För att Stockholmsregionen ska fungera som Sveriges tillväxtmotor, och därmed skapa jobb och tillväxt i hela landet, krävs en förändring av den nationella politiken. Folkpartiet vill ha en modern storstadspolitik som präglas av ökad företagsamhet, tätare internationella kontakter och öppenhet för människor, investeringar, idéer och kulturella impulser.
Satsa på Stockholms potential som internationell turistmagnet och ta till vara Alfred Nobels världsrykte, till exempel genom ett nytt Alfred Nobel-centrum och ett eventuellt namnbyte på Arlanda flygplats till Alfred Nobel Airport.
Stärk rättstryggheten och öka arbetet mot vardagsbrotten. Den utbyggnad av polisväsendet som Folkpartiet förespråkar motsvarar 1 000 fler poliser i Stockholmsregionen. Det krävs också fler civilanställda för att snabbt frigöra poliser från administration till brottsbekämpning.
Värna allemansrätten. Öka allmänhetens tillträde till skärgården genom att beakta friluftslivets behov när Försvarsmaktens markegendomar säljs.
Börja lösa upp propparna i trafiksystemet. Fungerande kommunikationer till, från och genom regionen är en förutsättning för att denna fullt ut ska kunna fylla rollen som tillväxtmotor. Kraftfulla satsningar på spårbunden kollektivtrafik behövs, liksom en komplett ringled runt Stockholms innerstad. Det planerade försöket med trängselskatter saknar all rimlig förankring i regionen och ska därför stoppas.
Låt Stockholmsregionen få gå före i tillväxt- och integrationsfrämjande reformarbete. Tillåt försöksverksamhet med friare förenklade deklarationsregler för småföretag, ökad frihet på skolområdet och stärkt ställning för konkurrensintresset i den kommunala planprocessen. Rädda Sankt Görans sjukhus - sätt stopp för stopplagen mot sjukvård i privat regi.
Nystart för integrationspolitiken med fokus på jobbgaranti, förbättrad svenskundervisning och ökat arbete mot diskriminering.
Inför ett utjämningssystem som är tillväxtfrämjande. Det måste löna sig för kommuner och landsting att människor flyttar dit och att individer kommer i arbete.
Påbörja avvecklingen av beskattningen av bostäder genom en sänkning av fastighetsskatten för såväl småhus som flerbostadshus, samt lindrad förmögenhetsskatt.
Sammanfattning 1
Innehållsförteckning 3
Förslag till riksdagsbeslut 4
Förändring för Stockholmsregionen 7
Skapa en modern storstadspolitik 8
Trygghet mot brott - och fler poliser omedelbart 8
Kultur och natur som källa för turism 10
Nobelpriset och donatorn Alfred Nobel 11
Värna allemansrätten: Naturvård och utveckling kan förenas 12
Skärgården och Mälaröarna - hem, arbetsplats, fritidsparadis 13
Ett strikt strandskydd - men med möjlighet till lokal anpassning 14
Trafik för en världsstad 15
Upphäv lagen om trängselskatt 17
En fungerande bostadsmarknad i Stockholmsregionen 18
Buller 20
Trygga stadsmiljöer 20
Avveckla fastighetsskatten successivt 21
Skatteutjämningen - ett hinder för tillväxt 22
Ökad konkurrens för lägre priser 23
Kunskap och utbildning i Stockholmsregionen 24
Rädda Sankt Görans sjukhus! 25
Bryt utanförskapet! 26
Företagande för tillväxt i Stockholmsregionen 27
Arbetsmarknadspolitik som gör nytta 28
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Stockholmsregionens roll för kontakterna med Östersjöregionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en modern storstadspolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om 1 000 fler poliser och en kraftig förstärkning av civilanställd polispersonal i Stockholms län.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bevakning av idrottsevenemang m.m.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om brottslighet med politiska förtecken i Stockholmsregionen.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om turistnäringen i Stockholmsregionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nationalscener och nationella museer i Stockholmsregionen.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en nationell satsning på ett Alfred Nobel-centrum och andra åtgärder i Stockholmsregionen.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning om att låta namnet Alfred Nobel Airport ersätta, eller fogas till, flygplatsnamnet Arlanda.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statlig markpolitik i skärgården med hänsyn till det rörliga friluftslivet.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vattenmiljö- och avrinningsfrågor i Mälaren.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ny småföretagarpolitik för att skapa fler jobb i bl.a. Stockholms skärgård samt på Mälaröarna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över vistelsebegreppet i socialtjänstlagen vad gäller vilken kommun som skall betala för hemtjänst m.m. vid fritidsboende.6
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om strandskyddsbestämmelser.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökade statliga investeringar i vägar och kollektivtrafik i Stockholms län.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad kapacitet över Mälar-Saltsjösnittet för både väg- och järnvägstrafiken.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en komplett ringled runt Stockholms innerstad.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utbyggnad av väg 73 mellan Fors och Älgviken, förstärkta öst-västliga vägförbindelser på Södertörn samt dubbelspår på hela järnvägssträckan Älvsjö-Nynäshamn.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om motorvägsstandard på hela E 18 Stockholm-Norrtälje, utbyggnad av riksvägarna 76 och 77 i Roslagen samt utbyggnad av spårbunden kollektivtrafik i Stockholms läns nordostkommuner.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av tvärförbindelser i Stockholmsregionen, bl.a. Kymlingelänken, Huvudstaleden och Södertörnsleden.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förstärkt infrastruktur för hamnar och kanaler i Stockholms län.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om flygplatskapacitet för såväl trafikflyg som småflyg i Stockholms län.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en reformerad bostadspolitik för fler bostäder.7
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om byggande av studentbostäder på statligt ägd mark.7
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regelverket om buller.7
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om forskning om trygghet i stadsmiljö.7
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om försöksverksamhet i Stockholmsregionen med skärpt beaktande av konkurrensintresset i den kommunala planprocessen.7
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett generellt bemyndigande för de kommuner i Stockholmsregionen som såönskar att bedriva förnyelseverksamhet på skolans område.8
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att fördelningen av platser på högskolorna skall ske efter studenternas önskemål.8
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Södertörns högskolas ansökan om att bli universitet.8)
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om S:t Görans sjukhus.6
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ett skatteutjämningssystem som är både tillväxtfrämjande och tar hänsyn till det höga kostnadsläget i Stockholmsregionen.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om jobbgaranti och socialbidrag.10
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om försöksverksamhet i Stockholmsregionen med förenklade deklarationsregler för småföretag.9
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en förnyelse av arbetsmarknadspolitiken.10
1 Yrkandena 3-5 hänvisade till JuU.
2 Yrkandena 7 och 8 hänvisade till KrU.
3 Yrkandena 9 och 15-22 hänvisade till TU.
4 Yrkandena 10 och 32 hänvisade till FiU.
5 Yrkandena 11 och 14 hänvisade till MJU.
6 Yrkandena 13 och 31 hänvisade till SoU.
7 Yrkandena 23-27 hänvisade till BoU.
8 Yrkandena 28-30 hänvisade till UbU.
9 Yrkande 34 hänvisat till SkU.
10 Yrkandena 33 och 35 hänvisade till AU.
Stockholmsregionen med Sveriges huvudstad som centrum kräver ingen särställning på grund av sin funktion som huvudstad - men behöver förståelse för sin särart och betydelse för Sveriges utveckling.
Stockholmsregionen är Sveriges administrativa och ekonomiska centrum och samtidigt också en bro till världsmarknaderna. I frågan om företagsetableringar är det långt ifrån alltid som Stockholm tävlar med andra städer i Sverige - konkurrenterna om en investering kan lika gärna vara Hamburg, Sankt Petersburg, Amsterdam eller London.
Inte minst är Stockholm ett naturligt centrum för kontakterna med länderna runt Östersjön. Med sitt läge både mitt i Norden och mitt i Östersjöområdet har Stockholm goda möjligheter att bli det nav för handel, utbildning, forskning, kultur och miljöarbete som en framgångsrik Östersjöutveckling behöver.
En positiv utveckling för näringslivet i huvudstaden med omnejd skapar jobb och tillväxt i hela landet. Då behöver Stockholmsregionen vara en i alla avseenden modern huvudstad - öppen för människor, idéer, investeringar och kulturella impulser. Inte minst de goda kunskaper i andra språk som kännetecknar svenska folket är därvid en konkurrensfördel som saknar motsvarighet i andra delar av regionen.
Sverige och Stockholmsregionen behöver en modern storstadspolitik. Storstädernas unika egenskaper ska tas till vara och utvecklas, till fördel för hela Sverige.
Det vilar också ett särskilt ansvar på regionen att vårda och vidareutveckla vårt svenska kulturarv samt att värna mångfalden i det moderna samhället. Vi vill här särskilt peka på vikten för Stockholm, men också för hela vårt land, att ta till vara och utveckla den goda renommé som Nobelpriset och ytterst donatorn Alfred Nobel årligen ger Sverige och Stockholm - i hela världen. På goda grunder kan sägas att Alfred Nobel är Sveriges enda både historiska och samtidigt ännu levande internationella superkändis.
Vår huvudstad rymmer historiska värden i arkitektur och byggnader, ett rikt kulturliv med en mångfasetterad utveckling där skilda nationers kulturer möter varandra - och där det historiska också möter framtiden.
