1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Energipolitikens mål 4
4 Fossilgasen 4
5 Gas för fordon 6
6 Oljan 6
7 Torv 8
8 Kärnkraften 9
9 Vindkraft 12
10 Solvärme 13
11 Energiforskning 14
12 Effektivare energianvändning 14
13 En effektivare elmarknad 15
14 Drivmedel 16
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en stor utbyggnad av fossilgasnätet är oförenlig med de av riksdagens beslutade klimatmålen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringens prövning enligt miljöbalken och enligt naturgaslagen av ansökningar om nya ledningar skall ta full hänsyn till konsekvenserna för klimatpolitiken.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utbyggnad av fossilgasen inte skall tillåtas spela någon roll för avvecklingen av kärnkraften i Sverige.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen skall föreslå tydliga mål för minskning av oljeberoendet och att planer tas fram för att minska den samlade förbrukningen av oljeprodukter i alla sektorer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en koldioxidrelaterad registreringsskatt för bilar snarast bör utredas.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utvecklingen bör skyndas på i fråga om effektivare trafik- och transportlösningar.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att torv behandlas som ett fossilt bränsle från senast år 2008 vad gäller såväl elcertifikat som energi- och koldioxidbeskattning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skatten på kärnkraft bör höjas.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att statens förhandlingar med kärnkraftsindustrin avslutas snarast.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en ny likströmskabel till Finland inte skall byggas.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning för att bereda ändring av atomansvarighetslagen i enlighet med Sveriges förpliktelser mot Pariskonventionen.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att betalningsåtagandet höjs i samband med revisionen av atomansvarighetslagen.4
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en vindkraftsutredning för att jämföra planlagstiftningen i Sverige med den i Danmark, Tyskland och Spanien för att ge förslag pååtgärder för att påskynda utbyggnaden av vindkraft i Sverige.5
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en solvärmeutredning för att föreslååtgärder som leder till en snabbare och mer långsiktig utbyggnad av solvärmen i Sverige, i linje med vad som sker i Österrike och Tyskland.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att även solvärmestödet vid lämpligt tillfälle utvidgas till att gälla även storskalig solvärme genom att det maximala bidraget per projekt höjs från dagens 250 000 kr.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om vikten av forskning om förnyelsebar energi.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en myndighet för energieffektivisering inrättas.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med syfte att lämna förslag om en större reformering av elmarknaden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utvecklingen bör skyndas på i fråga om förnybara motorbränslen och renare konventionella motorbränslen och bränslen för uppvärmning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utvecklingen bör skyndas på i fråga om bränslesnålare fordon.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att fler alternativdrivmedel bör prövas och att regelverket bör vara mer flexibelt för att möjliggöra detta.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom EU skall verka för att gränsen för etanol i låginblandning skall tas bort eller höjas.
1 Yrkande 2 hänvisat till MJU.
2 Yrkandena 5 och 8 hänvisade till SkU.
3 Yrkande 6 hänvisat till TU.
4 Yrkandena 11 och 12 hänvisade till LU.
5 Yrkande 13 hänvisat till BoU.
Energipolitikens mål är idag framför allt två: att minska miljöpåverkan och att minska oljeberoendet. För att nå fram till en hållbar försörjning av el, värme, kyla, drivmedel och industriprocesser krävs att vi radikalt minskar användningen av fossila bränslen och uran.
Vi befinner oss i flera avseenden vid ett vägskäl, både vad gäller olja, gas, kärnkraft och torv.
Frågan om utbyggnad av fossilgas är åter aktuell. Om dessa planer förverkligas kommer koldioxidutsläppen att öka så mycket att Sverige måste överge de klimatpolitiska mål som riksdagen beslutat om.
Sydkraft med flera söker nu koncession för en utbyggnad av fossilgasnätet i flera etapper till Örebro och Oxelösund med syftet att senare också nå Stockholm och övriga Mälardalen samt Bergslagen, eventuellt också genom tillförsel från Nordnorge genom norra Sverige.
Om en stor utbyggnad förverkligas, innebär detta att de svenska klimatgasutsläppen kommer att öka dramatiskt.
"I vår visionära framtid uppgår naturgastillförseln till 100 TWh per år och svarar för tjugo procent av primärenergitillförseln." heter det i Svenska Gasföreningens "Vision, affärsidé, mål, strategi".
En terawattimme ger vid förbränningen upphov till 203 400 ton koldioxid, oräknat utsläpp vid utvinning, rening och transport av gasen och metanutsläpp hos användare. Detta skulle innebära en bruttoökning av koldioxidutsläppen med 18 miljoner ton eller ca 25 procent mer än 1990 års utsläpp, som enligt riksdagsbeslut 2002 ska minskas med 4 procent, eller tre miljoner ton, till 2010.
Då framstår det klart att en mellansvensk gasledning omöjliggör klimatmålet, även om det inte blir 100 utan "bara" 40-50 TWh gas.
Kostnaderna för gasledningen är stora och förutsätter därför en stor ökning av förbrukningen att fördela kostnaden på. Gasindustrin måste därför förutsätta en stor ökning av förbrukningen och därmed av utsläppen.
