Riksdagen beslutar att för propositionens utgiftsområde 21, punkt 9, godkänna Svenska Kraftnäts investeringsplan för åren 2005-2007 med undantag för den del som rör investering i en likströmskabel till Finland.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en ny likströmskabel till Finland inte skall byggas.
I april 2004 förklarade näringsminister Leif Pagrotsky i Dagens Industri att han tyckte att Finland var inne "på fel väg" genom att bygga kärnkraftverk. Samtidigt försvarade han att Nordea med svenska staten som storägare är med att finansiera bygget.
Den finska riksdagens beslut att godkänna bygget av reaktorn går på tvärs med utvecklingen i nästan hela världen. De få kärnkraftsbyggen som pågår i världen har antingen en mycket speciell historia (Iran, Nordkorea, Indien) eller är till stor del projekt som startade på 1980-talet men av olika skäl försenats (Ryssland, Rumänien, Ukraina, Argentina).
Anledningen till att kärnkraftsepoken går mot sitt slut i nästan hela världen är framför allt att kärnkraftverk är för dyra att bygga och att de representerar en för stor finansiell risk, till exempel när bygget försenas eller om reaktorn har mycket stillestånd.
Den fransk-tyska reaktor som nu planeras i Finland kan inte tas till intäkt för en kärnkraftsrenässans. Det är nämligen säljaren som står för större delen av den finansiella risken genom att sälja till fast pris. Det är inga normala kommersiella villkor, och det går inte att göra fler affärer på detta sätt utan stora statliga garantier.
Säkerhetsnivån på reaktorn är svår att bedöma, för den är den första i sitt slag. Den är också världens största reaktor. Om en olycka inträffar så innehåller härden åtskilliga gånger mer radioaktivitet än vad Tjernobylreaktorn gjorde vid katastrofen 1986.
I terrorismens tid är det dåraktigt att bygga kärnkraft, och konsekvenserna stannar givetvis inte vid Finlands gränser. Det minsta man kan begära är att om nu Finland slår in på denna väg så ska också Finland självt betala alla kostnader. I stället vill regeringen nu att Sverige inte bara ska finansiera bygget genom Nordea utan också betala en del av infrastrukturen för att bygga reaktorn.
I Svenska Kraftnäts investeringsplan vill bolaget använda 2 miljarder kronor för en ny likströmskabel till Finland. Denna kabel behövs inte för några svenska behov. Däremot är den av stor vikt för den planerade finska reaktorn.
Det är världens största reaktor i ett ganska litet land. När den drabbas av snabbstopp, vilket inträffar kanske en gång per år, kommer det finska nätet att utsättas för mycket stora påfrestningar. Reservkraft behövs snabbt, och den ska tas från Sverige. När reaktorn fungerar är det å andra sidan ett väldigt stort tillskott som inte alltid motsvaras av en efterfrågan i Finland. Då ska Sverige, via kabeln, ta hand om överskottet. Att detta är en svensk subvention till finsk kärnkraft är uppenbart.
Det är också en dålig affär för Sverige. De två miljarderna kommer att få betalas av de svenska elkonsumenterna, inklusive den elintensiva industrin. De får högre nätavgifter, men inte bättre nät. I stället riskerar de en försämrad försörjningstrygghet, eftersom det mycket väl kan hända att den finska reaktorn går för fullt och exporterar en stor del av sin el till Sverige när snabbstoppet kommer. Strömmen vänder då riktning och flyttar hela eller nästan hela det finska underskottet till Sverige via de båda FennoSkan-kablarna. Detta är inte utan risker, som framgår av det stora strömavbrottet i september 2003.
Alternativet till att bygga kabeln är i första hand att inte göra någonting. Eftersom den svenska elförbrukningen minskat under senare år så finns det inget behov av någon ny tillförsel vare sig av nya kraftverk eller fler kablar.
Den möjliga nytta Sverige skulle kunna ha av kabeln är att ge ytterligare effektreserv för extrema köldknäppar. I så fall är det snabbare och effektivare att vidta icke-tekniska åtgärder för att minska effektbehovet. En elmarknadsreform, som innebär att el blir dyrare att konsumera när den är dyrare att producera och transportera, kan relativt snabbt eliminera risken för effektbrist. Ungefär halva det svenska effektbehovet beror på elvärme, så det krävs bara en liten minskning av elvärmen för att lösa problemet.
Sedan kärnkraften var fullt utbyggd 1985 har tre stora sjökablar byggts: den första FennoSkankabeln, en kabel till Tyskland och en till Polen. Möjligheterna att exportera och importera el är väl tillgodosedda.
I perspektivet av en framtida kärnkraftsavveckling i Sverige är det helt bakvänt att ersätta svensk kärnkraft med finsk kärnkraft. I stället bör vi då bygga ut mer biokraft och vindkraft. För två miljarder kronor kan man få en betydande mängd ny kraft, om det över huvud taget behövs några pengar. Utbyggnad av biokraft pågår i betydande omfattning just nu på grund av elcertifikaten och handeln med utsläppsrätter.
Om kabeln blir verklighet är det heller inte bara finsk kärnkraft som kommer att importeras genom den. Det finns samtidigt planer på att importera mer el med en ny kabel från ett ryskt kärnkraftverk vid St Petersburg. De fyra reaktorerna där är av RMBK-typ, samma som Tjernobyl och Ignalina. EU har länge arbetat för att få denna typ av reaktorer stängda, och Ignalina 1 ska stängas 2005.
Den finska nuvarande och kommande importen av rysk el bidrar till att ge legitimitet för och ekonomi i fortsatt drift för dessa reaktorer. Det ska Sverige inte medverka till.
|
Stockholm den 4 oktober 2004 |
|
|
Ingegerd Saarinen (mp) |
|
|
Mikael Johansson (mp) |
Gustav Fridolin (mp) |
|
Åsa Domeij (mp) |
Helena Hillar Rosenqvist (mp) |
|
Ulf Holm (mp) |