Lokalisering av statliga verk och myndigheter

1 Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en nationell plan för lokalisering av statliga verk och myndigheter.

2 Bakgrund

De regionala arbetsmarknaderna i Sverige ser mycket olika ut både vad gäller antal arbeten och i vilka sektorer dessa arbeten finns. Omstruktureringen av arbetsmarknaden tenderar att koncentreras till vissa starka tillväxtregioner. Utvecklingen är mycket svår att styra. Någon patentlösning på problemen finns inte.

Under sextio- och sjuttiotalen genomfördes med framgång omlokalisering av statens verksamheter. Dessa lokaliseringar har haft mycket stor betydelse för de orter som kommit ifråga.

Den medvetna ökning av statliga verksamheter utanför storstadsområdena som tidigare förekom har bytts i sin motsats. Trots uttalande från både regering och riksdag om att den statliga verksamhetens olika enheter skulle ta hänsyn till varandra vid nedläggningar har mycket lite skett på det området. Samtidigt har omlokaliseringarna i stort upphört.

I tabellerna nedan kan man se att utvecklingen fortsatt fram till dags dato.

Tabell 1 visar hur anställda vid nystart eller flytt av statliga verk (ej affärsverk) och myndigheter har fördelats mellan olika städer de senaste fem åren. Av tabellen framgår dock inte att det totala antalet anställda vid verk och myndigheter har minskat i riket med 17 % mellan 1994 och 2002.

Tabell 1

Fördelning statliga verk (ej affärsverk) och myndigheter per stad 1999-2004. Siffrorna för anställda i Örebro och Härnösand innehåller även personal på olika specialskolor på andra orter.

Stockholm	2 319
Göteborg	133
Sundsvall	512
Umeå	12
Lund	10
Örebro	632
Östersund	62
Härnösand	644
Hässleholm	253
Sandöverken	11
Uppsala	82
Växjö	90
Västervik	77
Kristianstad	90
Borås	131
Karlstad	109
Borlänge	30
Söderhamn	115

Tabell 2 visar antalet statligt anställda vid affärsverk och förvaltning fördelat per län. Tabellen innehåller även en jämförelse av hur många statligt anställda vid affärsverk och förvaltning som finns i länet i förhållande till dels antalet förvärvsarbetande, dels folkmängden i länet.

Tabell 2

Anställda vid statlig förvaltning och affärsverk år 2002 per län

Län	Anställda vid statligt verk eller förvaltning	Totalt antal förvärvs arbetande	Folkmängd i länet	Andel av förvärvs arbetande	Andel av folkmängd i länet
Stockholm	60 776	918 428	1 850 467	6,6 %	3,3 %
Uppsala	15 115	143 672	298 655	10,5 %	5,1 %
Södermanland	5 249	116 800	259 006	4,5 %	2,0 %
Östergötland	11 456	186 993	413 438	6,1 %	2,8 %
Jönköping	5 085	157 889	327 971	3,2 %	1,6 %
Kronoberg	2 646	84 961	176 978	3,1 %	1,5 %
Kalmar	3 306	106 269	234 627	3,1 %	1,4 %
Gotland	1 836	25 933	57 381	7,1 %	3,2 %
Blekinge	4 280	67 466	149 875	6,3 %	2,9 %
Skåne	23 773	501 390	1 145 090	4,7 %	2,1 %
Halland	4 681	130 597	278 551	3,6 %	1,7 %
Västra Götaland	26 492	704 679	1 508 230	3,8 %	1,8 %
Värmland	5 195	118 188	273 419	4,4 %	1,9 %
Örebro	6 143	124 301	273 412	4,9 %	2,2 %
Västmanland	4 119	117 366	258 912	3,5 %	1,6 %
Dalarna	5 253	123 997	276 636	4,2 %	1,9 %
Gävleborg	4 997	123 345	277 012	4,1 %	1,8 %
Västernorrland	6 593	111 303	244 319	5,9 %	2,7 %
Jämtland	3 708	57 616	127 947	6,4 %	2,9 %
Västerbotten	7 793	115 771	255 230	6,7 %	3,1 %
Norrbotten	8 687	110 210	253 632	7,9 %	3,4 %
Riket	217 183	4 147 174	8 940 788	5,2 %	2,4 %

Källor: SCB: Betänkande 2002/03:NU8 Vissa frågor om regional utvecklingspolitik, Förvärvsarbetande 16+ med bostad i regionen (nattbef.) (RAMS) efter region.