En ökad gasanvändning innebär inte bara ett steg i fel riktning utan också att den riktningen bibehålls under mycket lång tid. Enligt naturgaslagen meddelar regeringen koncession för 40 års tid. För att investeringen ska betala sig krävs också att de nya användarna håller fast vid gasen under lång tid. Vidare är givetvis de rörliga kostnaderna för gasen mycket små när väl hela infrastrukturen är på plats, så länge det finns gas. Om man inte tar klimatpolitiska hänsyn så torde gasen räcka ännu längre än 40 år. Ett ja eller nej till en mellansvensk ledning handlar därför om ja eller nej till ett utsläpp påända upp till en miljard ton koldioxid.
I det klimatstrategiska beslutet i riksdagen 2002 anges också som mål att halvera utsläppen av växthusgaser till år 2050. Att nå det målet blir i det närmaste omöjligt med en stor utbyggnad av fossilgasen.
I nämnda riksdagsbeslut anges också att minskningen till 2010 (eller mer exakt genomsnittet av åren 2008-2012, d.v.s. första åtagandeperioden enligt Kyotoprotokollet) ska uppnås utan att användning av flexibla mekanismer tillgodoräknas. Detta innebär att Sverige ska genomföra minskningar av utsläpp på hemmaplan. Vidare anges att utsläppen ska minska med 50 procent fram till 2050.
Detta innebär att målnivån bör ligga på ca 85 procent av 1990 års utsläpp 2020, 73 procent 2030, 62 procent 2040, och alltså 50 procent 2050.
Med en stor gasutbyggnad kommer dessa ambitioner antingen att få uppges eller förorsaka behov av drakoniska åtgärder inom andra sektorer. Givetvis kommer det att gå att köpa utsläppsrätter från andra länder på kort sikt. Det rör sig då till stor del om fiktiva åtgärder, som att köpa redan gjorda utsläppsminskningar i länder vars ekonomi rasat samman efter kommunismens fall. På lite längre sikt måste vi förutsätta dels att det efter 2012 kommer att ställas krav på mer långtgående minskningar av utsläppen för Kyotoavtalets parter, dels att USA återinträder i processen. Att förutsätta något annat vore att utgå från att ingenting kan göras för att hejda klimatförändringen.
De beslut som följer av internationella överenskommelser kommer säkert att bli för lite och för sent, men något blir det. Om då alla rika länder förlitar sig på att köpa utsläppsminskningar från fattigare länder blir utsläppsrätterna dyra.
Det enda sättet att klara minskningsbetinget är att göra det på hemmaplan, i de rika länderna. Det är en situation vi mycket väl kan befinna oss i under andra åtagandeperioden enligt Kyotoprotokollet, 2013-2017. Åtminstone är det orealistiskt att föreställa sig att de ökade utsläppen under flera decennier ska kunna kompenseras genom att vi köper utsläppsrätter från andra länder. Om Sverige då har lagt på sig en extra börda genom att plussa på utsläppen från dramatiskt ökad gasanvändning så tvingas vi kompensera detta genom mycket dramatiska åtgärder när det gäller transporter och industri, särskilt den malmbaserade ståltillverkningen.
Förutom att gasledningen är ett stor ekonomiskt risktagande är det också moraliskt förkastligt. Om Sverige satsar på förnybar energi och effektivare energianvändning så påverkar det omvärlden i samma riktning. Om vi satsar på mer användning av fossila bränslen så påverkar det världen i en annan riktning. Det är inte bara fråga om signaler och att verka som föredöme. Det är också en fråga om vilka fönster, kylskåp, bilar, energianläggningar, byggnader, styrsystem etc vi exporterar. Med rätt incitament på hemmamarknaden har vi rätt saker och tjänster att sälja till andra länder.
Riksdagen beslutade 1988 att investeringar i rörledningar och inköp av gas ska ske efter strikt kommersiella principer.
Den avvaktande hållning som detta uttrycker är idag föråldrad. Vi vet idag att det går att ersätta olja med biobränsle i stor omfattning. Vi vet också att behovet av el ökat mycket måttligt, från 138,5 TWh 1988 till 145 TWh idag eller med tre promille per år. Det finns därför inget behov av fossilgas för att producera el och värme i Sverige.
Övrig gasanvändning är av liten betydelse. Gasen kan inte för överskådlig framtid användas för att ersätta kol vid malmbaserade stålverk, eftersom gas är så mycket dyrare än kol. Gas kan ersätta några TWh gasol, men miljönyttan av detta är liten och den ekonomiska nyttan står inte i någon proportion till kostnaden för ny infrastruktur.
Potentialen för fordonsgas, om denna utveckling bedöms som önskvärd, är begränsad och kan dessutom till stor del tillgodoses genom biogasproduktion för användning av lokala fordonsflottor, till exempel i Linköpings bussar sedan flera år. Fossilgasbaserad syntetdiesel kan ha flera fördelar jämfört med vanlig dieselolja, men om storskalig tillverkning skulle komma igång så ska det ske någonstans där gasen redan finns.
En gasledning är inte en bra infrastruktur för biogas eller vätgas. Biogas är av två slag. Gas från fermentation kan oftast användas på plats för produktion av el, värme eller tankning av gasfordon, utan att behöva transporteras långa sträckor. Den andra typen av biogas, gengas från högtemperaturförgasning av ved eller svartlut, kan inte alls matas ut på nätet. Vätgas kan någon gång i framtiden bli en bra energibärare, men denna framtida möjlighet motiverar inte en stor satsning på fossil energi nu.
