1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Inledning 3
4 Basen är företagande 4
5 Låt Sveriges bönder bli jämlika 5
6 Infrastrukturens betydelse 6
7 Genusperspektiv på företagandet 7
8 Den sociala ekonomin 8
9 Jordförvärvslagstiftningen 9
10 Lokala förvaltningsmodeller 9
11 Lokal demokrati - underifrånperspektiv 10
12 Stöd till allmänna samlingslokaler 10
13 Grundservicepaket och servicepunkter 11
14 Jord- och skogsbruk 12
15 Byskolan - livsnerven i byn 12
16 Rättssäkerhet även på landsbygden 13
17 Stöd till norra Sverige 13
18 Ett delat Sverige 14
19 Ett starkt landsbygdsverk 14
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om riskkapitalförsörjning för utveckling av landsbygdsföretag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om infrastrukturens betydelse för en levande landsbygd.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av IT-satsningar i glesbygden.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en särskild jämställdhetsplan för jordbruks- och skogsbrukssektorn.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillämpningen av jordförvärvslagstiftning i regionalpolitiskt syfte.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lokala förvaltningsmodeller.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utveckling av lokal demokrati.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om allmänna samlingslokaler.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om grundservicepaket och servicepunkter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förutsättningarna för jord- och skogsbruket som en hörnsten i en levande landsbygd.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av de legala och fiskala hindren för att samutnyttja realkapital.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjligheterna att driva skolor med lägre elevantal än 20.6
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utvecklandet av ett starkt landsbygdsverk.
1 Yrkandena 2 och 3 hänvisade till TU.
2 Yrkandena 4 och 10 hänvisade till MJU.
3 Yrkande 5 hänvisat till BoU.
4 Yrkande 8 hänvisat till KrU.
5 Yrkande 11 hänvisat till SkU.
6 Yrkande 12 hänvisat till UbU.
Lantbruks- och skogsnäringarna har en central betydelse för en livskraftig landsbygd. Det svenska lantbruket är världsledande när det gäller att producera livsmedel av hög kvalitet med ett minimum av hälsorisker och negativ miljöpåverkan. Kristdemokraternas jordbrukspolitik syftar till att befästa och ytterligare utveckla det svenska jordbruket. Den viktigaste resursen i det arbetet är landets jordbrukare. För att bevara framtidstron inom denna yrkesgrupp är det viktigt att svenska jordbrukare kan konkurrera på lika villkor med sina kollegor i framför allt andra EU-länder.
Det är angeläget att framhålla sambandet mellan företagsklimatet och landsbygdens utveckling. En levande landsbygd kräver inte bara en fungerande jordbrukspolitik, utan även goda villkor för småföretagande. Regeringens avoga inställning till småföretagare har inte bara en allmänt negativ påverkan på Sveriges ekonomi, den drabbar landsbygden i särskilt hög grad. Det måste vara mödan värt att starta och driva företag. Det måste löna sig att skaffa en utbildning och att arbeta mer. Även boende på landsbygden måste kunna leva på sin lön och slippa bidragsberoende.
Landsbygdens kris förstärks av uteblivna infrastruktursatsningar och andra brister inom regionalpolitikens område. Förbättrad kollektivtrafik är en annan fråga som behöver aktualiseras för att vända den negativa utvecklingen på landsbygden. På många håll är man helt beroende av bilen och därigenom av ett fungerande vägnät. Underhållet av vägnätet, som är eftersatt i hela landet, måste snarast förbättras. Detta gäller även enskilda vägar, varför bidraget till dessa måste öka.
Under 1980-talet kom ett genombrott för bygderörelsen i samband med landsbygdskampanjen "Hela Sverige ska leva". Framför allt bildandet av Folkrörelserådet 1989 skapade en tilltro till gemensamma satsningar i Sveriges glesbygd. Den framtidstro och entusiasm som sedan följde resulterade i närmare 4 000 lokala utvecklingsgrupper. Detta speglar det ansvar som lands- och glesbygdsbor är beredda att ta för att utveckla sitt närområde och sin hembygd. De vartannat år återkommande Landsbygdsriksdagarna har svetsat samman engagerade människor som aldrig förr. Man är medveten om att hårt arbete krävs för att återskapa en levande landsbygd. Det är ett arbete som landsbygdsbefolkningen själv måste stå för. Ett positivt stöd krävs dock, inte minst från riksdag och regering, för att lyckas i det arbetet.
Intresset för att kunna leva, bo och verka på landsbygden är stort, inte minst hos unga människor. Det är däremot inte alltid så lätt att förverkliga sina drömmar om ett liv på landet. Hindren är många. Möjligheterna att kombinera olika typer av försörjningskällor är begränsade. Den framväxande informationsteknologin och olika distansarbetsvarianter har inte givit den skjuts framåt som man hoppats på.
