Centerpartiet föreslår avslag på propositionen. Vi avvisar alla de bärande elementen i propositionen: Det utökade arbetsgivaransvaret och den höjda ersättningsnivån. Förslagen för att stärka rehabiliteringen är otillräckliga och bygger vidare på befintliga systemfel.
Det utökade arbetsgivaransvaret kommer att göra det svårare att få jobb för grupper som har en svag ställning på arbetsmarknaden, t. ex. personer med kroniska sjukdomar, funktionshinder, arbetslösa och nya svenskar med liten arbetslivserfarenhet i Sverige. Därigenom kommer det också att försvåra för långtidssjuka och förtidspensionerade att återgå i arbete. Vi ser en risk för att förslaget fortsätter tendensen att regeringen förbättrar statistiken genom att i hög takt förtidspensionera personer med längre sjukskrivningar (Operation sopa sjukskrivningarna under mattan).
Arbetsgivaransvaret leder också till ökade risker och ökad byråkrati för företagandet och reser därför hinder mot nya småföretag och nya jobb.
Centerpartiet föreslår att en rehabiliteringsgaranti skall införas som innebär att personer med längre sjukskrivningar får en kontaktperson (rehablots), en rehabplan och åtgärder senast efter två månaders sjukskrivning. En snabbare process blir möjlig bl a genom att försäkringskassan tar det fulla ansvaret för att genomföra rehabiliteringsutredningen, istället för arbetsgivaren. På så vis minskas också byråkratin för småföretagen.
Centerpartiet lägger också förslag som slår i bromsen i Operation sopa sjukskrivningarna under mattan. Det forcerade arbetet för att förtidspensionera personer med längre sjukskrivningar skall avbytas genom att tolvmånadersregeln avskaffas och genom att regelverket för när förtidspension skall beviljas revideras.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 2
3 Förslag till riksdagsbeslut 3
4 Inledning 4
4.1 Rekordhög arbetsfrånvaro på grund av sjukdom 4
4.2 Regeringens åtgärder: Operation sopa sjukskrivningarna under mattan 4
4.3 Propositionens förslag och kritik 5
4.3.1 Arbetsgivarnas medfinansiering slår hårt mot utsatta grupper på arbetsmarknaden . 5
4.3.2 . leder till fler förtidspensioneringar . 6
4.3.3 . dämpar företagande, tillväxt och nya jobb 6
4.3.4 . och försvårar därigenom en bättre hälsa 7
4.3.5 Otillräckliga förbättringar inom rehabiliteringsarbetet 7
4.3.6 Höjd ersättningsnivåär inkonsekvent 7
5 Våra förslag 8
5.1 Orsakerna till ohälsan 8
5.2 Renodla ansvaret för rehabiliteringsutredning till försäkringskassan 9
5.3 Rehabiliteringsgaranti 9
5.4 Sluta sopa sjukskrivningarna under mattan 10
5.5 Differentierade ersättningsnivåer 11
5.6 Den offentliga sektorn och ohälsan 11
5.7 Bättre samordning av resurser 12
5.8 Ett reformerat arbetsgivaransvar 12
5.9 Reformera trygghetssystemen 12
Riksdagen avslår regeringens proposition 2004/05:21.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en tydligare ansvarsfördelning i rehabiliteringsarbetet och att försäkringskassan skall ta hela ansvaret för att genomföra en rehabiliteringsutredning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande av en rehabiliteringsgaranti.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tolvmånadersregeln bör upphävas.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om att 7 kap. 3 § lagen om allmän försäkring förtydligas i enlighet med vad i motionen anförs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att en större andel privata och alternativa utförare och en ökad valfrihet för brukarna av vård, omsorg och utbildning stimulerar utvecklingen av de offentliga arbetsplatserna.
Under perioden 1997 till 2002 ökade arbetsfrånvaron på grund av sjukskrivning och förtidspension kraftigt. Efter 2002 har antalet sjukskrivna minskat men samtidigt har antalet förtidspensionerade fortsatt att öka i snabbare takt. Den totala "arbetsfrånvaron" har stagnerat på en rekordhög nivå. Samtidigt slår Riksförsäkringsverket och regeringen sig för bröstet och proklamerar att utvecklingen har vänt.
