Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att flyktingar som konverterat från islam till kristendom och därför riskerar tortyr och dödsstraff i länder med sharialagstiftning skall få skydd enligt FN:s konvention om mänskliga rättigheter, Europakonventionen om mänskliga rättigheter och FN:s barnkonvention.
Den brittiska religionsfrihetsorganisationen Barnabas Fund har tagit initiativet till ett upprop. De protesterar mot att personer som lämnar islam kallas avfällingar, utsätts för förföljelse och riskerar att dödas. Det är 88 890 personer från 30 länder som, i detta upprop till FN:s människorättskommissionär, kräver att muslimer som byter religion inte ska behöva frukta för sina liv. Organisationen pekar ut Saudiarabien, Sudan och Iran som särskilt farliga för konvertiter. Rapporter från andra människorättsorganisationer bekräftar denna bild. Det är ytterst farligt för konvertiter att tvingas återvända till sina forna hemländer.
Utrikesminister Laila Freivalds uttalade i vecka 35 följande i SR:s P1: "Det är väldigt viktigt, att Sverige agerar på ett sådant sätt, så att vi lever upp till åtagandet att aldrig lämna ut människor så att de blir utsatta för t.ex. tortyr. Jag kommer aldrig att agera på ett sådant sätt, så att jag inte känner mig hundraprocentigt säker på, att jag uppfyller kraven på en korrekt behandling med respekt för mänskliga rättigheter."
Är detta en signal om en omvändning i vår hårt kritiserade flyktingpolitik, den som numera ger upphov till så många frågor?
Fram till ett beslut i ett enskilt asylärende, den 26.10.92, följde Sverige de regler, som vi skrivit under i Europakonventionen om mänskliga rättigheter gällande konvertering. Då uppstod misstanken om att en konvertering inte var äkta, vilket gav en ny, förändrad syn. En praxis från 1996 har här fört med sig orimliga konsekvenser och mänskliga tragedier. Det är fel att ta bort en rättighet för alla därför att någon kan ha missbrukat den. Det måste framhållas att det inte är något lättvindigt att byta religionstillhörighet. Ofta avsäger man sig då den viktiga gemenskapen med släkt och vänner. Även här i Sverige finns rädslan för att man kan riskera förföljelse av rättrogna landsmän.
Vi får inte undandra oss vårt ansvar att ge det skydd, som är helt nödvändigt med respekt för de mänskliga rättigheter som vi som land erkänt. Givetvis skall vi inte acceptera skenomvändelser lika litet som skenäktenskap som en väg för att få ett svenskt medborgarskap. Det finns mycket goda möjligheter att följa upp konverteringars äkthet lika väl som man gör med äktenskap mellan svensk och utländsk medborgare.
Ett system med borgensmän eller gode män för konvertiter skulle fungera. De har ju funnit ny tro och trygghet, sökt en kyrka, blivit medlemmar och deltar i dess liv och arbete. Församlingar måste få förtroendet att stå som garant för konverteringens äkthet.
Detta, att konvertiterna redan har en tillhörighet, ett sammanhang och ett nätverk av människor runt sig, ger dem mycket goda möjligheter till anpassning och integrering i Sverige.
Det finns redan nu ett antal välanpassade och integrerade konvertitflyktingar, som dock fått avslag på sina asylansökningar. De vågar absolut inte återvända till sina hemländer, för där väntar skändning, tortyr och död. Bland dessa finns dessutom många barnfamiljer. Att hela tiden leva gömd under pressen att man själv och ens närmaste är eftersökta av avvisningspolis är en omänsklig, ovärdig och nedbrytande belägenhet.
Dessutom blir man beroende av andras välvilja för att klara sin överlevnad. Hur kan någon tro att människor frivilligt väljer detta, år efter år, om det inte gäller livet?
Migrationsverkets och Utlänningsnämndens försvar för att skicka tillbaka konvertiter t.ex. till sharialagslandet Iran är enligt t.f. generaldirektör Lars Påhlsson -03: "Iranska medborgare, som konverterat och som låter konversionen förbli en personlig angelägenhet riskerar således inte att bli föremål för myndigheternas intresse. Förutsättningen är därmed, att den kristna tron hanteras med diskretion."
Detta är helt ohållbart eftersom sharialagen, som står över den vanliga lagen, stadgar dödsstraff för konversion. Regimen håller skenet uppe utåt. Det finns villiga arbetskamrater, grannar eller till och med släktingar, som ser till att sharialagen verkställs - med myndigheternas goda minne. Mullorna utlovar dessutom paradisiska belöningar för gärningen. Detta görs för att konversion anses vara både högförräderi mot staten och hädelse mot islam.
Hedersmord är därför följdriktigt. En konvertit är fredlös!
Amnesty International har inte rätt att verka i Iran.
Skriftliga bevis på konvertiters öden är närmast omöjliga att få fram.
Försvunna konvertiters familjer och släkt tvingas till tystnad för sin egen överlevnads skull.
Utrikesdepartementets rapport: Mänskliga rättigheter i Iran 2003 bekräftar detta.
I Iran finns en minoritet av kristna armenier och assyrier med sämre status och rättigheter än andra medborgare. Vakter som kontrollerar och fängslar muslimer finns vid kyrkorna. Under vecka 39 i år gjordes en razzia i en kyrka där människor med muslimsk bakgrund fängslades. Att hålla sin kristna tro hemlig, för dem som konverterat från islam, är en utopi! Vid ansökningar till skolor, statliga förvaltningar, armé såväl som för privata näringstillstånd fordras, att man anger sin religiösa tillhörighet. Den kontrolleras också ständigt genom Islamska föreningen, som rapporterar avvikelser. Barn, som råkar försäga sig om sin tro på Jesus, drar olycka över sig och sin familj, med fängslande och försvinnande som resultat.
Även om Sverige är det europeiska land som fått mest kritik av FN:s tortyrkonvention, så vill vi inte medverka till tortyr och dödsstraff genom att avvisa brottslingar som är dömda till dessa straff i sina hemländer. Varför avvisar vi då hederliga konvertiter med samma hot över sig?
Med besvikelse konstaterar jag att regeringen behandlar konvertiter sämre än dem som begått brott. Jag uppmanar därför regeringen att snabbt se över lagen så att man möjliggör för konvertiter att få stanna i Sverige.
|
Stockholm den 30 september 2004 |
|
|
Annelie Enochson (kd) |