Folkpartiet liberalerna ser som en av sina viktigaste uppgifter att ta strid för en ny human och solidarisk flykting- och invandringspolitik. Som liberaler kan vi inte stillatigande se på hur västvärlden gång efter annan sviker sitt humanitära ansvar. Vi liberaler eftersträvar en värld med öppna gränser där demokrati och mänskliga rättigheter är de värderingar som styr umgänget mellan människor, liksom mellan länder. På samma sätt som EU en gång formulerade principen om människors fria rörlighet inom unionen är det en långsiktig liberal vision att bygga en värld där den fria rörligheten omfattar alla.
De senaste åren har världen genomgått stora förändringar. Den ökade globaliseringen har lett till ökat välstånd för många människor. Gränser mellan länder suddas ut och det blir allt lättare att flytta och röra sig fritt mellan stater. Samtidigt lever hundratals miljoner människor runt om i världen i svår fattigdom. Krig och förtryck av enskilda pågår kontinuerligt. Demokratin och respekten för de mänskliga rättigheterna breder glädjande nog ut sig, men fortfarande lever stora delar av världens befolkning under diktatur och i ofrihet. Många tvingas som en följd därav att fly. FN:s flyktingorgan, UNHCR, räknar med att det i dag finns cirka 20 miljoner flyktingar i världen och antalet ökar. Det innebär att en av tre hundra som lever i världen befinner sig på flykt.
Att ge skydd åt människor som tvingas fly för sitt liv eller undan förföljelse är en medmänsklig skyldighet. Folkpartiet liberalerna anser att Sverige och övriga medlemsstater i EU tillhör de länder som kan erbjuda skydd åt människor på flykt. Den svenska migrationspolitiken, liksom den som bedrivs av medlemsländerna inom EU, har dock blivit allt mindre human. Sedan Socialdemokraterna kom till makten 1994 har svensk migrationspolitik blivit alltmer restriktiv. Det blir också allt svårare att få uppehållstillstånd i Sverige. År 2003 fick endast 6 460 flyktingar och asylsökande uppehållstillstånd, att jämföras med siffror från år 2000, då 10 546 personer i samma kategori fick stanna i Sverige. Den socialdemokratiska regeringen visar en häpnadsväckande handlingskraft vad gäller hårda tag och restriktivitet men verkar i det närmaste handlingsförlamad när det gäller att presentera utlovade förslag som skulle göra politiken mer human.
Resultatet av Socialdemokraternas misslyckade politik kan vi se varje dag. Asylsökande barn tappar livsgnistan helt och måste sondmatas, kvinnor som våldtagits av polisen i sitt hemland avvisas, åtaganden om mottagande av kvotflyktingar följs inte av den svenska regeringen, homosexuella asylsökande avvisas till länder där homosexualitet är belagt med dödsstraff, och den som väntar på ett beslut om uppehållstillstånd i Sverige ofta får vänta i flera år. Listan på bristerna i den svenska flyktingpolitiken kan tyvärr göras mycket längre.
Det är en skam att svensk flyktingpolitik blivit mer restriktiv. Sverige borde i stället gå i spetsen för en flyktingpolitik på humanitetens grund och inte dras med i en allt snålare och omänskligare europeisk trend. Sverige, Europa och världens övriga demokratier har ett humant uppdrag av vilket följer att vi ska stå upp för en liberal flyktingpolitik.
Det finns i dag tusentals människor som befinner sig i Sverige men som inte kan avvisas eftersom det är omöljligt att verkställa avvisningsbesluten. Detta gäller framför allt cirka 2 500 statslösa palestinier. Dessutom handlar det om människor som år efter år tvingas leva i ovisshet om sin framtid i Sverige på grund av den osäkra situationen i hemlandet. Till exempel har situationen i Irak inneburit att Migrationsverket låtit bli att fatta i tusentals irakiska ärenden. I augusti 2004 väntade drygt 5 400 asylsökande irakier i Sverige på beslut. För närvarande finns det cirka 2 400 asylsökande somalier i Sverige som antingen väntar på besked eller har ett tillfälligt uppehållstillstånd. Dessa grupper, som befinner sig i landet, skall få permanenta uppehållstillstånd, om de inte har kunnat avvisas inom tvåår efter lagakraftvunnet beslut eller om de i över tvåår inte har fått något beslut alternativt har haft tillfälliga uppehållstillstånd på grund av läget i hemlandet. Detta skall givetvis inte gälla när allvarliga misstankar om brottslig verksamhet i utlandet eller i Sverige förekommer.
Folkpartiet har sedan flera år krävt en amnesti för gömda flyktingar i samband med att en omfattande omläggning av flyktingpolitiken sker. Nu ser det ut som om det äntligen ska bli verklighet av beslutet om att skapa en ny rättssäker asylprocess. I samband med att så sker är det rimligt att en "humanitär rensning av systemet sker" genom en amnesti - en engångsåtgärd - en nödåtgärd för att komma till rätta med en oacceptabel situation. Eventuella misstankar om kriminell verksamhet måste uteslutas innan amnesti ges.
Sverige har under socialdemokratiska regeringar infört en flyktingpolitik som är ett svek mot medmänsklighet och humanitet. Folkpartiet liberalerna ser som en av sina viktigaste uppgifter att ta strid för en ny human och solidarisk flyktingpolitik.
Värnandet av asylrätten i Sverige och Europa ska vara utgångspunkten i svensk flyktingpolitik. Alla asylansökningar ska prövas individuellt och i rättssäkra former.
Dagens asylpraxis och beslutsprocess i flyktingärenden är inte anpassad efter barnens behov. Det förekommer många upprörande fall där barnfamiljer splittras. Beslutsprocessen måste bli snabbare när barn är inblandade. Portalparagrafen i utlänningslagen, med den centrala formuleringen om att barnets bästa ska styra flyktingpolitiken, har visat sig ha ringa betydelse. Folkpartiet liberalerna anser att utlänningslagstiftningen måste förändras så att barnets bästa, i enlighet med barnkonventionen, sätts i främsta rummet även när det gäller asylsökande.
Genèvekonventionen har genom sin breda anslutning en central ställning i den internationella flyktingpolitiken. De grundläggande begreppen i konventionen, som asylrätten, måste försvaras med all kraft. Sverige och EU bör emellertid använda en vidare tolkning av vem som ska betraktas som flykting. Förutom rätten till skydd för den som flyr undan krig och svält bör krigsvägran och förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning kunna utgöra flyktingskäl.
Eftersom det är omöjligt att i förväg kunna förutse alla fall som bör berättiga till asyl är det viktigt att lagstiftningen och dess tillämpning också medger att uppehållstillstånd beviljas av rent humanitära skäl. Dessvärre är den praxis som utvecklats här alltför restriktiv. Det är angeläget att en förändring av utlänningslagstiftningen kommer till stånd så att begreppet humanitära skäl ges en mindre restriktiv tolkning.
Vid sidan av den spontaninvandring som förekommer av personer som på egen hand kommer till den svenska gränsen bör Sverige bedriva organiserad mottagning av människor från flyktingläger i tredje världen. Regeringen misslyckas år efter år med det mål riksdagen beslutat om rörande antalet s.k. kvotflyktingar. Åtgärder måste vidtas för att det uppsatta målet ska nås.