Alla människor kan vara en resurs. När 750 000 människor varje dag står utanför arbete på grund av sjukskrivning eller förtidspension är det ett gigantiskt samhällsekonomiskt slöseri. För många individer som förvägras rehabilitering och snabbt slussas över i förtidspension är det en tragedi som, vid sidan av deras rent fysiska eller psykiska besvär, minskar deras delaktighet i samhället och känsla av värdighet.
Istället för att vara en resurs har människor blivit en siffra i en bekymmersam statistik. Tyvärr bekräftas detta synsätt av regeringens politik som verkar vara mer bekymrad av uppfyllandet av statistiska mål än av att verkligen förbättra människors möjligheter att bidra till samhället.
Regeringens insatser har präglats av senfärdighet. Först under 2002 presenterades en elvapunktsplan för minskad ohälsa samtidigt som ett mål om halverad ohälsa till år 2008 antogs. Det anmärkningsvärda är att målet att minska ohälsan enbart riktar in sig på den arbetsfrånvaro som täcks av sjukförsäkringssystemet. Vad beträffar förtidspensionerna (sjukersättning och aktivitetsersättning) säger målet att antalet nybeviljade förtidspensioner inte ska öka i förhållande till nivån år 2002, dvs. 66 000 nya förtidspensioneringar per år. Men 2002 var ett exceptionellt år med extremt många förtidspensioneringar på grund av en ny regel som ålade försäkringskassorna att förtidspensionera så många långtidssjukskrivna som möjligt för att avlasta utrednings- och rehabiliteringsapparaten. I praktiken medger regeringens mål för ohälsan således att personer med längre sjukskrivningar i snabb takt lyfts ut ur arbetskraften och därmed försvinner i statistiken över sjukfrånvaro. Den så kallade tolvmånadersregeln innebär också ett att försäkringskassorna uppmanas att eftersträva denna lösning.
Regeringens reformarbete innehåller naturligtvis även andra komponenter, men det i särklass viktigaste verktyget för att nå målet om minskad sjukfrånvaro är i dagsläget förtidspension. Det går inte att blunda för att försäkringskassorna med Riksförsäkringsverkets och regeringens goda minne minskar sjukförsäkringarna genom att sopa in de långtidssjukskrivna under förtidspensionens matta. Regeringen har inte vidtagit några åtgärder för att bromsa denna utveckling. Av skrivningarna i budgetpropositionen att döma är det enbart statistiken över antalet sjukskrivna som ligger i regeringens fokus. Man kan tala om en Operation sopa sjukskrivningarna under mattan.
Propositionens förslag om "särskild sjukförsäkringsavgift" innebär att arbetsgivaren ska betala 15 procent av sjukpenningkostnaderna för anställda. Det kompletteras med ett högkostnadsskydd som träder i kraft om en anställd medför kostnader på mer än 12 000 kronor eller om de samlade kostnaderna uppgår till 4 procent av den samlade lönesumman.
Propositionen innehåller också en rad förslag till tidsgränser för när försäkringskassan skall kalla till avstämningsmöte samt när den skall ha upprättat en rehabiliteringsplan.
Centerpartiet är starkt kritiskt till det nya arbetsgivaransvaret. Det försvårar för utsatta människor att komma in på eller behålla fotfästet på arbetsmarknaden samt ökar riskerna och leder till mer byråkrati för arbetsgivarna och särskilt småföretagen. Därigenom kommer det att fördjupa problem som vi redan tydligt ser - det höjer trösklarna på en arbetsmarknad som redan har höga trösklar och det dämpar tillväxt och nya jobb i ett läge där vi behöver få fler i arbete.
Att öka arbetsgivarnas kostnader för de anställdas sjukdomsfall innebär att man stärker arbetsgivarnas drivkrafter att undvika att anställa personer där man kan förutse en hög risk för sjukfrånvaro. Det kan gälla exempelvis personer med kroniska sjukdomstillstånd eller funktionshinder och personer som tidigare varit långtidssjukskrivna eller arbetslösa. Även personer som varit alkohol- eller drogmissbrukare och personer med få referenser och liten arbetserfarenhet, t.ex. nya svenskar, riskerar att drabbas av en ökad försiktighet från arbetsgivarnas sida. Frivilligorganisationer, t.ex. Situation Stockholm, som arbetar med att hjälpa tidigare hemlösa och missbrukare tillbaka till arbetsmarknaden har uppgett att förslaget kommer att försvåra deras arbete. Ett stort antal remissinstanser är samstämmiga i denna kritik, bl a handikappförbunden, arbetsgivar- och löntagarorganisationer.
