I motionen återges hur vi i Moderaterna i stora drag ser på människors rörlighet över nationsgränser, såväl när rörligheten motiveras av flyktingskäl och andra former av skyddsbehov som andra typer av rörlighet. Dessutom beskrivs hur vi ser på segregationsproblematiken.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 2
3 Förslag till riksdagsbeslut 3
4 Rörlighet i globaliserad värld 4
5 Frihet med förhinder 5
6 Regler för rörlighet 7
6.1 Återgång till öppenhet 7
7 Praktiska resonemang - arbetskraftsinvandring 7
8 Rörlighet för skydd/asyl 8
8.1 Praktiska resonemang - asyl 8
9 Dagens situation 10
9.1 Den ofrivilliga segregationen 10
10 En bild av dagens problem 11
10.1 Arbetsmarknaden 11
10.2 Utbildning 12
10.3 Diskriminering 13
10.4 Skolan 13
10.5 Boende 14
10.6 Brister i mottagningssystemet 15
10.7 Svenska för invandrare (sfi) 16
11 Så borde det vara 16
12 Ett mottagningssystem, i stället för dagens två17
13 Stärkt svenskutbildning 18
14 Individualisera skolan 19
15 Låga trösklar till arbetsmarknaden 19
16 Invandrarskap och svenskhet 20
17 "Att få växa i frihet är en rätt för alla" 20
18 Bryt kollektiviseringen 22
19 Avslutning 23
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökade möjligheter att bevilja arbetstillstånd genom att moderna regler för arbetskraftsinvandring skapas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att reglerna för arbetskraftsinvandring skall utformas så att asylrätten inte urholkas eller missbrukas.
Riksdagen begär att regeringen låter utreda hur socialförsäkringssystemen skall fungera vid arbetskraftsinvandring.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att väntan på besked om asyl i första instans inte får vara längre än sex månader. För barn bör målet vara tre månader.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Migrationsverket skall ha frihet att använda sina resurser och organisera sin verksamhet på det sätt som det finner effektivast.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utgångspunkten skall vara att utlänningsärenden prövas en gång, med en möjlighet till nödutgång i lagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att finansieringen av flyktingmottagningen bör vara ett statligt ansvar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att eget ansvar och valfrihet skall vara vägledande principer vid flyktingmottagande och introduktion. Egenförsörjning skall därvid vara en målsättning och alltid uppmuntras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att introduktion och validering av utländsk utbildning samt värdering av yrkeserfarenhet skall genomföras så snart som möjligt med sikte på en skyndsam delaktighet på svensk arbetsmarknad.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av stärkt svenskutbildning och lägre trösklar till arbetsmarknaden.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om större möjlighet till individualisering i skolan och att alla skall ha möjlighet att fritt välja den skola som passar dem bäst. 1
1 Yrkandena 10 och 11 hänvisade till UbU.
Öppenhet måste vara det svenska samhällets ledstjärna. Det gäller för dem som genom arbete eller på grund av förföljelse vill bygga en ny framtid i vårt land. Att ta emot flyktingar är en fråga om att bry sig om, att ställa upp, och att visa barmhärtighet.
De nya svenskarna gör vårt samhälle rikare och mer dynamiskt. Det Sverige, som uppstår till följd av att hela världen blir rörligare och att fler väljer att söka sin framtid på andra platser än där man är född, blir naturligtvis annorlunda än vad Sverige är i dag och vad vårt land var igår. Men det blir för den delen inte mindre svenskt.
Ur Moderaternas idéprogram
Vår rörliga, globaliserade och mångkulturella värld skapar oändligt många nya möjligheter för både länder och enskilda människor. De skapar grund för ökat välstånd, ökad öppenhet och större samsyn kring mänskliga rättigheter och demokrati. Idag lever mer än 70 procent av världens befolkning i demokratier. Det är en dramatisk förbättring jämfört med tjugo år tillbaka. Möjligheterna är större idag för de allra flesta människor än vad de var för tio, tjugo eller femtio år sedan.
I dagens globaliserade ekonomi är mänsklig rörlighet både naturlig och nödvändig. Resande, Internet och mediernas utveckling har lett till ett fantastiskt idé- och informationsutbyte i världen.
Ambitionen med denna motion är att utveckla ett nytt förhållningssätt i integrationspolitiken och lägga fram en politisk riktning för att göra Sverige bättre för oss som bor här idag och för dem som kommer att leva här i framtiden.
Vi ser möjlighet till rörlighet som någonting i grunden positivt. Alla dynamiska samhällen i världen är byggda påöppenhet, frihet och individuellt ansvarstagande. Men politiken har hitintills inte förmått att hantera många av de frågor som rör invandring och integration, vare sig det gäller att ta tillvara möjligheter eller undanröja problem. Listan på problem som rätt eller fel beskrivs som sammanhängande med invandring och öppenhet kan tyvärr också göras lång: arbetslöshet, utanförskap, språksvårigheter, bidragsberoende, kriminalitet och hedersmord är bara några.
Utgångspunkt för våra ställningstaganden är tron på det universella och okränkbara i de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna, på demokratin samt vår syn på enskilda människors kraft, vilja, förmåga och skyldighet att ta ansvar.
Tiotusentals människor i Sverige lever under sämre ekonomiska och sociala omständigheter än vad som vore möjligt. Detta är kostsamt för det offentliga, men i första hand ett högst verkligt problem i många människors vardag. Problem som bidrar till att skapa spänningar i samhället, kriminalitet och socialt utanförskap. Orsakerna är främst de hinder som finns för social rörlighet och som tydligast drabbar dem som är nya på arbetsmarknaden och i landet.
Att någon är född i ett annat land säger egentligen lite om vem den personen är. Däremot finns det mycket som visar att det faktiskt kan spela stor roll för hur enskilda människor har det, om man är född i eller utanför Sverige.
Det fungerar inte med en särskild integrationspolitik. En sådan politiks grund är att ovanifrån betrakta samhället, såsom bestående av ett antal kollektiv vari människor har gemensamma problem och behov. Det finns en vilja att ta hand om människor, styra deras liv och lägga deras liv till rätta. Det har resulterat i att människor förlorat makt och möjlighet att påverka sin egen situation. Politiken skall i stället bygga på att ge alla förutsättningar att förverkliga sina drömmar. Politikens insatser skall så långt möjligt vara generella till sin karaktär, inte särbehandla människor på grund av ursprung, men samtidigt vara anpassningsbara till individers behov.
När entreprenören Kamran Elahian besökte Stockholm för några år sedan och åkte taxi från Arlanda började han prata med chauffören eftersom han hörde att han kunde persiska. Taxichauffören visade sig vara civilingenjör. Efter att ha pratat med honom i en kvart insåg Kamran att han skulle ha anställt personen direkt, om han träffat på honom i en taxi i Silicon Valley. Nästa dag upprepar sig historien med en välutbildad afrikan som kör taxi. Kamrans kommentar: Antingen borde jag vara oerhört imponerad över nivån på taxichaufförer i Sverige, eller såär ni usla på att ta tillvara olika typer av kompetenser.
Hört i Stockholm under brinnande högkonjunktur
Förmågan att attrahera människor och kompetens är central för såväl framgångsrika företag som framgångsrika regioner och länder. Här har Sverige mycket att lära. Vi behöver arbetskraftsinvandring och en arbetsmarknad som inte diskriminerar människor med annan bakgrund än den svenska. Sverige som nation är dålig på att ta emot nya människor.