Folkpartiet liberalerna förespråkar en gemensam europeisk flyktingpolitik som grundar sig på humanitet och solidaritet. Samarbete är enligt vår mening en förutsättning för att Europa ska klara av att uppfylla sitt humanitära ansvar. Den europeiska flyktingpolitiken ska bestå av gemensamma minimiregler på en hög nivå. Ingen medlemsstat ska vara förhindrad att föra en liberalare flyktingpolitik än vad som följer av det gemensamma regelverket. Det är centralt att regeringen ändrar praxis så att Sverige oftare står för en humanare linje än vad som följer av det gemensamma regelverket, exempelvis måste det bli lättare att göra undantag från den s.k. Dublinkonventionen.
En humanare flyktingpolitik i Europa är också det bästa sättet att bekämpa den alltmer omfattande människosmugglingen. Hårdare regler kommer bara att leda till ännu vidrigare förhållanden för dem som smugglas.
Sedan flera år har samtliga svenska partier varit överrens om att UN skall läggas ned och en ny rättssäker och human asylprocess tillskapas. Kritiken mot Utlänningsnämnden (UN) och Migrationsverket för bristande rättssäkerhet är berättigad. Förslag om en ny asylprocess där asylärenden avgörs av förvaltningsdomstolar måste snarast läggas på riksdagens bord.
Dagens långa handläggningstider skall radikalt förkortas. Därför är det hög tid att lagstifta om detta. Migrationsverket ska ha utrett ett ärende och beviljat asyl eller lämnat ansökan om avvisning till länsrätten inom fyra månader. Länsrätten ska i sin tur sätta ut målet till förhandling inom fyra veckor från den tidpunkt Migrationsverkets ansökan kommit in till domstolen. Med dessa tidsgränser kan antas att de flesta asylärenden kommer att vara avgjorda inom nio månader. Ytterligare medel bör även tilldelas Migrationsverket i syfte att korta handläggningstiderna.
Systemet med s.k. nya ansökningar, som var tänkt att användas i undantagsfall, används tyvärr alltför regelbundet vilket leder till förlängda handläggningstider och mänskligt lidande. Samtidigt som en ny instans- och processordning införs skall därför systemet avskaffas och ersättas med en smalare säkerhetsventil om verkställighetshinder har uppstått efter ett lagakraftvunnet beslut. Denna säkerhetsventil skall endast tillämpas i sällsynta undantagsfall.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 5
3 Förslag till riksdagsbeslut 6
4 En human flyktingpolitik 7
4.1 Värna asylrätten 7
4.2 Ett vidgat flyktingbegrepp 8
4.3 Humanitära skäl 9
4.4 Värna barnens säkerhet 9
4.5 Ensamkommande flyktingbarn 11
5 Förebyggande av flykt och återvändande 11
5.1 Höj den totala flyktingkvoten 12
6 En gemensam europeisk flyktingpolitik 13
6.1 Dublinkonventionen 14
6.2 Human flyktingpolitik minskar människosmuggling 15
6.3 Rättslig prövning av transportörsansvaret 16
6.4 Viseringsregler inom EU 17
7 En rättssäker och human asylprocess 17
7.1 Problem med nuvarande ordning 18
7.2 En fullständig tvåpartsprocess i asylärenden 19
7.3 Korta handläggningstiderna 19
7.4 Nya ansökningar 20
8 Asylansökan i hela Sverige 20
9 Oavvisningsbara och gömda flyktingar 21
9.1 Låt dem som inte kan avvisas stanna 21
9.2 Ge amnesti till gömda flyktingar 21
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att värna asylrätten i Sverige och Europa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett vidgat flyktingbegrepp.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att vid bedömning av humanitära skäl skall, förutom klara medicinska vårdbehov, även vistelsetid samt integration tas i beaktande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en särskild barnparagraf.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att offer för människohandel i normalfallet skall beviljas permanenta uppehållstillstånd av humanitära skäl.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över bestämmelserna om barnets bästa så att barnkonventionen uppfylls fullt ut även vad gäller asylsökande barn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att undvika att familjer splittras i samband med förvarstagning och verkställighet av avvisning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ensamkommande barn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för förebyggande av flykt och främjande av återvändande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att återvändandepolitik fullt ut måste respektera den enskildes valfrihet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ansträngningar för att höja flyktingkvoten i Sverige och globalt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nödvändigheten av att samordna EU:s medlemsstaters minimiansvar på det flyktingpolitiska området.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Dublinkonventionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den enda rätta vägen att bekämpa människosmuggling är att tillämpa en mer human europeisk flyktingpolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en rättslig prövning av transportörsansvaret.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att aktivt verka för att korta listan av viseringspliktiga länder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utformningen av en ny instans- och processordning i utlänningsärenden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nya ansökningar efter avslag på tidigare asylansökan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av att korta handläggningstiderna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om asylansökan i hela Sverige.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge vissa grupper som befinner sig i landet permanent uppehållstillstånd, om de inte har kunnat avvisas inom tvåår efter lagakraftvunnet beslut eller om de i över tvåår inte har fått något beslut alternativt har haft tillfälliga uppehållstillstånd på grund av läget i hemlandet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att som en unik engångsåtgärd bevilja gömda flyktingar amnesti i samband med att en ny asylprocess införs.
Respekten för de mänskliga rättigheterna ska hävdas internationellt. Om människors rätt kränks är det den demokratiska omvärldens skyldighet att erbjuda en fristad för dem som begär skydd undan förföljelse. Världens demokratier har ett gemensamt ansvar för att alla flyktingar ges ett människovärdigt mottagande. Inga länder kan svära sig fria från ansvar när människor på flykt söker skydd. Värnandet av asylrätten i Sverige och i Europa ska vara utgångspunkten för svensk flyktingpolitik.
Genom att enskilda länder gör sin asylpolitik mer restriktiv blir inte skyddsbehoven mindre omfattande. De asylsökande skyfflas bara runt mellan olika stater och främst till dem som relativt sett försöker föra en liberal asylpolitik. I längden blir det svårt för ett enskilt land att stå emot en nedåtgående spiral, när åtskilliga andra höjer tröskeln för asylsökande att få sina skyddsbehov prövade.
Asylansökningar ska prövas individuellt för den enskilde på hans eller hennes egna meriter. Denna princip, med sin grund i Genèvekonventionen, får aldrig överges. Den enskilde asylsökande är just en enskild individ som oavsett etnisk, nationell, politisk eller religiös hemvist ska bedömas som en enskild individ och inte som medlem i ett kollektiv.
En grundläggande del av den internationella flyktingrätten är att varje asylansökan ska behandlas individuellt. Av den anledningen bör begrepp som "säkra ursprungsländer" användas mycket försiktigt. En individuell prövning måste alltid göras. Alla stater kan potentiellt kränka mänskliga rättigheter och därför kan inget land med automatik betraktas som säkert. Mot bakgrund av detta välkomnar Folkpartiet att förslaget att upprätta listor på s.k. säkra tredjeländer, inte kom att bli en del av överenskommelsen om det s.k. asylprocedurdirektivet som EU beslutade om i slutet av april 2004.