Oljepriserna steg kraftigt under 2003 och har ytterligare nästan fördubblats under 2004. Orsakerna är komplexa, men flera av dem är strukturella snarare än tillfälliga. Efterfrågan från Kina kan fortsätta att öka. Politisk oro i oljeländer och terrorhot är inget som kan förväntas försvinna. Mycket talar också för att reserverna i flera oljeländer är mindre än vad som uppgetts och att även kapaciteten att snabbt pumpa upp mer olja har övervärderats. Även raffinaderikapaciteten skapar flaskhalsar.
Oljeberoendet är så starkt att oljepriset är en avgörande faktor för världskonjunkturen. På lång sikt är det dessutom klart att oljan inte räcker hur länge som helst. Enligt vissa bedömare kommer en ren bristprissättning med mångdubbelt högre priser att kunna förväntas inom tio år.
Det kan ta längre tid, det kan ta kortare, men klart är att det tar tid att ställa om från olja till förnybar energi, särskilt inom fordonssektorn. Det är därför vi måste börja nu.
Genom en relativt konsekvent politik i Sverige (och andra länder) har oljeförbrukningen för uppvärmning och el minskat väsentligt. Däremot har oljeberoendet och förbrukningen av olja i transportsektorn förvärrats.
Utvecklingen har inte stått stilla. Den har i snabb takt gått åt fel håll. Många bilar drar idag mer bensin än vad T-forden gjorde för nästa hundra år sedan.
Tendensen till allt tyngre, motorstarkare bilar är stark i Sverige, trots att vi redan har Europas törstigaste bilpark. Volvo och Saab bär givetvis ett stor ansvar, men det gör även Sveriges riksdag, som gynnat törstiga bilar på många sätt. Bilförmånsbeskattningen är skräddarsydd för Saab och Volvo. I flera europeiska länder finns en registreringsskatt, vilken saknas i Sverige (fast den funnits tidigare). Fordonsskatten tar ingen hänsyn till bränsleförbrukning. I statlig och kommunal upphandling av bilar och transporttjänster har förbrukningen inte spelat någon roll. Sverige har lägre bränsleskatter än de flesta av våra grannländer. Den tunga trafiken har gynnats på ett exempellöst sätt när maxvikten runt 1990 höjdes till 60 ton med det lögnaktiga argumentet att detta var en EG-anpassning.De allt högre hastigheterna i trafiken innebär ökade koldioxidutsläpp, därför behövs fler hastighetskontroller och trafikövervakning.Och den gröna skatteväxlingen, som i hög grad påverkat värmemarknaden, har hittills berört trafiken endast i mindre omfattning.
Höstbudgeten 2004 kan innebära ett genomslag för nya principer, i och med att fordonsskatten höjs och koldioxidrelateras och att skatterna på bensin och dieselolja också höjs, dock ytterst marginellt. Miljöpartiet gick in i förhandlingarna med ett krav på koldioxidrelaterad registreringsskatt, av medierna döpt till "jeep-skatt". Detta gick inte igenom i budgeten men frågan är väckt.
Sverige har här ett stort ansvar. Dels är den hittillsvarande svenska klimatpolitiken vad gäller transporter inte ett föredöme utan raka motsatsen. Dels har den givit en signal till två biltillverkare att koldioxidutsläppen inte är en viktig fråga, vilket är samma signal som Bush-administrationen givit i USA, där Saab och Volvo har sina moderkoncerner och en stor del av sin marknad. Därmed driver Sverige och USA utvecklingen i fel riktning.
Vi hjälper inte biltillverkarna genom att låta dem utvecklas i ohållbar riktning. Det går inte att bortse från klimatpolitiken och oljeberoendet eller att hoppas på att dessa faktorer ska försvinna. Givetvis kan Saab och Volvo också konstruera och tillverka bilar med mycket lägre bränsleförbrukning, och med mer rimliga fartresurser. Det är just i deras marknadssegment som mycket av ny teknik kan utvecklas, eftersom marginalerna är större än i småbilsmarknaden.
En mindre men ändå betydelsefull fråga för klimatpolitiken gäller torvens ställning. Användning av energitorv ger ungefär 1,6 miljoner ton koldioxid i utsläpp per år, en mycket signifikant mängd, då riksdagens mål från 2002 är att Sveriges växthusgasutsläpp ska minska med 4 procent från 1990 till 2010, eller med 2,9 miljoner ton.
Vad gäller torven har riksdagen under 2004 fattat två beslut med motsatt innebörd. Torv kom att bli ett certifikatsberättigat bränsle, vilket innebär att det närmast ses som förnybart. I den nationella allokeringsplanen för EU:s handel med utsläppsrätter slogs det däremot fast att torveldning kräver utsläppsrätter, vilket betyder att torv anses vara jämställt med fossila bränslen.
Dessa båda beslut ger motsatta incitament. Minst ett av dem måste vara fel. Men synsättet att torv är att räkna som ett närmast fossilt bränsle har stöd av FN:s expertpanel IPCC (som företräder en överväldigande majoritet av världens klimatforskare), av OECD International Energy Agency och av EU samt av vanligt förnuft. Om man eldar torv avger den sitt kolinnehåll som koldioxid. Om torven däremot får vara kvar i mossen avger den inte denna koldioxid. Det finns därför ingen likhet med trädbränsle, som anses koldioxidneutralt därför att ett träd alltid avger hela sitt kolinnehåll som koldioxid förr eller senare, oavsett om man eldar det eller om det får ruttna.