Vår huvudstad på vatten rymmer därtill mer än ett symboliskt värde för oss som världsmedborgare. Med sin grönska och sin skärgård skall Mälarens drottning vara en öppen stad för besökare, för boende och för företagande.
Vår huvudstadsregion och dess mångsidiga utbud tillhör hela Sveriges befolkning. Samtidigt är Stockholmsregionen landets ekonomiska centrum där alltfler väljer att bosätta sig, studera och arbeta. Därför är det en riksangelägenhet att området utvecklas och får bukt med de bostads- och trafikproblem som i alltför hög utsträckning sätter käppar i hjulet för en önskad positiv utveckling - och som påverkat och påverkar hela Sverige. I dag är problemen möjligen något mindre negativa än för något år sedan, i morgon är utvecklingen förhoppningsvis uteslutande positiv.
Stockholmsregionen behöver förändring. I förvissning om att Stockholms och hela regionens attraktivitet är viktig för hela vårt lands utveckling skisserar Folkpartiets riksdagsledamöter från Stockholms stads och läns valkretsar här en vision för en bättre fungerande huvudstadsregion, nu och för framtida generationer.
Storstadsregioner är ekonomiska och kulturella centra, men också mötesplatser för människor och idéer. Handel med varor och tjänster samordnas med storstäder som nav, innovationsverksamheten är hög och de internationella kontakterna intensiva. När storstadsregionerna är i kris drabbas hela landet. När kris vänds till förnyelse och tillväxt skapas möjligheter för hela Sverige.
Samtidigt finns det problem som är unika för storstäder. Miljöbelastningen är intensiv, trafikproblemen stora och den sociala segregationen svår. Storstäderna blir mötesplatser inte bara för företag och turister utan också för den internationella brottsligheten.
Tio år med socialdemokratisk regering har inte gett en fungerande storstadspolitik för Sveriges tre storstadsregioner. Den storstadspolitik som Socialdemokraterna ägnar sig åt handlar i praktiken om vissa avgränsade satsningar mot segregation. Även om de problemen är angelägna måste perspektivet vara mycket bredare än så.
Den liberala storstadspolitiken handlar om att ta till vara storstädernas unika styrkor för att på så vis bidra till en dynamisk utveckling som ger positiva effekter i övriga riket. Folkpartiet ser inte tillväxt som ett nollsummespel. Om det går bra för en region ger det nya jobb, företag och impulser till hela landet.
Stockholmsregionen utsätts varje år för nästan 350 000 anmälda brott. Det faktiska antalet är sannolikt avsevärt högre.
De flesta brotten drabbar vanliga människor. Det är inbrott i bostäder och fritidshus, stölder av bilar och båtar, vandalisering och klotter. Polisen ligger hela tiden efter och hinner ofta inte ens utreda och än mindre få fast någon gärningsman. Det lönar sig alltför bra att begå brott då knappt 20 procent av alla anmälda brott leder till utredning. För mindre brott är det näst intill riskfritt. Man skall ha stor otur om man åker fast.
Människor som blir utsatta för vardagsbrotten ser med egna ögon att inget eller mycket lite händer. De känner sig rättslösa och tappar tron på samhället. Unga människor som utför dessa brott ser också att inget händer och risken ökar då att de fortsätter sin brottskarriär.
Förra året dömdes knappt 28 000 personer inom Stockholms län för begångna brott. Detta ska ställas i relation till de ca 350 000 anmälda brott som kom in under samma period. Det är alltså en relation som är mindre än en på tio.
Få börjar med att sticka kniven i någon annan eller råna en värdetransport. En brottskarriär börjar ofta med skolk, klotter, vandalisering, snatteri och att unga rånar andra unga. Mord och grova rån är polisen relativt bra på att klara upp. Men vardagsbrott, kvinnovåld och hatbrott - för att inte nämna narkotikabrott - är polisen dålig på att hantera.
Stockholms län har med dagens knappt 4 000 poliser en kronisk underbemanning i förhållande till omfattningen på den brottslighet som drabbar länets invånare. Stockholmsregionen behöver ytterligare 1 000 poliser och därtill civilanställda som avlastar polisen pappersarbete och annan administration.
Polisen måste utgöra ett hot mot dem som begår brott. Det gör den genom att klara upp fler brott. Risken måste helt enkelt öka för att kunna åka fast. Dåökar tryggheten i vårt samhälle. Då kan vi få stopp på nyrekryteringen av nya kriminella. Då räddar vi många ungdomar från att ge invånarna ett elände och dem själva från ett eget helvete.
Polismyndigheten för Stockholms län konstaterar i verksamhetsplanen för 2004 att det mesta går åt fel håll. Medborgarna kommer att utsättas för fler brott de närmaste åren. Det beror på många olika faktorer. En är att länet har för få poliser. En annan är fler brottslingar. Ytterligare anledningar är att öststatsbrottsligheten har etablerat sig i vårt område och att narkotikan inte har något organiserat motstånd.
Organiserade stöldturnéer - i skärgården och på landsbygden runt om i länet likaväl som i storstaden - nedlagda närpolisstationer och svårbemästrad gängkriminalitet skapar en otrygghet hos invånarna om vilket stöd man kan vänta sig av samhället. När människor inte känner tillit till samhällets brottsbekämpning väntar runt hörnet medborgargarden som tar saken i egna händer. Här finns en uppenbar risk att extrema rörelser ges möjlighet att fiska i grumliga vatten.
Fler poliser är en av de mest humana satsningar vi kan göra just nu tillsammans med andra tydliga insatser för att motverka nyrekryteringen av unga brottslingar. Polisens arbete är bara en del i detta arbete. Föräldrarna är nyckelpersoner i de ungas liv, socialtjänst, skola och frivilligverksamheter utgör andra viktiga delar.
Fler poliser på gator och torg behövs, men polisen måste också ges möjlighet att göra rätt saker. Behovet av civilanställd administrativ personal har nämnts ovan. I dag tvingas polisen nedprioritera tillgänglighet och brottsbekämpning till förmån för bevakning av idrottsmatcher och andra kommersiella publikevenemang. Detta är orimligt med tanke på den allmänna otrygghet människor känner för att röra sig ute på kvällstid. I framtiden bör arrangörerna i större utsträckning stå för de kostnader som belastar ordningsinsatser utöver det normala.
I dag har flera småföretagare svårt att få teckna försäkringar, särskilt om deras verksamhet innebär en stor risk att utsättas för vandalisering, rån, stöld eller om småföretagaren redan, kanske vid flera tillfällen, utsatts för sådana brott. Främst visar detta polisens bristande möjligheter att skydda den enskilde mot brott och att stävja brottsligheten. Att så få av dessa brott klaras upp innebär att få fall leder till att försäkringsbolagen får tillbaka hela eller delar av de skadegörelsekostnader och försäkringsersättningar som de betalat ut till de skadelidande. När få brott klaras upp - och vandalisering och stölder nedprioriteras - tappar medborgarna förtroendet för rättsväsendet. Följden blir stigande premier och att färre har råd att teckna för sin verksamhet nödvändiga försäkringar.
Stockholmsregionen har drabbats hårt av den ökande brottslighet som har politiska förtecken. Vänsterextrema och högerextrema grupper förenas av sitt förakt för fri- och rättigheterna och sin vilja att sätta sig över lagen. Resultatet syns i form av kravaller i Salem, attacker mot Pride-parader eller fredliga demonstrationer mot antisemitism och islamofobi, omfattande vandalisering i samband med Reclaim the City-aktioner och så vidare.
Återkommande hot riktas mot Stockholms judiska institutioner och mötesfora. Även den rasistiska och homofobiska brottsligheten är omfattande. Ett skrämmande exempel på de rasistiska rörelsernas framfart är hur mordet på en 14-åring i Sollentuna i september 2004 exploaterats i utlänningshatets tjänst av främlingsfientliga grupper. Brottslighet med politiska förtecken finns över hela landet men storstäderna har drabbats särskilt hårt.
Regeringen bör i sitt regleringsbrev till Rikspolisstyrelsen särskilt uppmärksamma den politiska brottsligheten i Stockholmsregionen, och en särskild satsning bör göras för att utveckla nya metoder att motverka denna form av angrepp på det demokratiska samhället.
Turismen - att resa till andra platser och länder - är den näringsgren som växer snabbast i världen. Kultur och natur lockar alltfler resenärer.
Vår huvudstad och dess omgivningar har stora möjligheter att bli en mycket mer attraktiv besöksregion än vad fallet är i dag. En fungerande storstadsturism förutsätter en fungerande infrastruktur med tanke på besökande turister. Att medvetet satsa på turismen, att utveckla kulturen, att bjuda in till varsamt nyttjande av vår fantastiska skärgård är både att dela med sig av vad vi själva älskar att uppleva och att skapa nya sysselsättningsmöjligheter till nytta för Stockholmsregionen och hela Sverige.
Utbudet av upplevelseresor och storstadsturism blir allt större. Stockholm har med sina museer - som friluftsmuseet Skansen och Vasamuseet - sina teatrar och sina många restauranger och andra nöjen stora möjligheter att locka fler turister. Det innebär både fler arbetstillfällen och högre skatteinkomster. Med Stockholm som bas kan turister också göra utflykter i övriga regionen: dagsresor i skärgården, utflykter till gammal kulturbygd eller vandringar i Tyresta nationalpark eller annan storstadsnära natur.