Genèvekonventionen har genom sin breda anslutning en central ställning i den internationella flyktingpolitiken. De grundläggande begreppen i konventionen, som asylrätten, måste försvaras med all kraft. Men världen har, sedan Genèvekonventionen skapades för drygt femtio år sedan, genomgått en rad förändringar. Därför framstår det idag som mycket angeläget att i Sverige och Europa pröva om det finns möjlighet att utifrån Genèvekonventionen tillämpa en modern och vidare tolkning av flyktingbegreppet. EU:s ministerråd för rättsliga och inrikes frågor fattade i april 2004 beslut om ett direktiv rörande hur EU-länderna gemensamt bör tolka Genèvekonventionen. Direktivet innebär positivt nog en, i jämförelse med svensk och övrig EU-praxis idag, vidare tolkning av vem som ska ha rätt att kalla sig flykting och därmed få skydd inom EU. Bland annat omfattar direktivet även den som känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av att han eller hon hör till en "särskild samhällsgrupp". Hit räknas bl.a. kön, sexuell läggning, samt familjetillhörighet. I direktivet slås också fast att icke-statlig förföljelse ocksåär en grund för att klassas som flykting. Dock kunde de miniminivåer som direktivet bygger på lagts på en högre nivå. Den slutliga produkten har tyvärr vattnats ur i jämförelse med det ursprungliga förslaget från kommissionen.
Sedan genomförandet av 1997 års reform av utlänningslagen, vars syfte bland annat var att stärka skyddet för dem som tvingas fly på grund av sitt kön eller homosexualitet, har endast ett fåtal personer beviljats uppehållstillstånd med hänvisning till att de faller inom kategorin "övriga skyddsbehövande". Tillämpningen av den nya skyddsregeln har alltså använts mycket sparsamt, vilket i praktiken har medfört att skyddet för denna grupp har försämrats. Myndigheterna har bl.a. undvikit att tillämpa regeln när det gäller kvinnor som riskerar att drabbas av könsstympning eller s.k. hedersmord . Den 8 mars presenterades betänkandet Flyktingskap och könsrelaterad förföljelse (SOU 2004:31). I betänkandet föreslås nödvändiga författningsändringar för att personer som känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning ska kunna betraktas som flyktingar enligt Genèvekonventionen. Det är redan idag möjligt att få uppehållstillstånd, dock ej flyktingsstaus, av samma skäl. I själva verket har denna möjlighet använts mycket restriktivt. Endast en person fick uppehållstillstånd under 2003 med hänvisning till denna s.k. könsbestämmelse. För att undvika att historien upprepar sig och hindra att det nya förslaget bara förblir goda intentioner från regeringens sida måste regeringen klargöra hur vidgningen av flyktingbegreppet skall tillämpas i praktiken. Dessutom skall praxis vad gäller beviljandet av uppehållstillstånd med hänvisning till FN:s flyktingkonvention i stort förändras i mer human riktning. Idag bedöms försvinnande få asylsökande vara flyktingar. För att utredningens förslag skall bli verklighet krävs en liberalare tolkning av vem som har flyktingsskäl, annars riskerar förslaget att bli ett slag i luften.
I utlänningslagen nämns humanitära skäl som ett skäl att få stanna i vårt land. Den praxis som utvecklats här är idag mycket restriktiv. Det visar flertalet avvisningsbeslut som fattats av invandringsmyndigheterna. Trots läkarutlåtanden om uppenbara medicinska vårdbehov för asylsökanden, på grund av t.ex. posttraumatiskt stressyndrom, fattar Migrationsverket och Utlänningsnämnden ändå avvisningsbeslut.
Det man i dagligt tal uppfattar vara humanitära skäl gäller inte inom utlänningslagen. Lagens ord betyder något helt annat och mycket snävare än vad orden betyder i vanligt språkbruk. Detta har generaldirektören i Utlänningsnämnden vid flera tillfällen klargjort. Det finns en rad exempel på hur snäv praxis är när det gäller humanitära skäl - att en människa är svårt sjuk eller har allvarliga psykiska problem till följd av sin tid på flykt är i dag inte tillräckligt för att humanitära skäl skall anses föreligga.
Den 22 juni presenterade den s.k. Utlänninngslagskommittén sitt betänkande Utlänningslagstiftningen i ett domstolsperspektiv (2004:74). Inom ramen för kommitténs uppdrag låg att ge förslag till lagreglering för den praxis som gäller för humanitära skäl. Förslagen i betänkandet riskerar dock att leda till en skärpning av vad som krävs för att någon ska beviljas uppehållstillstånd av humanitära skäl. Genom det krav som ställs om att det ska föreligga "synnerligen ömmande omständigheter" för att någon ska få stanna av humanitära skäl är risken stor att en redan restriktiv svensk flyktingpolitik skärps ytterligare. Folkpartiet arbetade i kommittén för en mjukare skrivning som skulle göra praxis mer human. Folkpartiet anser fortsatt att det är angeläget att begreppet humanitära skäl tolkas annorlunda än idag. Vid bedömning av humanitära skäl bör, förutom klara medicinska vårdbehov, även vistelsetid och integration tas i beaktande.
Två positiva förändringar finns dock i kommitténs förslag. För det första föreslås att en barnparagraf, vilket Folkpartiets landsmöte hösten 2003 fattade beslut om att verka för, införs. Den kommer att innebära att det ska bli lättare för barn att få uppehållstillstånd av humanitära skäl. För det andra föreslår kommittén, efter en positiv omsvängning av socialdemokrater och moderater, att det ska bli möjligt för offer för människohandel att få permanenta uppehållstillstånd av humanitära skäl. Vi välkomnar detta då Folkpartiet under lång tid sökt få gehör i dessa frågor. Folkpartiet kommer att verka för att förslagen omsätts i praktiken.
I utlänningslagen skall, med hänvisning till barnkonventionen, hänsyn tas till barnets bästa. Men praxis talar ett annat språk. Portalparagrafen i utlänningslagen med den centrala formuleringen om att barnets bästa ska styra flyktingpolitiken har visat sig ha ringa betydelse. Tyvärr visar många fall att hänsyn inte tas i tillräckligt hög grad. Ansökningar om uppehållstillstånd från barn som varit utsatta för allvarliga övergrepp har vid ett flertal tillfällen avslagits av invandringsmyndigheterna med motiveringen att det inte rört sig om systematisk förföljelse. Barn splittras från någon av sina föräldrar genom att dessa avvisas till olika länder.
I förarbetena till lagen sägs att kravet om barnets bästa ej är absolut. Hänsynen till andra viktiga intressen, såsom samhällets intresse att reglera invandringen, kan leda till att åtgärder som i och för sig inte är förenliga med barnets bästa ändå måste vidtas. Detta är enligt vår mening inte acceptabelt. Hänsyn till barnets bästa måste som regel gå före samhällets intresse av att reglera invandringen, särskilt i de fall där det är uppenbart att barn varit utsatta för allvarliga övergrepp eller har bevittnat sådana och därav har medicinska vårdbehov. Utlänningslagstiftningen måste ses över så att barnets bästa, i enlighet med barnkonventionen, sätts i främsta rummet även när det gäller asylsökande.
I Sverige har under senare år många barn gömt sig under förhållanden som är helt oacceptabla. Det är inte acceptabelt att familjer splittras i samband med förvarstagning och verkställighet av avvisning. Här måste en förändring ske, såväl av lagen som av praxis.