Den 20 maj 2003 berättade Nyheterna i TV 4 om bilplåtslagaren Marian Georges från Rumänien som skulle avvisas. Han hade fast anställning på Toyota Center i Nacka utanför Stockholm. Trots att bilplåtslagare är svåra att få tag på skulle han avvisas eftersom han inte är en "nyckelperson" enligt Migrationsverket. Dagens svenska regler visar att det saknas förståelse för att invandring är en ekonomisk tillväxtmöjlighet för ett land. Det finns också en avsaknad av respekt för frivilliga överenskommelser mellan människor. Bilfirman vill ju ha Marion Georges anställd, varför ska svenska myndigheter förbjuda dem att avtala om det? I vissa fall har geografiska gränser uppenbarligen fortfarande stor betydelse.
De senaste åren har vi kunnat läsa artikel efter artikel om behovet av ökad arbetskraftsinvandring till Sverige och Europa. Befolkningsstrukturen i kombination med prognoserna för arbetsmarknaden visar att det behövs fler som arbetar och fler som arbetar mer. Nya underökningar visar att svenska folket är starkt positivt till invandring för arbete.
På Migrationsverkets hemsida står det: "Det är svårt att få arbetstillstånd i Sverige." Dörren är i princip stängd för människor som vill komma till Sverige för att arbeta och bygga en framtid. Endast en procent - eller 403 personer - av dem som fick uppehållstillstånd i Sverige år 2002 fick det av arbetsmarknadsskäl enligt uppgifter från Migrationsverket. Arbetstillstånd ges bara undantagsvis för "kvalificerade befattningar eller annan specialiserad yrkesutövning". 11 000 tidsbegränsade tillstånd beviljades på grund av "tillfällig brist på yrkesutbildad arbetskraft".
"Om vi öppnar för arbetskraftsinvandring permanentar vi massarbetslösheten i storstädernas förorter", sa Göran Persson sommaren 2002 då arbetskraftsinvandring diskuterades intensivt i media. Det är ett vanligt argument, men bygger på en statisk samhällssyn och en missuppfattning om hur ekonomin fungerar. Dels är antalet jobb inte konstant i en ekonomi i tillväxt, dels är det fråga om hur utbud och efterfrågan på arbetskraft möter varandra. 25 000 jobb kunde inte tillsättas under 2001 på grund av rekryteringsproblem, enligt uppgifter från Svenskt Näringsliv. Detta är också en av de stora utmaningarna för framtiden. I rapporten "Den framtida personalförsörjningen - Tre scenarier till år 2015" uppskattar Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) att det kommer att saknas mer än 300 000 personer på arbetsmarknaden år 2015. Konsekvensen av detta riskerar att bli lägre tillväxt och välfärd. Vi behöver fler som jobbar för att välfärden skall kunna upprätthållas.
Moderaterna har i riksdagen, i strid med regeringen, lyckats tvinga fram en utredning av ett moderniserat regelverk för arbetskraftsinvandring, som skulle kunna lösa några av de problem vi nu ser.
Regeringen menar att arbetskraftsinvandring är bra i bristyrken, men har ingenting gjort åt att vårdbiträden, bilplåtslagare och läkare som idag har jobb i Sverige löpande avvisas. Vårdköer förlängs och underbemanning försvåras när läkare och annan vårdpersonal inte får vara kvar på sina arbetsplatser i Sverige.
Det är rimligare att fråga sig när det inte finns skäl att ge en person som har fått ett jobb rätt att arbeta, än tvärtom. Ett legitimt skäl kan vara tidigare brottslighet eller tidigare försök till olaglig inresa, även om grundregeln bör vara att arbete ger arbetstillstånd.
En vanlig invändning mot migration och arbetskraftsinvandring är att det skulle leda till så kallad brain-drain i utvecklingsländer. För oss är individens frihet att forma sitt liv och att göra sina egna livsval central. Men det behöver inte heller vara negativt för ett land att ha delar av sin befolkning utomlands. Tvärtom är det vanligt att personer återvänder till sina ursprungsländer och på så sätt uppstår ett inflöde av kunskap, nya impulser och idéer. Det är dock varje lands ansvar att skapa så attraktiva villkor att leva i att människor vill komma tillbaka efter utbildning och arbete utomlands.
Exitmöjligheten - att kunna välja att lämna sitt land - är viktig. Asylrätten, som vi värnar, ger människor i behov av skydd rätt att söka det och få ansökan prövad. En annan sak är att länder därutöver kan utforma egna regler om vad som ska gälla för personer som vill komma på besök eller bosätta sig i landet för en kortare eller längre period. Vi välkomnar regler som möjliggör rörlighet. Denna rörlighet sker på självförsörjningens grund. Ingen har rätt att begära att ett land skall ställa upp med försörjning, när skyddsbehov saknas. En viktig principiell aspekt är att vi alla bör ha rätt att anställa, sälja sommarstugan eller hyra ut lägenheten till den vi vill, oavsett nationalitet. Idag begränsas avtalsfriheten rejält av nationsgränserna.
Den restriktiva synen på arbetskraftsinvandring är relativt ny i vårt land och tillkom under 1960-talets sista år. Under 1950 och 1960-talen kom ett betydande antal arbetskraftsinvandrare till Sverige varje år. Dessa hade högre förvärvsfrekvens och högre snittinkomster än svenska folket i allmänhet.
Den organiserade invandringen, det vill säga när företag eller myndigheter aktivt rekryterade folk till Sverige, var inte dominerande. Man kom istället hit spontant på turistvisum och sökte sedan arbete här. När man fått arbete sökte man arbetstillstånd. Det var först under 1960-talets senare del som dörren stängdes. 1967 reglerades invandringen och det blev inte längre tillåtet att söka arbetstillstånd efter inresan.
Vi har haft en gemensam nordisk arbetsmarknad i cirka 50 år, med goda erfarenheter. Sedan 1994 är Sverige en del av en gemensam västeuropeisk arbetsmarknad, som nu har utvidgats till nya medlemmar i Central- och Östeuropa.
För Sverige, med en åldrande befolkning och prognoser om betydande arbetskraftsbrist, finns tydliga demografiska aspekter, utöver de principiella, att ta hänsyn till vad gäller arbetskraftsinvandring. Vi vill skapa moderna regler för arbetskraftsinvandring även från länder utanför EU. Så långt det är möjligt skall reglerna vara jämförbara med de regler som gäller för EU-medborgare. En grund för denna rörlighet är självförsörjning. Ingen har automatisk rätt att komma eller stanna om denna grund försvinner. Det gör att ingen kan hävda att det är fråga om negativ särbehandling av tredjelands medborgare. Det gör också att erfarenheterna av många års gemensam arbetsmarknad kan användas i diskussionen. Detta är några av våra utgångspunkter för ett moderniserat regelverk för arbetskraftsinvandring som vi vill ska utredas i den kommande parlamentariska utredningen:
Uppehållstillstånd och arbetstillstånd skall kunna sökas både från hemlandet och i Sverige, efter inresan.
Det skall vara möjligt att vistas i Sverige under en begränsad tid, till exempel tre månader, för att söka arbete. Under tiden gäller självklart krav på självförsörjning. Den arbetssökande ansvarar också själv för sitt boende.
Sedvanliga visumregler gäller för berörda länder. Det innebär att människor kan komma hit på turistvisum och samtidigt söka jobb och därefter arbetstillstånd.