För att motverka denna så kallade selektering föreslår regeringen att det högriskskydd som gäller för arbetsgivarnas sjuklöneansvar ska gälla också vid det förlängda arbetsgivaransvaret. Personer som har en sjukdom som under en tolvmånadersperiod medför risk för en eller flera längre sjukperioder och personer som är donatorer av biologiskt material kan således ansöka hos försäkringskassan om att undantas från bestämmelserna.
Erfarenheten är dock att dessa möjligheter hittills endast använts i begränsad utsträckning, något som bl a påtalas i handikapporganisationernas remissvar. Vid en mätning som Riksförsäkringsverket gjorde i september 2000 handlade det om 102 personer. Högriskskyddet är bara tillämpligt på personer med tydliga sjukdomstillstånd, och inte mer allmänna funktionshinder. Regeringens intentioner tycks inte heller vara att öka tillämpligheten av högriskskyddet utan den nöjer sig med att föreslå informationsinsatser.
Rgeringen tycks inte heller ha någon förståelse för att högriskskyddet inte skyddar mot de misstankar en arbetsgivare kan ha inför personer som tidigare haft en svag ställning på arbetsmarknaden men som inte har någon sjukdomsdiagnos. Personen som har ett behov av ett högriskskydd kommer i ett besvärligt dilemma när hon eller han måste bestämma sig för om man ska ansöka om skyddet. Det medför att sjukdomstillståndet måste upp på bordet i samband med anställning och det är inte säkert att detta gör den arbetssökande mer attraktiv.
Centerpartiet ser en risk att bl a följande grupper riskerar att drabbas av en hårdare selektering:
Funktionshindrade och personer med nedsatt arbetsförmåga.
Personer med kroniska sjukdomar eller tillstånd med förhöjd sjukdomsrisk som t.ex. diabetiker.
Tidigare missbrukare som stått utanför arbetsmarknaden på grund av missbruk och som på nytt försöker komma in på arbetsmarknaden.
Personer som varit långtidssjuka och förtidspensionerade och som söker ny anställning.
Arbetslösa.
Nya svenskar med liten tidigare arbetslivserfarenhet i Sverige.
Handikapporganisationerna påpekar att personer som drabbas av längre sjukskrivning kan pressas av sin arbetsgivare att ansöka om förtidspension. Det finns också en risk att personer som har svårigheter att få en anställning slutligen hamnar i förtidspensionssystemet. Möjligheten för förtidspensionerade att återgå i arbete minskar också när arbetsgivarnas intresse av att undvika att anställa personer med sjukdomsrisk ökar. Sammanlagt riskerar detta att leda till att fler personer blir förtidspensionerade eller hamnar i andra former av bidragsförsörjning och att färre kan återgå i arbete.
Regeringsförslaget motverkar tillväxt och nya jobb på tre sätt:
Genom att öka den risk arbetsgivare - särskilt småföretagare - tar vid nyanställningar minskar viljan för företagare att expandera och nyanställa. Det gäller särskilt när det råder brist på arbetskraft.
Genom att en ökad selektering leder till att fler personer i arbetsför ålder slås ut från arbetsmarknaden kommer den samlade arbetskraften att minska.
Genom att förslaget fullföljer trenden att öka regelbördan på företagandet.
En betydande del av långtidssjukfrånvaron och förtidspensioneringarna skulle kunna undvikas om människor i tid sökte sig bort från arbetsplatser där de inte trivs eller mår bra. En ökad rörlighet på arbetsmarknaden och en större benägenhet att byta jobb eller yrkesbana skulle innebära att fler människor befann sig på "rätt" arbetsplats - dvs. en arbetsplats där de mår bra, trivs och har förutsättningar att göra ett bra jobb. Förslaget om utökat arbetsgivaransvar har tyvärr rakt motsatt effekt och förstärker tendensen att man inte lämnar en arbetsplats som gör en sjuk.