Folkpartiet slår vakt om nationalscenerna Operan och Dramaten och övriga nationalklenoder i huvudstaden. Vi tror också att en satsning på Drottningholmsteaterns speciella utbud, gärna i samverkan med motsvarigheter i andra länder, kan bidra till att öka intresset för Sverige.
Nya museiformer bör övervägas - exempelvis saknas ett särskilt museiforum i Stockholm om vikingarna och vikingatiden, den period i vår historia som blivit vittomtalad i andra länder och världsdelar.
På samma sätt behöver också nutida teknik och uppfinningar av både industriell, medicinsk och annan betydelse för utvecklingen göras mer tillgängliga. Våra historiska, tekniska och i andra avseenden specialinriktade museer måste hitta former för att möta framtidens krav på kunskap och upplevelser i modern museimiljö; ett bra exempel på denna inriktning utgör Cosmonova på Naturhistoriska Riksmuseet, men fler satsningar i liknade riktning behövs.
Ytterligare ett exempel är det svenska musikundret, från Abba och Roxette till dagens artister och grupper, som bidrar till att öka intresset för Sverige hos fans och musikälskare. Att i Stockholm utveckla detta i form av en modern museiinriktad musikupplevelseinstitution borde ligga i hela vårt lands intresse.
Vikingatiden, Vasavarvet och Abba tillhör, oavsett vilka värderingar som ligger till grund för detta, de delar av Sverige som är mest kända utomlands. Detta intresse för vårt kulturarv ska uppmuntras och vårdas. På samma sätt spelar hela det svenska kulturarvet en stor roll för andras bild av Sverige. Därför måste det vara institutionernas roll och betydelse för hela landet som ska avgöra storleken på de statliga anslagen, inte om de råkar ligga i Stockholmsregionen eller inte.
En aktiv kulturmiljö- och byggnadsminnesvård behövs av både kulturpolitiska och turistpolitiska skäl. Stockholmsregionen har unika kultur- och stadsmiljöer av omistligt värde. Samtidigt är exploateringstrycket hårt. Ett aktuellt exempel är den gamla stadskärnan i Sigtuna och de bebyggelseplaner som påverkar tomterna från den vikingatida staden. Riksantikvarieämbetet och andra berörda statliga myndigheter måste aktivt bevaka att Stockholmsregionens kultur- och stadsmiljövärden inte förspills med tidens förändringar.
Det är också dags att upphöja Gamla stan - Stockholms unika stadskärna, präglad av arvet från Hansetiden och stormaktsepoken - till världsarv på Unescos världsarvslista.
Stockholm är med rätta känt för många ting som saknar motstycke på andra håll i världen. Till det unika hör Gamla stan med Kungliga slottet, Vasamuseet, världsarvet Drottningholm eller arkitektoniska pärlor som Stockholms stadshus, Stadsbiblioteket och varför inte världsarvet Skogskyrkogården.
Dock: Allt annat förbleknar jämfört med den uppmärksamhet som utdelandet av Nobelprisen årligen skapar världen runt, både vid tillkännagivandet och vid prisceremonierna den 10 december varje år i Stockholms konsert- och stadshus.
Låt oss vara tydliga: Alfred Nobel och Nobelpriset är inte tillräckligt uppmärksammade i vårt eget land.
Vi behöver, för att tillgodose det oerhörda intresse som knyts till begreppet Nobel, ta till vara möjligheterna att förknippa Alfred Nobels minne med forskning, utveckling, vetenskap och rationalitet, med framtid och kunskap - och skön konst. Den omständigheten att Nobelpriset i litteratur är den internationella utmärkelse som ger allra störst genomslag i världen gör att man bör överväga tillskapandet av ett mångspråkigt internationellt litteratur-, språk- och bibliotekscentrum, till exempel vid Stockholms universitet.
Det provisoriska Nobelmuseet vid Stortorget i Stockholm kan ses som en början på att fånga människors intresse för begreppet Nobel. Men det kan inte få förbli en slutpunkt, snarare ett permanent provisorium för Alfred Nobels minne i just Gamla stan, säte för Svenska Akademien som förvaltar Nobelpriset i litteratur.
Hur skall vi ta till vara intresset för Alfred Nobels gärning och intresseväckande historia? Här finns, i Alfred Nobels anda, inga andra begränsningar än tankens egen föreställningsförmåga att kombinera historien med framtiden på ett spännande sätt.
Utan att ta ställning i sak skulle vi vilja väcka tanken på ett stort vetenskapscentrum, kanske i norra delarna av Stockholm/Solna där vi nu har både Kungl. Vetenskapsakademien, Tekniska högskolan, växande fysik- och kemicentra, Naturhistoriska Riksmuseet och Karolinska Institutet inom ett begränsat område, med möjligheter att knyta samman just de vetenskapliga discipliner som är grunden för Nobelprisen.
Men för att symbolisera Nobelpriset behövs också ett område och/eller flera byggnader som är specialbyggda för att vara centrum för Nobelprisen, för att kunna, såväl i förenklad som i starkt vetenskaplig form, kunna visa vilka vetenskapliga rön och bedrifter som i sin tid ledde fram till Nobelprisen och, satt i relation till dagens och framtidens kunskapsnivå, peka mot vilka möjligheter, säg gärna visioner, som ytterligare vetenskapliga framgångar skulle kunna leda till.
Här kan vi tänka oss allt från ett Alfred Nobels internationella universitet till ett i geografisk mening större vetenskapsområde till hans ära.
Vi vill också föreslå att regeringen beslutar att låta utreda om Sveriges största internationella flygplats, Arlanda International, bör döpas om till Alfred Nobel International Airport eller åtminstone ges detta extranamn. I samband därmed bör en ordentlig permanent utställning med namnet The Alfred Nobel International Exhibition öppnas inom flygplatsområdet, för att omgående för från utlandet tillresande understryka att man nu befinner sig i Nobel-land.
Stockholmsregionens befolkning kommer att fortsätta att växa. Därför behövs naturreservat och andra skyddsåtgärder som bevarar grönområden, värdefulla natur- och friluftsområden.
Med förslaget från Ändamålsfastighetskommittén (SOU 2004:28) att kunna undanta försäljning av fast egendom också av hänsyn till det rörliga friluftslivet finns nu en stor möjlighet att öka allmänhetens tillgång till i huvudsak orörd natur genom att ta till vara de stora marktillgångar i skärgården som tidigare disponerats av Försvarsmakten. Det är angeläget att regeringen snarast överlämnar erforderliga förslag till riksdagsbeslut för att säkerställa att inte ytterligare värdefull mark i skärgården försvinner i privat ägo.
Att sälja dessa områden för att nå snabb ekonomisk avkastning vore att kasta bort en del av de framtida möjligheter som naturupplevelser i skärgården kan erbjuda dagens och framtida generationer. Den chans till utvidgning av allemansrätten i kvantitativt avseende som nu finns kommer aldrig att återkomma.
Därför måste största restriktivitet med privatiseringar av den ännu statliga marken vara huvudinriktningen för denna del av statens markpolitik.
Att behålla denna mark oexploaterad för framtida generationers naturupplevelser är en god framtidsinvestering. Allemansrätten - i detta sammanhang uttytt som allmänhetens rätt till framtida närhet till rörd natur - måste gå före kortsiktiga exploateringsönskemål. Att ägandemässigt överföra områden i endera Skärgårdsstiftelsens eller andra icke vinstdrivande associationer kan vara en utväg att minska exploateringstrycket på de förut militära övnings- och skyddsområdena.
Det finns ingen motsättning mellan en växande region och en framtida tillgång till grönområden och natur. Markområdena i länet räcker till båda delarna. Det gäller att avgöra vilka skogar, naturområden och ängsmarker som permanent måste fredas. Fler områden och så kallade "gröna kilar" måste ges kvalificerat skydd som naturreservat eller på annat sätt skyddas.
Arbetet för en renare och friskare Östersjö måste fortsätta med kraft. Detta om något är avgörande för våra barn och barnbarn. För att minska utsläppen av olja och miljögifter är införandet av sanktioner vid överträdelser av bestämmelser en viktig åtgärd.
För att detta ska vara möjligt krävs att alla länder vid Östersjön har mottagningshamnar för förorenat vatten. Klassa Östersjön som ett särskilt känsligt område och inrätta marina reservat täckande Östersjöns alla huvudbiotoper!
Värnandet av vattenmiljön handlar i lika hög grad om Mälarens vattensystem: transportled och fritidsmiljö men också vattenreservoar för cirka 1,3 miljoner invånare i Mälardalen. Arbetet med att trygga Mälarens vattenkvalitet måste fortsätta. Likaså behövs insatser för att kartlägga och minska riskerna för översvämningar. Den planerade ombyggnaden av Slussen måste uppmärksammas i detta sammanhang, eftersom den kan förbättra avrinningen från Mälaren.
Stockholms skärgård saknar motstycke i världen.
