Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statens regionalpolitiska ansvar vid förändringar av statlig verksamhet.
Staten har, och tar, ett stort ansvar för den regionala utvecklingen. Inte minst kan detta utläsas i de regionala tillväxtprocesserna och det samspel som där sker mellan staten och de regionala och lokala aktörerna. De uppföljningar som också gjorts visar på en ökande förståelse kring tillväxtfrågor bland aktörerna. Detta är bra och visar på att den politik som förs idag går åt rätt håll.
Även när statlig verksamhet omstruktureras måste regionalpolitisk hänsyn tas. Decentralisering är ett viktigt inslag i strävandena att åstadkomma en balanserad regional utveckling och ett land där det är möjligt att bo och verka även i glesare områden.
Ofta kommer frågan om regionalpolitik, decentralisering och regional balans upp när staten gör stora och omvälvande förändringar av sin verksamhet. Det tydligaste exemplet är kanske den omstrukturering som just nu sker inom försvarsmakten. Då går diskussionens vågor fullt naturligt höga. Och i dessa fall är det oftast självklart att staten tar sitt ansvar genom utlokaliseringar av statlig verksamhet eller på annat sätt stärker den "drabbade orten". Detta är rätt och riktigt.
Men den mesta verksamheten omstruktureras utan att det blir stora rubriker och där det enskilda fallet kan synas harmlöst. Det kanske handlar om en indragning av en arbetsförmedling, en förändring av försäkringskassan eller sammanslagningar av tingsrätter. Det är förändringar som initieras av regeringen eller av myndigheter och som var för sig inte är så dramatiska men sedda över en längre tidsperiod och när de sker i områden som redan tidigare har en besvärlig situation på arbetsmarknaden innebär ytterligare ansträngningar.
Regeringen har naturligtvis uppmärksammat denna situation och fattade också ett beslut under hösten 2003 om en ny förordning om regionalt utvecklingsarbete. Vad som sägs där är att alla myndigheter och verk får ett tydligare och utökat ansvar att verka för att målet med den regionala utvecklingspolitiken uppnås.
Till exempel skall myndigheterna vid övervägande om verksamhetsminskningar undersöka möjligheterna att genom samordning eller samverkan upprätthålla eller utveckla verksamheten inom ett geografiskt område. Vidare skall myndigheterna samråda med berörd länsstyrelse om man överväger att minska eller dra in verksamhet i gles- eller landsbygdsområden eller fatta beslut som är av väsentlig betydelse för den regionala utvecklingen.
I den process som nu pågår om att omstrukturera tingsrättsorganisationen i landet har regeringen länsvis givit Domstolsverket i uppdrag att utreda och lägga förslag om en ny struktur. Så har nu senast skett vad gäller Kronobergs och Jönköpings län och regeringen lägger följdriktigt även ett förslag i årets budgetproposition.
Den utredning som ligger till grund för regeringens ställningstagande uppfyller enligt min mening inte innehållet i regeringens förordning från hösten 2003. Samtliga politiska instanser i Kronobergs län hade i remissbehandlingen motsagt sig en nedläggning av Ljungby tingsrätt. Det görs främst av regionalpolitiska skäl men också för att man inte tyckte att utredningen tillräckligt analyserat den samverkan som idag sker mellan Ljungby och Värnamo tingsrätter.
Domstolsverkets förslag sändes på remiss till länsstyrelsen i Kronobergs län först efter att en privatperson, på sista dag för inlämnande av remisser, påpekat att förslaget inte sänts dit. Dessutom, och det mest anmärkningsvärda, anger Domstolsverket i sitt svar på remissvaren att det inte är Domstolsverkets sak att ta regionalpolitiska hänsyn utan det får andra myndigheter göra.
Detta senaste visar på att Domstolsverket totalt missuppfattat innehållet i regeringens förordning (2003:595).Uppgiften att ta ansvar för att målen med den regionala utvecklingspolitiken åligger alla myndigheter och ansvaret är lika stort för Domstolsverket som för någon annan myndighet.
Domstolsverket är inte heller ensamt. Flera myndigheter som idag har en regional spridning av sina arbetsställen står i startgroparna för att genomföra centraliseringar. Och den naturliga följden blir då att merparten av statlig offentlig verksamhet i ett län kommer att koncentreras till länens residensstäder.
Ovanstående exempel visar på att dagens situation inte är acceptabel ur ett regionalpolitiskt perspektiv. Det krävs ytterligare och tydligare anvisningar från regeringen när det gäller att få myndigheterna att ta ett klart och tydligt ansvar för att nå målen i den regionala utvecklingspolitiken. Om detta inte sker kommer centraliseringen av de statliga myndigheterna att fortgå och all statlig offentlig verksamhet lokaliseras allt längre bort från glesbygdens medborgare.
|
Stockholm den 24 september 2004 |
|
|
Lars Wegendal (s) |
Tomas Eneroth (s) |