I Sveriges utsläppsstatistik till EU och klimatkonventionen räknas torvförbränning som i högsta grad koldioxidavgivande. Per energimängd är det värre än både olja, stenkol och brunkol.
Torveldningens vänner hävdar ibland att torvtäkt minskar avgången av metan, som ocksåär en växthusgas. Detta är missledande eftersom klimatkonventionen, Kyotoprotokollet och EU:s klimatlagstiftning uteslutande handlar om antropogena - av människan påverkade - utsläpp av växthusgaser, inte om att reglera alla naturens flöden.
Även om det skulle finnas något skäl att resonera annorlunda såär reglerna som de är. Vill man minska Sveriges klimatgasutsläpp såär en minskning av torveldningen en mycket kostnadseffektiv metod. Om särbehandlingen av torven, genom elcertifikat och vad gäller koldioxid- och energiskatt, upphör så kommer torven att ersättas till allra största delen med biobränslen, antingen flis eller, vid behov av högre värmevärde, pellets. Detta är i alla fall vad värmeverken, på direkt förfrågan, säger. Det är av ekonomiska skäl, främst skatterna, inte rimligt att ersätta torv med kol eller olja.
Om torv skattemässigt och i andra avseenden behandlas som ett fossilt bränsle så upphör användningen av torv och ersätts till allra största delen med biobränslen.
Detta leder visserligen till några förlorade arbetstillfällen, ca 580 jobb enligt torvutredningen SOU 2002:100. Men eftersom torven ersätts med pellets och flis är det klart att det då blir nya jobb i liknande omfattning.
Torvindustrin har helt och hållet uppstått på grund av politiska beslut, närmast med tanke på oljeersättning och sysselsättning. Det kan därför vara motiverat att avveckla med viss hänsyn. Eftersom Sveriges åtaganden och egna miljömål avser perioden 2008-2012 är det dock rimligt att avvecklingen av torvens speciella privilegier är genomförd senast 31 december 2007.
Frågan är också av en viss internationell betydelse. Den "svenska" torven är till stor och växande del importerad, främst från Estland och Lettland, där vi alltså bidrar till att bygga upp en ny industri och med den en påtryckargrupp mot en effektiv klimatpolitik.
Torvbrytning kommer slutligen också ofta i konflikt med naturvårdsintressen, både i Sverige och länder vi importerar ifrån, eftersom våtmarker ofta har högt bevarandevärde för den biologiska mångfalden. Miljöorganisationer som SNF och WWF är av bland annat detta skäl bestämda motståndare till torv.
Miljöpartiet anser att kärnkraften kan avvecklas samtidigt som nettoutsläppen av koldioxid minskar. Vi är övertygade om att kärnkraften kan göras överflödig genom effektivare elanvändning samt mer vindkraft och biokraftvärme.
Kärnkraften står å ena sidan inför en eventuell avveckling av den andra Barsebäcksreaktorn, å andra sidan inför en stor utbyggnad.
Vad gäller Barsebäcksreaktorn är det klart att villkoren för stängning är uppfyllda. Elförbrukningen har minskat med 6 TWh sedan 2001, det ursprungliga året för stängning enligt avvecklingslagen. Ny bioenergi byggs i snabb takt ut inom framför allt skogsindustrin. Alternativen finns i överflöd. Vindkraft kan snabbt byggas ut, som i Danmark, Tyskland, Spanien, Indien och Storbritannien. Fjärrvärme, fjärrkyla och pellets kan ersätta mer el, och gör det.
Enligt uppgifter i pressen planerar kraftindustrin att investera 26 miljarder kronor i upprustning, inklusive uppgradering av de övriga tio reaktorerna. Om dessa planer går i lås kommer vi att ha mer kärnkraft 2010 än när kärnkraften ansågs färdigutbyggd 1986, vilket inte bara är i strid med riksdagens tolkning 1981 av folkomröstningsresultatet 1980 utan också i strid med en lång rad energipolitiska beslut.
Denna effektutbyggnad är av två slag. Den ena innebär att man inte höjer reaktoreffekten utan bara använder den effektivare, genom effektivare generator, turbin och värmeväxlare. Detta innebär en investering i kärnkraft och innebär ökat kärnkraftsberoende, men är ändå mindre problematisk än det andra slaget av effektökning, höjning av reaktoreffekten. Det innebär att mer uran måste brytas, att mer avfall bildas och innebär också att reaktorn blir farligare. Vid en olycka finns mer radioaktivitet att sprida, och tidsmarginalen från ett rörbrott till härdsmälta blir mindre.
Effektutbyggnader av båda slag är inte bara ett svek mot en lång rad givna löften. Det är också ett hasardspel med Sveriges energiframtid. Det är dessutom att lägga alltför många ägg i samma korg. De reaktorer det handlar om är alla konstruerade på 1960- och 1970-talet. En del av de grundläggande konstruktionsbristerna går att åtgärda eller kompensera för, men inte alla. Uppskattningar av kostnader och stilleståndstider vid stora ingrepp i kärnkraftverk kan inte förutse alla problem. Det tar därför ofta mycket längre tid än man trott och kostar mycket mer pengar än man räknat med. Det kan till och med hända att man tvingas ge upp helt och aldrig återstarta. Kärnkraften är heller inte särskilt tillförlitlig. I Japan tvingades 17 reaktorer stängas ett till tvåår efter en incident 2002.