Den som kan dokumentera att han eller hon fått ett arbete genom till exempel anställningsavtal skall beviljas uppehållstillstånd/arbetstillstånd. Arbetsgivarna - inte AMS - bör få avgöra vilka kompetenser det finns behov av på arbetsmarknaden. Arbetstillstånden skall inte vara avgränsade till viss arbetsgivare, eller visst yrke. Grundregeln bör vara att personer som har skaffat arbete också får arbetstillstånd och uppehållstillstånd om inga särskilda hinder föreligger (vandelsprövning). Proceduren kring arbetstillstånd bör organiseras så att väntetiderna blir korta.
För kortare arbeten ges tillfälligt arbetstillstånd, med möjlighet till förlängning. För fast arbete eller jobb som är varaktigt ges arbetstillstånd för en längre period, till exempel fem år. Detta gäller även medföljande familj.
Utländska studenter skall automatiskt få arbetstillstånd efter examen i Sverige. De bör också automatiskt ha arbetstillstånd för extrajobb under utbildningstiden.
Reglerna för arbetskraftsinvandring skall utformas så att asylrätten inte urholkas, eller missbrukas genom ansökningar som saknar grund. Asylsökande får inte behandlas olika beroende på deras arbetssituation.
Det finns skäl att se över hur socialförsäkringssystemen skall fungera vid arbetskraftsinvandring. Den utredning som Moderaterna medverkat till att driva fram om ett moderniserat regelverk för arbetskraftsinvandring bör göra bland annat detta.
Rätten att söka asyl är fundamental enligt internationella konventioner. Den handlar om människor med skyddsbehov som vi har skyldighet att ge en fristad. Det är därför viktigt att tydligt särskilja situationer där
en person är flykting enligt Genèvekonventionen eller i övrigt har skyddsbehov,
en person vill skapa sig en framtid i Sverige genom egenförsörjning, så kallad arbetskraftsinvandring.
Sverige har ett absolut ansvar att upprätthålla flyktingars rätt att söka asyl i enlighet med Genèvekonventionen. För människor som vill komma till Sverige för att arbeta och bygga en framtid är situationen en annan.
Krav på rättssäkerhet är en del av den moderata politikens kärna. Hanteringen av asylärenden i Sverige har inte kunnat leva upp till dessa krav. En enig riksdag har, på bland annat Moderaternas initiativ, beslutat att Utlänningsnämnden skall avskaffas. Dessvärre har regeringen fördröjt övergången till en ny instansordning, med negativa konsekvenser för många asylsökande och systemets trovärdighet som följd.
De långa väntetiderna är även de ett allvarligt problem vid asylprövning. De bidrar i många fall till att skapa nya trauman hos dem som söker asyl. Väntetiderna håller människor utanför samhället. Vi föreslår att regeln bör vara att ingen skall behöva vänta mer än sex månader på besked om asyl i första instans, förutsatt att den sökande samverkar under processen. För barn bör tre månader vara målet.
Barn har rätt att få sina egna asylskäl prövade. Hittills har det närmast förutsatts att barns skyddsbehov är desamma som föräldrarnas, men såär inte alltid fallet. Ett barn kan ha tvingats delta i krig, eller utsatts för förföljelse grundad på etnicitet eller kön och därmed ha ett eget skyddsbehov.
Kravet på maximalt sex månaders handläggningstid i första instans är ett entydigt politiskt krav. Vi utesluter inte att resurser måste tillföras Migrationsverket för att möjliggöra kortare handläggningstider, men Migrationsverket skall ha frihet att använda sina resurser och organisera sin verksamhet på det sätt som det finner effektivast, för att uppnå målet om maximalt sex månaders handläggningstid. I dag får Migrationsverket riktade statsbidrag till prövning respektive boende, och pengar får inte flyttas mellan dessa två anslag.
År 2001 drog mer än hälften av ansökningarna ut längre på tiden än ett halvår. Att korta väntetiderna för asylprövningen är ett självklart humanitärt krav. Därutöver torde en snabb och rättssäker handläggning minska antalet överklaganden och förnyade ansökningar. En uppskattning är att av de uppehållstillstånd som beviljas av humanitära skäl har i 80 procent av fallen grunderna för dessa tillkommit i Sverige. Det är ett underbetyg för dagens hantering.
Utgångspunkten skall vara att asylärenden prövas en gång. Men en nödutgång måste finnas i lagen: När människor utsatts för så svåra trauman att de inte kunnat redogöra för sin sak fullt ut, när hälsan kraftigt försämras eller när situationen i det gamla landet omvälvande förändras måste möjligheten till nytt ställningstagande finnas.
Dokumentlöshet försvårar fastställandet av människors identitet och därmed möjligheterna att snabbt och korrekt bedöma deras skyddsbehov. Om en person inte lämnar korrekta uppgifter om sin identitet kan bedömningen av skyddsbehovet försvåras och i vissa fall omöjliggöras. Samtidigt är det viktigt att konstatera att människor med genuina asylskäl kan sakna pass, och ofta gör det. En person som flyr från förföljelse och förtryck har självfallet svårt att få med sig relevanta handlingar, vilket medför att identitetshandlingar inte får vara ett orubbligt krav.
Med fri rörlighet inom EU är det också naturligt med gemensamma EU-regler för flyktingpolitiken, för att fördela ansvaret för asylmottagandet mellan olika länder. I detta perspektiv finns skäl att se positivt på utvidgningen. I praktiken innebär det att Europa får ett antal nya mottagarländer.
I vårt relativa närområde finns alltjämt länder med minoritetsproblem, länder i ofullständig demokratisk omvandling och Vitrysslands auktoritära regim. Inte minst därför är det viktigt med ett fungerande gemensamt agerande inom EU.
Genom ett gemensamt politiskt agerande i och av EU kan många tragedier och flyktingkatastrofer undvikas. Gemensamma fredsbevarande och fredsskapande åtgärder kan hindra akuta kriser och stoppa situationer som börjar urarta. Med hjälp av säkra zoner, så kallade "safe-havens", kan flyktingar hjälpas i närområdet i samband med krishantering. En asylansökan skall bedömas i det land den görs.
De senaste åren har segregation blivit ett ord på varje politikers läppar - men vari består egentligen problemet?
Segregation är inte alltid i sig ett problem. Om pensionärer väljer ett boende på etnisk grund, till exempel ett boende där alla talar finska, eller om barnfamiljer väljer att bo i ett område som är särskilt lämpligt för barn, eller om människor i sextioårsåldern söker sig till samma bostadsrättsföreningar är detta inte något problem. Likväl är det exempel på segregerade boenden.
Det är i stället den ofrivilliga segregationen - det sociala utanförskapet och maktlösheten - som vi måste göra upp med.
Mer specifikt talas ofta om "etnisk segregation", både som ett problem i sig och som benämning på ett större samhällsproblem. Men också detta sätt att definiera frågan leder fel. I de områden som regeringen talar mest om som "etniskt segregerade" är den etniska mångfalden större än någon annanstans i samhället. Det finns människor från dussintals etniska grupper i de områden där insatser fokuseras på att bryta just "etnisk segregation". Dessa områden är knappast etniskt enkelriktade. Den som ser dessa områden som etniskt segregerade, utgår från den förhärskade synen att invandrare är en enhetlig grupp, som måste tas om hand på samma sätt.
Så länge människor befinner sig utanför Sverige förstår de flesta att en kurdisk politiker från norra Irak, en läkare från Teheran och en bonde från Somalia inte bara kommer från olika platser, utan också har olika individuella förutsättningar i livet. Men direkt när de stiger över landets gräns börjar de betraktas som en grupp. Ett kollektiv med mer som förenar än som skiljer. Då blir de "invandrare".