Personer som drabbats av ohälsa och längre sjukskrivningar har under lång tid mötts av en dåligt fungerande rehabilitering. Tillgången till rehabåtgärder har varit otillräcklig, dåligt organiserad och i alltför hög grad beroende av den sjukskrivnes egen motivation och egna initiativ. Många sjukskrivna har erfarenheter av att man får kämpa sig fram mellan olika vård- och rehabiliteringsgivare och att försäkringskassorna har förhållit sig alltför passiva. Till en del beror detta misslyckande på bristfälliga resurser, men det är också uppenbart att samordningen av befintliga resurser varit undermålig.
Propositionen innehåller vissa ansatser till att förbättra rehabiliteringsarbetet i en riktning som Centerpartiet har förordat under flera år. Åtgärderna är emellertid otillräckliga för att säkerställa att alla personer med längre sjukskrivningar får en plan för rehabilitering och tillfrisknande inom rimlig tid. Dessutom medför regeringens förslag att administrationsbördan på arbetsgivarna fortsätter att öka. Detta är enligt Centerpartiet inte ändamålsenligt för att nå en bättre rehabilitering, och samtidigt går det stick i stäv med ambitionen att minska regelbördan för de mindre företagen.
Centerpartiet delar självfallet uppfattningen att det oftast är betydelsefullt att arbetsgivaren är delaktig i rehabiliteringsarbetet, men vi tror inte att denna delaktighet bäst uppnås genom att lägga ett stort administrativt ansvar på arbetsgivaren. Tvärtom bör ansvaret för analys och planering tydligare åvila försäkringskassan.
Det är anmärkningsvärt att en regering som har så stark tilltro till att ekonomiska drivkrafter behövs för att förmå arbetsgivarna att ta sitt ansvar för att förebygga och rehabilitera ohälsa, föreslår höjda ersättningsnivåer för de sjukskrivna utan ett ord av analys beträffande de effekter en högre ersättning kan ha på löntagarnas drivkrafter. Det bör noteras att en majoritet av löntagarna, om höjningen genomförs, kommer att ha en ersättningsnivå på 90 procent av inkomsten vid sjukskrivning. En ersättningsnivå på 90 procent medför ingen drivkraft att förebygga ohälsa eller att eftersträva snabbast möjliga återgång i egen försörjning. Förvärvsarbete medför merkostnader för resor, mat, kläder och omkostnader i syfte att spara in tid. Dessa kostnader torde för de flesta uppgå till mer än 10 procent av inkomsten efter skatt.
Riksdagen bör, i enlighet med vad som ovan anförts, avslå propositionen.
För att minska sjukfrånvaro och förtidspensioner krävs att antalet personer som blir sjuka, eller av andra skäl blir sjukskrivna, minskar och att de personer som blir sjukskrivna följs upp och ges en snabb och effektiv rehabilitering.
Orsakerna till sjukskrivningarna är sammansatta. Arbetsmiljön är självfallet en viktig komponent. I stora delar av den offentliga sektorn och i vissa delar av den privata sektorn finns uppenbarligen systematiska problem med arbetsplatser och ledarskap som leder till att människor vantrivs och/eller blir utslitna.
Men all ohälsa som har sin förklaring i arbetslivet beror inte på faktorer som är direkt kopplade till de allmänna fysiska och psykiska påfrestningarna som arbetssituationen medför. Vantrivsel kan bero på subjektiva orsaker som att den anställde vantrivs med eller inte är lämpad för sina arbetsuppgifter. Det finns många orsaker till svårigheter på arbetsplatser och alla kan inte hänföras till att arbetsplatsen eller ledarskapet är dåliga som sådana.
Om människor i högre utsträckning rörde sig på arbetsmarknaden och bytte bort jobb som de inte trivdes med så skulle det innebära att fler människor hittade arbetsplatser och arbetsuppgifter som de trivdes med. Samtidigt skulle dåliga arbetsgivare få svårigheter att rekrytera och således få starka drivkrafter att förbättra arbetsmiljö, arbetsvillkor och ledarskap.
