Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning som reformerar elmarknaden.
Den svenska elmarknaden kännetecknas av en stark fåtalsdominans och svaga prissignaler till hushållskunderna under höglasttid. Den svaga konkurrensen på marknaden och tvånget att teckna elavtal (trots att det egentligen är onödigt) har gjort att många hushållskunder betalar överpris för den el de förbrukar. Många menar dessutom att risken för effektbrist är ett allvarligt hot mot den svenska elförsörjningen. Höga effekttoppar innebär också att kraven på nätkapacitet ökar och att konsumenternas nätkostnader blir onödigt höga.
Elvärmen utgör ungefär hälften av det maximala effektuttaget i Sverige. Det är under perioder med ansträngd effektbalans som det är extra viktigt att prissignalerna går fram till slutkunderna. Dålig tillgång på el måste innebära att det även för hushållskunderna är dyrt att använda el när det är riktigt kallt. Det gäller i särskilt hög utsträckning elvärmen.
Istället är det tvärtom elvärmekunder (som har störst andel av sin förbrukning under höglasttid) som har den sämsta prissignalen. Höga spotmarknadspriser har gjort att alltfler, särskilt elvärmekunder, valt att binda sitt elpris. Eftersom allt färre har rörligt pris ger höga marknadspriser bara en begränsad dämpning av efterfrågan. Det tvingar upp priserna än högre och gör det än mindre attraktivt att välja rörligt pris. Vi får en utbredd fripassagerarsituation där kostnaden för effektuttaget överlåts på någon annan.
Med fungerande prissignaler skulle många elvärmekunder under höglasttid i stället välja att elda mer i sin kombinationspanna, använda kamin eller kanske sänka värmen några dagar. Kanske skapas också en marknad för nya spetsvärmekällor som kan ta en del av lasten.
Elmarknadens brister kostar samhället stora pengar. I stället för billiga åtgärder av den typ som nyss nämnts måste staten investera i kostsamma förstärkningar av överföringskapaciteten och kraftbolagen bygga nya kraftverk. Det är billigare att kapa användningstopparna än att bygga ut produktion och överföring. Dessutom tvingas industrin betala överpris för den el de förbrukar.
För att komma ifrån denna situation måste elmarknaden reformeras i grunden. Ett grundproblem är att konsumenterna idag har möjlighet att handla fast pris på rörlig mängd. Det gör att effekt i praktiken blir gratis. Vi måste få en marknad där kunderna betalar för sitt effektuttag.
Själva konstruktionen med elhandelsbolag är ett onödigt mellanled mellan elmarknaden och konsumenten. I praktiken köper inte kunderna el genom att teckna elavtal utan genom att slå på strömbrytaren.
Vi föreslår därför en elmarknadsreform i enlighet med den modell som utarbetats av Kraftbörsens direktör Gunnar Fabricius.
Förslaget går i korthet ut på att elhandelsbolagen avskaffas, men nätbolagen behålls. Alla kunder betalar alltid spotpris för levererad el och beräknade nätförluster. Därutöver tillkommer fasta årsvisa nätavgifter som endast relateras till konsumenternas maximala effektuttag samt skatt.
Modellen innebär att nätbolagen är den enda aktör som har tillgång till uppgifter om hur mycket el som varje konsument förbrukar. Kunden får en enda räkning och alla handlar till samma spotpris. Prisinformationen till kunderna kan kommuniceras via massmedia och ännu hellre via en särskild frekvens på FM-bandet.
På den nuvarande elmarknaden finns ett självförstärkande incitament för framför allt elvärmekunder att sluta ett fastprisavtal. Elvärmen står för ungefär halva det maximala effektuttaget i Sverige, men de flesta elvärmekunder ser inga priser som reflekterar knapphet under höglast. Eftersom prissignalen endast slår igenom för en mindre del av förbrukarna blir pristopparna avsevärt högre än vad de skulle bli på en fungerande marknad. De extrema pristopparna drabbar allra värst det fåtal elvärmekunder som har rörligt pris (men ändå en hög förbrukning under höglast). De som ännu inte skaffat fastprisavtal får ett ännu starkare incitament att sluta ett sådant avtal med följd att kommande pristoppar blir ännu högre, osv.
Sammantaget leder detta självförstärkande system till att små passiva elkonsumenter automatiskt subventionerar aktiva konsumenter som förbrukar mycket el. De senare kan handla effekt gratis till ett subventionerat energipris.
I Gunnar Fabricius förslag till reformering av elmarknaden får elkonsumenterna ständigt el levererat till spotmarknadspris. Kunderna köper elen via elbörsen och nätbolagen står för själva debiteringen (utan rätt till påslag för annat än nätförluster). Alla kunder får alltid el till samma pris, dvs gällande marknadspris på elbörsen.
På en sådan marknad uppkommer säkerligen också ett intresse hos vissa kunder av att skaffa sig någon form av försäkring mot allt för höga pristoppar. Men på Fabriciusmarknaden finns det ingen möjlighet att skaffa sig ett fast pris på energi. Därför uppkommer det aldrig något självförstärkande incitament att fly till ett sådant pris.
En prisförsäkring blir ett frivilligt tillval som konsumenten får betala extra för (som alla försäkringar). Detta till skillnad från dagens elmarknad där prisförsäkringen är ett av flera avtal på marknaden, ett avtal som man dessutom blir påtvingad om man inte väljer något annat.
En prisförsäkring baseras också på effekt till skillnad mot ett fastprisavtal som avser energi. Eftersom el egentligen är effekt i det ögonblick den konsumeras (dvs när man slår på strömbrytaren) såöppnar en sådan reformering för en helt fungerande prisbildning på effekt.
En stor skillnad mellan prisförsäkringar och fastprisavtal är att prisförsäkringar fungerar oberoende av faktisk förbrukning. Man slipper hantera mätvärden för att reglera avräkningen av prisförsäkringen. Det är bara nätbolagen som har uppgifter om respektive kunds faktiska förbrukning. Dessa data är nätbolagen förhindrade att vidareförmedla till andra aktörer.
En prisförsäkring kan exempelvis konstrueras som en försäkring om 5000 W för ett pris högre än 40 öre under ett visst år. Om vi antar att priset är 50 öre under 100 timmar så ger en sådan försäkring automatiskt utbetalning med 50 kronor.
Alla kunder köper hela tiden el till gällande marknadspris. Alla kunder har alltså hela tiden incitament att hålla tillbaka sin förbrukning om priset skulle bli allt för högt. Detta incitament finns kvar även om man har tecknat en försäkring mot höga priser. När priset blir högt kan man elda mer i värmekaminen eller sänka inomhustemperaturen något och på det sättet tjäna betydande belopp om man har en hög förbrukning.
|
Stockholm den 1 oktober 2004 |
|
|
Ingegerd Saarinen (mp) |
|
|
Helena Hillar Rosenqvist (mp) |
Mikael Johansson (mp) |