Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ansvarsfördelning för rehabiliteringsåtgärder.
Endast en tiondel av de långtidssjukskrivna upplever att de fått rehabilitering genom Försäkringskassan. Den oklara ansvarsfördelning som Riksrevisionen påvisar utgör uppenbart ett hinder för att rehabiliteringsinsatser skall komma till stånd. Bara en tredjedel av dem som varit sjukskrivna över 60 dagar har fått kontakt med Försäkringskassan om möjligheter till rehabilitering för återgång till arbetet. Försäkringskassans rehabiliteringsinsatser sätts in mycket sent trots att specialister förefaller ense om att rehabiliteringsinsatser måste sättas in tidigt för att vara effektiva.
Ansvaret för arbetsgivaren är också otydligt. Mindre arbetsgivare som mycket sällan har sjukfall har ingen erfarenhet av rehabilitering och saknar ofta kunskap om vad det skall innebära att utforma en rehabiliteringsplan. I vissa fall av sjukskrivning kan det också förekomma konflikt med arbetsgivaren vilket gör det olämpligt att arbetsgivaren skall ansvara för rehabiliteringsplanen. Arbetsgivare har inte heller getts några redskap att klara av det rehabiliteringsansvar som lagts på dem; inte ens i samband med att regeringen beslutade att arbetsgivarna skall betala en del av sjukpenningen.
Försäkringskassans samverkan med sjukvården förefaller ha gått i stå efter regeringens utformning av finansiell samordning. Försäkringskassan har på vissa håll visat på möjligheter till samarbete med sjukvården för att få till stånd tidig rehabilitering. Ett exempel finns i Stockholm där Försäkringskassan och sjukvården gemensamt inrättat team med flera specialister, och sjukskrivna patienter med svårdiagnosticerade besvär i rörelseorganen kan remitteras dit. Ett annat exempel är teamet i Finspång för tidig bedömning.
Många långtidssjukskrivna upplever att de inte fått hjälp med sina besvär utan har fått stå i långa sjukvårdsköer. Detta framgick i en nyligen redovisad undersökning av långtidssjukskrivna kvinnor som upplevde att de fortfarande inte fått adekvat diagnos och vård eller ens kunnat få till stånd en diskussion om möjligheter till effektiv behandling. I det fall den sjukskrivnes landsting väljer att prioritera ner den sjukskrivnes medicinska rehabilitering behöver i översynen av ansvarsfördelningen belysas hur Försäkringskassan kan ges möjlighet att köpa rehabilitering hos andra vårdgivare.
Att nuvarande ansvarsfördelning inte fungerar tillfredsställande har framgått av de återkommande utredningar som gjorts av rehabilitering av sjukskrivna. En annan varningsklocka har varit att Försäkringskassans medel för rehabilitering inte har gått åt trots de senaste sex årens ökning av antalet sjukskrivna.
Försäkringskassan bör ges ett tydligt ansvar för att en rehabiliteringsutredning kommer till stånd på ett tidigt stadium i sjukfallet. Dröjer det för länge är risken överhängande att den sjukskrivne försämras eller förlorar vilja och motivation. Rehabiliteringsplanen behöver involvera både den sjukskrivne, sjukvården, arbetsgivaren och Försäkringskassan. Att Försäkringskassan får ett tydligt ansvar betyder inte att Försäkringskassan behöver utföra den själv utan den skall kunna upphandlas.