Benägenheten att byta jobb påverkas av en rad faktorer. Industrisamhället fostrade föreställningen om den livstida anställningen och denna värdering är fortfarande stark. Arbetsrättens konstruktion medför att människor ofta är rädda för att ge upp sin gamla anställningstrygghet för en svagare ställning på en ny arbetsplats. Omvänt ökar den arbetsgivarnas försiktighet vid anställningar, vilket också bidrar till en lägre rörlighet. Bristen på dynamik i den svenska ekonomin innebär att efterfrågan på arbetskraft är låg och de alternativa anställningarna ofta få för stora grupper på arbetsmarknaden. Kort sagt: Svensken är obenägen att byta arbete samtidigt som det är svårt att hitta ett nytt arbete.
De personer som drabbats av ohälsa under de senaste åren har ofta haft svårt att få rehabilitering. Försäkringskassans insatser och rutiner har varit ofullständiga och den enskilde har haft alltför lite hjälp att snabbt få tillgång till vård eller andra rehabiliterande och läkande behandlingar. Det har tagit alltför lång tid för den sjukskrivne att få hjälp. Många personer vittnar om ett organisatoriskt kaos av bristande samordning, byråkratisk stelbenthet och lågt engagemang. Köerna inom vårdsektorn har ofta förvärrat problemen. Samtidigt visar studier att snabba insatser ofta är viktiga för att den sjukskrivne ska känna sig motiverad och behålla kontakten med arbetsmarknaden. Mot bakgrund av det dåliga skick många långtidssjukskrivna befunnit sig i och det låga engagemang de ofta upplevt från försäkringskassa, arbetsgivare och vård- och rehabiliteringsgivare är det kanske inte så konstigt att många faktiskt ger upp och inrättar sig för ett liv som förtidspensionärer.
För att få en bättre uppföljning och en snabbare behandling av personer med längre sjukskrivningar krävs en uppstramning av handläggningen och en tydligare ansvarsfördelning mellan försäkringskassan, arbetsgivaren och vård- och rehabgivarna. Centerpartiet anser att en sådan uppstramning förutsätter att försäkringskassan tar det lagstadgade huvudansvaret.
Erfarenheten visar att många arbetsgivare har svårt att med egna resurser leva upp till kravet att göra en rehabiliteringsutredning. Eftersom försäkringskassan normalt inte vidtar åtgärder förrän arbetsgivaren lämnat in rehabiliteringsutredningen blir resultatet för den sjukskrivne att rehabiliteringsinsatserna ofta fördröjs, vilket ofta innebär att bidragsberoendet permanentas. För småföretagare innebär det byråkrati och ofta kostsamma konsultarvoden. Istället för ett system som medför onödig tidsutdräkt och svårbemästrad byråkrati bör ansvaret för att genomföra rehabiliteringsutredningen åvila försäkringskassan. Försäkringskassan inträder som samordnare av all information beträffande den sjukskrivne och dennes rehabilitering. Arbetsgivaren ska självklart vara skyldig att medverka med information genom att svara på frågor och delta i dialog och ska även fortsättningsvis ha en lagstadgad skyldighet att vara delaktig i rehabiliteringsarbetet.
Vad som ovan anförts om en tydligare ansvarsfördelning och att försäkringskassan ska ta hela ansvaret för att genomföra en rehabiliteringsutredning bör ges regeringen till känna.
Med denna ansvarsfördelning som grund kan en verklig rehabiliteringsgaranti upprättas eftersom de utdragna rehabiliteringsutredningarna kan påskyndas. Garantin innebär att den sjukskrivne senast inom två månader efter sjukskrivningen ska ha rätt till kontaktperson (en rehablots) samt en rehabplan och åtgärder för återgång till arbete och egen försörjning. Självklart måste rehabiliteringsinsatserna se väldigt olika ut beroende på sjukdomens art. I vissa fall behövs kanske inte några vård- eller rehabiliteringsåtgärder utan enbart återkommande uppföljning av tillfrisknandet. Centerpartiet ser emellertid ett stort värde i att alla personer med längre sjukskrivningar följs upp på ett regelmässigt sätt. I de fall där tillfrisknandet inte enbart handlar om en naturlig läkning bör rehabgarantin innebära en rätt till behandling och åtgärder. För att försäkringskassan verkligen ska leva upp till garantin bör någon form av "rehabpeng" införas som innebär att den sjukskrivne själv kan vidta åtgärder för sin rehabilitering om hon eller han inte får en rehabplan inom tidsgränsen.
