellan knappt 20 000 och drygt 25 000 alltsedan 1989.
Det lägsta antalet beviljade tillstånd av anhörigskäl under denna period är 18 816 (1996) och det högsta antalet 25 975 (1994). 1996 års förändringar av migrationspolitiken innebar även en betydande inskränkning av anhörigas möjligheter att få tillstånd att återförenas med en person som fått uppehållstillstånd i Sverige. Den praxis som utvecklats av Migrationsverket och Utlänningsnämnden gör att såväl "hushållsgemenskap" som "beroendeförhållande" skall ha funnits i hemlandet och dessutom mycket nära i tiden i förhållande till att ansökan om anhöriginvandring sker. Dagens regelverk bygger på en etnocentrisk uppfattning av kärnsvensk modell. Vad värre är, den drabbar allra hårdast människor som drivits på flykt undan krig eller förföljelse - dem som flyktingpolitiken framför allt tar sikte på att värna. Antalet månader man levt eller inte levt tillsammans före eller efter uppbrottet från hemlandet bör inte vara avgörande för om man skall bevilja uppehållstillstånd för anhöriginvandring. Ett exempel på hur fel dagens system slår är situationen med åldriga föräldrar till personer som fått uppehållstillstånd i Sverige. Den s.k. Anhörigkommittén slog fast att det är omotiverat svårt för en äldre förälder att få uppehållstillstånd i Sverige på anhörigbasis. Gamla och sjuka med tillsynsbehov förhindras således att spendera sina sista år tillsammans med sin familj.
Folkpartiet välkomnar att EU-länderna lyckats komma överens om minimiregler för familjeåterförening. Rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening ger make/maka och minderåriga barn en principiell rätt till familjeåterförening. För övriga anhöriga finns inga bindande regler, utan det lämnas åt varje medlemsstat att avgöra i vilken mån dessa skall beviljas återförening. Intressant i sammanhanget är att de svenska reglerna inte är särdeles mer generösa än de minimiregler som EU kommit överens om.
Folkpartiet liberalerna vill se en betydligt mer solidarisk lagstiftning när det gäller anhöriginvandring. Verklighetens inte sällan tragiska levnadsöden kan aldrig till fullo inordnas i lagstiftningsparagrafer. Oavsett hur familjen ser ut så skall dess betydelse som grundläggande social och ekonomisk enhet erkännas även av svensk utlänningslagstiftning, precis som den erkänts i en rad internationella konventioner rörande mänskliga rättigheter. För anhöriga till flyktingar som omfattas av dagens regelverk om anhöriginvandring skall inget krav på försörjningsansvar ställas. Undantag från försörjningskravet skall således bara gälla för den absoluta kärnfamiljen, det vill säga make/maka/sambo samt minderåriga barn. Men för att människor skall kunna ta hit anhöriga som inte ingår i den krets som får uppehållstillstånd i dag, d.v.s. de som inte definieras som kärnfamilj, skall ett i tid och omfattning begränsat försörjningsansvar införas. Undantaget från försörjningsansvaret skall bl.a. sjukvård och skola vara. Vidare bör försörjningsansvar gälla för arbetskraftsinvandrare som vill ta med sina anhöriga. Tiden för försörjningsansvaret bör uppgå till fem år.
Att återinföra ett försörjningsansvar i Sverige innebär att man måste ta ställning till på vilket sätt detta ansvar kan utkrävas. Vidare är det viktigt att undersöka hur det skall prövas och vilka eventuella sanktioner som skall finnas kopplade till det fall en anknytningsperson inte uppfyller sitt försörjningsansvar.
Den normala utgångspunkten är att lita på människor som säger sig vilja uppfylla ett åtagande i någon form, varför vi skall förutsätta att berörda personer tänker uppfylla sina åtaganden. Därför måste vi lämna största möjlighet för människor att själva avgöra sin möjlighet att ensam eller tillsammans med andra ta det aktuella försörjningsansvaret. Den formella förhandsprövningen av ett försörjningskrav bör således hållas så minimal som möjligt. Regresskrav torde kunna vara en rimlig sanktion gentemot den anknytningsperson som med avsikt frånträder sitt åtagande om försörjningsansvar.