Rädda Barnen presenterade under 2003 en rapport som tyvärr visar att många barns rätt åsidosätts i asylprocessen. Bland annat framkom att endast knappt 20 procent av de barn i familj, vars ärenden handlades av Migrationsverket, har hörts om sina asylskäl, och att endast 32 procent av de barn i familj som åberopat egna asylskäl har fått en noggrann bedömning av sina egna skäl i beslutet. Det finnas således anledning att rikta allvarlig kritik mot den bristande förmågan eller viljan hos Migrationsverkets ledning, när det gäller att följa lagstiftningen i vårt land. Kompetensen måste höjas hos den personal som skall behandla ärenden där barn kan ha egna asylskäl. Det skall finnas resurser för att kunna genomföra samtal med barn som själva har svårt att hävda sina rättigheter. Det är därför positivt att regeringen i våras gav Migrationsverket i uppgift att förbättra utredningarna vad gäller barns egna asylskäl. Folkpartiets förhoppning är att Migrationsverkets ändrade rutiner leder till att barnens behov synliggörs i praktiken.
Vi ser ständiga exempel på hur flyktingbarn far illa i vårt land. Det gäller såväl de som kommer ensamma till Sverige som barn i flyktingfamiljer. Många av de barn som lever i flyktingfamiljer har levt i skräck under stora delar av sina liv och lever alltjämt i djup ovisshet och otrygghet då handläggningstiderna är långa och det hela tiden finns ett reellt hot om avvisning. Under den senaste tiden har situationen för s.k. apatiska asylsökande barn särskilt uppmärksammats - hundratals barn som blivit sjuka av den svenska asylprocessen och som har gett upp om livet, som inte längre är nåbara för omvärlden och som har slutat att äta och att dricka. Dessa barns lidande är fullkomligt oacceptabelt. Enligt Flyktingenheten på BUP har så många som 130 barn vårdats på barnpsykiatrisk klinik för s.k. generellt uppgivenhetssyndrom under 2003. I denna siffra ingår bara barn som varit inlagda på klinik minst en vecka, vilket gör att mörkertalet är stort. Trots att problemen varit kända under lång tid har den socialdemokratiska regeringen inte vidtagit nödvändiga åtgärder för att göra situationen för barnen bättre. Med anledning av den senaste tidens larmrapporter har dock regeringen beslutat att tillsätta en nationell samordnare med uppgift att förebygga att barn hamnar i apati. För de barn som redan insjuknat lovar regeringen vård, somatisk och psykiatrisk. Regeringen är emellertid av den uppfattningen att grundorsaken till de sjuka barnens situation ligger utanför regeringens ansvar, och främst beror på asylsökandes benägenhet att prestera nya ansökningar, trots att fenomenet med de apatiska barnen verkar vara unikt för Sverige. Folkpartiet vill betona att det är den av regeringen beslutade asylprocessen med långa väntetider och rättsosäkerhet som bär skulden för de asylsökande barnens lidande, och inte de asylsökande själva. Detta gör att problemet i grunden endast kan attackeras genom en förändrad asylpolitik.
De barn som kommit hit ensamma utan någon vuxen är särskilt utsatta. Hittills har den socialdemokratiska regeringen inte klarat ut att reda ut vem som ska ta ansvaret för att ta emot dem och se till att de får ett värdigt mottagande. Regeringens har också starkt kritiserats för bristande skydd av ensamkommande flyktingbarn av bl.a. Europarådets kommisarie för mänskliga rättigheter. Folkpartiet instämmer i denna kritik. Den 3 juni presenterades delbetänkandet God man för ensamkommande flyktingbarn (SoU 2003:51), vilken föreslog att ensamma flyktingbarn ska få starkare skydd. Varje barn får en särskild företrädare som ska ta till vara barnets intressen, både i ekonomiska frågor och vad gäller till exempel barnens boende. Vidare skall möjligheterna att utse särskild förordnande vårdnadshavare öka. I Regeringskansliet pågår arbetet med att omsätta utredningens förslag i en proposition, som enligt UD kommer att presenteras i januari 2005. Folkpartiet anser det vara angeläget att propositionen landar på riksdagens bord omgående.
Folkpartiet uppmanar regeringen att i enlighet med riksdagens beslut återkomma med förslag vad gäller möjlighet att sluta avtal med ett antal kommuner om mottagande av ensamma barn, att Migrationsverket endast bör ansvara för att utreda de ensamkommande barnens asylskäl samt att den kommunala socialtjänsten bör ha det entydiga ansvaret för de ensamkommande barnen redan vid ankomsten.
En samordnad politik för att bidra till att förebygga och/eller undanröja orsaker till flykt och påtvingad migration ska vara ett viktigt inslag i Sveriges internationella agerande såväl bilateralt som multilateralt. Här bör inte minst olika FN-organ som t.ex. FN:s flyktingkommissariat UNHCR få ett kraftfullt stöd. UNHCR spelar en mycket viktig roll i arbetet med att hjälpa flyktingar runt om i världen. Dessvärre är det en organisation som har svårt att få de reguljära resurser som arbetet kräver. I Folkpartiets ekonomisk-politiska motion med anledning av regeringens budgetproposition för 2004, föreslås därför ökade svenska anslag till UNHCR. Det handlar i dessa sammanhang emellertid om utvecklingstendenser på mycket lång sikt, varför sådana insatser inte kan ställas mot en solidarisk mottagning av asylsökande i vårt eget land. Sveriges u-landsbistånd riktas, och ska i hög grad riktas, till de fattigaste länderna och endast i liten utsträckning till de länder varifrån det stora flertalet asylsökande från tredje världen till Europa kommer.
Antalet som söker asyl i Europa är litet, och minskar, i förhållande till det stora antalet flyktingar som finns och även fortsättningsvis kommer att finnas i tredje världen. Oavsett om antalet asylsökande i de rika länderna varit stort eller ej har det alltid varit svårt för de internationella hjälpinsatserna att uppbringa tillräckligt ekonomiskt stöd för bistånd till de många flyktingarna i tredje världen. Stöd i närområdet har varit alltför eftersatt i internationell flyktingpolitik. Sverige har tillsammans med andra nordiska länder hört till dem som gått främst när det gäller att ställa upp för de internationella hjälpinsatserna. Det arbetet skall ytterligare intensifieras. I den mån ökade hjälpinsatser minskar antalet som ser sig tvingade att ge sig iväg och söka skydd längre bort är det givetvis mer än välkommet för den enskilde. Ökat stöd i närområdet får dock aldrig tas som intäkt för en mer restriktiv asylpolitik i Europas länder.
Att tvingas lämna sitt hemland för oviss tid är för många flyktingar och deras anhöriga ett svårt beslut med följder för den enskilde som kan vara mycket svåra att hantera. För många framstår möjligheten att återvända hem som helt otänkbar. Så var fallet för alla dem som flydde undan kommunismen fram till 1989. För andra åter är längtan att i en inte alltför avlägsen framtid kunna återvända hem till ett land där det åter blivit möjligt för dem att leva utan hot, det som gör tiden på flykt möjlig att uthärda. Viljan och förmågan att förverkliga drömmen om ett återvändande beror till sist alltid på hur situationen i hemlandet förändras. Det är något som aldrig kan förutses.
