Motion till riksdagen
2004/05:Sf272
av Lena Adelsohn Liljeroth m.fl. (m, fp, kd, c)

Rehabilitering av långtidssjuka


Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rehabilitering av långtidssjuka.

Motivering

Kostnaderna för sjukskrivning och förtidspensionering har ökat i flera år och ökar fortfarande. Det innebär att utrymmet för satsningar på andra områden minskar och angelägna reformer måste skjutas på framtiden. Om inte kostnadsökningarna hejdas kommer möjligheten till nya aktiva och framåtsyftande satsningar att bli allt mindre på det socialpolitiska området och en allt större del vara intecknad för nödvändiga men passiva ersättningar.

Sysselsättningsgraden i det svenska arbetslivet är för låg, de mål som regeringen har satt upp har inte uppnåtts. Andelen sysselsatta i arbete bland dem i arbetsför ålder måste öka om vi skall kunna behålla en skälig tillväxt i samhällsekonomin och därmed utrymme för fortsatta gemensamma satsningar på angelägna områden inom såväl den statliga som den kommunala och privata sfären. Om några år kommer vi att befinna oss i en situation med brist på arbetskraft vilket gör det än mer nödvändigt att utnyttja all tänkbar arbetskraft. Om inte kommer den totala arbetskraften att minska, vilket medför svårigheter till och med att bibehålla den nivå vi i dag har på det socialpolitiska området när det gäller stödet vid sjukdom, arbetslöshet, ålderdom och andra situationer där offentligt stöd behövs.

De som på grund av sjukdom och arbetslöshet inte kan delta i arbetslivet utan ställs utanför mister en del av den sociala gemenskapen. Det har i olika sammanhang pekats på de negativa effekter som det ger för många människor. Isolering med mindre kontaktnät och mera begränsad omvärld, känslan av att inte längre behövas, sämre självkänsla och självförtroende och naturligtvis sämre ekonomi. Att ha kvar en kontakt, om än reducerad, med arbetslivet är därför ofta av stort värde för den enskilde.

Ett aktivt liv, efter förmåga, ger bättre hälsa och större välbefinnande. Ett mera passivt liv, stillasittande och händelselöst, leder inte bara till depression och liknande tillstånd utan också till sämre fysisk hälsa. Detta leder i sin tur till större behov av vård och omsorg, som ibland kan vara svårt att tillgodose i den utsträckning som den drabbade önskar. Ökat behov ger ökade kostnader för landsting och kommuner liksom svårigheter att skaffa tillräckligt med kompetent personal. Med en åldrande befolkning med stora behov av vård och omsorg är det högst angeläget att människor i arbetsför ålder kan leva ett liv utan stora sådana insatser.

Lagen om allmän försäkring reglerar villkoren för bl.a. sjukpenning, aktivitetsstöd och sjukersättning. De tidigare begreppen förtidspension och sjukbidrag byttes år 2003 ut mot begreppet sjukersättning. Denna ersättning är tidsbegränsad och utges till den vars arbetsförmåga på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan är nedsatt med minst en fjärdedel och om nedsättningen kan antas bestå i minst ett år. Vid bedömning av arbetsförmågans nedsättning skall Försäkringskassan ta hänsyn till den förmåga den försäkrade har att försörja sig själv genom arbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden eller annat lämpligt arbete som är tillgängligt.

Avsikten med de förändringar som genomfördes år 2003 var att göra försäkringen mindre passiviserande och mera effektiv vad gäller rehabilitering. Efterkontroller och snabbare rehabilitering skulle i högre utsträckning återföra långtidssjuka till arbetslivet och därmed minska kostnaderna för samhället och öka livskvaliteten för den enskilde.