Det är också fel att tro att människor med utländskt ursprung automatiskt är utanför. Tvärtom, de allra flesta av dem som staten betraktat som invandrare, eller beskriver som människor med utländsk bakgrund och deras barn är fullt "integrerade", har jobb och familj.
Resonemanget om "etnisk segregation" bortser dessutom från att tusentals svenskar lever i utanförskap, i samma bostadsområden och huvudsakligen av samma orsaker: maktlöshet, arbetslöshet, bidragsberoende och bristande utbildning. Orsaken till problemen är generella, men har särskilt tydligt drabbat invandrade svenskar. Några av anledningarna som vi identifierat är:
Som nyanländ är man extra beroende av att välfärdssystemen fungerar. Bristerna och inflexibiliteten i den socialdemokratiska välfärdsstaten blir tydliga.
De stela reglerna på arbetsmarknaden drabbar alltid människor som står utanför och försöker ta sig in hårdast.
Det långsamma och kollektivistiska mottagningssystemet skolar in folk i passivitet, vilket leder till inlärd hjälplöshet. Det finns utrymme att ställa högre krav på snabbare introduktion och egen försörjning om trösklarna till arbetsmarknaden samtidigt sänks.
Språket kan utgöra ett hinder. Samtidigt är bristen på språkkunskaper förmodligen mindre avgörande än vad som tidigare antagits för dagens situation.
Förekomsten av diskriminering försvårar för många personer med utländsk bakgrund.
Problemen hänger samman. Ur utanförskap, arbetslöshet eller kunskapsbrist kommer uppgivenhet och skapar grogrund för brottslighet. Det är inte ett invandrarproblem, utan ett socialt och rättsligt problem. Härutöver finns en mindre grupp personer från främst länder i tidigare Sovjetunionen, som använder möjligheten att söka asyl i Sverige för att under tiden begå brott. Dessa saknar skyddsbehov och skall snabbavvisas. Men den brottslighet som kopplas till personer inflyttade från andra länder bidrar till rädsla för och misstro mot invandrade. Detta drabbar alla, även den majoritet som naturligtvis aldrig begått några brottsliga handlingar, och stärker känslan av utanförskap.
I en avgångsklass på en av landets främsta reklam- och marknadsföringsskolor gick en kvinna som ursprungligen kom från Iran. Hon hade när det var examensdags sökt 60 jobb. Ingen hade kallat henne till intervju trots att hon hade en cv som rimligen borde ha varit intressant. De flesta andra i hennes klass hade fått jobb, eller hade jobb på gång.
Historia från Stockholm 2003
Under andra halvan av 1970-talet började arbetsmarknaden försämras för invandrare. Som visats i avsnittet om arbetskraftsinvandring hade sysselsättningen dittills varit högre för invandrare än infödda.
Nu är invandrades grad av sysselsättning cirka 60 procent, jämfört med cirka 75 procent hos personer som är födda i Sverige, enligt Integrationsverket (Rapport Integration 2002). Arbetsmarknaden för invandrare är starkt konjunkturkänslig. När efterfrågan på arbetskraft stiger, så stiger också sysselsättningen för invandrare, men när konjunkturen viker verkar de vara de första som får gå.
Hög relativ sysselsättning för invandrade finns på orter där sysselsättningen är hög i allmänhet. Näringsstrukturen spelar också en roll, industrin är viktig. Mindre orter har lyckats bättre än storstäderna.
Många invandrare finns koncentrerade till vissa branscher, ofta med okvalificerade arbeten. Till exempel är män med utländsk bakgrund överrepresenterade i hotell- och restaurangbranschen. Chansen för en person från Afrika att ha ett arbete som han eller hon är kvalificerad för är 60 procent lägre än för infödda, med hänsyn tagen till utbildning, ålder och kön, enligt Rapport Integration 2002.
Antalet år människor bott i Sverige en spelar en stor roll för båda sysselsättning och risk för arbetslöshet, men även för människor som bott flera decennier i landet är sysselsättningen lägre och arbetslösheten högre än för infödda. "Förklaringarna låg utbildningsnivå och låg sökaktivitet kan däremot helt och hållet avfärdas", skriver Integrationsverket i Rapport Integration 2002. Förklaringar om att kulturellt avstånd skulle minska utlandsföddas produktivitet har inte kunnat verifieras.
Många invandrargrupper har högre utbildningsnivåän svenskar i gemen. De som kommit sedan mitten på 1980-talet har högre utbildningsnivåän svenska folket. Till dem som har lägst utbildning hör invandrare från Norden. Sammantaget är högre utbildning vanligare bland utrikes födda än infödda.
Bara fyra av tio högutbildade invandrare har jobb som motsvarar deras utbildningsbakgrund. Utbildning är alltid av godo men gynnar invandrade mindre än infödda på arbetsmarknaden. Detta gäller också för invandrade som tagit en svensk examen. De har både lägre lön och sysselsättningsgrad än infödda. Också ungdomar som gått i svensk skola hela skoltiden och de som är födda i Sverige av invandrade föräldrar har risk för förhöjd arbetslöshet.
Goda språkkunskaper räcker inte. Också personer med utlandsfödda föräldrar, men som själva är födda i Sverige, klarar sig sämre på arbetsmarknaden. Det gäller också adopterade från utomeuropeiska länder.
Det finns som konstaterats många välutbildade personer som invandrar till Sverige, men det finns också personer med låg eller ingen utbildningsbakgrund som ofta fastnar i arbetslöshet eller lågbetalda jobb. De höga trösklarna till den svenska arbetsmarknaden gör att många istället tvingas in i en svart sektor.
Bilden är klar. Det räcker inte att enbart diskutera språkkunskaper och attityder hos invandrare, utan vi måste också inse att våra egna attityder och arbetsmarknadens sätt att fungera spelar en betydande roll.
Osama doktorerar vid Lunds universitet. Han kommer ursprungligen från Egypten. På fullt begriplig svenska berättar han den paradoxala historien om att han enligt svenska regler inte är behörig att läsa de kurser han själv undervisar i som doktorand. Anledning: Han är utomeuropeisk medborgare och uppfyller inte språkkraven.
Historia från Lund våren 2003
Det finns förvisso invandrare som saknar grundutbildning, men det finns också de som har avancerade kunskaper. Ett grundläggande problem om vi talar om invandrare och utbildning är att det kollektiva synsättet på invandrare som en homogen grupp leder fel just för att invandrare egentligen inte har mer gemensamt än att de inte är födda i Sverige.
Möjligheten till validering av utländska utbildningar ökar chanserna till arbete för invandrare. Men idag får inte invandrade akademiker alltid information om att utbildningen kostnadsfritt kan valideras. Enligt Integrationsverkets utvärdering Hur tog du emot? (Integrationsverket, 2002b) var det 70 procent som inte fått sin erfarenhet värderad. Av resterande hade 20 procent fått utbildning, och 10 procent yrkeserfarenhet, värderad.
Examen från andra länder skall valideras huvudsakligen av Socialstyrelsen och Högskoleverket. Behörighet till högre studier avgörs av Verket för högskoleservice. Det tar lång tid och arbetsgivarna fäster inte alltid värst stor vikt vid utländsk utbildning, jämfört med svenska meriter.
De språkkrav som ställs kan skilja på yrkesutövare från annat EU-land och tredjeland. Inom EU skall man kunna praktisera sitt yrke över hela området. Enligt Integrationsverket klarar ibland inte ens högskoleutbildade svenskar språkkraven som invandrade akademiker ställs inför.
Det saknas i dagsläget kompletteringsmöjligheter och lärlingsutbildningar. Ofta mäts utländsk utbildning kurs för kurs mot svensk utbildning, snarare än att det totala kunskapsinnehållet beaktas.
