Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av snabb tillgång till bearbetning av PTSD.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av utbildning i PTSD av personal inom den offentliga sektorn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av regler för icke akut psykiatrisk vård för asylsökande.
Att tidigt göra det möjligt att upptäcka att människor kan utveckla posttraumatiska stressyndrom (PTSD) och att arbeta förebyggande med personer som råkat ut för allvarliga kränkningar är ett mycket bra sätt att komma tillrätta med många problem i samhället både för den enskilda människan och för samhället i sin helhet. Drabbade kan vara människor som upplevt krig, blivit torterade eller i övrigt varit med om hemska upplevelser. Ofta är det vuxna som har posttraumatiskt stressyndrom men det är också många barn som genom egna eller föräldrars upplevelser är drabbade.
Förutom att det är jobbigt för de människor som varit utsatta är dessa patienter många gånger vårdkrävande. Förutom det psykiska har man också många somatiska krämpor och blir forslade runt i vårdapparaten. Många får felaktigt diagnosen depression eller andra somatiska diagnoser. En man beskrev det som "Då jag fick tillbaka mitt självförtroende blev jag av med min smärta". Man har alltså kommunicerat ordlöst men genom smärta utan att förstå varför.
En del personer uppträder inte som förväntat. I vissa situationer kan man inte styra sina handlingar och små händelser kan utlösa upplevelser ur tidigare trauma. Situationer som man ser framför sig upplevs om och om igen - så kallade flashbacks. Man kan också göra saker reflexmässigt som man inte skulle gjort i en "normal" situation.
Personer som själva lider av PTSD och som arbetar med ungdomar från exempelvis krigsdrabbade länder, anser att dessa ungdomar är en tickande bomb om de inte får den hjälp de behöver. Många kanske kommer att begå brott och hamna inom kriminalvården. För barn och unga är det också viktigt att de vuxna som finns runt om dem mår bra och orkar vara det stöd som behövs.
Många som arbetar inom vård, skola, kriminalvård eller på arbetsförmedlingar och med flyktingar har dåliga kunskaper om PTSD. Man har ofta hört talas om syndromet men vet inte hur personer som varit utsatta reagerar eller vilka svårigheter som kan göra sig gällande.
För invandrade personer som varit utsatta för krig, våldtäkt eller tortyr kan det vara svårt att lära sig ett nytt språk på grund av svårigheter att koncentrera sig. Det kan också handla om svårigheter att ta till sig hur det nya samhället är uppbyggt och fungerar då man, förutom att komma till ett nytt land, också har tappat hela sitt sociala nätverk. Det kan även handla om att förtränga det som tidigare hänt, vilket kan få konsekvenser i en asylprövningssituation genom att man inte blir trodd. I övrigt har personer som varit med vid förlisningen av Estonia vittnat om att de inte fått den hjälp de behövt, på grund av okunskap och att det funnits bristande möjligheter, när de fått flashbacks och livet blivit svårt igen.
Att snabbt få tillgång till psykologisk vård redan på Migrationsverkets förläggningar oavsett om man får stanna eller inte är mycket önskvärt. Blir den asylsökande senare utvisad kanske hon/han klarar sin situation bättre och det skulle kunna räknas som ett bistånd. I nuläget finns den icke akuta medicinska vården som får ges, när man är asylsökande, reglerad medan den psykiska, icke akuta vården, inte finns reglerad. Den psykiska vården bör räknas in i vård som inte kan anstå eftersom det är viktigt med tidig upptäckt och behandling. Ofta fås akut vård och den drabbade blir intagen på psykiatrisk klinik men sedan får man inte komma till öppenvården på grund av att personen är asylsökande. Det är därför också mycket viktigt att få tillgång till kvalificerad fortsatt behandling även när man fått asyl. Det måste till en vårdkedja dels för asylsökande, dels för dem som fått uppehållstillstånd.
För att klara av sitt vardagsliv och bejaka det normala i tillvaron, behöver en PTSD-drabbad ibland stöd av annat slag. I Kanada ger man stöd till ideella organisationer och har bland annat utvecklat ett faddersystem för nyanlända familjer som fått asyl, detta för att de snabbt ska komma in i hur det nya samhället fungerar. Det är ju inte bara det praktiska man behöver hjälp med. I ett nytt land är det också många nya "sociala koder" i vardagen och man har tappat hela sitt sociala nätverk. Detta sätt att samarbeta med ideella organisationer borde Sverige ta lärdom av.
Röda Korsets centrum för krigs- och tortyrskadade har stor kunskap om PTSD och arbetar i olika delar av landet. Det finns också kris- och traumacenter i Stockholm och Göteborg via landstingen. Detta sker utan statligt stöd och med mycket begränsade resurser.
Röda Korset har utbildat och utbildar personer inom den offentliga sektorn, t ex inom mödra- och barnavård. Man tar också emot personer som drabbats av PTSD och minskar därigenom trycket till den vanliga vården. Röda Korset har stor kunskap men mycket begränsade ekonomiska resurser. Det kan handla om att man får för korta avtalstider och då inte kan planera för utökad personal. Man har ingen trygg bas att stå på. Här borde staten kunna gå in och påverka via regleringsbreven till Migrationsverket eller andra myndigheter.
|
Stockholm den 29 september 2004 |
|
|
Mona Jönsson (mp) |
|
|
Gustav Fridolin (mp) |
Ulf Holm (mp) |