Den är dels permanent boplats för 10 000 människor, dels ett värdefullt rekreationsområde för hundratusentals människor, dels en turistmiljö utan motstycke för än fler besökare - men främst av allt utgör Stockholms skärgård med sina 30 000 öar den naturliga miljön för fåglar, fiskar, däggdjur och andra djur och växter, som berikar allas våra liv.
Den örika Mälaren är på samma sätt en unik miljö med levande jordbrukslandskap och kulturmiljöer, omväxlande med tätorter, i en övärld strax inpå storstadens knutar.
Vi måste bevara skärgården och Mälaröarna levande - varmed förstås att de ska vara levande för växter och djur, för bofasta, för sommargäster och för alla turister som söker sig hit. Därmed bevaras en av Stockholmsregionens unika tillgångar.
För att detta ska vara möjligt måste skärgården och Mälaröarna vårdas. Människans slitage på naturen måste begränsas så att naturen själv till sist blir den som sätter ramarna för hur mycket vi kan tillåta oss njuta utan att den minskar i naturlighet och attraktionskraft för framtida generationer av både djur, växter och människor. Ett särskilt problem är den erosion i den känsliga skärgården som uppkommer i och med allt snabbare båtar i yrkes- och privattrafik. Ett annat är de säkerhetsproblem som skapas av onyktra båtförare.
Utan en fast befolkning minskar allas möjligheter att uppleva och njuta av skärgården och Mälaröarna. Därför måste det bli enklare både att bo och att jobba påöarna i Stockholmsregionen. Det handlar om att åstadkomma en levande skärgård och skapa bättre förutsättningar för boende, arbete och dagliga kommunikationer inkl. kollektivtrafik till land och till sjöss året runt. I det sammanhanget kan man peka på bl.a. det projekt för att åstadkomma hyresbostäder i skärgården, som arbetats fram av SIKO - Skärgårdens Intresseorganisation i Stockholms skärgård. Det skulle inte minst underlätta för generationsskiften bland skärgårdsbefolkningen. Förslagen från Ändamålsfastighetskommittén skulle också underlätta att ställa mark till förfogande för sådant bostadsbyggande i skärgården. Folkpartiets småföretagarpolitik med bland annat mindre byråkrati och lägre skatter inom tjänstesektorn skulle särskilt gynna skärgårdens och Mälaröarnas invånare.
Stockholms län har i skärgården och Mälaröarna några av landets mest sommarhustäta kommuner. I dag måste dessa kommuner stå för kostnaderna för bland annat hemtjänst, när folk från stan åker till landet under sommaren. Det bör vara kommunen där den hjälpbehövande bor permanent och betalar skatt, som står för kostnaden. Därför vill vi se över det så kallade vistelsebegreppet i socialtjänstlagen.
Strandskyddet är ett av fundamenten för att ge allemansrätten ett materiellt innehåll.
Folkpartiet har som en av lagstiftningens främsta tillskyndare genom åren, även vid den kommunala tillämpningen av bestämmelserna, varit en stark värnare av strandskyddet. Strandskyddslagen är och förblir det viktigaste skyddet för att bevara unika naturvärlden och behålla den allmänna tillgängligheten längs våra kuster, sjöar och vattendrag.
I Stockholms skärgård, liksom i Mälaren, finns i grunden hård konkurrens om varje strandmeter - människans inneboende dröm att kunna bo vid vatten, det må gälla åar, öar, sjöar eller havet, kan aldrig kvävas.
Reglerna för strandskyddet får emellertid aldrig bli drakoniska. Också i tättbefolkade områden som Stockholms län måste strandskyddslagens tillämpning stundom anpassas efter speciella - inte sällan säregna lokala - förhållanden.
Den stora befolkningsmängden resulterar dock i huvudsak i hårdare krav på strandskyddets strikta upprätthållande än som kan vara fallet i mindre tätt befolkade delar av vårt land.
Om och när dispenser skall ges får det aldrig betyda att naturvärden som kan njutas och nyttjas av många äventyras genom att privatisering sker av olika strandremsor. I Stockholms läns kommuner ankommer det på fullmäktige och byggnadsnämnd att se bortom kortsiktiga exploateringsintressen vid prövningen av dispenser från strandskyddslagens bestämmelser, oaktat att det alltid kommer att finnas människor som är beredda att betala betydande summor för att komma så nära vattnet som möjligt.
Den trafikkris som Stockholmsregionen nu lider av beror påårtiondens försummelser. Dagens diskussion om den växande biltrafiken och om trängselavgifter ska ses mot bakgrund av bristerna i kollektivtrafiken och otillräckliga investeringar i vägar och järnvägar under de senaste årtiondena. Sedan Essingeleden byggdes har Stockholmsregionen ökat i folkmängd med ungefär motsvarande Göteborgs kommuns befolkning, ändå har ingen ny förbindelse tillkommit över Saltsjö-Mälarsnittet, alltsåöver de vatten som skiljer den norra och södra länshalvan från varandra.
Tydligast syns dagens katastrofala trafiksituation i den skriande bristen på kapacitet i Saltsjö-Mälarsnittet, med ändlösa köer längs infartsleder och i innerstaden samt stora störningar i järnvägstrafiken. Situationen kan sammanfattas i två huvudproblem:
Huvudstadsregionen har drabbats av en tydlig tudelning mellan norr och söder med svåra ekonomiska och sociala konsekvenser som följd.
Närmast total trafikinfarkt råder i Stockholmsregionens centrala delar - landets viktigaste arbetsområde och rikets ekonomiska centrum.
Väl fungerande trafikleder till, från och genom Stockholmsregionen är en förutsättning för att denna fullt ut skall kunna fylla rollen som tillväxtmotor i landet. Dagens bristande infrastruktur är också ett direkt hot mot kulturhistoriska värden av nationell betydelse. Avsaknaden av en ringled gör att mycket stora delar av genomfartstrafiken passerar på den sexfiliga motorväg som dragits i ytläge genom Stockholms medeltida stadskärna - ett kulturhistoriskt övergrepp ständigt pågående sedan femtio år tillbaka.
För att lösa denna redan akuta situation krävs en helhetslösning med främsta syfte att kraftigt öka både spår- och vägkapaciteten över Saltsjö-Mälarsnittet. Den planerade utbyggnaden av järnvägskapaciteten genom en ny tågtunnel under Stockholms innestad är ett riksintresse som i sin helhet måste bekostas av staten, på samma sätt som sker med motsvarande järnvägsinvesteringar i andra delar av landet. Vi vill också bygga ut de andra spårsystemen: tunnelbana och snabbspårväg. På så vis möjliggörs en ytterligare ökad kollektivtrafikandel.
Huvudinriktningen vid utbyggnaden av infrastrukturen måste vara en kraftig satsning på kollektivtrafiken. Stockholm har redan idag en av världens högsta kollektivtrafikandelar - de ska bli än högre i hela länet. Huvudstaden måste ha en modern och effektiv kollektivtrafik med både tåg och bussar. Det innebär satsningar på utbyggda spårsystem, nya lok och vagnar, och ett gott underhåll av tågen, rälsen och annan infrastruktur.
Regionen har tagit mer än sitt finansiella ansvar, nu måste staten ta sitt. Nu måste staten betala för de investeringar som behövs, och som är statliga åtaganden, så att Stockholm kan fortsätta att fungera.
Folkpartiet kräver vidare att en komplett ringled byggs. Invigningen av Södra länken i oktober 2004 är bara första steget - nu måste Norra länken färdigställas och projekteringen för Österleden sätta i gång på nytt.
En ringled är nödvändig för att Stockholms innerstad ska fungera med alla transporter som dess företag och invånare behöver. Ringen, med de nya sträckorna lagda i tunnel, är den enda lösning som gör det möjligt att avlasta innerstaden och skapa en bättre stadsmiljö.
I Dennisöverenskommelsen var Socialdemokraterna, Moderaterna och Folkpartiet överens om att prioritera ringleden före en västlig förbifart. Detta är enligt vår uppfattning fortfarande den riktiga prioriteringen, eftersom ringen både skapar en ny kringfart och avlastar innerstan. Vi kräver därför att byggandet av ringleden påbörjas omedelbart. Regeringens blockerande av Österleden måste upphöra.
En av landets mest olycksdrabbade vägar är väg 73 mellan Stockholm och Nynäshamn. Särskilt sträckan mellan Nynäshamn och Västerhaninge är underdimensionerad för den stora trafiken till och från bland annat Gotlandsfärjorna och Östersjötrafiken. Gång på gång har den planerade upprustningen skjutits på framtiden, och den utlovade utbyggnaden av väg 73 (sträckan Fors-Älgviken) måste nu förverkligas snarast möjligt. Likaså behövs dubbelspår på järnvägen hela vägen till Nynäshamn, och en förstärkning även av de öst-västliga kommunikationerna på Södertörn är en viktig beståndsdel i utvecklingen både för Södertörn och för regionen i stort.