Att människor särbehandlas eller diskrimineras på arbetsmarknaden är oacceptabelt. Det är dessutom ett samhällsekonomiskt slöseri.
Det finns tydliga indikationer på att det förekommer diskriminering på grund av hudfärg. Även när faktorer som språk, ålder, civilstånd och utbildning - de faktorer som ofta används för att förklara varför invandrade har svårt att få jobb - rensas bort, kvarstår eller ökar skillnaderna.
Grunden för den diskriminering vi här talar om är kanske inte en aktiv och medveten rasism, utan underliggande attityder och föreställningar om andra länders utbildning, kultur och personer. Det kan vara fråga om att människor betraktas som problem, att utländsk utbildning undervärderas eller bortsortering i arbetslivet. Man väjer inför det okända.
Vi har inte en likvärdig skola i hela landet, varken sett till resurser eller resultat. Bristande resultat i skolan är ett av de allvarligaste välfärdsproblemen i Sverige. En tydlig signal från lärare på skolor i miljonprogramsområden är att den kanske största utmaningen för skolan handlar om att många barn har uppgivna föräldrar som har tappat tron på framtiden. Detta oavsett bakgrund och hudfärg. Föräldrar som inte orkar vara föräldrar.
Klart står dock att skolpolitiken fungerar särskilt illa för barn med utländsk bakgrund, speciellt för dem som kommer till Sverige under skolåren.
Sociala problem i familjen och arbetslöshet är en förklaring till svaga resultat i skolan. Men skillnader finns även om sådana variabler tas bort. Bristande språkkunnighet och kort vistelsetid i Sverige anser skolorna själva är delförklaringar. Men skillnaderna finns också för barn som vistats här lång tid. För berörda elever är brister i kontakten med skolans vuxna en central förklaring. Barn med utländsk bakgrund kan känna sig utpekade och betraktade som problem.
Det är cirka tio procentenheter färre barn med utländsk bakgrund som når behörighet till gymnasiet. De klarar sig överlag sämre i skolan sett till meritvärde. Det gäller även i praktiska ämnen som idrott, vilka knappast påverkas av eventuella språksvårigheter.
Bilden är mer komplicerad än så. Invandrartjejer har bättre betyg än samtliga grupper pojkar. Det finns ett antal barn som är högpresterande. En femtedel av barn med utländsk bakgrund har toppbetyg.
Bara 13 procent av berättigade barn får modersmålsundervisning, trots vikten av detta för den allmänna inlärningen. Antalet barn som har behov av och är berättigade till modersmålsundervisning ökar. Trots detta minskar undervisningen i modersmål och svenska som andraspråk.
Att ha svenska som andraspråk vid sidan av övriga ämnen är kanske den sämst fungerande - men ändå vanligaste - modellen skolan använder. Då sänks förväntningar och motivation för barnen.
Var tredje nyanländ invandrare flyttar till en storstadsregion. I storstadssatsningens områden har standarden sjunkit, eller i alla fall inte ökat. Människor där har 70 procent av den ekonomiska standard som storstäderna har som helhet. Trenden är att människor flyttar ut när inkomsterna förbättras.
Det är inget problem att människor med utländsk bakgrund bor i samma område, men det är ett problem när barn växer upp i en omgivning där förebilder saknas, där knappt någon har jobb eller får arbete som motsvarar hans eller hennes kompetens. Där uppgivenhet och bidragsberoende får fäste.
Länge ansågs det irrelevant om en människa hade egna tankar om var hon ville bo. Istället placerades människor ut över landet, oavsett önskemål. Idag kan människor önska vilken kommun de vill bo i, men det är långt ifrån säkert att önskemålet uppfylls.
Majoriteten informerar inte de asylsökande om hur det är att bo i olika delar av Sverige och om olika kommuners förutsättningar att genomföra introduktionen. Anledningarna är oftast att handläggarna inte har denna kunskap eller att de inte har tid. Drygt hälften av enheterna ger denna information till dem som fått UT. De som inte ger informationen (5 enheter) anger skälen: okunskap och tidsbrist.
Integrationsverket i en utvärdering av handläggares information till asylsökande om kommuner för boende.
Som varje hårt reglerat system brottas den svenska flyktingmottagningen med problem. Nu består problemen av hård arbetsbelastning på grund av många nyanlända. Antalet platser i kommunerna är för få.
Vissa år har antalet flyktingar varit färre än det antal platser som invandrarmyndigheten tecknat avtal med kommunerna om, vilket lett till att den kommunala mottagningsverksamheten underbelastats. Krav på ekonomisk kompensation har då uppkommit på grund av för litet antal flyktingar.
Det har gått inflation i antalet projekt för att introducera nyanlända personer i Sverige. Projekt efter projekt genomförs och finansieras med offentliga medel, oftast utan att sedan utvärderas ordentligt. Kunskapsspridning och förekomst av utvärderingar är begränsad.
Idag finns i praktiken två separata system för mottagning och introduktion av flyktingar - och problem inom båda. Dels finns Migrationsverkets organiserade verksamhet, dels den kommunala introduktionen. Det finns brister i systemen och i gränssnittet mellan de två. Till exempel brister ofta informationen från Migrationsverket till kommunerna om människors bakgrund och vad de lärt sig i den organiserade verksamheten. Det gäller bland annat vad människor lärt sig i svenskundervisningen under väntetiden. Istället får många börja om från början igen och upplever då att studierna är meningslösa. I varje glapp mellan olika utbildningar riskerar människor att tappa kunskap och motivation.
Det enda krav som staten ställt på kommunerna för att den skall betala ut ersättning för flyktingmottagning är att det skall upprättas individuella planer för introduktionen. Det finns inga tydliga mål för vad planerna skall innehålla, eller vilka resultat kommunerna skall uppnå. Riksrevisionverket (RRV) underkänner systemet och menar: "Det finns all anledning att misstänka att introduktionsplanerna i stor utsträckning har blivit ett slags alibi för kommunerna att få rätt till schablonersättning."
Människor har mycket små möjligheter att påverka sin egen introduktion. Omhändertagandeperspektiv dominerar fortfarande. Enligt RRV präglas introduktionen "i många fall av brist på variation. Verksamheten förväntas med andra ord fortskrida på i stort sett identiska sätt för en stor del av individerna, oavsett deras olika förutsättningar och behov."
Bara var fjärde deltagare fick utbildning eller praktik anpassad för att kunna gå in i sitt gamla yrke i Sverige.
Introduktionen sker ofta på deltid, för fyra av tio endast på halvtid.
Arbetsförmedlingen är alldeles för ointresserad av att ta sig an nyanlända, varför målet om egenförsörjning försvåras.
RRV:s bedömning är dock att det finns utrymme för väsentliga förbättringar avseende introduktionsverksamhetens förmåga att ge flyktingar och deras anhöriga förutsättningar att snabbt och effektivt etablera sig i samhället när det gäller samverkan mellan olika inblandade aktörer i "migrationskedjan", individanpassning, incitament och motivation samt uppföljning.
Det som i dag hyllas, att koppla utbildning och praktik till ersättning istället för passivt socialbidragsberoende, hindrades i många år. Kommuner som försökte införa systemet stoppades, vilket försämrade mottagningen.
Enligt Rapport Integration 2002, är lågt räknat en fjärdedel i någon grad hindrade från att delta i den kommunala introduktionen på grund av ohälsa. Detta förlänger vägen in i samhället. Bland asylsökande är det ungefär lika stor andel som har psykiska problem.