Skall hela Sverige överleva måste en radikal förändring ske. Såväl nya som gamla verksamheter kan med fördel bedrivas utanför storstadsregionerna. I första hand bör nya myndigheter och verk placeras i utsatta regioner. Dessutom bör man noga pröva vilka verksamheter som kan omlokaliseras.

3 Den statliga arbetsmarknaden

De statliga företagen och myndigheterna är fler än 300 till antalet. För att visa deras vikt för regional rättvisa har vi valt ut de statliga bolagen som exempel.

Den statliga bolagssfären består av 58 företag. Staten äger 44 bolag helt och därutöver 14 bolag tillsammans med andra. Statens ägarroll är mycket komplex, då staten äger bolag aktiva i verksamheter med stor spännvidd - från gruvindustri till opera, från fastigheter till spel. Regeringen har beslutat att det övergripande målet för samtliga företag skall vara att skapa värde och i förekommande fall infria angivna samhällsintressen.

Det statliga företagandet är väl spritt över landet. En del företag har verksamhet i alla Sveriges kommuner, t.ex. Posten AB och Systembolaget. De statliga företagens anställda fördelade på län skiljer sig från fördelningen av det totala antalet sysselsatta i landet. Mest överrepresenterat är Norrbotten, där andelen statligt anställda är mer än det dubbla jämfört med riksgenomsnittet. Även Gotlands, Jämtlands, Stockholms och Västernorrlands län har överrepresentation av anställda i statliga företag.

Underrepresenterade i fråga om anställda i företag med statligt ägande är fem län i Syd- och Mellansverige, nämligen Blekinge, Kronobergs, Södermanlands, Västmanlands och Gävleborgs län. Nästan var tredje anställd, eller fler än 72 000 personer, i företag med statligt ägande finns utanför Sveriges gränser 2003, vilket är hela 26 000 fler än tvåår tidigare.

4 Tidigare omlokaliseringar

De mest omfattande omlokaliseringarna av statliga verksamheter genomfördes redan under 1970-talet. Det handlade då om omlokaliseringar av inte mindre än ett femtiotal myndigheter från Stockholmsregionen till ett femtontal orter, främst regionala centrum. Dessa omlokaliseringar berörde ca 11 000 personer.

En utvärdering av dessa omlokaliseringar gjordes av Statskontoret 1989. Utvärderingen kom bl.a. fram till att omlokaliseringarna under den första tiden innebar påfrestningar för såväl berörda myndigheter som enskilda individer. Samtidigt påverkades mottagningsortens befolkningsunderlag och skatteunderlag positivt. På längre sikt har mottagningsortens arbetsmarknad breddats. Den nya personalen har medverkat till en vitalisering av de flesta myndigheterna och personalens arbetsmiljö har förbättrats avsevärt. Myndigheterna har också fått markant lägre lokalhyror.

Riksdagen lade år 1990 fast vissa principer för lokalisering av statlig verksamhet på förslag av arbetsmarknadsutskottet (bet. 1989/90:AU13). Där uttalades bl.a. att omlokalisering men kanske framför allt decentralisering är viktiga inslag i strävandena att åstadkomma en balanserad regional utveckling. En sådan åtgärd kan också vara ett led i den förnyelseprocess som pågår inom den offentliga sektorn, menade arbetsmarknadsutskottet. Därför bör en fortlöpande prövning ske av förutsättningarna för en decentralisering av verksamheter. Överväganden om omlokalisering av central statlig verksamhet bör i första hand ske till de s.k. stödjepunkterna, dvs. länscentrum eller vissa andra orter i eller i anslutning till stödområdet. En utgångspunkt enligt arbetsmarknadsutskottet är att myndigheterna även efter en omlokalisering eller decentralisering skall kunna fullgöra sina arbetsuppgifter effektivt. Det gäller att förutom de regionalpolitiska aspekterna beakta förutsättningarna att behålla eller rekrytera kvalificerad personal, behovet av kontakter med andra myndigheter, medflyttandes möjligheter till arbete m.m.