Europaväg 18 från Stockholm till Norrtälje har svåra kapacitetsproblem. Hela sträckan bör byggas ut till motorvägsstandard, och planeringen för en utbyggnad även av den spårbundna kollektivtrafiken i nordostsektorn måste drivas vidare. Den tunga lasttrafiken till och från Holmens Bruk i Hallstavik liksom färjorna i Kapellskär gör även en utbyggnad av riksvägarna 76 och 77 angelägen. Godstransportdelegationen noterar i sitt slutbetänkande (SOU 2004:76) den starka utvecklingen av roro-trafiken över hamnen i Kapellskär, som har haft och förväntas ha en mycket stark tillväxt. I samband med EU-kommissionens satsning på "havets motorvägar" kommer ökad vikt att läggas vid utbyggnad av tillfartsvägarna till viktiga hamnar.
För att lösa upp några av de värsta flaskhalsarna i det statliga vägnätet behöver den nya kopplingen mellan E 18 och E 4 via Kymlingelänken förverkligas och de sydöstra förorterna ges bättre vägförbindelser till E 4 över Södertörnsleden. Innerstadens förbindelse i riktning nordväst måste förstärkas genom byggandet av Huvudstaleden (Solna och Sundbyberg) i en lång tunnel.
Infrastrukturen till sjöss behöver förstärkas för att klara en framtida växande godstrafik. Bland annat behöver kapaciteten i Södertälje kanal byggas ut, vilket också gagnar insjötrafiken på Mälaren. Regionens hamnar både i norra, centrala och södra länsdelarna behöver också fungerande väg- och järnvägsförbindelser för att kunna spela sin roll i en allt starkare Östersjöhandel. Exemplet med Kapellskär har nämnts ovan. Ett annat exempel är Nynäshamn, där en säkrare väg 73 och en utbyggnad av järnvägen till dubbelspår är en nyckelfaktor för att utveckla den betydelsefulla hamnverksamheten och den ekonomiska aktiviteten i stort. I utformandet av den framtida hamnpolitiken måste mycket stor hänsyn tas till naturvårdsintressen, inte minst i den sårbara skärgården.
Regionens flygplatskapacitet måste tryggas. Folkpartiet motsätter sig en nedläggning av Bromma flygplats, som behövs som en modern cityflygplats. Trafikmängden och typen av trafikflygplan som tillåts landa på Bromma måste givetvis anpassas till dess centrala läge. Likaså behövs en långsiktig lösning på Stockholmsregionens behov av flygplatskapacitet för småflyg, såsom privatplan och mindre affärsflyg. Om Tullinge flygplats försvinner utan att ersättas kommer Stockholm att vara en storstad helt utan flygplats som är avsedd för småflyg.
Vid riksdagen 2004/05 träffades beslut om att införa en lag som möjliggör införande av en miljöskatt av trängselmodell. Detta är i grunden inget annat än missbruk av idén om miljöstyrande avgifter. Den lag som nu antagits av riksdagens majoritet misskrediterar i själva verket hela den goda idén om miljöstyrande avgifter. Det är ju inte heller någon hemlighet att hela idén endast tillkommit för att skapa parlamentariskt stöd för ministären Persson från Miljöpartiets och Vänsterpartiets sida.
Införandet av trängselskatten i Stockholm har åtföljts av legala turer som ytterligare diskrediterat hela idén och kastar en mörk skugga över hela lagstiftningen och de politiker som träffat de beslut som nu gör att domstol, som borde ägna sig åt viktiga ting, tvingas pyssla med frågor om lagen om offentlig upphandling följts eller ens är tillämplig vid införandet av trängselavgifter på försök i Stockholms stad från juni 2005.
Nu är också följdlagstiftning aktuell, en lag som skall ge kommuner och landsting möjligheter att biträda staten vid indrivning av och administrerande av det som brukar benämnas trängselskatt. Också denna lag är ett lagtekniskt hafsverk som med största sannolikhet kommer att resultera i nya trätor om lagens tillämpning i domstol.
Folkpartiet har avvisat och kommer att avvisa all denna lagstiftning.
Folkpartiet är sedan många år positivt till miljöstyrande avgifter, i trafiken och annorstädes. Vi står fast vid denna åsikt. Vår utgångspunkt är och förblir att införandet och avskaffandet av trängselavgifter måste vara en fråga för berörd eller berörda kommuner. En ytterligare förutsättning för att en kommun skall få införa trängselavgifter är att det finns ett tillräckligt samförstånd med kringliggande kommuner.
Eftersom trängselskattelagen i dess nuvarande skick på ingen punkt tillgodoser de krav vi har på en miljöstyrande lagstiftning anser Folkpartiet att lagen bör upphävas. Detta förslag väcks i en särskild motion.
Bostadsbristen är ett problem för de boende i Stockholms län som vill byta bostad, för ungdomar som vill flytta hemifrån och för dem som vill flytta hit. Vården, skolan och många privata företag märker att det blivit svårare att rekrytera personal, eftersom människor med rätt kvalifikationer drar sig för att flytta till Storstockholm om de inte kan få tag i någon lämplig bostad.
Bostadspolitiken måste läggas om i liberal riktning så att fler får möjlighet att välja hur bostaden ska vara och vem som ska äga den. Konkurrensen i byggbranschen måste öka och skatterna sänkas.
Bostadspolitiken fungerar inte. Bostadsbrist i storstäderna, svarta kontrakt, rivning av fullt användbara lägenheter på krisorter, omständliga bygglovsprocesser, bristande konkurrens, höga bygg- och boendekostnader och för liten individuell valfrihet slår hårt mot Stockholmsregionen.
Krisen beror inte på enstaka oförklarliga misstag utan har sitt ursprung i ett ideologiskt systemfel. Under decennier har centralplanering, förmynderi och subventioner präglat synen på bostadsmarknaden. Bostadspolitiken har blivit ett eldorado för särintressen och missriktade politiska ambitioner.
Det finns många problem på Stockholmsregionens bostadsmarknad, men skulle man i dag välja ut ett förhållande som påverkar de flesta andra problem är det helt enkelt detta: det byggs för lite.
Genom att det idag inte går att förutse om nyproduktionskalkylen för byggande av hyresrätter kommer att hålla blir resultatet att det inte byggs hyresrätter. Det går inte att räkna hem kalkylen på de nya hyresbostäder som skulle behövas på bristorterna.
I den bästa av världar utlöser tillkomsten av en nybyggd bostad en flyttkedja som i slutänden innebär att en bostadslös student får en lya. Men genom den bristande rörligheten på bostadsmarknaden och genom systemet för hyressättning hjälper för närvarande inte tillkomsten av ett antal nya, mer eller mindre exklusiva, bostadsrätter de människor som behöver en billig hyreslägenhet i början av sin bostadskarriär.
Konkurrensen är avgörande för att kostnaden för att bygga ska kunna pressas i Stockholmsregionen. Förutsättningarna för att bygga fler hyreslägenheter i Stockholmsområdet måste förbättras. Efterfrågan är stor. Därför måste fler byggare lockas att satsa i Stockholmsområdet utan nya statliga subventioner. Det politiska systemet skall inte med skatter och avgifter bestraffa eller belöna olika boendeformer.
Med dagens regler för hyressättning kan inte byggföretagen ta ut kostnaderna för nybyggda hyreslägenheter. Följden har blivit att det nästan bara har byggts bostadsrätter och kontor i Stockholms län de senaste åren. Den som vill få igång byggandet av hyreslägenheter måste se över systemet och tillåta en friare hyressättning för nyproducerade lägenheter. Hyresnämnden skall kunna avgöra hyresnivån före byggstart och det bör inte vara möjligt att ändra hyran sex månader efter inflyttning. Hyran måste stå sig en längre tid för att fastighetsägare ska våga ta risken att bygga. Bruksvärdessystemet har som syfte att ge ett starkt besittningsskydd för hyresgästerna. Inom ramen för bruksvärdesprincipen är dock nödvändigt för förändringar.
Med tanke på den kroniska bristen på bostäder i Stockholms län borde Stockholmsregionen vara ett område i enlighet med Malmö där lägesfaktor och de boendes värderingar ger genomslag i hyressättningen. En översyn och förnyelse av hyressättningssystemet måste också innehålla en diskussion om allmännyttans roll. De kommunala bostadsbolagens funktion som förstahandsnorm vid hyressättning bör upphävas och ersättas av ett system där hyrorna i ett större utbud av bostäder, oavsett ägare, ligger till grund för hyressättningen. Lagen om allmännyttiga bostadsföretag, som stoppar ombildning av hyresrätter till bostadsrätter specifikt i Stockholmsregionen, bör avskaffas. Det är inte rimligt med en lag som slår mot en specifik region.
Bristen på bostäder för studenter och andra ungdomar är ett stort problem i Storstockholm. Svårigheten att hitta någonstans att bo avskräcker ungdomar från andra delar av landet från att söka utbildningar vid länets universitet och högskolor. Många av länets egna ungdomar tvingas bo kvar hos sina föräldrar. Det gör det extra angeläget att hitta nya metoder för att bygga billigare småbostäder, särskilt studentbostäder. Ett sådant sätt är att staten ger ett generellt klartecken för kommuner att bygga tillfälliga studentbostäder på statligt ägd mark som inte är reserverad för andra ändamål eller av uppenbara skäl är direkt olämplig att bebygga. Om kommunerna vet att staten har en positiv förhandsinställning till att upplåta sådan mark kommer det att underlätta för kommunerna att planera för just studentbostäder.