Konkret bör rehabiliteringsgarantin fungera på följande sätt:
En läkarundersökning efter 28 dagars sjukskrivning.
Försäkringskassan utser en kontaktperson - rehablots - för den sjukskrivne.
Rehablotsen genomför en rehabiliteringsutredning och upprättar en
rehabplan inom två månader efter det att sjukskrivningen inleddes. Rehabplanen ska grundas på resultatet av läkarundersökningen, besök på arbetsplatsen och samtal med arbetsgivaren och den sjukskrivne. Rehabplanen omfattar behandling, arbetsträning och tidsplan för återgång i arbetet.
Behandling eller åtgärder i enlighet med rehabplanen inleds omedelbart. Rehablotsen samordnar insatser och kontakter med olika vård- och rehabiliteringsgivare.
Regelbunden uppföljning. Under uppföljningen av rehabplanen ska frågan om en återgång till den gamla arbetsplatsen är önskvärd eller möjlig ställas. I de fall den enskilde, arbetsgivaren och rehablotsen kommer överens om att så inte är fallet ska personen på lämpligt sätt ges stöd att söka nytt arbete eller utbildning.
Om försäkringskassan inte kan leva upp till sin förpliktelse att utarbeta en rehabplan inom två månader ska den sjukskrivne ha rätt till en rehabpeng för att själv kunna köpa rehabiliteringsinsatser av offentliga eller privata vård- och rehabiliteringsgivare.
Vad som ovan anförts om införande av en rehabiliteringsgaranti bör ges regeringen till känna.
Nya förtidspensioner (sjukersättning och aktivitetsersättning) beviljas idag i en alltför hög takt. Visserligen är det ett steg framåt att propositionen föreslår regeländringar som förstärker möjligheterna att ompröva förtidspensioner. Förtidspension är dock ett passiviserande tillstånd som ju längre den fortgår gör det svårare för personen att återgå i arbete. Därför kan det befaras att förtidspensionerna vanligtvis kommer att förlängas - åtminstone om inte grunderna ändras för hur arbetsförmågan prövas.
Centerpartiet bedömer att alltför många personer förtidspensioneras utan att möjligheten till rehabilitering har uttömts. Regeln som säger att försäkringskassan ska pröva möjligheten att bevilja sjukersättning eller aktivitetsersättning inom tolv månader efter sjukskrivningens inledning (tolvmånadersregeln) bör upphävas. Detta bör ges regeringen till känna.
Vi har också påpekat behovet av att pröva arbetsförmågan mot hela arbetsmarknaden i högre utsträckning än vad man vanligtvis gör idag. Det är vår uppfattning att man i alltför hög grad är fixerad vid personens återgång till sin arbetsplats eller sitt yrke. Sjuk- och aktivitetsersättning ska bara beviljas om arbetsförmågan av medicinska eller psykiatriska skäl bedöms förhindra återgång till något arbete eller till utbildning som kan leda till anställningsbarhet i ett yrke där de aktuella medicinska eller psykiatriska hindren inte är relevanta. Riksdagen bör av regeringen begära förslag om att 7 kap. 3 § lagen om allmän försäkring (AFL) förtydligas i detta avseende.
Regeringens förslag att höja ersättningsnivån i sjukförsäkringen till 80 procent bortser helt från den betydelse ekonomiska drivkrafter kan ha för den enskildes motivation att bryta ett bidragsberoende och eftersträva rehabilitering. I normalfallet är den sjukskrivne väl motiverad att återgå i egen försörjning. Men i de fall där orsaken till sjukskrivningen ligger i att personen vantrivs med förhållandena på sin gamla arbetsplats kan personen se fortsatt sjukskrivning eller förtidspension som den bästa lösningen. Dagens system och attityder innebär ibland att övergång till en annan arbetsplats, till utbildning eller nya arbetsuppgifter inte ses som alternativ eller försvåras. För att öppna fler möjligheter för den sjukskrivne måste systemet förändras. Individens motivation för att återgå i egen försörjning är i alla fall av stor betydelse och de ekonomiska drivkrafterna kan spela en roll för dessa.