Stöd till återvandring för den som såönskar är ett viktigt inslag i en human flyktingpolitik. Viljan att återvända är individuell och all återvändarpolitik måste fullt ut respektera den enskildes valfrihet. Det samhälle som tar emot flyktingar måste också vara berett att låta dessa människor stanna. Konjunkturskäl får aldrig vara orsak till att stimulera ett ökat återvändande av flyktingar.
Drygt 20 miljoner människor är enligt UNHCR för närvarande på flykt i världen. Många av de länder som tar emot mest flyktingar är själva ofta plågade av konflikter, fattigdom och förtryck. Ett stort antal befinner sig idag i länder som Iran, Pakistan, Tchad, Sudan och Tanzania.
Flertalet av världens flyktingar når aldrig särskilt långt. Drygt hälften av dem är internflyktingar, d.v.s. flyktingar inom sitt eget land. En stor del av dessa flyktingar är särskilt utsatta för hot och repressalier i sina hemländer, har krigstrauman och lägerboende i tiotals år bakom sig.
Sedan 1950-talet har UNHCR tillsammans med ett antal länder i den rika delen av världen samarbetat om att ta emot s.k. kvotflyktingar för att möjliggöra för de värst utsatta och för dem som aldrig lyckas söka asyl på egen hand att få en fristad. 18 länder i världen, däribland Sverige, tar i dag emot kvotflyktingar. Sverige skulle enligt riksdagsbeslut ta emot 1 840 kvotflyktingar under 2003. Trots detta fördes under förra året endast 890 flyktingar och övriga skyddsbehövande till Sverige, för övrigt en minskning från 2002 med 125 överförda flyktingar. Regeringen har inte givit någon tillfredsställande förklaring till detta misslyckande att verkställa riksdagens beslut.
Mottagande av flyktingar från världens stora flyktinghärdar är en viktig del av en liberal flyktingpolitik. Enligt Folkpartiets uppfattning är den svenska flyktingkvoten alltför begränsad. Mot bakgrund av de enorma flyktingströmmar som finns runt om i världen och att de allra flesta flyktingar ej någonsin lyckas söka asyl på egen hand, anser Folkpartiet att Sverige, liksom övriga kvotflyktingmottagande länder, kraftigt bör höja ambitionerna när det gäller flyktingkvoten. Det är vidare angeläget att Sverige verkar för att fler länder i världen åtar sig att ta emot kvotflyktingar. Mottagandet av kvotflyktingar bör förbättras, exempelvis vad gäller vård av människor med svåra trauman bakom sig. Sverige har enligt Folkpartiets uppfattning ett ansvar att vara ett föredöme när det gäller att ta emot kvotflyktingar.
De senaste årens skärpning av asylpolitiken i samtliga EU-länder är oroväckande. För att se till att alla länder tar sitt ansvar krävs det gemensamma regler i unionen. Folkpartiet liberalerna står därför bakom arbetet inom EU om att skapa en gemensam flyktingpolitik. Den gemensamma politiken skall utformas med minimiregler som bevarar det enskilda landets möjlighet att föra en mer solidarisk politik. En gemensam flyktingpolitik som utformas på detta sätt medför att alla medlemsländer tvingas ta ansvar.
Arbetet med att utforma en gemensam asyl- och flyktingpolitik i EU befinner sig i en formativ fas. De senaste åren har dock fokus kommit att hamna på hur EU ska kunna hålla flyktingar borta från Europa snarare än hur vi ska kunna hjälpa människor i behov av en fristad. Asylrätten har kommit att uppfattas som ett problem snarare än som en mänsklig rättighet. Den tendens som kan skönjas att Europa sviker sitt humana uppdrag är mycket allvarlig. Andra länder och regioner ser på Europa som en förebild och tar efter den praxis som bildas i Europa. En mer restriktiv europeisk flyktingpolitik riskerar därför att leda till en kraftigt förvärrad flyktingsituation i världen genom att fler länder följer Europas exempel. Folkpartiet kommer aldrig att acceptera förslag som åsidosätter asylrätten, såsom exempelvis att inrätta s.k. skyddszoner för asylsökande. Folkpartiet ser med oro på att denna fråga återigen förts upp på EU:s dagordning. Den svenska regeringen måste inom EU med kraft motverka asylförslag som bryter mot internationell flyktingrätt.
Europasamarbetet har alltsedan starten präglats av att visioner satts upp, som många ifrågasatt om de verkligen kan förverkligas. Det spännande med samarbetet är att många av de högt ställda målen, trots tillfälliga motgångar, har uppnåtts. Vad gäller flykting- och invandringsfrågor har dock de humana visionerna allt som oftast lyst med sin frånvaro. Detta måste ändras. Vårt engagemang får inte göra halt vid Europas gränser. Som liberaler tar vi strid med dem som vill bygga "Fästning Europa". Människors lika värde oavsett nationalitet måste alltid hävdas. Ur respekten för den enskilda människan växer internationalismen.
Asylrätten på Genèvekonventionens grund måste värnas inom ramen för en gemensam europeisk flyktingpolitik. Den regeringskonferens som avslutades i Amsterdam i juni 1997 fick till resultat att de s.k. Schengenreglerna görs till en del av EU-fördragen. I Schengenavtalet ingår bl.a. inrättande av en gemensam europeisk flyktingpolitik. Rättigheterna för tredjelandsmedborgare som lever i unionen skall stärkas. Vi anser att samma rättigheter och skyldigheter ska gälla för medborgare från ett tredjeland, som lagligen vistas i unionen, som för EU-medborgare överallt i unionen.
EU och dess medlemsstater måste på plats bekämpa orsakerna till att människor tvingas fly och bege sig till andra länder. Genom vårt medlemskap i EU kan vi verka för att mobilisera omfattande stöd till de människor som tvingas på flykt genom ett mer direkt stöd till grannstater som ger dem skydd. Detta är inget alternativ utan utgör ett komplement till att ge människor som faktiskt flyr skydd.
Folkpartiet vill ha en europeisk flyktingpolitik som bättre fördelar flyktingströmmar mellan de europeiska länderna och där den gemensamma flyktingpolitiken är ett golv för de enskilda ländernas lagstiftning. En enskild medlemsstat ska alltid ha möjlighet att ha en liberalare flyktingpolitik än vad de gemensamma reglerna föreskriver. Vi vill att den europeiska, såväl som den svenska, flyktingpolitiken i framtiden ska vara mer human än den är i dag.
Dublinkonventionen är en överenskommelse mellan EU:s medlemsländer om vilken stat som har ansvaret för prövningen av en ansökan om asyl som framställs i något av EU-länderna. Förhandlingarna om den s.k. Dublin II-konventionen, vilken skall ersätta den tidigare Dublinkonventionen, slutfördes under hösten 2002. Genom Dublin II kommer frågan om asylland bli en del av EU:s gemenskapspolitik.
Dublinkonventionen bygger på tanken att alla medlemsstater har samma förutsättningar att ge skydd åt asylsökande. En asylsökande ska därför som huvudregel få sin ansökan prövad i det första land där han kan få skydd. En förutsättning för att Dublinkonventionen ska uppnå sitt syfte är att gemensamma minimiregler införs, en harmonisering av EU-ländernas asylrätt.