Möjligheten att skaffa bostad och ibland en gård med tillhörande jord och skog är viktiga faktorer som påverkar den enskildes intresse och möjligheter till ett boende på landsbygden. Problem som finns på landsbygden är exempelvis att via bank få låna pengar för etablering i glesbygd. Det är också i stort sett omöjligt att klara sig utan bil. Socialdemokraternas och stödpartiernas höjning av bensin- och dieselskatten försvårar tillvaron ytterligare. Att få en dagisplats på rimligt avstånd är inte heller det lättaste. Det finns med andra ord många svårigheter att övervinna.
Utflyttningen från landsbygden har accelererat under senare år, trots den kamp som Folkrörelserådet - Hela Sverige ska leva - har fört och trots de nästan 4 000 lokala bygde- och utvecklingsgrupperna som envetet kämpar för sin bygds överlevnad och utveckling.
Naturligtvis finns det goda positiva exempel som lokalt hjälpt till att vända strömmen men de är tyvärr för få. Socialdemokraternas handlingsförlamning i kombination med sina kontraproduktiva åtgärder bidrar till att landsbygdens utvecklingsmöjligheter inte tas till vara.
Det är angeläget att framhålla sambandet mellan företagsklimatet och landsbygdens utveckling. En levande landsbygd kräver inte bara en fungerande jordbrukspolitik, utan även goda villkor för småföretagande. De enskilda företagarna skall tydligen straffas för att sjukskrivningarna ökat, detta trots att det är i den offentliga sektorn som sjukfrånvaron ökat mest. Den socialdemokratiska regeringens avoga inställning till småföretagare har inte bara en allmänt negativ påverkan på Sveriges ekonomi, den drabbar landsbygden i särskilt hög grad. Det måste vara mödan värt att starta och driva företag. Det måste löna sig att skaffa en utbildning och att arbeta mer. Även boende på landsbygden måste kunna leva på sin lön och slippa bidragsberoende.
Jord- och skogsbruket är hörnstenen för en levande landsbygd. Kristdemokraterna vill betona tryggandet av dessa näringars ställning som en förutsättning för fortsatt bosättning samt ekonomisk, social och kulturell utveckling på landsbygden.
För att små orter och bygder ska ha möjlighet att leva och utvecklas krävs att det finns företag som kan erbjuda arbete och inkomster. Detta kan endast ske genom människors egna insatser enskilt eller tillsammans med andra. Goda villkor för företagande och tillväxt är viktigt för hela landet. På en liten ort kan dock enskilda företag betyda relativt sett mer eftersom utbudet av företag är mindre. Här förtjänas att framhålla att det i regionalpolitiska program använda begreppet lokala arbetsmarknadsregioner inte är problemfritt i glesbygden. Det krävs en mycket mer detaljerad statistik för att på rätt sätt beskriva dessa lokala arbetsmarknader. I dagens läge är många av de beskrivna arbetsmarknadsregionerna alldeles för stora och tar inte hänsyn till lands- och glesbygdens specifika förutsättningar vad det gäller kombinationssysselsättningar och alternativa arbetslivsformer. Dessa frågor belyses både i Glesbygdsverkets årsbok 2002 och i SOU 2003:29 "Mot en ny landsbygdspolitik". I resonemanget om lokala arbetsmarknadsregioner ligger antagandet att pendling till ett tätortscentrum är huvudalternativet för att nå arbetstillfällen även i glesbygden. Det borde vara ett mycket större fokus på att skapa möjligheter för nytt företagande även långt ifrån tätortscentra. Det är en ödesfråga för landsbygdsutvecklingen att den nuvarande regeringens handlingsförlamning bryts när det gäller att skapa ett dynamiskt företagarklimat. För många av företagen på landsbygden som byggts upp utifrån små medel med en ganska stor egen insats, har behovet av riskkapital inte funnits förrän man står i begrepp att expandera. En viktig förutsättning för att skapa ytterligare arbetstillfällen bygger på tillgången till riskkapital. Bankernas benägenhet att låna ut pengar till landsbygdsföretag har minskat i takt med att befolkningsutvecklingen varit negativ. På landsbygden bedöms säkerheten för lån inte utifrån samma värdeprinciper som i större samhällen. Det finns utvecklingsprojekt som syftat till att säkerställa både sysselsättning och samhällsservice som inte kunnat genomföras på grund av problem med finansiering. På sikt drabbas landsbygdsföretagen och de olika utvecklingsprojekten av alltför allvarliga problem om inte kraftansträngningar görs för att förbättra tillgången på riskvilligt kapital.
