Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inför kommande prioriteringsdiskussioner överväga att ta bort karensdagen i sjukförsäkringen.
På senare år har en dramatisk ökning av antalet långtidssjukskrivningar skett. Situationen på arbetsmarknaden är den att vissa arbetar för mycket och andra plågas av sin arbetslöshet. Många på arbetsmarknaden drabbas av kronisk stress, överbelastning, utbrändhet och andra sjukdomar. De som står utanför arbetsmarknaden drabbas i sin tur av depressioner, apati, stress och andra sjukdomstillstånd till följd av ofrivillig sysslolöshet.
Nu övervägs åtgärder för att komma till rätta med de ökande långtidssjukskrivningarna och statens kostnader för dessa. En åtgärd som övervägs är sänkt ersättning för långtidssjukskrivna. Detta är enligt min mening helt fel ände att börja i. Därmed behandlar man ju bara symptomet och inte dess orsaker.
De utarbetade människor som till slut kollapsar och tvingassjukskriva sig på obestämd tid har ofta kämpat länge. Det är i inledningsfasen av deras sjukdomstillstånd som man bör gå in för att förebygga vidare sjukdom.
Karensdagen gör emellertid att många drar sig för att korttidssjukskriva sig. Detta gäller särskilt låginkomsttagare med försörjningsansvar för familj. Om man inte sjukskriver sig i tid utan jobbar vidare trots sjukdom utgör man en fara både för sig själv och omgivningen. Faran för en själv är att ohälsan blir kronisk om man aldrig tar sig tid att kurera sig och vila ut. Faran för omgivningen är ifall man gör ett sämre arbete på grund av sin sjukdom och om man smittar ner omgivningen med förkylningar, influensa o.s.v.
Det är emellertid ytterst cyniskt att kräva av låginkomsttagare att de ska avstå från inkomst för att stanna hemma vid sjukdom. Många har helt enkelt inte råd med det eftersom de redan lever på marginalen. Det är ju också så att det är just de som skulle vara i mest behov av att kunna vara hemma utan ekonomisk förlust, som saknar sådana möjligheter. Inom tjänstemannayrkena finns ofta möjligheter till kompledighet, flextid, jobba hemma m.m. Därför kan man i praktiken vara hemma vid sjukdom utan att behöva sjukskriva sig och därmed förlora en del av inkomsten.
Däremot är det omöjligt för en industriarbetare, lokalvårdare, lärare eller sjuksköterska att stanna hemma vid sjukdom utan en betydande ekonomisk förlust. Till råga på allt är många av de lågbetalda och okvalificerade jobben så fysiskt och psykiskt krävande att de orsakar sjukdomar. Detta gäller i synnerhet om möjligheter att korttidssjukskriva sig saknas.
Innan karensdagen infördes fanns ytterligare cirka 100 000 anställda i det svenska förvärvslivet. Att tillfälligt sjukskriva sig var då ett sätt att stå ut med mycket krävande arbetsförhållanden. Detta innebar att ett stort antal människor arbetade för att fylla luckorna efter dem som var tillfälligt sjuka.
Det är idag ett stort samhällsproblem att vi har många invandrare och lågutbildade människor som har svårt att ta sig in i arbetslivet. De okvalificerade jobben skulle vara en väg för dessa människor att få ett arbete och integreras i samhället. Idag finns tyvärr inte denna möjlighet eftersom människor i mindre kvalificerade arbeten inte har ekonomisk möjlighet att vara sjuka på samma sätt som tidigare.
Samhällsekonomiskt betalar vi idag ett högt pris för karensdagen. Det gäller kostnaderna för långtidssjukskrivningar, som blir följden av att människor bryter samman av arbetsbelastningen och därpå följande sjukdomar.
Det gäller även kostnaderna för alla de arbetslösa som inte kommer in i arbetslivet. En ingång (i synnerhet för outbildade) vore att komma in i de okvalificerade sektorerna och ersätta sjukskrivna. Därmed slipper man bekosta försörjning och åtgärder för denna grupp av människor. De skulle i stället få riktiga arbeten och kunna försörja sig själva.
Ett annat pris samhället betalar för karensdagen är de ökade sjukvårdskostnader och förtidspensioner som blir följden av att alltfler människor slås ut från arbetslivet. Dessutom förlorar vi alla på att sjuka människor som tvingas arbeta utför ett sämre arbete. Ytterligare en konsekvens är att förskollärare, lärare, äldreomsorgs- och sjukvårdspersonal kan smitta ner barn, äldre och sjuka för att de helt enkelt inte har råd att stanna hemma. I synnerhet inom sjukvården kan detta fåödesdigra konsekvenser.
Om man ser till det sammantagna slöseriet av ekonomiska och mänskliga resurser, som karensdagen innebär och de djupa orättvisor som den lett till i form av att vissa grupper på arbetsmarknaden kan stanna hemma vid sjukdom medan andra inte har råd, är det inte överdrivet att hävda att det snarast vore en vinst för samhället att ta bort karensdagen. De ökade kostnader som slopandet av karensdagen skulle innebära skulle gott och väl uppvägas av de positiva effekterna både på det ekonomiska och det mänskliga planet. Detta är ett förslag riktat mot klassklyftor, arbetslöshet och resursslöseri, och för folkhälsa, välfärd och långsiktiga samhällsekonomiska vinster.
Det finns skäl att inför kommande prioriteringsdiskussioner överväga om det finns utrymme att ta bort karensdagen. Detta är särskilt viktigt ur en fördelningspolitisk synvinkel.
En analys av effekterna av vad det skulle innebära om karensdagen togs bort bör därför göras och särskilt studier om det är familjer med låga inkomster som drabbats hårdast av karensdagen.
|
Stockholm den 27 september 2004 |
|
|
Hillevi Larsson (s) |