Det finns dock problem med utformningen av Dublinkonventionen som den ser ut i dag. För det första är reglerna i konventionen mycket komplicerade och svårförutsägbara för den asylsökande. Detta innebär att rättssäkerheten för den enskilde blir lidande. Enligt Dublinkonventionens regler blir det första EU-land dit den sökande kommer ansvarigt för prövningen, även om det bara har varit fråga om en genomresa. Denna bestämmelse är ytterst svårförutsägbar för de asylsökande. De kan vara på väg till Sverige för att söka asyl just här eftersom de har vänner eller släktingar i landet. De råkar ta fel färdmedel eller fel färdväg och återsänds till Tyskland eller Danmark.
För det andra är tidsfristerna vid tillämpningen av konventionen ett problem. Tidsfristerna ska garantera att den asylsökande inte behöver vänta under en alltför lång tid innan frågan om ansvarigt land är avgjord. I praktiken accepterar EU-länderna ofta att överta ansvaret för en asylansökan även om en tidsfrist har överskridits. Den asylsökande kan inte åberopa att tidsfristen har överskridits och att han därför har rätt att stanna i det land där han har sökt asyl. Det är endast den stat som ska överta prövningen som kan göra denna invändning. För den enskilde asylsökande innebär detta att han kan få vänta under en mycket lång tid i ett land innan hans asylansökan över huvud taget börjar prövas.
I sammanhanget är det viktigt att slå fast att regeringen inte kan smita undan sitt ansvar för den svenska flyktingpolitiken genom att gömma sig bakom EU-samarbetet. Sverige ska vid behov utnyttja de möjligheter som finns att föra en mer human politik än vad som följer av det gemensamma regelverket. Så har dock hitintills mycket sällan varit fallet. Som exempel kan nämnas den ytterst restriktiva praxis som utvecklats vad gäller att göra avsteg från Dublinkonventionen. Det mest talande exemplet är ett beslut från Utlänningsnämnden om att avvisa en 16-åring till Norge trots att nämnden konstaterade att avvisningen riskerade att leda till att pojken tog sitt liv. Efter medietryck ändrade nämnden sitt beslut, men det hindrar inte att exemplet visar att Sverige i betydligt högre grad borde tillämpa möjligheten att göra undantag från tillämpningen av Dublinkonventionen. Det måste finnas större utrymme för att av starka humanitära skäl, t.ex. på grund av sjukdom eller familjeanknytning, låta asylprövningen ske i Sverige.
Antalet som söker sig andra vägar än den legala in till EU-länderna ökar, inte minst som en följd av de allt högre murar som staterna sätter upp för människors möjlighet att röra sig över gränserna. Enligt det internationella centret för migration (ICMPD) i Wien smugglas flera hundra tusen människor in illegalt i EU varje år.
Flera FN-rapporter visar att människosmugglingen ökar lavinartat. Merparten av de invandrare som tar sig till Europa på ett olagligt sätt har under de senaste åren kommit från forna Sovjetunionen, Kina, Turkiet, Albanien, Irak och Nordafrika.
Under de senaste åren har vi kunnat bevittna flera tragiska exempel på följderna av människosmugglingen till Europa. Händelsen i Dover sommaren 2000 då 58 människor påträffades döda i en lastcontainer är ett av de mest fruktansvärda exemplen. Tyvärr har debatten härefter kommit att fokusera på hur människosmugglarna ska bekämpas i stället för att fokusera på bristerna i medlemsländernas nuvarande asyl- och flyktingpolitik.
Förslag har lagts fram om att skärpa och harmonisera straffen för människosmuggling. Sådana åtgärder är nödvändiga för att komma åt människohandel där kvinnor och barn hänsynslöst utnyttjas. Förslagen tar dock inte enbart sikte på människohandel utan syftar även till att straffbelägga människosmuggling med eller utan vinstsyfte. Enligt Folkpartiets uppfattning är detta helt oacceptabelt. Det får under inga som helst omständigheter införas sanktioner mot människosmuggling där vinstsyfte saknas hos smugglarna.
Den ökande människosmugglingen är i huvudsak ett resultat av att EU:s medlemsstater, med olika skärpta procedurregler, gör det allt svårare för människor att få sin asylfråga prövad. Att göra ytterligare skärpningar i bekämpandet av människosmuggling är enligt vår uppfattning fel väg att gå. Hårdare regler kommer bara att leda till än vidrigare förhållanden för dem som smugglas.
I slutet av april 2004 fattade EU beslut om det s.k. asylprocedurdirektivet, vilket bl.a. innehåller minimiregler vad gäller mottagande av asylsökande, regler om hur flyktingrätten skall tolkas och om hur asylproceduren skall se ut. Folkpartiet är positivt inställt till en gemensam asylpolitik utformad utifrån minimiregler, så att det enskilda landet kan gå före i nationell lagstiftning, men anser liksom UNHCR, Amnesty med flera människorättsorganisationer att miniminivåerna i direktivet är alltför låga och att direktivet inte är tillräckligt för att binda medlemsstaterna till att upprätthålla en adekvat standard vad gäller asylprocessen.
Strävan måste vara att ta fram gemensamma minimiregler på så humanitär nivå som möjligt. Annars sätts praxis av de mest restriktiva staterna, eftersom effekten blir att asylsökande söker sig till de stater där sannolikheten att få asyl är störst.
En annan bidragande orsak till den ökade människosmugglingen är förutom viseringsreglerna, även det s.k. transportörsansvaret. Det senare innebär att myndigheterna genom att böteslägga transportörer ska få transportbolag i utfärdslandet att bedöma varje resandes möjlighet att få asyl. Vi anser att transportörsansvaret inte skall tillämpas av Sverige.
Folkpartiet liberalerna anser att EU-lagstiftning som grundregel alltid skall genomföras och att Sverige skall respektera andra internationella förpliktelser som vi åtar oss. Även om vi är starka motståndare till transportörsansvaret är det därför inte självklart att Sverige skall strunta i att genomföra ett framförhandlat direktiv. Dock har kritik framförts mot direktivet bl.a. från UNHCR och Amnesty som menar att transportörsansvaret strider mot FN:s konvention om flyktingars rättsliga ställning (1951), den s.k. Genèvekonventionen, och den av folkrätten erkända asylrätten.
Samtliga EU-länder är bundna såväl av Genèvekonventionen som av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. EU bör inte ha möjlighet att anta lagstiftning som strider mot internationella åtaganden som medlemsstaterna dessförinnan har gjort. I sammanhanget är det också centralt att notera att EU gång på gång slagit fast att Genèvekonventionen är grunden för den gemensamma politiken på asylområdet. Vi välkomnar därför en rättslig prövning av transportörsansvaret. Vår bedömning är att transportörsansvaret inte är förenligt med Genèvekonventionen, men om EG-domstolen skulle komma fram till motsatt slutsats bör Sverige följa detta domslut.
EU:s strikta visumpolitik utgör ett stort hinder för människor att ta sig till Europa, vilket gör att människosmugglingen ökar. Dagens praxis att visumbelägga över 100 länder som inte är välmående demokratier är inte värdigt det demokratiska Europa. Grundregeln måste vara att människor har rätt att resa in fritt i EU, inte tvärtom.