Nästan fyra av tio nyanlända flyktingar från Irak, som kom till Stockholm, led av posttraumatiskt stressyndrom enligt en undersökning som refereras i Rapport Integration 2002. Många har krigsminnen, skador efter tortyr och trauman som riskerar att permanentas och överföras till barnen om de inte behandlas. Studien visade att 40 procent torterats. En annan undersökning visar att varannan kosovoalban som kom till Sverige hade torterats och led av posttraumatisk stress. Bland ensamkommande barn hade, enligt ytterligare en annan undersökning som refereras i Rapport Integration 2002, mer än hälften behov av barnpsykiatrisk vård. Obehandlade trauman riskerar också att förvärras under väntetiderna i Sverige.
RRV menar även att samhällsorientering och dialog kring grundläggande värderingar idag inte kan "garanteras genomföras med god kvalitet i samtliga flyktingmottagande kommuner".
Undervisningen sker enligt RRV ofta isolerad från övrig introduktion. Den är heller inte individanpassad och kopplas inte till yrkespraktik.
Det finns goda exempel där sfi-undervisningen fungerar bra, men sammantaget är problemen stora. Bara drygt var tredje elev som började 1996/97 klarade godkänt inom två och ett halvt år. Hälften hoppade av kursen, eller slutade utan att nå godkänt. Många går sfi år efter år, utan att bli klara. Sextio procent går kvar på sfi efter tre år. Var fjärde flykting påbörjar aldrig kursen.
Här finns såväl elever med högskoleutbildning som elever som är analfabeter. Det är vanligt att man går i grundvux samtidigt med eller efter sfi:n, för att få grundutbildning. Av eleverna där är två tredjedelar födda utomlands. Grundvux blir en fortsatt språkträning och är liksom sfi för många en förvaringsplats.
Hela tanken att en särskild integrationspolitik skulle kunna bryta den ofrivilliga segregationen är fel. Det visar bara att de vanliga politiska systemen inte fungerar tillräckligt bra eftersom det behövs ett lapptäcke av specialsystem.
Vår utgångspunkt är att ha så få politiska särlösningar som möjligt utöver själva flyktingmottagningen - särskilt om de utgår från ursprung. Däremot skall de generella systemen vara flexibla och möjliga att anpassa efter individernas olika behov.
Dagens dubbla, icke sammanhängande mottagningssystem, skall ersättas med ett enda. I stället för att ta bestämmanderätten ifrån människor, bör eget ansvarstagande uppmuntras i flyktingmottagningen. De offentliga insatserna bör inriktas på att ge stöd för detta. Passivitet och bidragsberoende skall motverkas.
Introduktionen och svenskutbildningen skall vara sammanhållen. Den undervisning som inleds under väntetiden skall fortsätta efter besked om uppehållstillstånd. Migrationsverkets särskilda organiserade verksamhet bör därmed avskaffas.
Introduktionen och språkutbildningen skall börja direkt vid ankomsten till Sverige. Detta innebär att en del personer som inte får uppehållstillstånd kommer att få svenskundervisning ändå, vilket innebär att tiden i väntan på besked används bättre. Vägen till delaktighet blir därmed kortare efter att uppehållstillstånd beviljats.
Förbättrad introduktion, syftande till egenförsörjning, är en nyckel till ökad integration av flyktingar i det svenska samhället. Staten måste ställa tydliga krav på introduktionens kvalitet. Samtidigt är det ett statligt ansvar att fullt ut finansiera mottagandet.
Det är inte rimligt med ett system som kan få till effekt att en grupp människor i praktiken kan stängas ute från delar av landet. Följande principer bör vara utgångspunkter för ett nytt mottagningssystem:
Flyktingpolitiken är en del av statens ansvar. Därmed bör det vara ett statligt ansvar att finansiera mottagandet.
Eget ansvar och valfrihet skall vara vägledande principer vid flyktingmottagandet. Egenförsörjning skall alltid uppmuntras. Statens roll är att ge information och stöd.
Inga människor som har uppehållstillstånd skall hindras att flytta. Dagens system för avtalsskrivning och kommunplacering bör avskaffas.
Målet är att ha introduktion på heltid för alla som kan. Halva tiden lämpligen för språk och halva för praktik på arbete. Reglerna måste dock utformas så att hänsyn till individuella förutsättningar tas.
Det statliga anslaget bör delas upp i två delar. En introduktionspeng, som kan skapa valfrihet och mångfald inom språkutbildningen, samt en ersättning som via den kommun man bosätter sig i används för introduktionsersättning och andra kommunala kostnader.
Sfi bör kombineras med arbetsmarknadsinsatser så att det finns möjlighet att kombinera språkundervisning med yrkesutbildning eller praktik.
Validering av utländsk utbildning och värdering av yrkeserfarenhet skall inledas under introduktionstiden. Utbildning och yrkeserfarenhet är en färskvara. Lång väntan minskar värdet av en utbildning. Människor skall få information om möjlighet till validering omedelbart.
Myndigheter som validerar bör ges i uppdrag att se över om det är så att dagens validering kan se mer till tidigare utbildnings kunskapsinnehåll och mindre jämföra kursplaners upplägg.
För att dra nytta av tidigare utbildning måste möjlighet till kompletteringsutbildningar finnas, för att hindra att människor måste börja om från början. Likaså kan lärlingsutbildningar vara bra för att människor snabbt skall komma ut på arbetsmarknaden.
Ett allvarligt problem är att ohälsa hindrar så många som en fjärdedel av alla nyanlända från att delta i introduktionen. Verksamheter som exempelvis den på Röda Korsets sjukhus för tortyrskadade flyktingar är oerhört viktiga för att dels konkret hjälpa tortyrskadade människor, dels samla och sprida kunskap till hela landets sjukvård om hur detta kan göras. Den som är märkt av tortyr eller på annat sätt traumatiserad har svårt att ta till sig ett introduktionsprogram. Även här tycker vi att det är statens ansvar att se till att vården av tortyrskadade fungerar. Det bör finnas ett nationellt uppdrag för kunskapsutveckling och stöd på området.
Vi utesluter inte att statens åtagande för flyktingmottagandets kostnader måste öka. Men vi är övertygade om att de samhällsekonomiska kostnaderna kommer att minska, om detta ökade åtagande förenas med ökade kvalitetskrav på mottagningen. Ingenting är ekonomiskt och mänskligt mer kostsamt än dagens misslyckande.
Språkkunskaper är viktiga för den enskilde, för möjligheten att få jobb, knyta sociala kontakter och klara sig på egen hand i samhället. Dessutom är språket många gånger en förutsättning för att föräldrar skall kunna vara just föräldrar till sina barn samt kunna upprätthålla kontakten med skolan.
Ett steg mot ökad individualisering av mottagandet är den introduktionspeng för individuellt avpassad språk- och arbetsmarknadsutbildning som vi föreslår. Checkbeloppet kan behovsprövas så att var och en ges möjligheter till undervisning utifrån sina förutsättningar. När pengarna följer individen kommer konkurrensen mellan utbildningsanordnarna att höja kvaliteten. Sfi-undervisningen och arbetsmarknadsutbildningen skall, precis som vi föreslår för grundskolan, löpande utvärderas och resultaten offentliggöras. Utbildningen avslutas med en examen.
Rekryteringsföretag, utbildningsföretag, privata såväl som offentliga språkutbildare får möjlighet att skräddarsy utbildningar. Det som definierar en sfi-grupps sammansättning skall rimligen inte vara invandrarskapet i sig, utan utbildningsbakgrund, yrke och ambitionsnivå.
