Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ansvaret för uppföljning av förtidspensionerade barns och ungdomars situation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillsättande av en utredning för att undersöka hur förtidspensionerade barns och ungdomars livssituation i dag ser ut, vilka insatser som skulle kunna göras för att erbjuda utbildning, rehabilitering och arbete samt om dagens regelverk hindrar en väg till arbete och delaktighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av hur ersättningsformen skall se ut för de unga som har så svåra handikapp att utbildning eller arbete verkligen inte är möjligt.
Det senaste året har förtidspensioneringar av vuxna med rätta diskuterats flitigt. Däremot diskuteras det sällan att 10.000 svenska barn och ungdomar har förtidspensionerats direkt efter grundskolan.
Enligt uppgifter från riksdagens utredningstjänst fanns det för ett par år sedan 4.000 barn mellan 16 och 19 år som var förtidspensionärer. Närmare 6.000 unga vuxna mellan 20 och 24 år var det likaså. Det innebär att motsvarande en procent av varje årskull unga mellan 16 och 24 år hade förtidspensionerats.
I det gamla systemet var det så det gick till. Efter grund- eller specialskolan hade staten och kommunerna gjort sitt för många barns utveckling. Mycket tyder på att det i princip är lika illa idag vad gäller utbildningsmöjligheter för unga med funktionshinder.
Numera är förtidspensionssystemet delvis förändrat, men likväl är det angeläget att staten tar sitt ansvar för de barn och unga som redan har förtidspensionerats.
För så här har verkligheten sett ut för många barn med funktionshinder; direkt efter grundskolan har de blivit förtidspensionerade. Efter en skoltid som i bästa fall inneburit kamratskap, stimulans och utveckling kan den kommunala dagcentralen eller ett liv med en personlig assistent helt vid sidan av alla andra komma. Ingen har frågat efter om dessa barn med andra skolmöjligheter på bl.a. gymnasiet skulle kunna lära sig mer, eller utvecklas längre. Livet blir till förvaring i stället för utveckling.
Många unga förtidspensionärer känner sig påtagligt svikna av samhället. De skulle vilja studera, men en förtidspensionär får inte studera. Det får däremot en person med handikappersättning göra, men för att få detta i stället för förtidspension krävs en ny utredning och för detta kan väntetiderna vara årslånga.
Bland unga förtidspensionärer finns unga med såväl fysiska som psykiska funktionshinder. En del uppger att de från början var positiva till förtidspensioneringen, men att livet vid sidan av blir alltför innehållslöst. För andra har grunderna för pensioneringen förändrats, men ett liv vid sidan av under många år gör att vägen till utbildning och arbete känns lång och komplicerad.
Jag menar att staten har en skuld till dessa unga förtidspensionärer. Denna skuld kan staten endast göra sig fri genom att på ett bättre sätt ta ansvar idag. Många av de förtidspensionerade ungdomarna har många decennier kvar till ålderspension.
Det har varit alltför lätt för staten att avföra unga människor med funktionshinder från utbildning och arbetsmarknad. Det kanske kortsiktigt framstod som en bra lösning för de berörda, men i själva verket borde ingen permanent avföras från arbetslivet på det viset. Enda undantag är det mindre antal unga som har så svåra funktionshinder att ingen möjlighet till utbildning eller arbete finns. Problemet är att förtidspensionering av unga har förekommit för långt fler än de med de svåraste funktionshindren.
Regeringen måste ta reda på hur dessa förtidspensionerade barns och ungdomars livssituation idag ser ut, vilka insatser som skulle kunna göras för att erbjuda utbildning, rehabilitering och arbete samt om dagens regelverk hindrar en väg till arbete och delaktighet. Regeringen bör också låta se över hur ersättningsformen ska se ut för de unga som har så svåra handikapp att utbildning eller arbete verkligen inte är möjligt.
Unga med funktionshinder skall ha tillgång till försörjning, men än viktigare till utbildning och utveckling. Passiv pension är i de flesta fall det sämsta alternativet.
För detta ändamål bör riksdagen ge regeringen i uppdrag att tillsätta en utredning och därefter återkomma till riksdagen med förslag till förändringar.
|
Stockholm den 27 september 2004 |
|
|
Sten Tolgfors (m) |