Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag i enlighet med vad som anförs i motionen.
Tyvärr behandlar inte propositionen ansvarssituationen för nedlagda gruvor som på sina håll är bekymmersam. Sverige har en lång och framgångsrik historia som gruvnation. Under århundraden har bl a järn-, silver- och guldmalm och förädlade varor av dessa produkter varit bland våra viktigaste exportprodukter. Några välkända exempel är Sala Silvergruva och Falu koppar-gruva.
Kronan, eller staten som det numera heter, har tjänat stora pengar på gruvdriften. Detta genom att upplåta så kallad koncession för gruvbrytning. Även andra former av gruvbrytning förekommer eller har förekommit där ett exempel är kalkbrytning.
Under åren har många gruvor också lagts ner på grund av minskad lönsamhet eller att malmen helt enkelt tagit slut.
I dag reglerar minerallagen hur områden i vilka gruvdrift bedrivits skall återställas och vilka ersättningsregler som gäller för de som upplåter mark för gruvdrift. Skadeståndsreglerna är dessutom tydliga och väl definierade.
Förhållandet för de som råkar ha sin mark inom gamla gruvområden eller förvärvar mark inom dessa områden är dock mer osäkert. Särskilt illa är det för de som förvärvade marken för åtskilliga år sedan.
Om en kommun eller staten upplåter mark som tidigare (historiskt) har använts för gruvbrytning så finns idag inte tillräckligt rättsskydd för köparen av denna mark om det till exempel visar sig att gruvgångar utgör en fara för fastigheten eller de boende. Ersättningar för återställande eller säkring av marken utgår i vissa fall inte.
Om det visar sig att det finns en stoll under en fastighet och marken undermineras så att sättningar uppstår, och att denna stoll inte längre används samt att någon gruvrätt eller förpliktelse för ägarna av utmålan att ansvara för stollen inte längre finns, är det därför varje fastighetsägares enskilda angelägenhet att ta ansvar för sin mark. Detta även om det är kommunalt förvärvad mark och att det är kommunen som har lämnat byggnadslov.
För en enskild fastighetsägare är det då ofta fråga om stora kostnader som dessutom ställer krav på att teknisk expertis är inblandad i återställandet. Har marken satt sig eller rasat är det inte bara fråga om att schakta på några billass grus och fylla igen hållet. Det accepterar varken kommunen eller länsstyrelsen eftersom stollen i många fall fungerar som dagvattenledning eller omfattar flera 100-tals meter sträckning genom flera fastigheter.
Jag anser att rättsläget behöver förbättras för de fastighetsägare som är i dylika situationer och föreslår att regeringen återkommer till riksdagen med förslag i denna riktning.
|
Stockholm den 11 november 2004 |
|
|
Tomas Högström (m) |
Bengt-Anders Johansson (m) |