En del av den väldiga investeringsvolymen, om det nu är 26 miljarder eller kanske i slutändan det dubbla, borde därför vändas mot framtiden istället för att hålla kärnkraften under armarna. Man bör också hålla i åtanke att det varje år kostar ca tio miljarder kronor att hålla igång kärnkraften där kostnader för personal, övrig drift, bränsle samt skatt är stora poster. Det handlar därför om helt enorma summor som styrs in i kärnkraften över en 20-årsperiod - eller som styrs i annan riktning.
Om en del av dessa pengar i växande omfattning styrs över från kärnkraft till effektivisering och förnybar energi så kan det föra oss en lång väg i riktning mot ett hållbart energisystem vad gäller el och värme.
Vi kräver att regeringen säger nej till all effekthöjning vid kärnkraftverk och tydligt deklarerar detta snarast, så att kraftbolagen slutar planera för effektutbyggnader.
Vidare vill vi att skatten på kärnkraft höjs. Detta leder i princip till en balanserad takt i avvecklingen: Först avvecklas de äldsta och minsta reaktorerna med högst driftkostnader och högst reinvesteringsbehov.
Vi vill också att Bylund-förhandlingarna, d.v.s. statens förhandlingar med kärnkraftsindustrin, snarast avbryts, då de förhindrar även en företagsekonomiskt motiverad nedläggning av reaktorer. Kraftföretagen har medan förhandlingarna pågår allt intresse av att hålla igång alla reaktorer.
Säkerhetsnivån i svenska reaktorer måste höjas för att någorlunda anpassa reaktorer konstruerade kring 1970 till 2000-talets krav och vunna erfarenheter. Detta är främst ett självändamål, för att i görligaste mån minska risken för och konsekvenserna av ett haveri. Men en följd av höjda säkerhetskrav är också att kostnaden för fortsatt drift ökar, och att detta kan leda till att några reaktorer tas ur drift tidigare jämfört med om man bibehåller nuvarande låga nivå på säkerhetskraven.
Det senare är dock inte aktuellt. Till Kärnkraftinspektionens nya Föreskrifter om konstruktion och utförande av kärnkraftsreaktorer finns en konsekvensutredning som anger kostnaden för nödvändiga säkerhetsförbättringar till cirka 5 830 miljoner kronor. Eftersom alla väsentliga data - till exempel vilka åtgärder som krävs och var och när de ska genomföras - är sekretessbelagda, är det svårt att bedöma rimligheten i denna uppskattning och även om de föreslagna kraven är adekvata. Med ledning av att moderniseringen av Oskarshamn 1 åren 1992-2003 kostade minst 3 miljarder (i 1990-talets penningvärden) förefaller det vara en låg uppskattning att modernisering av Barsebäck 2 skulle klaras med 910 miljoner kronor. Det förefaller heller inte som om stilleståndstid ingår i kostnadsuppskattningen. Oskarshamn 1 stod under moderniseringen stilla drygt fem år utöver normala uppehåll för bränslebyte och underhåll, så det är en väsentlig post.
För att genomföra en uppgradering av reaktorsäkerheten krävs en förstärkning av Kärnkraftinspektionens budget. Denna beslutas av riksdagen, men finansieras genom en avgift från kärnkraftsindustrin. Denna avgift är bråkdelar av ett öre per kWh och även en kraftig ökning har således ringa påverkan på kraftbolagens ekonomi och än mindre på elpriset.
Sverige är som part till Pariskonventionen förbundet att genomföra viktiga förändringar i atomansvarighetslagen, däribland införande av obegränsat skadeståndsansvar och höjt försäkringsbelopp (eller annan ekonomisk säkerhet) vid olycka. En utredning för att bereda denna lagändring borde redan ha tillsatts, och bör ofördröjligen komma igång. Det är då ett bra tillfälle att höja försäkringsbeloppet till exempelvis 100 miljarder kronor, eller ett belopp som dels så långt möjligt täcker en mycket allvarlig olycka, dels är möjligt att återförsäkra. I så fall får man en marknadsvärdering av säkerhetsläget vid varje reaktor, oberoende av SKI:s granskning.
Kärnkraften är, liksom klimatfrågan, internationell. Sverige har mest kärnkraft per capita i världen, strax före Frankrike. Det budskap detta sänder ut till omvärlden är betydligt starkare än det verbala budskapet, sedan 1980, att vi ska avveckla kärnkraften. Det har bidragit till att stärka Litauens motstånd mot avveckling av Ignalina, och det har bidragit till den finska riksdagens beslut att tillåta en femte reaktor. De krafter som vill bevara och bygga ut kärnkraften i Ryssland kan med viss rätt luta sig mot Sverige. Det är alltså inte så att de påstått säkrare svenska kärnkraftverken ersätter de farligare östreaktorerna, utan snarare så att utebliven svensk avveckling legitimerar all annan kärnkraft.