Den parlamentariska Anhörigkommittén föreslog i augusti 2002 att nya regler om anhöriginvandring, vilka bland annat inbegrep frågan om försörjningsansvar, skulle börja gälla från den 1 juli 2003. Så har inte skett. I själva verket har regeringen beslutat att behandla de flesta av kommitténs förslag i samband med beredningen av hur EU-direktivet om familjeåterförening skall implementeras i Sverige. Det innebär att förändringar i linje med Anhörigkommitténs förslag inte kommer att förverkligas under 2004. Sammantaget betyder detta att regeringen kraftigt försenar de nya reglerna och att det dröjer innan de kommer att träda i kraft. Det är inte mindre än en skandal. Mot bakgrund av rådande omständigheter vill därför Folkpartiet liberalerna betona vikten av att förslag om nya regler om anhöriginvandring snarast presenteras för riksdagen.
Handläggningstiderna för ansökningarna om att anhöriginvandra till Sverige blir allt längre och den som ansöker om att komma till vårt land måste göra det från sitt hemland. Det gör att den som vill förena sig med exempelvis sin man eller hustru tvingas leva åtskild från sina nära under lång tid, vilket är inhumant och försvårar integrationen. Mot bakgrunden av denna situation anser Folkpartiet att den som ansöker om att anhöriginvandra till en anhörig i Sverige under väntetiden bör tillåtas att vistas här med tillfälliga uppehållstillstånd och med ett försörjningsansvar för den anhöriga i Sverige.
Den normala utgångspunkten är att lita på människor som säger sig vilja uppfylla ett åtagande i någon form, varför vi skall förutsätta att berörda personer tänker uppfylla sitt försörjningsansvar. Det lär därför bara vara i undantagsfall som sanktioner mot någon som bryter mot försörjningsansvaret behöver vidtas.
Förhandsprövningen av ett försörjningskrav skall gälla dels om den som söker uppehållstillstånd är en nära anhörig utöver den absoluta kärnfamiljen, dels om den anhörige i Sverige har förmågan att svara för den nyanländas försörjning under en femårsperiod. En möjlighet för att avgöra det senare är att den person som lever i Sverige skall kunna göra sannolikt att hon eller han klarar att uppfylla kravet om att svara för den anhöriges försörjning. En metod som prövats i andra länder är en borgensförbindelse som utlöses för den händelse försörjningsåtagandet beviljats på falska premisser. Den yttersta sanktionen för om försörjningsansvaret inte uppfylls är dock att det tidsbegränsade uppehållstillståndet faller. Denna sanktion gör att det finns mycket goda skäl för anknytningspersonen att ta sitt utfästa ansvar - i annat fall får ju släktingen inte längre stanna i Sverige.
Den restriktiva svenska besöksviseringspraxisen omöjliggör för människor att träffa sina nära och kära. Människor som lever i Sverige med permanent uppehållstillstånd och kanske rentav svenskt medborgarskap har rätt att kunna få besök av sina närmaste anhöriga i sitt nya hemland. Att få besök av nära och kära får inte vara en ynnest som svenska utlänningsmyndigheter beviljar bara när det inte finns något skäl som talar emot. I dag tvingas många nya svenskar uppleva hur Migrationsverket regelmässigt avslår ansökningar om besöksvisum för anhöriga från vissa länder bara därför att man inte kan utesluta att någon skulle vilja stanna kvar i Sverige efter inresa.
Det är oacceptabelt att människor inte kan få besök av sina anhöriga i sitt nya hemland. Tio år efter järnridåns fall i Europa har murarna kring Sverige höjts. Det finns anledning att tro att den förda viseringspolitiken är rent kontraproduktiv. Om den normala viseringspolitiken för släktbesök gjordes enklare, snabbare och generösare, skulle många anhöriga, inte minst åldriga föräldrar, inte se sig tvingade att söka uppehållstillstånd i Sverige. De skulle istället regelbundet kunna besöka sina anhöriga i deras nya hemland.
|
Stockholm den 30 september 2004 |
|
|
Bo Könberg (fp) |
|
|
Mauricio Rojas (fp) |
Linnéa Darell (fp) |
|
Anne-Marie Ekström (fp) |
Nyamko Sabuni (fp) |
|
Solveig Hellquist (fp) |