En fördel med att undervisning i svenska sker parallellt med arbetspraktik är att det ger kontakter på arbetsmarknaden samt möjlighet att använda teoretiska språkkunskaper i praktiken. Det ger också företag möjlighet att utmana sina egna föreställningar.
Deltagande i introduktion bör vara obligatoriskt för erhållande av introduktionsersättning, om ej arbete, familje- eller hälsoskäl hindrar detta.
Inga barn skall behöva lämna grundskolan utan fullständiga baskunskaper. Det är mindre väsentligt om det tar åtta, nio, tio eller elva år att nå dit. Vilken framtid väntar ett barn som inte kan läsa, skriva eller räkna ordentligt?
Skolor skall ha möjlighet att ge elever tvåspråkig undervisning. Det är ofta en nyckel till framgång. Ingen tror att en svensk elev i Engelska skolan lär sig sämre av tvåspråkighet. För många barn är det lättare att ta till sig ämnesundervisning på modersmålet. Den som har ett fungerande förstaspråk har lättare att lära ett nytt språk, varför modersmålsundervisning är viktig.
Rekrytering av lärare med kunskap i barnets modersmål är viktigt, naturligtvis för undervisning i och på detta språk, men också för att stärka skolans kontakter med barnens föräldrar.
Skolor med god erfarenhet av och kompetens för undervisning i ett främmande språk, eller ämnesundervisning på detta, kan bli "värdskolor" för elever i en annan skola. Studiehandledning eller ämnesstöd skall kunna ges på distans.
Släpp skolorna fria att välja profil och söka samverkan i det sociala arbetet med till exempel lokala idrotts- och invandrarföreningar. Låt lärare och rektorer sköta skolan. Låt föräldraföreningar, områdesföreningar, företag, församlingar och andra lämpliga driva dem.
Närhetsprincipen skall inte behöva vara styrande för skolans rekrytering. Alla skall fritt kunna välja den skola vars profil passar dem bäst och ha makten att välja bort dåliga skolor. Barn kan inte användas som regeringens integrationspolitiska verktyg. Ingen skall behöva offra sig och gå i en dålig skola, bara för att politiker vill det. Elevers och föräldrars valmöjlighet måste vara den vägledande principen.
Möjligheten att arbeta och försörja sig är en av de viktigaste delarna i en fungerande integrationspolitik. Arbetsmarknaden måste öppnas för människor som idag stängs ute, eller hänvisas till den oskyddade svarta arbetsmarknaden för att få jobb i Sverige.
Den privata tjänstesektorn kan öppna för nya jobb genom att en skattereduktion för hushållsnära tjänster införs. Denna typ av tjänstearbeten kan för många - svenskar och invandrade - ge ett första viktigt steg in på arbetsmarknaden och för andra vara ett mer långsiktigt alternativ för försörjning. Dessutom kan tjänstesektorn ge erfarenhet av egenföretagande.
Att vara svensk är en fråga om identitet. Identitet byggs inifrån och varje människa måste med respekt för andra själv bestämma vem man är och vill vara. Att känna sig svensk är inget tvång för människor. Det gör oss inte bättre eller sämre. Det är heller ingenting som kan påtvingas utifrån. Däremot måste dagens barriärer som hindrar människor att känna sig som svenskar tas bort.
De flesta tycker förmodligen att man är svensk när man är delaktig i samhället. Det kan ta kort eller lång tid, beroende på person. Poängen är att det ligger i egna händer. För många människor är identiteten sammansatt, man är både svensk och syriansk, både amerikan och svensk samtidigt.
Politiken skall inte försvåra för dem som känner sig svenska att också erkännas som det. Staten har under många år räknat dem som är födda utomlands eller har minst en förälder som är född utomlands som invandrare. Med den definitionen som utgångspunkt har regeringen kunnat påstå att en femtedel av landets befolkning har invandrarbakgrund, vilket gett en på flera sätt missvisande bild.
Definitionen har bidragit till att hålla människor utanför. Statens syn på svenskhet har baserats på en ren blodsprincip. Det har tagit tre generationer att bli svensk - oavsett egen vilja och insats. Numera används allt oftare begreppet "invandrare" för enbart människor som själva är födda i andra länder. Det är rimligare, men det måste ändå användas med försiktighet. Det är delaktigheten som är det centrala.
Varje gång man överger individens rätt att ses just som en individ och staten börjar laborera med kvotgrupper och indelningar uppstår problem. Det är en sak att för kunskaps vinning ta reda på hur samhällets strukturer påverkar människor med olika förutsättningar, en helt annan att utifrån ursprung tillskriva människor egenskaper.
Inför den svenska lagen är, och ska alla vara, lika. Det hindrar inte att människor inom denna ram ska ges förutsättningar att utvecklas på egna villkor. Svensk ska man kunna vara på flera sätt.
Ur Moderaternas idéprogram
Tron på alldeles smärtfri och enkel integration är fel. All förändring ger reaktioner och motreaktioner. Idén om en statisk kultur är också fel. Kultur skapas i interaktion mellan människor och är en levande process. Men tanken på en lyckosam integration är inte orealistisk.
För att integration skall lyckas måste den ske i dialog. Allt i en kultur - inhemsk eller utländsk - som begränsar, kränker och hindrar enskilda människor från självständighet och frihet måste ifrågasättas och förändras.
Svensk politik har i osäkerhet inför det annorlunda i andra kulturer passiviserats inför de problem som förekommer i Sverige. Istället för att hålla fast vid gemensamma principer, oavsett härkomst och historia, har politiken i all välmening särbehandlat människor negativt och accepterat särlösningar för invandrare. Det sänder en olycklig signal om att vi i Sverige tagit för lätt på invandrares mänskliga rättigheter, samtidigt som det bereder mark för främlingsfientliga strömningar.
Politiken får inte lämna diskussionen om svåra avgöranden om var gränser går. Det är möjligen det kortsiktigt lätta, men knappast det långsiktigt rätta. Det finns ett ansvar för politiken att även lyfta fram de frågor som är känsliga. Ibland finns inte tydliga, färdiga svar, men många gånger gör det faktiskt det - bara samma syn på människor och människors rättigheter och skyldigheter tillämpas för hela samhället. Politikers frånvaro i diskussionen kan också upplevas som ointresse och ovilja att se problem. Den sviker också dem som försöker förändra begränsande kulturella mönster.
Det är självklart att inte acceptera att flickor riskerar att drabbas av könsstympning, "hedersmord", annat "hedersrelaterat" våld eller barnäktenskap, men fler saker behöver diskuteras. Det kan röra sig om synen på flickors rättigheter och frihet att leva sina liv efter egen vilja, eller om barns fulla tillgång till kunskap om det samhälle de lever i. Barn äger egna rättigheter som vuxna inte kan ta ifrån dem.
Samma rättigheter och skyldigheter skall gälla alla i samhället. Vi är lika inför lagen och åtnjuter samma mänskliga fri- och rättigheter. Det finns dock brister både i vissa lagars funktion och i hur de tillämpas i dagens internationaliserade samhälle. Tydliga lagar är bra, men räcker inte. Att myndigheter agerar med likabehandling som fundament och verkligen upprätthåller lagarna är nödvändigt, men inte tillräckligt. Samhället är större än staten, och de flesta av oss kan göra någonting för att förbättra situationen.
Staten och politiken skall bättre ta det ansvar som tillkommer dem, men samtidigt finns också frågor som hör till samhällets normbildning. Att en sak är laglig innebär inte alltid att den är lämplig, eller förenlig med den människosyn vi företräder. Därför vill vi understryka det civila samhällets, de ideella organisationernas och alla människors ansvar.