Det svenska stödet till kärnkraft i andra länder kan också bli mer direkt. I Svenska kraftnäts investeringsplan vill bolaget använda 2 miljarder kronor för en ny likströmskabel till Finland. Denna kabel behövs inte för några svenska behov. Däremot är den av stor vikt för den planerade finska reaktorn. Det är världens största reaktor i ett ganska litet land. När den drabbas av snabbstopp, vilket inträffar kanske en gång per år, kommer det finska nätet att utsättas för mycket stora påfrestningar. Reservkraft behövs snabbt, och den ska tas från Sverige. När reaktorn fungerar är det å andra sidan ett väldigt stort tillskott som inte alltid motsvaras av en efterfrågan i Finland. Då ska Sverige ta hand om överskottet.
Att detta är en svensk subvention till finsk kärnkraft är uppenbart. Det är också en dålig affär för Sverige. De 2 miljarderna kommer att få betalas av de svenska elkonsumenterna, inklusive den elintensiva industrin. För pengarna får de en försämrad försörjningstrygghet, eftersom det mycket väl kan hända att den finska reaktorn går för fullt och exporterar en stor del av sin el till Sverige när snabbstoppet kommer. Strömmen vänder då riktning och flyttar hela eller nästan hela det finska underskottet till Sverige via de båda Fennoskankablarna. Detta är inte utan risker, som framgår av det stora strömavbrottet i september 2003.
Alternativet till att bygga kabeln är i första hand att inte göra någonting, i andra hand icke-tekniska åtgärder för att minska effektbehovet (elmarknadsreform) och i tredje hand att bygga ut mer biokraft och vindkraft. För 2 miljarder kronor kan man få en betydande mängd ny kraft.
Vindkraften kan stå för en väsentlig del av elproduktionen i Sverige. Som jämförelse producerar vindkraften i Tyskland ca 25 TWh/år, och ökar genom fortsatt utbyggnad.
Sverige är ett större och blåsigare land än Tyskland med mindre konflikter om markanvändning.
Kostnaden för vindkraften är inte högre än att länder som Spanien och Indien anser sig ha råd med en mycket snabb utbyggnad. Den ökande storleken på vindkraftverk, annan teknisk utveckling och stordriftsfördelar vid tillverkningen gör att priserna sjunker. Vindkraft är på god väg att bli ett alternativ till kärnkraft och kolkraft i hela världen. Frågan är om Sverige ska bidra till denna utveckling eller motarbeta den.
Med nuvarande certifikatspriser är det lönsamt att bygga vindkraft. Ändå byggs inte mycket. Detta hänger dels samman med att certifikaten bara sträcker sig till 2010 och att det råder för stor osäkerhet om framtida priser.
Systemet saboteras dessutom av att flera kraftproducenter, däribland Vattenfall, valt att betala böter istället för att köpa certifikat.
En kraftig höjning av bötesbeloppet och en förlängning av certifikatssystemet med ökad kvotplikt åren efter 2010 skulle troligen avvärja dessa olägenheter. En översyn av certifikatssystemet pågår.
Genom certifikatssystemet eller på annat sätt måste vindkraften få så stabila ekonomiska förutsättningar att bankerna vågar ge lån åt vindkraftsbyggen så att byggandet äntligen tar fart.
Vindkraften är inte bara beroende av stabila ekonomiska förutsättningar. Ett minst lika stort problem är långa handläggningstider och oförutsägbara resultat av planprocessen. Detta är tydligen inte ett problem i Danmark som har tio gånger mer vindkraft på en tiondel så stor yta, eller i Tyskland eller Spanien, som alla är minst lika demokratiska länder som Sverige. Vi vill se en snabb utredning av vad som kan göras för att få en snabbare, enklare och mer förutsägbar prövning utan att detta går ut över natur- och kulturvårdsintressen och de närboendes rättigheter.
Vindkraften kan även utnyttjas till att få fram värme direkt, utan omvandlingsförluster, s.k. vindvärme. Vindvärme för eget boende bör omfattas av samma bidragsmöjlighet som solfångare.
Solvärmen är en strategisk teknik. Just nu, i just Sverige är det visserligen gott om biobränslen. På sikt och med internationell utblick är det däremot klart att marken inte räcker till att förse mänskligheten med mat, fibrer, byggmaterial, bioenergi för värme och el samt bioenergi för drivmedel på dagens nivå, förutom de krav som friluftsliv, kultur och biologisk mångfald ställer.
Solvärme är en känd, fungerande och förhållandevis billig metod att minska konkurrensen om marken och fram till dess för att minska koldioxidutsläppen, då solvärme är ett alternativ till olja och el.
Erfarenheten är omfattande. I EU fanns det 2001 ca 10 miljoner kvadratmeter installerade, vilket gav drygt 4 TWh värme.
Sverige har visserligen sämre solinstrålning än till exempel Italien men å andra sidan har vi mer behov av uppvärmning.
Intresset för solvärme har varierat mycket kraftigt mellan länder och över tid. Det finns till exempel dubbelt så mycket solvärme i Österrike som i Italien. Det finns tio gånger mer solvärme per invånare i Danmark än i Spanien, enligt ett PM från Solenergiföreningen.
Det är alltså inte det geografiska läget, utan politiken som är avgörande. I Sverige har nyinstallationstakten varierat från 2 000 kvadratmeter per år till över 20 000 kvadratmeter per år. Det kan också mest förklaras med snabba och godtyckliga förändringar i bidragen.