I dag krävs visering för resa till Sverige från flertalet länder i världen. Den gemensamma listan över viseringspliktiga länder har växt ytterligare med Sveriges anslutning till Schengenavtalet. Bland de viseringspliktiga länderna finns alla de varifrån de flesta asylsökande i Sverige och EU kommer. Viseringspolitiken används i dag på ett oacceptabelt sätt för att göra det svårare för människor med skyddsbehov att söka asyl i Västeuropa. Listan över viseringspliktiga länder får inte tillåtas växa ytterligare utan Sverige skall aktivt verka för att listan görs kortare.
Nuvarande instansordning med Migrationsverket som första instans och Utlänningsnämnden som överprövningsinstans har tjänat ut. Formerna för asylprövning i de båda myndigheterna ger inte längre tillräckligt underlag för det nödvändiga allmänna förtroende som verksamheten förutsätter. Rättssäkerhet och tilltro till asylhanteringen kräver nu, precis som den parlamentariska kommittén Ny instans- och processordning i utlänningsärenden (NIPU) våren 1999 föreslagit i sitt slutbetänkande Ökad rättssäkerhet i asylärenden (SOU 1999:16) att asylprövningen görs om till en process under domstolsliknande former där renodlade tvåpartsförhandlingar förs med den asylsökande närvarande.
Samtliga partier, till slut även Socialdemokraterna, har sagt sig vilja lägga ned Utlänningsnämnden (UN) och skapa en ny rättssäkrare asylprocess. Detta till trots har nedläggningen av UN utvecklats till en sorglig långbänk i svensk politik. Därför välkomnar Folkpartiet att regeringen i årets budgetproposition föreslår en nedläggning av Utlänningsnämnden som ersätts av en process i läns- och kammarrätt. En särskild utredare skall förbereda och vidta åtgärder för att inrätta ny instans- och processordning den 1 januari 2006. Regeringen avser att presentera en lagrådsremiss under hösten 2004. Det är hög tid. Det är angeläget att ett förslag om en ny instans- och processordning i utlänningsärenden skyndsamt läggs på riksdagens bord. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Att söka asyl är en mänsklig rättighet. För den människa som flyr från sitt hemland och söker asyl är beslutet i asylärendet livsavgörande.
Det senaste åren har det framförts en omfattande kritik mot Utlänningsnämnden och Migrationsverket för bristande rättssäkerhet i utlänningsärenden och långa handläggningstider; många av de beslut som fattats har framstått som inhumana och obegripliga för allmänheten. De grundläggande problemen med nuvarande ordning är att de människor som kommer till Sverige och ansöker om asyl inte upplever att de får en rättvis prövning av sin sak och att denna prövning dessutom tar alltför lång tid. Det är därför svårt att få acceptans för de beslut som fattas.
Den asylsökande är i huvudsak hänvisad till Migrationsverkets och Utlänningsnämndens skriftliga prövning av sitt ärende. I princip den enda kontakt som den asylsökande har med Migrationsverket under asylprövningen är ett muntligt förhör. Hos Utlänningsnämnden är det ytterst sällsynt med något annat än ett skriftligt förfarande. Ofta är grunden för avslagsbeslut att den asylsökande inte är trovärdig. När en persons trovärdighet ska bedömas skapas en betydligt större rättssäkerhet med en muntlig än en skriftlig process.
Sverige har även ådragit sig allvarlig internationell kritik av bl.a. FN:s kommitté mot tortyr för att verkställandet av vissa av de beslut som fattats av Migrationsverket och Utlänningsnämnden innebär brott mot FN:s konvention mot tortyr. Även Kommissionen för mänskliga rättigheter riktade i april 1998 hård kritik mot Migrationsverkets och Utlänningsnämndens handläggning av ett asylärende.
I en forskningsrapport (Diesen m.fl, Bevis 2 Prövning av flyktingärenden, Norstedts Juridik 1998) konstateras att lika fall inte behandlas lika, vare sig hos Migrationsverket eller i Utlänningsnämnden, och att förutsägbarheten och därmed rättssäkerheten blir ytterst begränsad. Enligt forskningsrapporten finns det få rättsområden som präglas av samma rättsosäkerhet, godtycke och bristande likformighet som utlänningsrätten. Den tyngsta kritiken som riktas mot utlänningslagstiftningen är att lagstiftarna har försökt åstadkomma särlösningar för utlänningsrätten. I stället för att ärendet avgörs av en neutral och opartisk domstol är det nu samma myndighet, Migrationsverket, som utreder och prövar den sökandes asylskäl.
Enligt forskningsrapporten är den mest angelägna reformen som kan genomföras på flyktingrättens område att flytta över prövningen i asylärenden till förvaltningsdomstolarna, det vill säga länsrätt och kammarrätt.
För att komma till rätta med problemen i asylhanteringen krävs att en processordning införs som innebär att den asylsökande och Migrationsverket ställs som parter mot varandra i en muntlig förhandling enligt normala processprinciper. Den asylsökande får då sin sak prövad av en neutral och opartisk domstol. Folkpartiet anser att tyngdpunkten i processen ska ligga i länsrätten, vilken ska utgöra första instans.
I dag är det samma myndighet (Migrationsverket och Utlänningsnämnden) som utreder och fattar beslut i asylärenden. Enligt Folkpartiet liberalernas uppfattning ska Migrationsverket endast utreda uppehållstillstånds- och medborgarskapsärenden samt vid klara bifallsärenden fatta beslut. I övriga fall ska Migrationsverket, när ärendet är färdigutrett, göra en ansökan om avvisning till länsrätten. Länsrättens beslut utan krav på prövningstillstånd skall kunna överklagas till kammarrätten.
Enligt vår uppfattning är avsaknaden av ett tvåpartsförfarande och muntlig förhandling den största bristen i dagens asylsystem. Det är därför centralt att den asylsökande får en prövning i tvåpartsförfarande så snart som möjligt.
Att under flera års tid behöva leva i ovisshet och vänta på ett beslut är enormt psykiskt påfrestande. Vi påstår att på grund av de långa väntetiderna uppstår många gånger humanitära skäl som inte fanns från början. Det kan till exempel röra sig om psykisk ohälsa, att de asylsökande gifter sig med en svensk, eller får barn med en i Sverige bosatt person med permanent uppehållstillstånd. De allra flesta av dem som har väntat i flera år i Sverige på ett beslut från Migrationsverket, och Utlänningsnämnden har under den tid de väntat lärt sig svenska, kanske haft olika praktikplatser och efter bästa förmåga försökt anpassa sig till det svenska samhället.
Dagens långa handläggningstider måste radikalt förkortas. I 30 år har statsmakterna genom olika åtgärder försökt förkorta handläggningstiderna utan påtagligt resultat. Det är därför hög tid att lagstifta om handläggningstider.
Folkpartiet anser att Migrationsverket ska ha utrett ärendet och lämnat ansökan om avvisning till länsrätten inom fyra månader. Länsrätten ska i sin tur sätta ut målet till förhandling inom fyra veckor från den tidpunkt Migrationsverkets ansökan kommit in till domstolen. Då kan de flesta asylärenden vara avgjorda inom nio månader.
Folkpartiet liberalerna anslår därför ytterligare 70 miljoner kronor till Migrationsverket för år 2005 för att ytterligare handläggare skall kunna anställas. Detta skulle betyda att besparingar för staten på cirka 416 miljoner skulle kunna göras. I Folkpartiets motion med anledning av regeringens budgetproposition 2005 preciseras vår föreslagna anslagsförändring för utgiftsområde 8 ytterligare.