Till den framtida utvecklingspotentialen kan också räknas in det som kallas socialt företagande, där samverkan kan ske mellan privat/ideell sektor och offentlig verksamhet. I detta sammanhang är det viktigt att också se till den jordmån för företagande som ett levande socialt sammanhang innebär i en bygd. Utan detta samhällskitt får ofta aldrig så välriktade lokaliseringssatsningar svårt att slå rot. Den ideella sektorn spelar här en stor roll och de investeringar som behöver göras eller behöver bevaras är svåra att bedöma ur ett rent företagsekonomiskt perspektiv, vilket kan ge problem med kapitalförsörjningen. I en tätort finns dessa sociala funktioner som ett resultat av tätheten och samhällets institutioner men på landsbygden måste de åstadkommas på annat sätt, inte minst genom den tidigare nämnda sociala ekonomin i gränssnittet mellan offentlig, privat och ideell verksamhet. Det är angeläget att frågorna om riskkapitalförsörjningen i landsbygden belyses på ett allsidigt sätt i syfte att uppnå en lösning. Under senare år har s.k. kreditgarantiföreningar diskuterats som en modell för att lösa finansieringsbehov i nya eller befintliga småföretag. Idag finns tre lokala/regionala föreningar samt en riksorganisation. Detta bör uppmuntras. Dessutom bör ett riskkapitalavdrag införas. Samtidigt behöver hela kreditmarknadssituationen genomlysas i en parlamentarisk utredning.
Jord- och skogsbruk är hörnstenen för en levande landsbygd. Kristdemokraterna vill betona tryggandet av dessa näringars ställning som en förutsättning för fortsatt bosättning samt ekonomisk, social och kulturell utveckling på den svenska landsbygden.
Sveriges medlemskap i EU innebär stora möjligheter för lantbruket. För att de svenska bönderna skall kunna stå sig i konkurrensen med sina europeiska kollegor måste villkoren för de svenska bönderna dock vara någorlunda jämlika villkoren för andra bönder inom EU. Därför hävdar Kristdemokraterna att bland annat skatter och avgifter på eldningsolja, diesel och handelsgödsel skall vara i nivå med övriga EU-länders. Förslag om detta återfinns i motionen för utgiftsområde 23 "Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar".
Landsbygdens kris förstärks av uteblivna infrastruktursatsningar och andra brister inom regionalpolitikens område. Förbättrad kollektivtrafik är en annan fråga som behöver aktualiseras för att vända den negativa utvecklingen på landsbygden. På många håll är man helt beroende av bilen och därigenom av ett fungerande vägnät. Underhållet av vägnätet, som är eftersatt i hela landet, måste snarast förbättras. Detta gäller även enskilda vägar, varför bidraget till dessa måste öka.
Uteblivna infrastruktursatsningar och brister inom regionalpolitikens område har permanentat landsbygdens kris och fortsatta utarmning. Kollektivtrafiken är heller inte tillgänglig i hela landet. Bra kommunikationer är en förutsättning för att vårt land skall kunna utveckla välstånd och välfärd samt öka sysselsättningen och tillväxten. På många håll är man ytterst beroende av bilen för sin försörjning, utbildning, för att kunna skjutsa barnen till dagis och skola, eller för fritidsändamål. De glesbygdsboende drabbas hårt av höga bränsleskatter och eftersatt underhåll av vägarna, liksom uteblivna investeringar i vägnätet. Ofta är familjer på landsbygden tvungna att ha två bilar i hushållet för att logistiken skall fungera. Den rödgröna regeringsalliansens höjningar av bensinskatten drabbar därigenom landsbygden särskilt hårt. Bilen används inte enbart för resor till och från arbetet, den är också nödvändig för att de boende skall kunna ta sig till olika sociala och kulturella aktiviteter.
Boende i glesbygd har utan tvekan ett stort avståndshandikapp när det gäller möjligheten att tillgodogöra sig den samhällsservice som är självklar för vanliga människor i mer tätbefolkade områden. Det handlar dessutom om bristfällig kollektivtrafik med ett beroende av biltransporter och de merkostnader detta innebär.
För att något kompensera detta säger Kristdemokraterna nej till regeringens höjningar av skatten på diesel med 30 öre per liter och med 15 öre per liter bensin.
I många länder pågår produktion av biogas baserad på lantbruksprodukter och gödsel. I uppmärksammade storskaliga försök har ett flytande bränsle baserat på skogsråvara testats av åkare i Västernorrland. Dessa alternativ, som dessutom produceras på landsbygden, bör ges största möjliga stöd.