Bidragen är inte bara en fråga om pengar. Det är också en fråga om ett samhälleligt engagemang, att staten (och därmed medborgarna själva) tydligt förklarar att detta är något bra.
Elcertifikat är inte till nytta för solvärmen eftersom de bara finns för elproduktion. De nuvarande bidragen ska därför vara kvar. Dessutom måste krånglet minska. Solenergiföreningen skriver:
Lagstiftningen kring plan och byggfrågor har i Sverige enbart visat sig som en komplikation eller ett hinder för solvärmeutbyggnad. Stora skillnader mellan olika kommuners sätt att hantera solfångarinstallationer har också gjort det svårt att sprida information. För villaägare kan bygglovsproceduren för en installation kosta lika mycket som investeringsbidraget ger. En likformig och enkel procedur över landet skulle underlätta utvecklingen för branschen. Man kan ocksåöverväga regler som gör att solenergi i högre grad tas till vara i nya byggnader och vid byte av tak, då solfångare ofta är tydligt lönsamma.
Det måste var något fel när Österrike, ett land med mindre befolkning än Sverige, har en installationstakt som är tio gånger högre än den är här.
Många menar att solvärmen framför allt kan bli av betydelse i stor skala, d.v.s. för fjärrvärme och liknande. Storskalig solvärme motverkas dock genom att det inte går att söka bidrag över 250 000 kronor. Även mycket stora anläggningar behöver för närvarande stöd men kanske inte lika mycket per års-kWh som det den småskaliga solvärmen får nu.
Det finns flera viktiga områden där Sverige ligger i framkant och har stor potential som t ex vågkraft, solceller, solvärme och ny vindkraftsteknik. En satsning på miljöteknisk forskning inom energiområdet bidrar till att stärka Sveriges konkurrenskraft.
Att bygga ett nytt stort kraftverk kräver i princip ett beslut. Att effektivisera bort behovet av lika mycket energi kräver många beslut, till exempel beslutet att köpa en 11 watts lågenergilampa istället för en 60 watts glödlampa, ett beslut som tas eller inte tas vid många miljoner tillfällen varje år.
Den tekniska och ekonomiska potentialen för effektivisering är gigantisk. Men det finns många barriärer mellan att en bra teknik utvecklats och att den får genomslag på marknaden. Konsekvenserna av ineffektiv energianvändning är givetvis onödigt stora miljökonsekvenser från produktionen av el och värme, och därför har staten ett oundvikligt ansvar för att verka för en effektiv energianvändning.
En del av effektiviseringspotentialen går att komma åt med ekonomiska styrmedel. Den höjda elskatten har bidragit till att många bytt från direkt elvärme/elpanna till värmepump. Efterfrågan på energieffektiva fönster har ökat genom bidrag.
En annan del av potentialen kan förverkligas genom lagkrav och normer, till exempel förbud mot försäljning av vissa typer av lysrörsdon enligt EU-direktiv och byggnormer. Den statliga interventionen består då egentligen bara i att folk får en chans att jämföra elförbrukningen mellan de produkter de ska inhandla.
Märkning av varor, till exempel EU:s märkning av kylskåp eller USA:s Energy Star-märkning av kontorsmaskiner, är ibland mycket verkningsfullt.
Men ofta är det de mjukaste styrmedlen som är effektivast, till exempel utbildning av fastighetsskötare, arkitekter och inköpare, ändrat regelverk för besiktning av nya hus, standardisering, information till allmänheten, kvalitetssäkringssystem och underlättande av tredjepartsfinansiering.
Det är ett stort fält av åtgärder, vars detaljer omöjligen kan hanteras av oss politiker.
Energimyndigheten, som har huvudansvaret för energieffektivisering, har detta som en av många uppgifter, såsom övervakning, utredning av energimarknader och forskning och utveckling av energitillförselteknik. Erfarenheten av att ha många och delvis motsatta intressen under samma tak är inte positiv.
Energieffektivisering bör istället handhas av en egen myndighet vars enda uppgift är att arbeta för effektivare energianvändning och att ge råd till regering och riksdag i sådana frågor. Myndigheten bör lyda under Miljödepartementet.
Detta innebär också att vi politiker får ett bättre beslutsunderlag genom att vi får två olika bilder av energiläget, en tillförselorienterad från Energimyndigheten och en användningsorienterad från Effektiviseringsmyndigheten.
Dagens avreglerade elmarknad är i onödan utformad på ett mycket ineffektivt sätt. Marknaden är ledningsbunden men ledningarna utnyttjas inte som en marknad. Istället är grundprincipen att skilja näten och marknaden åt. Bakgrunden är ett traditionellt synsätt (med anor från monopoltiden) att el måste handlas med bilaterala avtal mellan köpare och säljare. Vid avregleringen bildades därför en extra marknad med "leverantörer" som konsumenterna blev tvungna att teckna avtal med. Det är detta avtalstvång som är de nya leverantörernas födkrok. Det skapar möjligheter att mjölka passiva lågförbrukande konsumenter på pengar och använda pengarna för att locka aktiva högförbrukare med lägre priser. Leverantörernas kommersiella roll är alltså att skapa incitament till ineffektiv elanvändning. Detta fenomen förstärks av att konsumenterna kan köpa el till fast pris. Det skapar speciellt förmånliga villkor för konsumenter som förbrukar mycket el när spotpriset är högt. På den nuvarande marknaden kan konsumenterna utnyttja dyr produktionskapacitet utan att själva svara för kostnaden. Därmed saknas också en vilja att betala för nya investeringar och förmåga hos marknaden att balansera utbud och efterfrågan.
