Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att samtliga propositioner skall innehålla ett särskilt avsnitt där förslag och åtgärder skall analyseras och konsekvensbeskrivas utifrån ett regionalpolitiskt perspektiv.
Många, inte minst politiker, ställer sig bakom parollen: "Hela Sverige skall leva!" Det riskerar dock att bli en tom paroll, en läpparnas bekännelse, till intet förpliktigande. Sverige uppvisar fortfarande stora regionala skillnader vad gäller utveckling och tillväxt, befolkningsutveckling m.m. En minskande befolkning innebär stora problem för många kommuner i flera avseenden; det är ofta ungdomar och kvinnor och män i yrkesverksam ålder som försvinner. Det minskar kommunens skatteunderlag och leder till ett ökat beroende av statsbidrag och påverkar utfallet i det kommunala inkomst- och kostnadsutjämningssystemet. Utflyttningen leder till en sned åldersstruktur, omsorgen och vården av de äldre ökar i omfattning samtidigt som den egna skattekraften minskar.
I olika sammanhang talas det om industrisamhälletsövergång till ett tjänste- och informationssamhälle, ibland kallat kunskapssamhället. Den verkligheten märks inte speciellt väl ute "på landet". På många håll är beroendet av ett enskilt och dominerande företag med långa traditioner på orten fortfarande är starkt. Produktionen ökar, men med betydligt färre anställda p.g.a. rationaliseringar, ökad produktivitet, ny teknik, nedläggning och flytt av även lönsamma företag osv.
Det talas och skrivs om att bredbandssatsningar, IT och digital teknik skall möjliggöra distansarbete. Arbetskraften kan vara placerad utanför företagens huvudkontor som oftast finns i de stora städernas tillväxtcentra. Av detta märks inte så mycket i verkligheten i landets många mindre kommuner, i gles- och landsbygd, eller i traditionella industrikommuner.
De "nya" jobben skapas fortfarande i huvudsak i ett antal tillväxtcentra, som inte ligger i t.ex. Bergslagen eller Norrlands inland.
När olika politikområden diskuteras, t.ex. domstolsväsendet med tingsrätternas placering, försvarsomställning och förbandsplacering osv., hamnar ofta förslagen på att verksamheter läggs ner eller flyttas från periferi till centra. Det vore välkommet med en placering av verksamheter, och ett "tänk" som ibland gick i motsatt riktning!
Många arbetssökande måste flytta för att få ett arbete, vilket leder till ytterligare regional obalans. Tidigare undersökningar i Dagens Industri visar att en klar majoritet av de som tillfrågas (t.ex. 66 % år 1999) tror att de kommer att bo kvar på samma ort 2010. Många har haft fel tidigare och många kommer med stor sannolikhet att få fel även i framtiden om inget görs. Svaren visar att en majoritet tror, sannolikt vill och hoppas, att de skall kunna bo kvar i den trakt där de bor, kanske är födda och uppvuxna och där de har sina sociala rötter, sin släkt och sina vänner. Detta gäller sannolikt oavsett om man bor i storstad eller i en liten kommun. De senare får emellertid allt svårare att få sin önskan uppfylld. I detta ligger en djupt mänsklig tragik.
Det krävs nu krafttag, en tydlig politisk vilja och konkreta åtgärder om vi skall kunna uppnå en rimlig regional balans i framtiden. Alla förslag och initiativ måste därför innehålla en regionalpolitisk analys med konsekvensbeskrivningar, som behandlas i ett särskilt avsnitt i samtliga propositioner från regeringen.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 4 oktober 2004 |
|
|
Peter Pedersen (v) |