Centerpartiet avvisar därför regeringens förslag om en generell höjning av ersättningsnivåerna till 80 procent, eller för de personer som har avtalsförsäkring 90 procent. I vår budgetmotion har vi istället föreslagit en sänkning av den statliga ersättningsnivån till 70 procent av inkomsten med undantag för personer med försörjningsansvar för barn under 18 år vilka bör ha en ersättningsnivå på 80 procent.
En sådan diffrentiering ger en viktig besparing och stärker samtidigt drivkrafterna för flertalet förvärvsarbetande. Personer som inte har försörjningsansvar har större möjligheter att anpassa sina levnadskostnader vid inkomstbortfall. Samtidigt värnas barnen.
Sjukfrånvaron är i allmänhet betydligt högre på den offentliga sektorns arbetsplatser än inom den privata. Det tycks som om detta förhållande delvis förklaras av att medarbetarna känner sig maktlösa och har svårt att påverka sina arbetsvillkor. Inom den privata sektorn är ofta drivkraften att förebygga och motverka sjukfrånvaro större eftersom sjukfrånvaro medför minskad produktion och lägre intäkter. Inom den offentliga sektorn är systemet med vikarier utvecklat samtidigt som verksamhetens ekonomi inte i lika hög grad är beroende av det utförda arbetet. Därför känner offentliga arbetsgivare troligen inte lika starka drivkrafter att förebygga ohälsa och motverka sjukskrivningar.
Ett av skälen till att t.ex. vårdpersonal ofta uppskattar privata arbetsgivare är att de känner sig sedda och upplever beslutsvägarna som kortare. Offentligt drivna vårdinrättningar, dagis och skolor är ofta beroende av politiska beslut och långa beslutsvägar. Det verkar som om detta medför en sämre arbetsmiljö. I dessa delar bör den offentliga sektorn ta intryck av organisationsformerna i den privata sektorn och öka personalinflytandet och korta beslutsvägarna i den dagliga verksamheten. En större andel privata och alternativa utförare och en ökad valfrihet för brukarna av vård, omsorg och utbildning stimulerar utvecklingen av de offentliga arbetsplatserna. Detta bör ges regeringen till känna.
Den svenska välfärdsapparaten kännetecknas av alltför mycket revirtänkande. Detta försvårar samordnade insatser och helhetsperspektiv på människors problem, oavsett om det handlar om psykiskt sjuka, hemlösa, missbrukare, arbetslösa eller sjukskrivna i behov av rehabilitering. Rehabiliteringsarbetet skulle vinna mycken kraft genom en bättre samordning av olika myndigheters och vårdgivares insatser och ekonomiska resurser. Det befintliga regelverket för finansiell samordning är alltför snävt och minskar möjligheterna för försäkringskassan att samordna resurserna kring den enskilde på bästa möjliga sätt. Det finns också andra sätt att samordna resurser, t.ex. genom gemensamma nämnder för kommuner och landsting samt genom överföringar av medel från t.ex. sjukförsäkringen till vårdsektorn. Centerpartiet har i sin sjukvårdspolitiska motion föreslagit en utredning av ett mer generöst system för dessa typer av samordning.
Arbetsgivarnas sjuklöneansvar slår, i likhet med den nu föreslagna särskilda sjukförsäkringsavgiften, hårdast mot de små företagen. Dessa är mer sårbara för enstaka sjukdomsfall än större arbetsgivare. Centerpartiet har därför i sin budgetmotion lagt fram förslag till en ny modell för arbetsgivaransvaret som innebär att sjuklöneperiodens längd görs proportionerlig mot antalet anställda.
Centerpartiet har i en annan motion framfört förslag om en ordentlig reformering av trygghetssystemen för att bland annat åstadkomma en samordnad arbetslivsförsäkring med en tydligare arbetslinje. En sådan reform skulle betyda mycket för att få till stånd ett bättre rehabiliteringsarbete med individen i centrum.
|
Stockholm den 27 oktober 2004 |
|
|
Birgitta Carlsson (c) |
|
|
Kenneth Johansson (c) |
Annika Qarlsson (c) |
|
Birgitta Sellén (c) |
Sofia Larsen (c) |
|
Jan Andersson (c) |
Margareta Andersson (c) |