Ett grundproblem är att konsumenterna idag har möjlighet att handla fast pris på rörlig mängd. Det gör att effekt i praktiken blir gratis. Vi måste få en marknad där kunderna betalar för sitt effektuttag. I förlängningen har inte detta bara stor betydelse för elmarknaden utan också för klimatfrågan och möjligheterna att begränsa koldioxidutsläpp. Det är bara om konsumenterna betalar för effekt som de får tydliga incitament att dra ner på konsumtionen av el när kraftverk med koldioxidpåslag startar. En väl fungerande marknad kan också vara utgångspunkt för en betydligt mer effektiv energi-, miljö-, och klimatpolitik med ett minimum av planstyrning och detaljreglering. Dagens svenska elmarknad har rykte om sig att vara "världsbäst" men fungerar egentligen väldigt dåligt. Därför är det en utmaning med globala perspektiv att reformera just den svenska elmarknaden.
För att komma ifrån dagens problem måste elmarknaden reformeras i grunden. El produceras och konsumeras i samma ögonblick. Villkoren för produktion och konsumtion ändras kontinuerligt. Det innebär att el måste handlas över en spotmarknad och att nätet kan utnyttjas som en marknad för direkthandel av el. Priset på spotmarknaden styrs av tillgång och efterfrågan. För efterfrågan svarar konsumenterna genom att trycka på strömbrytaren.
Vårt oljeberoende är som allvarligast ifråga om drivmedel till fordon. Dessutom hör bensin och diesel till de miljöfarliga ämnen som hanteras i absolut störst volymer och med stora konsekvenser för miljö och hälsa. Vi behöver både minska den totala förbrukningen och gåöver till förnyelsebara alternativ. Vi måste också ställa krav på miljövänligare sammansättning hos produkterna.
Miljöpartiet har mycket bestämt drivit kravet på att alternativa drivmedel ska finnas tillgängliga över hela landet och att det ska finnas tydliga incitament för att använda olika typer av miljöbilar och miljöbättre drivmedel. Skälen är att detta är positivt i sig, att det skapar olika tekniska valmöjligheter för framtiden och att vi vill visa på positiva alternativ när folk klagar över bränslepriserna.
Vi vill däremot inte binda upp oss för en enda lösning. Det är också helt klart att varken etanol, rapsolja eller biogas kan produceras inhemskt i de mängder som krävs för att ersätta all bensin, dieselolja och flygfotogen som används idag. Vi behöver livaktig forskning och utveckling inom området.
Ett grundläggande mål är att minska den samlade förbrukningen av drivmedel genom effektivare motorer, sparsam körstil, bättre logistik, minskad trafik samt omfördelning mellan trafikslagen. I ett längre perspektiv bör vi försöka påverka hur människor och varor rör sig genom medvetet samhällsbyggande och stadsplanering.
Fossila drivmedel och motorer skiljer sig också inbördes åt. Dieselmotorn är effektivare än bensinmotorn och det går åt mindre olja för att framställa dieselolja än bensin. Koldioxidutsläppen blir därför väsentligt mindre för dieseln. Nackdelen med dieselmotorer är att de släpper ut mer kväveoxider och partiklar, men tekniken utvecklas och denna nackdel kan minska ytterligare med högre krav på drivmedlen.
En utvecklingsväg som förespråkas av många parter är att gåöver till syntetiskt producerade drivmedel som ersätter dagens bensin och diesel. Syntetiska drivmedel kan produceras ur både fossila råvaror som fossilgas och från förnyelsebara råvaror via förgasning av biobränslen. De kräver ingen ny infrastruktur utan kan användas direkt i dagens mackar och motorer. Det förefaller också troligt att de i stor skala kan produceras till ungefär samma kostnad som vanlig bensin och dieselolja, särskilt om oljepriserna ligger högt. Det viktiga i drivmedelspolitiken är att skynda på den tekniska utvecklingen, låta många blommor blomma och att fort prova lovande lösningar på nischmarknader.
En av flera möjligheter att få in etanol på marknaden är genom låginblandning. Denna begränsas nu till 5 procent av EU-direktiv. Denna gräns är omotiverad och bör oproblematiskt kunna höjas till åtminstone 10 procent. Sverige bör verka för en ändring av direktivet.
|
Stockholm den 1 oktober 2004 |
|
|
Peter Eriksson (mp) |
|
|
Maria Wetterstrand (mp) |
Ingegerd Saarinen (mp) |
|
Leif Björnlod (mp) |
Åsa Domeij (mp) |
|
Barbro Feltzing (mp) |
Gustav Fridolin (mp) |
|
Lotta Hedström (mp) |
Helena Hillar Rosenqvist (mp) |
|
Ulf Holm (mp) |
Mikael Johansson (mp) |
|
Mona Jönsson (mp) |
Jan Lindholm (mp) |
|
Claes Roxbergh (mp) |
Yvonne Ruwaida (mp) |
|
Mikaela Valtersson (mp) |
Lars Ångström (mp) |