Arbetsmarknadsutskottet uttalade i betänkandet (1989/90:AU13) att frågan om ändrad lokalisering av myndigheter i allmänhet torde få anses gälla sådana grundläggande och långsiktiga förändringar i förvaltningsstrukturen som enligt regeringens proposition (prop. 1986/87:99) om ledning av den statliga förvaltningen bör beslutas av riksdagen.

I arbetsmarknadsutskottets betänkande 1996/97:AU2 från hösten 1996, preciserades principerna något. Bland annat uttalade arbetsmarknadsutskottet att alternativ lokalisering kan vara orter eller regioner där statlig verksamhet läggs ned eller som i övrigt är mindre väl försörjda med sådan verksamhet. I vart fall bör en annan lokaliseringsort än Stockholm övervägas. En utgångspunkt skall dock vara att myndigheterna även efter en sådan lokalisering skall kunna utföra sina arbetsuppgifter effektivt.

Även regeringen har uttalat sig om vikten av att omlokalisera statliga myndigheter. I ett brevsvar till Norrlandsförbundet våren 2002 (DNR2002/

2070/RUT) säger man:

"Fler statliga jobb skall hamna utanför Stockholm och de andra storstadsregionerna. Utvärderingar av utlokaliseringar av statliga verk visar att de kan vara ett verktyg både för att främja en myndighets långsiktiga utveckling och för den regionala utvecklingen i Sverige."

Vidare framhålls i svaret att det inför varje beslut när nya myndigheter skall lokaliseras eller befintliga myndigheter omlokaliseras, sker noggranna överväganden om möjligheterna att i första hand placera dem på orter eller i regioner där statlig verksamhet läggs ned eller som i övrigt är mindre väl försörjda med statliga jobb. Konsekvensen blir att det tas extra mycket hänsyn till regionala utvecklingsaspekter när en utredning föreslår att det skall bildas en ny statlig myndighet eller att en befintlig sådan skall organiseras om. Vid lokalisering av nya myndigheter och verksamheter skall det finnas bärande skäl för att Storstockholm skall föreslås som lokaliseringsort. Huvudregeln är att varken Stockholm eller andra storstäder skall väljas för nya verksamheter, förklaras det i brevet.

5 En plan behövs för om- och nylokalisering

Omlokalisering av statlig verksamhet kan således vara ett verktyg både för att främja en myndighets utveckling och för den regionala utvecklingen i Sverige. Tidigare har statlig verksamhet av tradition och logistiska skäl placerats i huvudstaden, när regional närvaro inte varit nödvändig. Den alltmer avancerade informationstekniken gör nu också myndigheter mer lättrörliga.

Riksdagen har också uttalat att omlokalisering av statlig verksamhet är ett viktigt inslag i strävandena att åstadkomma en balanserad regional utveckling inom landet. Bland annat som ett led i strävan att effektivt utnyttja det moderna samhällskapitalet i hela landet anser Vänsterpartiet att statliga myndigheter bör kunna etableras på många orter.

Vänsterpartiet vill understryka att varje beslut om omlokalisering av befintlig verksamhet eller lokalisering av nya myndigheter bör föregås av noggranna överväganden. Lokalisering kan vara orter eller regioner där statlig verksamhet läggs ned eller som i övrigt är mindre väl försörjda. I vart fall bör en annan lokaliseringsort än Stockholm övervägas. En utgångspunkt skall dock vara att myndigheterna även efter en sådan lokalisering skall kunna utföra sina arbetsuppgifter effektivt. De möjligheter som står till buds att åstadkomma en bättre regional balans måste så långt som möjligt tas till vara. Besluten måste föregås av kartläggningar, analyser och bedömningar av konsekvenserna för de regioner som tappar arbetstillfällen likaväl som för dem som skulle dra nytta av omlokaliseringen. Samtidigt måste stor hänsyn tas till de anställda och deras familjer i samband med en omlokalisering. Därför bör en plan för omlokalisering kombineras med såväl medflyttarstöd som stöd för nya arbetsuppgifter inom eller utanför den statliga sektorn för dem som väljer att inte flytta med. Omlokaliseringsplanen bör vara långsiktig på fem alternativt tio års sikt.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.

Stockholm den 3 oktober 2004
Gunilla Wahlén (v)
Lennart Beijer (v)	Lars Bäckström (v)
Marie Engström (v)	Siv Holma (v)
Per Rosengren (v)