Effekterna av förändringarna i reglerna och Riksförsäkringsverkets (RFV) och försäkringskassornas tillämpning av dessa har dock inte alltid blivit de avsedda. I stället har möjligheterna att genomföra effektiva rehabiliteringsinsatser med bestående effekt minskat för de med behov av rehabilitering under lång tid. Psykiskt sjuka har ofta behov av först lång behandlingstid och därefter lång tid med såväl social som arbetsmässig rehabilitering. Under den tiden är man beroende av ersättning i form av sjukpenning eller sjukersättning oavsett vilken form av behandling eller rehabilitering som pågår. RFV:s och kassans tillämpning innebär orimliga begränsningar av den tid varunder arbetsrehabilitering kan tillåtas med bibehållen ersättningsnivå.

För att personer med psykisk sjukdom, efter den akuta behandlingen, skall kunna integreras i samhället krävs insatser på flera områden. De måste ges möjligheter att strukturera sin vardag, utveckla sina färdigheter, skapa eller återfå sociala kontakter och inte minst förstärka sin självkänsla och identitet. Att delta i arbetslivet, om än i mindre omfattning, är för många ett viktigt led i den totala rehabiliteringen. Ett arbete ger personen bättre möjligheter att fungera i sina vardagsrutiner: kravet att komma i tid till arbetet, att arbeta tillsammans med andra, att ställas inför och klara av små och stora utmaningar. Det ger både stabilitet och utveckling. En inkomst av eget arbete innebär också att ta ansvar för sin ekonomi. Arbete ger möjlighet att normalisera livet där det friska betonas.

För personer med psykisk sjukdom kan arbetsrehabilitering sällan vara en kortvarig insats. I stället krävs ofta långvariga arbetsträningar och andra insatser på arbetsområdet för ett framgångsrikt resultat. Först genom flera arbetsförsök kan så småningom förmågan till ett varaktigt arbete uppnås eller återfås. Möjligheter att pröva på att arbetsträna i ett "riktigt" arbete, eller flera, med bibehållen grundtrygghet genom ersättning från socialförsäkringen är ofta avgörande. För personer med en svag ställning, dålig ekonomi och dåligt självförtroende innebär risken för en ännu osäkrare ekonomisk situation att man inte vågar ta steget att försöka ta sig ut i arbetslivet.

Med en generös syn på psykiskt långtidssjukas försök att rehabiliteras genom arbete uppnås vinster både för den enskilde och för samhället. Vinsten av att en psykiskt långtidssjuk person kommer ut i arbete är betydande jämfört med att bli permanent beroende av socialförsäkringsersättningar sett i ekonomiska termer. För personen själv innebär det ett rikare liv med större möjligheter till en positiv utveckling. De kostnader som ersättning i form av sjukpenning eller sjukersättning som utbetalas under tiden personen gör arbetsförsök är mycket låga i förhållande till den långsiktiga vinsten även med långvariga arbetsförsök. Exempel finns där flera års arbetsprövningar lett till egen försörjning av eget arbete. Sådana långvariga insatser verkar inte längre vara möjliga att genomföra med den nya lagstiftningen.

Effekten av den snäva tillämpningen är att man tvingas avbryta rehabiliteringen och kvarstår som passiv mottagare av ersättning i stället för att, åtminstone till en del, vara verksam i arbetslivet. För den enskilde kan det innebära känslan av utanförskap, sämre välbefinnande och lägre ekonomisk standard; för samhället ökade kostnader.

De ändringar som genomfördes i lagen om allmän försäkring 2003 har delvis fått icke avsedda negativa effekter och lett till försämrade möjligheter till rehabilitering av vissa långtidssjuka med behov av långvariga rehabiliteringsinsatser.

Vi yrkar därför att regeringen snarast ser över effekterna av de genomförda ändringarna i lagen om allmän försäkring och vidtar de åtgärder som behövs för att rehabilitering skall kunna genomföras även i de fall det krävs långa tider.

Stockholm den 30 september 2004

Lena Adelsohn Liljeroth (m)

Cecilia Wikström (fp)

Kenneth Lantz (kd)

Birgitta Carlsson (c)