Svårigheter att få bli delaktig i det svenska samhället skapar ibland starka identitetskriser som i sin tur skapar nya problem. När självkänslan bryts ner av arbetslöshet, svag social status och utanförskap, kan en motreaktion bli att ytterligare avskärma och isolera sig och kanske även sin familj från samhället. Här måste den tydliga signalen om att detta vare sig fungerar eller accepteras gå hand i hand med erbjudandet om praktiska möjligheter att bryta utanförskapet.
De problem vi här har nämnt är kanske inte alla stora i omfattning, men förkrossande i sin effekt för enskilda människors liv. Hur vi reagerar är en trovärdighetsfråga. Om mänskliga rättigheter och demokrati är begrepp som skall betyda något, måste det gälla alla oavsett kultur och härkomst. Om vi tror att frihet under ansvar är ett värdigt förhållningssätt till människan, måste det gälla alla.
Vi vill understryka att vi föredrar att se möjligheter, och inte problem. Men problem uppstår i levande samhällen. Det är vår förmåga att hantera och lösa dem som är måttet på vårt samhälles karaktär och duglighet.
Alla människor har rätt att ses som individer och bedömas efter sina erfarenheter, kvalifikationer och ambitioner. Alla avvikelser från detta är diskriminering, vare sig den av politiker anses vara positiv eller negativ. Det är alltid fel, även om det görs med goda avsikter, att politiskt reducera människor till delar av kvotgrupper eller ovanifrån placera in dem i kollektiv. Grupptänkandet och kollektiviseringen är ett stort problem inom svensk flykting- och invandrarpolitik.
För att åstadkomma att människor betraktas som enskilda individer oavsett ursprung finns bara en väg, ett tålmodigt och långsiktigt opinionsarbete i kombination med förändringar av diskriminerande lagstiftning och särlösningar. Det är i grunden en attityd- och värderingsfråga. Men det handlar också om politiskt ledarskap.
Det torde vara ekonomiskt rationellt för både myndigheter och många företag att i en allt mer internationaliserad värld och ett allt mer internationaliserat samhälle anställa människor med kännedom om olika språk och kulturer. Inte minst är det så därför att en relativt betydande del av hemmamarknaden består av människor med olika språklig och kulturell bakgrund. Dessutom är kunskap om främmande marknaders språk, attityder och kultur viktig för myndigheter och företag.
Det handlar om att bryta osäkerhetens barriärer. För arbetsplatser som medvetet skärskådat sig själva blir det naturligt att anställa människor med lämplig kompetens, oavsett födelseland. De tveksamma är ofta de som inte prövat. De goda exemplen spelar en stor roll för att bryta hinder.
Det är kontraproduktivt att tala om positiv särbehandling för invandrare på arbetsmarknaden. Genom detta legitimeras att människors ursprung - helt skilt från individens förmåga i övrigt - skulle vara en relevant faktor vid anställning. Kan argumentet användas åt ena hållet kan det också missbrukas åt det andra. Med andra ord, legitimeras ursprunget som en faktor värd att uppmärksamma vid anställning kommer detta sannolikt att ske både genom öppen positiv och dold negativ särbehandling.
Målet måste vara det motsatta, att ursprung som sådant beaktas så lite som möjligt. Ursprung är inte en egenskap eller en färdighet. Språkkunskap däremot är en färdighet och en relevant kvalitet.
Kvotering och särbehandling är teoretiskt olika saker, även om de i praktiken ofta hänger ihop. Positiv särbehandling är en metod att främja en viss grupps representation inom en given grupp. Kvotering är ett kvantitativt mått på hur stor andel en viss grupp skall utgöra inom den större gruppen.
Både kvotering och så kallad positiv särbehandling för med sig att vissa människor diskrimineras när deras erfarenheter, kvalifikationer och ambitioner får stå tillbaka för politiskt fastlagda rekryteringsmål som tagits fram för att gynna andra människor, tillhörande en viss politiskt definierad grupp.
Även om den grupp som avses gynnas kan anses vara underrepresenterad eller felbehandlad på arbetsmarknaden eller i andra sammanhang, innebär kvotering inget annat än att ännu ett fel begås.
Att människor i den ena mer eller mindre godtyckligt definierade gruppen felbehandlas gör det inte rätt att felbehandla människor i någon annan grupp. Eller, annorlunda uttryckt, om problemet är att en grupp människor felbehandlas kan lösningen knappast vara att i sin tur diskriminera en annan.
Att all form av kvotering är diskriminerande i sig är också skälet till att den typen av politik riskerar att skapa växande spänningar mellan människor. Ytterst är positiv särbehandling ett uttryck för uppgivenhet.
Martin Luther King sa i sitt "I have a dream"-tal att han drömde om den dagen då hans barn skulle bli bedömda inte efter färgen på sin hud, utan efter måttet på sin karaktär. Vi är övertygade om att det mest verkningsfulla vi kan göra är att se till att vi har system där staten och politiken bedömer människor efter karaktär och inte hudfärg, eftersom det i förlängningen ger alla en rimlig chans att bli bedömda på ett rättvist sätt.
Integration är en relation - till landet Sverige, till sin egen och andras kultur, till arbetsmarknaden och till andra människor. Integration kan därför aldrig nås utan en relation till människor och arbetsmarknad. Integration är dessutom en fråga om valfrihet, ömsesidighet och vilja. Det går inte att tvinga någon att bli delaktig, eller känna sig svensk. Däremot kan och skall hinder för detta och för delaktighet i samhället monteras ner.
Integration är inte heller i första hand en budgetfråga, även om bristande möjligheter för människor och politiska misslyckanden slutligen visar sig på de offentliga budgetarnas utgiftssidor. Tvärtom är integration i högsta grad en vardagsfråga, där det vi gör som privatpersoner spelar en lika stor roll som den politiska viljan.
Integrationsfrågan är viktig på många sätt, men inte minst eftersom den fungerar som en avspegling av tillståndet i Sverige, på hur välfärdssystem och arbetsmarknad fungerar. I mångt och mycket bottnar dagens problem i brister, brister som också drabbar aldrig så infödda svenskar. Därutöver kommer inställningen vi har till andra människor, kulturer och allt som är "annorlunda". Intolerans drabbar naturligtvis hårdast den som utsätts för den, men i längden får den effekter också på hela samhällsutvecklingen.
Det finns allvarliga problem idag, för både individer och samhället, som behöver diskuteras. Denna diskussion skall dock inte föras med udden riktad mot människor på grund av deras grupptillhörighet. Blir det legitimt att rikta ilska mot människor på grund av grupptillhörighet är vi inne på ett sluttande plan. Det blir en grupp idag, imorgon ytterligare en, i övermorgon en annan och i förlängningen ett Sverige vi inte känner igen.
Att ställa krav är inte problematiskt, det visar tvärtom att vi alla är del av samhället på lika villkor. Att fråntas ansvaret för sitt eget liv är förnedrande.
Men att i detta avseende bygga ett bättre Sverige handlar främst om att skapa förutsättningar för människor att växa in i samhället och ta ansvar för sina egna liv.
|
Stockholm den 28 september 2004 |
|
|
Per Westerberg (m) |
|
|
Anita Sidén (m) |
Anna Lilliehöök (m) |
|
Krister Hammarbergh (m) |
Anne-Marie Pålsson (m) |
|
Anne Marie Brodén (m) |
Karin Enström (m) |