Kommunikationer är inte bara landsvägstransporter. Tillgång till höghastighetsanslutning till Internet är ibland viktigare på landsbygden än i tätorter. Detta behövs för att locka till sig välutbildad arbetskraft som arbetar på distans via digital kommunikation. Även traditionellt företagande i glesbygden som t.ex. sågverksindustrin får många gånger sina beställningar och specifikationer från kunden via datasystem som kräver hög kapacitet på kommunikationen för att fungera. De som inte kan kommunicera med kunden får det svårt på marknaden. Det är således inte bara de s.k. "nya" informationsbaserade arbetstillfällena som behöver bredband.
IT kan användas för att stärka det civila samhället på landsbygden och för att främja deltagardemokratin. Hittills har informationstekniken i politiska sammanhang främst använts till att öka informationen från politiska institutioners sida, men ännu inte så mycket för att öka deltagandet från medborgarnas sida. Den nya informationstekniken har en enorm potential när det gäller att vidga medborgarnas möjligheter att delta i och påverka problemformuleringar och diskussioner före beslut i folkvalda församlingar. Den som bor flera mil utanför en kommuns centralort har idag betydligt sämre möjligheter att t.ex. på lunchen besöka den kommunala administrationen. Med en utbyggd "virtuell kommun" ökar medborgarens möjlighet att följa utställningsförfaranden i samband med planarbete, att ta del av statistik och annan fakta om den kommunala verksamhetens utveckling och att kommunicera direkt med kommunala politiker och tjänstemän.
Informationstekniken erbjuder nya möjligheter att utkräva ansvar från och utöva medborgerlig kontroll över statsmakt och valda företrädare för folket i den representativa demokratin. Offentlighetsprincipen borde kunna tillämpas så att handlingar som enligt lagstiftningens principer är att betrakta som allmänt tillgängliga också görs tillgängliga på nätet.
Erfarenheterna av tre års genomförande av miljö- och landsbygdsprogrammet och mål 1-programmet visar att kvinnorna har en nyckelroll i den utveckling som sker på landsbygden. För att kunna förstärka företagande, såväl kvinnligt som manligt, kan en förenkling vad exempelvis gäller F-skattsedel underlätta mycket. I genomsnitt tjänar kvinnor cirka 80% av vad män gör. En av förklaringarna till detta är att många kvinnor arbetar inom den offentliga sektorn. När kvinnor får fler arbetsgivare att välja mellan innebär det att kvinnornas löner stiger. Det är viktigt att kvinnor (och män) även på landsbygden skall kunna välja mellan olika arbetsgivare. Det måste också bli lättare att starta eget företag på orter där utbudet på arbetsgivare är begränsat. Möjligheten att starta företag begränsas av ålderdomliga regler för F-skattsedel, som gör att ansökan för t.ex. sjuksköterskor ofta avslås.
Inom Nordiska Rådet har Kristdemokraterna varit pådrivande i jämställdhetsarbetet, vilket resulterat i att Nordiska ministerrådet år 2000 fastställde sin första jämställdhetsplan vilken reviderades år 2002. Nordiska ämbetsmannakommittén för jord- och skogsbruksfrågor beslutade samtidigt att planen skulle vidareutvecklas med avseende på jord- och skogsbrukssektorn. Denna sektor har tyvärr halkat efter den allmänna utvecklingen inom jämställdhetsområdet. (I sammanhanget kan det påminnas om att övergångsregler som gav mannen förvaltningsrätt över hustruns jord- eller skogsegendom fanns kvar till år 1950.) För att motverka denna trend föreslår Kristdemokraterna att regeringen bör utarbeta en särskild jämställdhetsplan för jord- och skogsbrukssektorn. Förslaget stöds bl.a. av departementsskrivelsen Ds 2004:39. Kristdemokraterna vill betona att en sådan jämställdhetsplan bör vara konkret och - om uttrycket tillåts - jordnära. Planen bör undvika abstrakt excellerande kring strukturer och diskurser men i stället innehålla verkningsfulla åtgärder för att öka antalet kvinnor i jord- och skogsbruksnäringarna. Det är då nödvändigt att företrädare för näringarna deltar fullt ut i utformandet av jämställdhetsplanen.
En viktig faktor som måste analyseras och där kommunerna har en viktig roll är utbudet av fritidsaktiviteter. Ofta får flickors och kvinnors fritidsaktiviteter stå tillbaka till förmån för pojkars/mäns aktiviteter. Ett exempel på en aktivitet som främst lockar flickor är ridning och hästsport. Hästnäringen har en stor potential att lyfta landsbygden, men tyvärr är hästnäringen och hästaktiviteter styvmoderligt behandlade från politiskt håll. I motionen "Hästens och ridsportens betydelse i dagens samhälle" utvecklar Kristdemokraterna sin politik inom hästområdet.