Folkpartiets förslag om skattefrihet för uthyrning av rum i privatbostäder skulle göra det möjligt att snabbt få fram betydligt fler lagliga hyresrum. Det skulle både effektivisera användningen av det befintliga bostadsbeståndet och råda bot på den allra mest akuta bostadsbristen, inte minst bland studenter. Byggnormen för studentbostäder måste även ses över för att pressa byggkostnaden samt att möjliggöra byggandet av bra men billiga bostäder. Miljöprövningen behöver också anpassas så att det även i framtiden går att bygga bostäder och förtäta storstaden. Bullernormer och andra miljökrav blockerar möjligheten att bygga bostäder, inte minst små bostäder för unga och äldre, där bostaden genom få rum inte kan planeras med en tyst sida för sovrummet.
Buller är en viktig begränsande faktor för hur och var nyproduktion av bostäder kan ske främst i tätorter och storstäder. Med dagens byggteknik kan bullerproblem åtgärdas i hög grad i inomhusmiljön medan bullret vid husfasad är svårt att komma åt. En viktig preventiv åtgärd är att trafikleders utformning från början anpassas utifrån målen med lägre bullernivåer. En annan åtgärd är hur installationer på hustak anpassas utifrån buller, till exempel fläktar.
En annan sida av bullerproblematiken är det buller som skapas direkt i inomhusmiljön, till exempel i klassrum med ett stort antal elever. Forskning vid Högskolan i Gävle har visat att sådant buller stör språk, läsning och minnesfunktioner. Här krävs andra åtgärder än rent byggnadstekniska. Detta visar att bullerproblematiken är mycket komplex.
I storstäder måste samtidigt ske en avvägning mot behovet av bostäder. Det finns bostadskonsumenter som inte ser bullerproblematiken som ett hinder för att bosätta sig i centrala delar av storstäderna.
Speciellt viktigt är att byggandet av smålägenheter, t.ex. studentlägenheter och äldreboenden, inte stoppas bara med motivet att man inte har en tyst sida.Enligt PBL 5 kap 7 § 11 kan man i detaljplan meddela bestämmelser om skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen och, om det finns särskilda skäl, högsta tillåtna värden för störningar genom luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat liknande som omfattas av 9 kap. miljöbalken. Dessa särskilda skäl måste preciseras så att myndigheterna får en enhetlig bedömning och samsyn råder kring hur planer för nyproduktion behandlas.
Miljöbalkens regler måste förändras så att möjliga förutsättningar för förtätning i storstadsmiljöer inte förhindras av orimliga krav. Detta berör förutom bullerproblematiken även andra områden såsom partikelhalter m.m. Att bygga i storstäder måste vara möjlig med en byggteknik utvecklad utifrån rådande förutsättningar.
Regelverket måste vara flexibelt och ta hänsyn till att förutsättningarna ser olika ut, för att bostadsbyggandet inte skall stoppas på alltför lös grund.
En av de viktigaste frågorna när det gäller huruvida parkmiljöer används eller ej är om det känns tryggt att vistas i dem. Detta kan tyckas vara en i huvudsak polisiär fråga men minst lika viktigt är hur man utformar miljön som sådan. Vi anser att det finns all anledning att uppmana kommunerna att satsa mer kring utformning av säkra stadsmiljöer. Vid all bostads- och infrastrukturplanering skall alltid trygghetsaspekterna beaktas, som t.ex. placering av busshållplatser, belysning, passager under vägar m.m. För detta krävs det kunskap och vi anser att ett intressant forskningsområde är just forskning kring hur man skapar trygga stadsmiljöer.
Folkpartiet anser att fastighetsbeskattningen skall avskaffas.
Det grundläggande motivet för detta är och förblir att det saknas samband mellan betalningsförmåga och debitering. Fastighetsskatten strider till hela sin natur mot principen skatt efter bärkraft. Stockholmsregionen är en av de delar av landet där skattens effekter syns som allra tydligast, även efter att regeringen lappat och lagat med begränsningsregler för att få bort de mest uppseendeväckande följderna. Fastighetsskatten är ett hinder för människor att kunna bo kvar i sin bostad även när grannarna sålt med förtjänst, en effekt som märks inte minst i småhusområdena runt Stockholm. Den försvårar också för den bofasta befolkningen i Stockholms skärgård att bo kvar i släkthuset när fritidsbebyggelsen gör att taxeringsvärdena rusar uppåt.
Samtidigt är vi medvetna om att avskaffandet inte kan ske omedelbart. Skatten beräknas för 2005 inbringa över 25 miljarder kr till statskassan från boende i hyresrätter, bostadsrätter och småhus och villor. Fastighetskatten måste därför avvecklas stegvis.
Som utgångspunkt för beräkning av fastighetsskatten tas numera 2003 års allmänna fastighetstaxering och de taxeringsvärden som då fastställdes. Oaktat att vi var kritiska till hela taxeringsprocessen är denna nu ett faktum och ligger till grund för köp, inteckningar, arv, gåvor och andra legala handlingar.
Folkpartiet föreslår att det första steget mot avvecklad fastighetsskatt tas 2005 med en sänkning av skattesatsen för såväl småhus som flerbostadshus. Genom att taxeringshöjningarna slagit så hårt mot enskilda, behöver de särskilda begränsningsregler - nu så många att de är mycket svåröverskådliga tillsammans med alla undantag från fastighetsskatt vid nybyggnation som införts genom åren - som Socialdemokraterna med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet tvingats införa, vara kvar. Med Folkpartiets bostadspolitik kommer emellertid dessa begränsningsregler att kunna avvecklas.
Förmögenhetsskatten har, trots att den undre gränsen för beskattning av förmögenheter höjts, fått orimliga konsekvenser för många enskilda hushåll i Stockholmsregionen. En särskild orättvisa som kvarstår är sambeskattningen av hushåll vid förmögenhetsskatt, en skatteteknik som försvann för mer än en generation sedan när det gäller inkomstbeskattning.
Socialdemokraterna säger att fastighetsbeskattningen är en del av kapitalbeskattningen. Det är dock uteslutande en efterhandskonstruktion för att motivera den extrema beskattningen av boendet. Detta har blivit en ny mjölkko, av den anledningen att människor måste ha någonstans att bo.
För många människor är det huvudsakliga sparandet lagt i boendet. Fastighetsskatt och, ofta därtill, förmögenhetsskatt gör att boendet blir orimligt högt beskattat och boendekostnaderna oöverkomliga - inte minst i Stockholms län. Fastighetsbeskattningen är numera tillsammans med förmögenhetsbeskattningen segregerande.
Nuvarande konstruktion av det statligt beslutade inomkommunala skatteutjämningssystemet är ett hinder för bättre utveckling och tillväxt i Stockholmsregionen. Den proposition om förändrat utjämningssystem som regeringen presenterade försommaren 2004 (prop. 2003/04:155) löser inte de grundläggande problemen utan lappar och lagar vidare på dagens system.
Att människor skall ha samma möjligheter till grundläggande kommunalt finansierad service oavsett var de bor i landet är en grundläggande socialliberal princip. Ett system för utjämning av de kommunalekonomiska förutsättningarna är därför både rimligt och nödvändigt.
Dagens system leder dock till orimliga följder både för kommunernas och landstingens ekonomi och för medborgarnas situation. Bostadsbristen i Stockholmsregionen har delvis förvärrats av att vissa kommuner i länet förlorar på att det byggs nya bostäder och att människor flyttar till kommunen. Sådana effekter kan aldrig försvaras.
Lika litet kan de effekter försvaras som dagens utjämningssystem får för Stockholms läns landsting, främst att Stockholms läns landsting får betala till övriga landsting på grund av att länets invånare genomsnittligt har högre lön och således betalar mer i inkomstskatt än i övriga landet, medan landstinget däremot inte får någonting tillbaka för att även vårdpersonalens löner i Stockholmsregionen är högre än i resten av Sverige.
På motsvarande vis drabbas Stockholmsregionens kommuner av att utjämningen sker på ett sätt som inte tillräckligt beaktar det högre kostnadsläget för löner och lokaler i regionen. Även om en kommun eller ett landsting till en del kan påverka lönenivån inom det egna området kan kommunen inte i någon högre grad bestämma lönen i en hel arbetsmarknadsregion.
Utjämningssystemet måste ta hänsyn till såväl inkomstnivå som kostnadsläge.
Folkpartiet vill se en genomgripande översyn av de ekonomiska relationerna mellan staten och kommunerna och landstingen. Även utjämningssystemet måste främja de välståndsbildande krafterna. De regeländringar i utjämningssystemet som Folkpartiet verkar för, och som redovisas utförligare i partiets kommittémotion om utjämningssystemet (2003/04:Fi44), har som gemensam nämnare att stimulera kommunerna att vidta egna åtgärder för att förbättra sin situation. Bland annat skulle man därmed råda bot på den så kallade Pomperipossaeffekten, det vill säga om skatteintäkterna i en kommun växer, ska kommunen inte behöva betala hela beloppet och ibland mer därtill till utjämningssystemet.
Ingen kommun skall förlora skatteintäkter för att dess invånare får löneökning!