Men att korta handläggningstiderna handlar egentligen inte om pengar. Det handlar framför allt om att bespara människor från onödigt mänskligt lidande. Ingen människa vill leva i fullständig ovisshet under flera års tid.
Systemet med s.k. ny ansökan var ursprungligen tänkt att användas endast i undantagsfall. I dag är det dock snarare regel än undantag att den som fått ett lagakraftvunnet avslagsbeslut lämnar in en ny ansökan. Antalet asylansökningar har ökat under några år, även om vi såg en till synes trendmässig minskning under 2002. Mellan år 2000 och 2002 har även antalet inkomna nya ansökningar till Utlänningsnämnden stigit från 1 517 till 3 410. Det innebär att andelen nya ansökningar som lämnas in i förhållande till antalet avgjorda överklagade ärenden ökat något under senare år. Systemet med upprepade nya ansökningar skapar problem. Handläggningstiderna ökar genom att en stor del av UN:s arbete går åt till att behandla nya ansökningar. I sammanhanget är det dock viktigt att konstatera att förklaringen till de långa handläggningstiderna inte enbart är systemet med nya ansökningar. Det finns tyvärr flera exempel på hur asylsökande har fått vänta i över ett år på den första prövningen av sin ansökan hos Migrationsverket.
Klart är dock att det stora antalet nya ansökningar är en delförklaring till de långa handläggningstiderna. Samtidigt som att en ny instans- och processordning införs skall därför systemet med nya ansökningar avskaffas och ersättas med en smalare säkerhetsventil om verkställighetshinder har uppstått efter ett lagakraftvunnet beslut. Denna säkerhetsventil skall endast tillämpas i sällsynta undantagsfall.
Det är dock inte möjligt att avskaffa systemet med ny ansökan innan hela asylprocessen gjorts mer rättssäker. I dag är systemet med ny ansökan tyvärr det som ofta leder till att människor med goda skäl att stanna i Sverige till slut får det.
För närvarande är det inte möjligt att söka asyl norr om Solna. En asylsökande som kommer till norra Sverige och uppsöker Migrationsverkets kontor får inte ens lämna in en asylansökan utan hänvisas till att omgående resa till Migrationsverkets kontor i Solna.
Enligt vår uppfattning är inte detta en acceptabel ordning. Rimligtvis borde det gå lika bra att ta emot asylansökningar och göra asylutredning på alla de orter där Migrationsverket har kontor. På så sätt skulle ärendebelastningen på Migrationsverkets asylenheter i storstadsregionerna minska och handläggningstiderna bli kortare. För övrigt är det välbekant att det i storstäderna är svårt att hitta bostäder åt asylsökande och nyanlända flyktingar. Det är, inte minst ur integrationssynpunkt, viktigt att hela Sverige har möjlighet att ta emot flyktingar.
Det finns i dag tusentals människor som befinner sig i Sverige men som inte kan avvisas eftersom det är omöjligt att verkställa avvisningsbesluten. Detta gäller framför allt cirka 2 500 statslösa palestinier. Dessutom handlar det om människor som år efter år tvingas leva i ovisshet om sin framtid i Sverige på grund av den osäkra situationen i hemlandet. Till exempel har situationen i Irak inneburit att Migrationsverket inte fattat beslut i tusentals irakiska ärenden. I augusti 2004 väntade drygt 5 400 asylsökande irakier i Sverige på beslut. För närvarande finns det cirka 2 400 asylsökande somalier i Sverige som antingen väntar på besked eller har ett tillfälligt uppehållstillstånd.
Folkpartiet liberalerna ser individen i migrationspolitiken och mot den bakgrunden ska dessa grupper, som befinner sig i landet, få permanenta uppehållstillstånd, om de inte har kunnat avvisas inom tvåår efter lagakraftvunnet beslut eller om de i över tvåår inte har fått något beslut alternativt har haft tillfälliga uppehållstillstånd på grund av läget i hemlandet. Detta skall givetvis inte gälla när allvarliga misstankar om brottslig verksamhet i utlandet eller i Sverige förekommer. Att ge uppehållstillstånd till dessa grupper skulle innebära att asylsystemet skulle avlastas vad gäller de fall som är mest problematiska ur främst en humanitär synpunkt.
Kortsiktigt är det inte möjligt att bedöma hur stora kostnadsminskningarna för Migrationsverket kan bli med beaktande av förslaget ovan. För kommunerna kan däremot vissa merkostnader förekomma på kort sikt. På längre sikt borde dock en samhällsekonomisk vinst uppstå, då dessa personer förväntas bidra till samhällsekonomin genom arbete.
Sverige har i dag flera tusen människor som fått avvisningsbeslut från Utlänningsnämnden och i samband med dettagått under jorden för att undvika att skickas tillbaka till sina hemländer. Många av de barn som nu lever gömda runt om i Sverige har - som barn ofta gör - lärt sig svenska snabbt, gått i skola och fått svenska kamrater. Efter tre fyra år blir hemlandet alltmer avlägset och främmande. När sedan avvisningsbeslutet kommer - efter en lång väntan - slås hela familjens tillvaro i spillror, och många ser inget annat alternativ än att gå under jorden.
Det finns människor som lever i ständig skräck för att bli upptäckta och avvisade. Dessa människor lever på flykt undan polisen trots att de inte har begått något brott. De lever helt utan det skyddsnät som vi andra har tillgång till. Folkpartiet liberalerna har i årtionden talat om det glömda Sverige - det är enligt vår uppfattning alldeles tydligt att de asylsökande som tvingas gömma sig i Sverige tillhör en av de verkligt glömda grupperna.
Mot den bakgrunden har Folkpartiet sedan flera år krävt en amnesti för gömda flyktingar i samband med att en omfattande omläggning av flyktingpolitiken sker. Nu ser det ut som om det äntligen ska bli verklighet av beslutet om att skapa en ny rättssäker asylprocess. I samband med att så sker är det rimligt att en "humanitär rensning av systemet sker" genom en amnesti - en engångsåtgärd - en nödåtgärd för att komma till rätta med en oacceptabel situation. Vid synnerliga skäl som allvarlig brottslighet ska undantag göras. Eventuella misstankar om kriminell verksamhet måste uteslutas innan amnesti ges.
De som i nuläget sedan lång tid har hållit sig gömda sedan ett avvisningsbeslut har vunnit laga kraft bör kunna beviljas uppehållstillstånd. Denna "legalisering" av familjer och ensamstående som gömmer sig skulle få oskattbara konsekvenser på det humanitära planet, inte minst för de barn som berörs.
|
Stockholm den 1 oktober 2004 |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Bo Könberg (fp) |
Linnéa Darell (fp) |
|
Mauricio Rojas (fp) |
Erik Ullenhag (fp) |
|
Anne-Marie Ekström (fp) |
Nyamko Sabuni (fp) |
|
Solveig Hellquist (fp) |
Martin Andreasson (fp) |
|
Marita Aronson (fp) |
Anna Grönlund Krantz (fp) |
|
Tobias Krantz (fp) |
Ulf Nilsson (fp) |
|
Karin Pilsäter (fp) |
Yvonne Ångström (fp) |