Den ideella sektorn verkar i gränszonen mellan privat och offentlig sektor. Det privata, det ideella och det offentliga - alla har en viktig plats i ett väl fungerande samhälle. Ofta kallas den ideella sektorn också den tredje sektorn eller den sociala ekonomin. Med andra ord avses den organiserade verksamhet som bedrivs fristående från både den privata och den offentliga sektorn. Den sociala ekonomin är av särskild betydelse på landsbygden, där kommersiella aktiviteter för kultur, idrott m.m. ofta inte är möjliga. Syftet med verksamheterna är att göra konkret nytta för medlemmarna eller för andra grupper i närsamhället. Organisationerna inom den sociala ekonomin, folkrörelser, föreningar och frivilligorganisationer, fungerar ofta som samhällets känselspröt. De är de första att hitta orättvisor, upptäcka kantigheter, kartlägga nya områden och anta nya utmaningar. De kompletterar den offentliga verksamheten. Detta gör den sociala ekonomin till ett viktigt instrument för att fånga upp möjligheter att vända en nedåtgående trend i en bygd. Det offentliga sociala skyddsnätet har nominellt sett blivit allt tätare med åren. När det gäller den offentliga servicen är det dock i praktiken ofta tvärtom: distriktssköterska, tandläkare, kommunkontor, skola, äldrevård, med flera offentliga verksamheter överger byn. Det är lätt att glömma att det även på landsbygden finns stora sociala problem med ungdomar på glid, ensamstående föräldrar som har svårt att få vardagen att gå ihop och äldre som är ensamma. Ökade resurser och bättre metoder i den offentliga sektorn är inte ensamt svaret på dessa problem.
Kristdemokraterna anser att ökade möjligheter till engagemang från den ideella sektorn kan bidra till att höja kvalitén i det offentliga serviceutbudet. Det gäller inte bara kultur och fritid utan även exempelvis vårdcentraler. Ett exempel som är värt att lyfta fram är det lilla samhället Jörn utanför Skellefteå där en ideell förening med 1 200 medlemmar äger en vårdcentral.
Vid förvärv måste fastighetsbildning och fastighetsägande på ett tydligare sätt stärka de fastboendes situation i förhållande till utboägandet. Lagstiftningen, även vad gäller skogsvårdslagen, borde bättre bidra till att bevara och utveckla en levande landsbygd. Det bör inte vara möjligt att enkelt slingra sig förbi de gällande reglerna i jordförvärvslagstiftningen. Det tilltagande utboägandet resulterar i många fall i att byar utarmas.
Fastboende bybor äger ofta bara en bråkdel av byns marker. Gemensamma kulturmönster som jakt, fiske, kultur- och miljövård kompliceras dessutom avsevärt med ökat utboägande. Ska jordförvärvslagen fortsättningsvis ha ett regionalpolitiskt syfte är det nödvändigt att se till att bestämmelserna om förvärvstillstånd verkligen efterlevs.
När Domänverket bolagiserades påbörjades en utförsäljning av de tidigare statliga skogarna. I samarbete med Sveaskog har trevande försök med lokal förvaltning genomförts i vissa områden, även naturskyddade sådana. Ett gott exempel på detta är bl.a. "Byskogsforum" i norra och västra Dalarna där lokala krafter arbetar för att skapa utkomstmöjligheter för den lokala befolkningen också i den yttersta glesbygden. Flera sådana goda exempel med lokal initiativkraft finns.
Målsättningen att skapa lokala förvaltningsmodeller i berörda områden kan vara ett sätt att rädda och skapa nya arbetstillfällen. Modeller för lokal skogs- och naturförvaltning måste stödjas fram till konkreta beslut. Sveaskog kan, om bara viljan finns, bli ett bra instrument i regionalpolitiken.
De stora arealer av skyddsvärd skog som regeringen under kommande år avser undanta från skogsproduktion i form av reservat och nationalparker, kan med en något annorlunda satsning skapa nya utkomstmöjligheter genom lokal tillsyn och förvaltning med inslag av turistisk verksamhet av vildmarkstyp. Den biologiska mångfalden i skogen bör inte i första hand säkras genom socialisering av skogsmarken, utan kan med fördel förvaltas med hjälp av frivilliga naturvårdsavtal, skötselområden och andra åtgärder med lokal förankring.
Likaså skapas genom miljökvalitetsmålet "Levande sjöar och vattendrag" möjligheter till nya arbetstillfällen genom att förstörda vattendrag återskapas och ger nya möjligheter på fiskets område.
Visionen att många vattendrag i Sverige åter skall bli miljöer för vandrande fiskarter som lax, harr och öring är en god utgångspunkt för fortsatt utvecklingsarbete. Här finns också en stor framtida potential för turism, inte minst för det svenska inlandet. Bland annat arbetar fiskevårdande organisationer för en restaurering av det rinnande vattnet i Siljansområdet med syfte att rädda spillran av den stora Siljansöringen och få denna fisk att etablera sig i de vattendrag som rinner ut i Siljan. Sådan verksamhet är värd riksdagens stöd. Åtgärder måste också vidtas för att östersjölaxen skall återkomma till Norrlandsälvarna i större skala.