Sverige har dyr mat. Stockholmsregionen har Sveriges dyraste mat. En jämförelse med andra EU-länder visar att svenskarna i genomsnitt betalar ungefär elva procent mer för samma matvaror, och samtidigt betalar en invånare i Stockholm ungefär sex procent mer för maten än en invånare i Göteborg.
Samtidigt finns det i Stockholmsregionen en outnyttjad potential att öka konkurrensen. Befolkningen är stor, infrastrukturen utbyggd, kontakterna med omvärlden intensiva, närvaron av internationella företag hög och möjligheten till direktimport utmärkt. Problemet är bara att man i regionen under lång tid har eftersatt behovet av att skapa utrymme för nya aktörer i livsmedelshandeln, och andelen lågprisbutiker är ovanligt liten. Detta i kombination med att stockholmarnas genomsnittliga inkomst ligger ovanför rikssnittet har lett till en prisspiral uppåt, inte nedåt. De stora förlorarna är låginkomsttagare, pensionärer och andra som ofta har svårt att få pengarna att räcka till slutet av månaden.
Inom länsstyrelsen i Stockholm pågår nu ett arbete för att försöka identifiera lämpliga butikslägen i regionen, och i Stockholms stad har finansborgarrådet lovat att skapa nya lägen åt lågprisbutiker. De konkreta resultaten är få. Även om planansvariga myndigheter har en viktig uppgift för att ta till vara konsumenternas intressen är det dock ett grundläggande misstag att tro att konkurrens kan planeras fram. Det är inte politikerna och myndigheterna som kommer att sänka de höga matpriserna - det kan bara göras genom ökad konkurrens och större frihet åt både köpare och säljare.
De stora prisskillnaderna mellan olika regioner beror på flera faktorer, varav en är kommunernas skiftande tillämpning av plan- och bygglagen. För detta bär den socialdemokratiska regeringen ansvaret i och med att den 1997 återinförde kommunernas rätt att hindra etablering av handel och därmed rev upp den konkurrensfrämjande reform som togs fram under Folkpartiets ledning 1992.
Plan- och bygglagen är nu föremål för en översyn i en parlamentarisk kommitté. Vi anser dock att problemet med de höga matpriserna är så pass brännande - inte minst för Stockholmsregionens många låginkomsttagare - att brådskande åtgärder behövs. Som en sådan åtgärd vill vi att Stockholms län snarast blir försöksregion där konkurrensintresset ska beaktas i planprocessen enligt de regler som gällde under den borgerliga regeringen. Detta skulle åstadkomma en friare etableringsrätt för dagligvaruförsäljning och därmed driva på arbetet med att öka konkurrensen. Dessutom skulle intressanta möjligheter till jämförelser bli resultatet av en sådan försöksverksamhet i delar av landet.
Det finns naturligtvis ett kommunalt intresse av att stadsplaneringen är god, infrastrukturen fungerar, miljöintressen värnas och olika typer av servicebehov kan tillgodoses. Kommunernas planmonopol ska användas för att tillgodose de här övergripande intressena, inte till att försvåra den lokala konkurrensen. Huvudprincipen bör vara att etableringsrätt ska medges om inte mycket allvarliga skäl talar emot. I de fall en nyetablering medför trafikproblem ska kommunen i gengäld kunna kräva att den som får bygglov också får finansiera nödvändiga trafikinvesteringar.
Den liberala visionen för en nystart på skolpolitikens område återfinns i Folkpartiets motioner om grundskola och gymnasieskola. Stor frihet för enskilda skolor, rätt för eleverna att välja mellan friskolor och olika kommunala skolor och så kallade magnetskolor - varmed avses skolor med specialinriktning och särskilda resurser för kvalitet i utbildningen varav bör följa särskild dragningskraft - i kombination med en skolpolitik som sätter kunskap och arbetsro i centrum, kan ge många barn och ungdomar nya framtidsmöjligheter.
Folkpartiet vill öka, inte minska, möjligheterna för enskilda skolor. Därför är Folkpartiet motståndare till inskränkningar i friskolornas möjligheter. Vi vill i stället försäkra alla ungdomar om möjligheterna att kunna välja genom att en liknande rätt till fritt skolval genomförs för den kommunala skolan som redan finns för friskolor.
En viktig åtgärd är att stärka rätten till likvärdig skolgång genom en nationell skolpeng, där en betydande andel öronmärks för elever med särskilda behov samt skolor i områden som av socioekonomiska skäl behöver extra mycket resurser. I avvaktan på en nationell skolpeng är det positivt om kommuner samverkar i gymnasieregioner för att öka elevernas valfrihet.
Segregationens effekter slår hårt också på skolans område. Samtidigt är skolan den bästa tänkbara murbräckan i arbetet för ökad integration, vilket visas inte minst genom det framgångsrika arbete som förra mandatperioden bedrevs på skolområdet i Stockholms stad under liberal ledning. Genom att satsa på svenska språket och läsning, genom att ställa krav och visa tydliga förväntningar kan skolan hjälpa elever att lyckas bra.
Föräldrar med låg utbildning och dåliga svenskkunskaper behöver inte se utanförskapet föras vidare till nästa generation. Därför vill Folkpartiet öronmärka extra resurser för särskilda insatser för skolor i invandrartäta och starkt segregerade områden. En sådan satsning skulle betyda mycket, inte minst för Stockholmsområdets många barn och ungdomar med rötter i andra länder.
Särskilt stort är reformbehovet för den havererade gymnasieskolan. En modell för en tydlig uppdelning i studieförberedande och yrkesinriktade program presenteras i Folkpartiets gymnasiepolitiska förslag. Där beskrivs också vår vision om en ny och moderniserad lärlingsutbildning på gymnasienivå. I Stockholmsområdet med dess mångfasetterade näringsliv skulle en sådan lärlingsutbildning ge stor valfrihet och många utvecklingsmöjligheter för eleverna.
En liberal nystart för skolväsendet skulle kraftfullt bidra till att frigöra utvecklingskraften och öka tillväxten i Stockholmsregionen. I avvaktan på att Folkpartiets skolpolitik kan förverkligas på nationell nivå anser vi att de kommuner i Stockholmsområdet som såönskar bör ges bemyndigande att gå före riket som helhet när det gäller att förnya skolan. Bland annat bör sådana kommuner kunna tidigarelägga den allmänna skolstarten, införa betyg från grundskolans sjätte år och organisera en gymnasieskola med bibehållna kunskapskrav och med ett brett utbud av högskoleförberedande, yrkesförberedande och lärlingsinriktade studieformer.
Kommuner som såönskar bör också medges rätt att ge skolpersonalen större möjligheter till disciplinära åtgärder för att motverka mobbning och upprätthålla lugn och arbetsro.
Antalet sökande till många högskoleutbildningar i Stockholmsområdet är stort, och många länsbor tvingas söka sig till andra delar av landet för att kunna få den önskade utbildningen. Detta är till stor del en följd av att den socialdemokratiska regeringen bara lyssnar till utbildningsfabrikens krav på framtidsplanering och hittills har varit mycket måttligt intresserad av ett system för fördelning av utbildningsplatser som tar någon större hänsyn till studenternas personliga önskemål.
Folkpartiet vill införa en studentpeng där studenternas eget val avgör fördelningen av platser, både mellan skilda ämnen och mellan olika lärosäten. Resursfördelningssystemet måste utformas så att högskolor som har ett högt sökandetryck tillförs mer resurser, om de har möjlighet och är intresserade av att utöka. Detta skulle bidra till fler studieplatser vid de högskolor i Stockholmsområdet där det finns ett högt antal sökande, och därmed göra det lättare för unga människor i regionen att börja studera vid en högskola. Det underlättar inte minst för människor som inte har studietraditionen med sig hemifrån.
Statens politik på högskoleområdet har ibland prägel av regionalpolitik, där studenternas önskemål och undervisningens och forskningens kvalitet får stå tillbaka för lokala och regionala krav. Södertörns högskola har lämnat in en ansökan om att få bli universitet. Folkpartiet anser att bedömningen i den frågan ska göras helt på akademiska grunder och inte påverkas av att det redan finns flera universitet i regionen.
Regeringens planer på att förbjuda att sjukhus drivs av privata företag med vinstintresse är en ren bestraffning av bland annat invånarna i Stockholmsregionen. När Sankt Görans sjukhus på Kungsholmen i Stockholm övergick i privat regi ledde detta till betydande effektiviseringar samtidigt som patienterna blev nöjdare. Med den förändrade organisationen fick personalen också kortare beslutsvägar och gavs större möjligheter att själva påverka sin arbetssituation. Den offentligt finansierade vården på Sankt Görans sjukhus erbjuds invånarna på samma villkor som på sjukhusen i landstingsregi.
Ändå planerar nu regeringen att stoppa verksamheten vid Sankt Görans sjukhus, och andra sjukhus i motsvarande situation, genom att införa en ny stopplag som ska hindra vinstdrivande företag att ansvara för sjukhus. Detta är ett allvarligt ingrepp i landstingens självstyre. Men framför allt hotar stopplagen att slå sönder ett välfungerande sjukhus och minska mångfalden och förnyelsen inom hälso- och sjukvårdssektorn.
För oss liberaler är det viktiga att vården håller hög kvalitet och bekostas över skattsedeln, inte om den utförs av en privat eller offentlig vårdgivare. Stopplagen måste stoppas - också för Stockholmsregionens skull.