Folkrörelserådet och de många lokala utvecklingsgruppernas arbete, är bra exempel på lokal demokrati i ett underifrånperspektiv. Efter många års arbete och flera landsbygdsriksdagar handlar det i fortsättningen om att stimulera alla krafter i arbetet med att skapa tillväxt även på landsbygden och de mindre orterna. Målsättningen är att ingen ort är för liten för att få möjlighet att överleva. För att klara deltagandet i det regionala partnerskapet och arbetet med tillväxtavtalen, krävs en samordnande kraft vid länsbygderåden, en kraft som kan arbeta för och ta vara på befintliga resurser.
Här är det också värt att uppmärksamma resultaten av EU:s gemenskapsinitiativ Leader, som ger stöd till pilotprojekt för att hitta nya lösningar för att skapa en hållbar framtid för landsbygden. Initiativet bygger på att ett lokalt partnerskap, bestående av likvärdiga parter från näringslivet, den ideella sektorn och den offentliga sektorn utformar ett ramprogram för landsbygdsutveckling och sedan också bildar den beslutsgrupp som förmedlar de ekonomiska resurserna och följer upp projektresultaten. Denna form av fördjupad demokrati och bemyndigande av medborgarna skapar resultat i form av samarbeten och utvecklingsprocesser vid sidan av de konkreta resultaten i skapade och bevarade arbetstillfällen. I Lars Larssons doktorsavhandling "När EU kom till byn", Uppsala universitet 2002, diskuteras framgångar och även vissa problem med denna form av fördjupad lokal demokrati.
De allmänna samlingslokalerna är av stor betydelse för boende på landsbygden. Det finns fortfarande många orter som helt saknar samlingslokal men som är i behov av en sådan. Ofta är samlingslokalen liktydigt med byars och små samhällens identitet, sammanhållning och utveckling. Alla de många byutvecklingsgrupper som i Folkrörelserådets regi enträget arbetar för sin bygds överlevnad och utveckling nyttjar ofta dessa samlingslokaler för sitt engagemang.
Om demokratin, det offentliga lokala samtalet, ska frodas måste det finnas tillgång till lämpliga lokaler på rimligt avstånd. Mötesplatser för samtal skapar möjligheter till demokratisk skolning. Det var inte sällan på IOGT-logen, i frikyrkan eller i Folkets hus som det demokratiska intresset för många vaknade en gång i tiden. Detta arv är värt att förvalta och föra vidare.
Ofta utgör samlingslokalen också ett centrum för kulturell verksamhet av olika slag. I en tid av rotlöshet utgör inte minst nykterhetsrörelsens alkoholfria miljöer en positiv samlingsplats för våra ungdomar. Detta är viktigt att stödja. De ekonomiska betingelserna för allmänna samlingslokaler är kärva. Regeringen har under senare år dragit in resurser från anslagen till samlingslokaler vilket skapar brist på mötesmöjligheter i vissa delar av landet. Verksamheten är oftast ideellt driven och lokalt engagerade människor bidrar med många frivilliga arbetstimmar. De ringa medel som stat och kommun satsar ger därmed ett mervärde som skapar engagemang.
Kristdemokraterna föreslår därför i sin budgetmotion att ytterligare 3 miljoner kronor utöver regeringens anslag satsas på anslaget för samlingslokaler under utgiftsområde 17 för år 2005.
Folkrörelserådets förslag om ett grundservicepaket som ska sätta stopp för serviceindragningar inom småorts-, landsbygds- och glesbygdsområden bör beaktas. Förslaget innebär att posten och lanthandeln ska ta ansvar för en typ av grundservicepaket. Flera projekt stödda av EU-medel pågår ute i landet där syftet är att hitta möjligheter att rädda landsbygdsbutiken. Flera modeller med samordnad service prövas. Modellen med medborgarkontor där stora delar av den samhälleliga och privata servicen samlas, lanserades redan i början av 90-talet då kristdemokraten Inger Davidson var civilminister.
Post- och lantbrevbärare utgör en viktig funktion som i många bygder innebär en värdefull social kontakt för äldre och en omistlig hjälp för småföretagare.
Behov finns också att hitta vägar till upphandlingsmodeller som gynnar de lokala småföretagen och den lokala miljön. Nuvarande upphandlingsförordningar gynnar storskalighet, ofta utan miljöhänsyn. Vid upphandling bör möjligheten att ställa krav utifrån miljöhänsyn, där även transportavstånden vägs in, stärkas.
Kristdemokraterna har i en regionalpolitisk motion föreslagit att lokala servicepunkter inrättas, vilketinnebär en samordning av gemensamma tillgångar för att med utgångspunkt i de lokala förutsättningarna garantera en grundservicenivå inom rimligt avstånd. Upprättandet av lokala nav bör ske i samarbete mellan lokalbefolkningen, bygderörelsen, näringslivet, kommunen och länsstyrelsen.
Jord- och skogsbruk är hörnstenen för en levande landsbygd. Kristdemokraterna vill göra en kraftfull satsning för att skapa rimliga och rättvisa konkurrensvillkor för jord- och skogsbruksnäringen. Jordbrukspolitiken är i sammanhanget mycket väsentligt också ur arbetsmarknads- och regionalpolitisk synvinkel.
Kristdemokraternas jordbrukspolitik syftar till fortsatt användning av åkermarken för livsmedelsproduktion eller energiråvara. Skogsnäringen är den bransch som svarar för de största nettoexportinkomsterna i vårt land. Skogsbruket och den därmed sammanhängande förädlingsindustrin är sedan länge en viktig basnäring. De mindre sågverken på landsbygden måste värnas och ges möjligheter att vidareutvecklas. Lokal vidareförädling av befintliga naturresurser måste bättre stimuleras. Detta skapar arbetstillfällen.
Den gemenskap och sammanhållning som ofta finns på landsbygden kan vara en resurs för att rationalisera näringarna. Samverkan mellan olika företagare kan därigenom vara en utvecklingsfaktor på landsbygden. Det kan handla om allt från gemensamma maskinparker till samverkan mellan branscher osv. Detta bör från samhällets sida ses som något positivt och ges goda förutsättningar. Därför bör en översyn göras av skatteregler och liknande legala/fiskala hinder som kan försvåra ett gemensamt brukande av maskiner och annat realkapital.
Många byskolor hotas idag av stängning på grund av för få elever. Tyvärr är detta verkligheten för många glesbygdsboende inte minst i Norrlands inland. Hur många mil ska 6-åringar behöva färdas på dåliga grusvägar till tätortsskolan? Man kan också fråga sig hur lång en 6-årings arbetsdag får vara.
Naturligtvis kan inte krav ställas på att kommunen ska fortsätta att driva en byskola med alltför få elever utan att den får specialdestinerade resurser för byskolan. Om föräldrar trots allt väljer att stanna kvar i byn samtidigt som det är svårt att godta alltför långa resvägar till skolan för barnen, finns ett utrymme i skollagen för s.k. hemundervisning. Flera familjer i en by kan sannolikt samverka för gemensam egen undervisning av barnen med stöd från samhället. Stor restriktivitet föreligger från Skolverket när det gäller att bevilja tillstånd till detta. Ett bättre alternativ är kanske att starta en fristående skola.
Enligt Skolverkets regler måste antalet barn vara minst 20 om inte särskilda skäl föreligger. Kristdemokraterna menar att tillämpningen av de dispensmöjligheter som finns när det gäller att starta en friskola med ett lägre elevantal i glesbygdsområden bör vara mer generösa.
I takt med att det svenska rättsväsendet dragit sig tillbaka från närsamhället har landsbygden drabbats särskilt hårt. Idag råder i praktiken "Vilda västern" på vissa håll i den svenska glesbygden. Detta är Sverige år 2004. I storstäderna skaffar sig den som kan betala privat skydd medan "svensson" får finna sig i villainbrott och annan kränkande vardagsbrottslighet. Ouppklarade brott, lång väntetid hos polisen, stängda polisstationer, ökad oro för överfall och inbrott samt vetskapen om att närmaste polis finns många mil bort är den vardag många svenskar lever med.
Ökningen av brottsligheten, framför allt den grövre brottsligheten, beror inte på otur. Det är en förutsebar konsekvens bland annat av en medveten socialdemokratisk nedrustning av polismakten i Sverige. Det enda sättet att bryta utvecklingen är en ny regering med en ny justitieminister. Med en kristdemokratisk regeringsmedverkan kommer rättsväsendet att få de resurser det behöver för att bekämpa brottsligheten även på landsbygden. Alla medborgare har rätt att kunna få hjälp av polis, även om man bor på landsbygden.
Ett rättssamhälle kräver fungerande domstolar. Deras uppgifter är att handlägga mål och ärenden på ett rättssäkert och effektivt sätt samt att avkunna dom inom rimlig tid. Tingsrätternas förankring i sitt geografiska område har betydelse för åklagarnas, advokaternas, domarnas och nämndledamöternas kännedom om lokala förhållanden och ytterst för domstolens legitimitet. Regeringens målsättning är att skapa större domkretsar med färre tingsrätter. Kristdemokraterna motsätter sig att små tingsrätter läggs ned. Om nedläggningarna fortskrider i enlighet med regeringens inriktning är risken stor att rättssäkerheten allvarligt äventyras.