I vår region finns de mest ekonomiskt välsituerade bostadsområdena men också några av de fattigaste. I spåren av 1960-talets miljonprogram på bostadssidan har klyftorna mellan områden växt sig allt större. I många och stora bostadsområden är arbetslösheten förfärande, och barn och ungdomar växer upp utan särskilt många vuxna i omgivningen som har arbete.
Den skarpa segregation vi ser runt om i Stockholmsregionen är i grunden social. Arbetslöshet och fattigdom, brist på utbildning och service är avgörande snarare än etniciteten. Men det går aldrig att bortse från det faktum att dessa sociala faktorer i betydligt högre grad slår mot människor med invandrarbakgrund. Nyanlända flyktingar såväl som tredje generationens invandrare drabbas av bristande möjligheter att själva styra över sitt bostadsval. Därigenom är deras barn styrda till de skolor som redan har en mycket stor andel barn med annat språk än svenska. Så går det sociala arvet vidare.
Den strukturella diskrimineringen måste brytas. Att motverka diskriminering handlar dels om att ingripa mot den direkta diskrimineringen på arbetsmarknaden och i samhällslivet i övrigt, men i minst lika hög grad handlar det om att riva de hinder som byråkratiska regelverk sätter upp och som stänger ute invandrare och flyktingar från samhället. En sådan form av strukturell diskriminering är den stelbenta svenskundervisningen för invandrare.
Det är en skam att vi fortfarande behandlar en majoritet av invandrare och flyktingar som kommer till Sverige som ett kollektiv och inte som unika individer, där språkutbildningen anpassas efter vars och ens förutsättningar. Därför krävs adekvat validering av i utlandet/hemlandet förvärvad utbildning och en därefter anpassad språkutbildning, där stor hänsyn tas till individuella förutsättningar och blivande arbetsmarknad.
Folkpartiets huvudgrepp i integrationspolitiken handlar om makt. Människor måste få makt över sin egen vardag. Det handlar först och främst om vägar till arbete, egen försörjning men också självrespekt och självbestämmande. Utbildning är då avgörande. Skolpolitiken har en huvudroll i integrationspolitiken.
De redan väletablerade i vårt samhälle kan alltid bestämma mycket själva. Det räcker inte för oss. Vi vill att alla människor ska ha makten över sin egen vardag. Rätten att välja friskola - men även att välja mellan olika kommunala skolor - och möjligheten att själv avgöra vem som ska vara familjens husläkare är några viktiga vardagsbeslut som människor måste få kunna ta själva. Alla bör ha makt över sitt eget boende, möjlighet att byta bostad men också mer att säga till om i sitt bostadsområde. Rätt att välja barnomsorg, skola, vårdgivare och möjligheten att äga sin egen bostad är därför viktiga delar av liberal integrationspolitik.
För att klara att bryta segregationen krävs tydliga mål. Enligt Folkpartiet skall inget bostadsområde ha en sysselsättningsgrad som understiger 60 procent för de yrkesaktiva, 20-64 år gamla. Det betyder att i Stockholmsområdet behöver extraordinära åtgärder omedelbart sättas in på platser som Rinkeby, Tensta, Husby och Skärholmen. Här krävs en omfattande jobbgaranti. Utvecklingen i sådana områden - och andra i farozonen för att hamna där - måste följas extra noga så att åtgärder kan sättas in mycket fort för att bryta en nedåtgående spiral med inte bara ekonomiska utan än mer sociala följder som resultat. I en tid av fallande sysselsättning är det särskilt viktigt att kunna parera denna typ av nedåtgående utveckling, känd från tidigare lågkonjunkturer.
Det är företagandet som bär upp välfärden. Utan företag skulle vi inte ha råd med sjukvård, äldreomsorg och skolor. Framgångsrika företag kräver också drivkraftiga entreprenörer - människor - som står bakom företagen. Det kräver också att det finns tillgång på kapital att satsa och ta risker med. Allt detta kan tyckas vara självklart, men såär det inte. Sverige behöver en ny politik som tar till vara den stora potential för företagande och tillväxt som finns. För att uppnå detta behövs bl.a.:
Sänkta skatter för företag och företagare
Mindre krångel och enklare regler för företagande
Åtgärder för att stärka konkurrensen
Företagsklimatet i Stockholmsregionen måste bli mycket bättre. En lång rad konkreta förändringar behövs för att underlätta för människor att gå från bidragsberoende till eget företagande. Det måste vara möjligt att förverkliga en idé om en försörjning oavsett om det gäller att sälja någon typ av tjänster, öppna en butik eller bli agent för en importvara. F-skattsedel till alla, förenklingar för småföretag, mikrolån, möjlighet att omvandla socialbidrag till "starta eget" och sänkta arbetsgivaravgifter inom tjänstesektorn, där mycket av det nya företagandet kommer att växa fram, är några små men viktiga förändringar.
Det är också angeläget att öka arbetet mot det skattefusk som snedvrider konkurrensen mellan företagare, särskilt i vissa branscher.
Försöksverksamhet bör inledas i Stockholms län med förenklade deklarationsregler för småföretag. En sådan försöksverksamhet kan dels stimulera nyföretagandet i Stockholmsregionen, dels ge viktiga erfarenheter inför det fullskaliga genomförande av regelförenklingar som är nödvändigt för tillväxt och utveckling i landet som helhet.
Under det senaste decenniet har småföretagarklimatet å ena sidan och den tilltagande segregationen å andra sidan varit centrala frågor i den politiska debatten. På båda områdena och särskilt i kombination har dock alldeles för lite hänt. Det traditionella näringspolitiska stödet måste reformeras, med behoven och önskemålen även hos människor i Stockholms utsatta förorter som ledstjärna. Omläggningen av arbetsmarknadspolitiken, med stora möjligheter för individer och grupper att själva forma de verktyg de behöver för att ta sig in på arbetsmarknaden, betyder extra mycket för människor i segregerade förorter. Folkpartiet föreslår en radikal omläggning av arbetsmarknadspolitiken.
Vi är övertygade om att en sådan förändring har allra mest att erbjuda dem som idag står längst ifrån arbetsmarknaden. Stora grupper arbetslösa finns i dag hos socialtjänsten, inte för att de har sociala problem som socialtjänsten kan hjälpa till med utan för att de aldrig lyckats kvalificera sig för arbetslöshetskasseersättning.
När arbetsmarknadspolitiken läggs om måste också a-kassan sluta vara inträdesbiljetten till den service och det stöd man kan få för att ta sig in på arbetsmarknaden. Genom att arbetslinjen tillåts genomsyra också all flyktingintroduktion, och egenförsörjningen sätts i centrum liksom omställningspeng i stället för arbetslöshetskasse- eller socialbidragsberoende, skapas en framåtsyftande social situation som bas för att förverkliga människors valfrihetsdrömmar. Folkpartiet vill införa en jobb- och utvecklingsgaranti som på ett individualiserat sätt kombinerar samhällsnyttigt arbete med en utvecklingsdel där ökade språkkunskaper kan utgöra den andra delen.
Ungdomsarbetslösheten måste bekämpas. Folkpartiet vill införa så kallade instegsjobb, som innebär att den arbetsgivare som anställer en arbetslös ung person ska slippa betala halva arbetsgivaravgiften den första tiden. I gengäld ska anställningsskyddet vara något svagare. Vi lägger fram detta förslag därför att vi är övertygade om att det för en ung människa i långvarig arbetslöshet måste vara viktigare att komma in på arbetsmarknaden än att genast få tillgång till alla LAS-regler.
Långvarigt socialbidragsberoende måste ersättas av möjligheter att få egen försörjning genom jobb och företagande. Socialbidraget i dess nuvarande form bör avskaffas för de människor som är arbetsföra och inte har andra problem än att de hamnat utanför arbetsmarknaden. Personer som har arbetslöshet som huvudsakligt bekymmer hör inte hemma i socialtjänsten. Det är inte heller säkert att socialsekreterare är den yrkesgrupp som är bäst lämpad att vägleda och bistå den utsatte. När arbetslöshet - och inte andra allvarliga bekymmer - orsakat socialbidragsberoendet, är det aktiviteter som kan leda till arbete som måste i centrum, ytterst genom en jobbgaranti. Den arbetslöse ska kunna välja mellan olika privata arbetsförmedlingar, bemannings- och uthyrningsföretag (som bedriver arbetsträning, legotillverkning men framför allt personaluthyrning) och, där det är lämpligt, fortbildning. En sådan politik skiljer sig från det passiva socialbidragsmottagandet och pekpinne- och åtgärdspolitiken genom att erbjuda ett stort mått av valfrihet - när den enskilde tar ansvar.
|
Stockholm den 4 oktober 2004 |
|
|
Martin Andreasson (fp) |
|
|
Gunnar Andrén (fp) |
Helena Bargholtz (fp) |
|
Mia Franzén (fp) |
Carl B Hamilton (fp) |
|
Nina Lundström (fp) |
Ana Maria Narti (fp) |
|
Birgitta Ohlsson (fp) |
Nyamko Sabuni (fp) |
|
Karin Pilsäter (fp) |
Mauricio Rojas (fp) |
|
Gabriel Romanus (fp) |