Jordbruket i de norra delarna av vårt land har på grund av klimatet och de stora avstånden en speciell problematik. Därför finns ett nationellt merkostnadsstöd till det norrländska jordbruket. Stödet har goda effekter när det gäller att behålla jordbruket och gynna landsbygdsutvecklingen. Regeringens senfärdighet med att i EU anmäla de av riksdagen beställda höjningarna av de nationella merkostnadsstöden är anmärkningsvärd. Detta är särskilt oroande mot bakgrund av att jordbruksproduktionen idag minskar i norra Sverige.
Ett av de största problemen i glesbygden är att kostnaderna för uttransport av livsmedel är höga på grund av den glesa befolkningen och att butikerna är små. Kristdemokraterna tror att en höjd uttransportersättning skulle leda till ökad stabilitet och framtidstro. Även kostnaderna för kadaverinsamlingen är förhöjda i Norrland. Det vore önskvärt att denna kostnad ingick i beräkningen av underlaget för merkostnadsstödet i norra Sverige, vilket ej är fallet idag.
Höga skatter och avgifter tillsammans med en svag regionalpolitik och frånvaro av en tillväxtpolitik värd namnet leder till ett delat Sverige. En ny politik måste utformas som kan stoppa flyttlassen och därmed lägga en bättre grund för en positiv utveckling i hela landet. För att detta skall kunna ske krävs att landsbygdens specifika förutsättningar för företagande och för nya servicelösningar beaktas. Vikten av en ny landsbygdspolitik, som ett eget politikområde, har också framhållits av Erik Westholm i den tidigare nämnda utredningen om Glesbygdsverket (SOU 2003:29). Landsbygdens resurser kan rätt använda bli basen för en framtida möjlighet för många människor att förverkliga sin önskan om ett liv på landsbygden.
I augusti 2002 beslöt regeringen att tillsätta en särskild utredning med uppdrag att genomföra en översyn av Glesbygdsverkets roll och uppdrag inom den regionala utvecklingspolitiken. Utredningen mynnade ut i betänkandet "Mot en ny landsbygdspolitik" (SOU 2003:29). De slutsatser utredningen landar i stöder huvudsakligen synsättet att Glesbygdsverket idag är för litet för att ha omfattande operativa uppgifter.
Kristdemokraterna anser att det nu är dags att byta namn på Glesbygdsverket till Landsbygdsverket. Detta för att tydligare staga upp landsbygdsaspekten i politiken. Landsbygdspolitik är inte synonymt med regionalpolitik eller glesbygdspolitik. Under de tio år som Glesbygdsverket funnits har landsbygden avfolkats i allt större omfattning. Glesbygdsverket har med andra ord haft för små möjligheter att värna landsbygdens intressen. Därför bör det nya Landsbygdsverket ges utökade befogenheter och möjligheter till inflytande över den nationella politiken. Landsbygdsforskningen är idag tunn och splittrad och det finns egentligen inga starka miljöer för landsbygdsforskning. Enligt SOU 2003:29 är Sverige härvidlag jämförelsevis dåligt rustat. Glesbygdsverket/Landsbygdsverket bör utvecklas till ett centrum för att bedriva utredningsarbete och utveckla kunskap om landsbygdens utvecklingsprocesser. Därigenom skulle verket komma att utgöra en stark forskningsmiljö för landsbygdsforskning.
Kristdemokraterna anser att Landsbygdsverkets roll bör utökas i förhållande till dagens Glesbygdsverk. Landsbygdsverket bör förutom nuvarande uppgifter också ges i uppdrag att följa upp de landsbygdspolitiska målen och hur hänsyn tagits till landsbygdens behov. Landsbygdsverket bör också ges en större operativ roll genom att få i uppdrag att genomföra pilotprojekt, exempelvis hur olika typer av verksamhet som passar landsbygdens behov kan utvecklas.
Vidare föreslår Kristdemokraterna att Landsbygdsverkets generaldirektör också ges uppdraget att vara landsbygdsombudsman. Denne bör ha till uppgift att försvara landsbygdens intressen gentemot andra intressen och verksamheter i landet. Ledamöterna i verkets styrelse skall utses efter sakkunskap och kompetens snarare än på partipolitiska meriter.
|
Stockholm den 5 oktober 2004 |
|
|
Sven Gunnar Persson (kd) |
|
|
Dan Kihlström (kd) |
Björn von der Esch (kd) |
|
Ragnwi Marcelind (kd) |
Johnny Gylling (kd) |
|
Lars Gustafsson (kd) |
Tuve Skånberg (kd) |