Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att på lämpligt sätt utvärdera Konkurrensverkets verksamhet och se över dess uppdrag och dess instruktioner.
I årets budgetproposition skriver regeringen om Konkurrensverket bland annat att "regeringen bedömer att Konkurrensverkets arbete är effektivt och att verket uppfyller de krav som ställs".
Det är dock lätt att anlägga kritiska synpunkter på verkets verksamhet. Den som följer Konkurrensverkets göranden och låtanden via media kan svårligen skaka av sig intrycket att myndigheten alltmer kommit att fungera som en självständig politisk aktör, till yttermera visso i tjänst hos de intressen som vill montera ner den offentliga sektorn, avreglera och privatisera.
Intrycket bekräftas i hög grad vid genomläsning av verkets eget informationsblad Konkurrensnytt.
I nr 6 2004 möter man således följande rubriker och budskap.
"Priserna faller när monopolen får konkurrens". (Det handlar alltså om de tidigare naturliga, offentliga monopolen.)
" Förbjud inte privata företag att konkurrera om sjukhusentreprenader".
"Konkurrens gör offentliga sektorn effektivare".
I ytterligare en annan artikel refereras ett tal där verkschefen Claes Norgren själv agiterar mot hyresreglering och statliga och kommunala stöd till offentliga bostadsföretag.
I artikeln om de avreglerade naturliga, monopolmarknaderna inom infrastruktursektorn konstaterar verket i en synnerligen tendentiös text att avregleringarna varit framgångsrika och att, där de inte varit det, detta beror på att avregleringar och privatiseringar inte gått tillräckligt långt. En hållning som faktiskt skulle kunna vara en direkt avskrift av t.ex. moderaternas ståndpunkter.
Man kan notera att den statlige avregleringsutredaren Dan Andersson, i sin delrapport om avregleringarnas effekt på prisbildningen, pekar på att priserna på samtliga marknader, undantaget telemarknaden, stigit kraftigt.
Avregleringarna och konkurrensutsättningen kan därmed åtminstone i det avseendet, tvärtemot Konkurrensverkets mening, betraktas som ett misslyckande. Försiktigare uttryckt finns det förhållanden som talar emot Konkurrensverkets torgförda slutsatser.
Konkurrensverket driver alltså också (se de citerade rubrikerna) aktivt på för privatiseringar på vård- och omsorgsområdet och, som något av ett rekord i genren myndighetsbeställda systemskiften, ställde sig verket i ett utspel under försommaren i spetsen för dem som vill avveckla detaljhandelsmonopolet för alkohol, dvs. Systembolaget.
Verket slog alltså i en mot Systembolaget kritisk rapport, som väckte ansenlig medial uppmärksamhet, fast att Systembolagets kostnader för sin personal var betydligt högre än detaljhandelns ( som ju vill ta över försäljningen), bland annat därför att löner och utbildningskostnader var högre på Systembolaget.
Man frågar sig osökt om det inte är lönerna i detaljhandeln som är för låga? Eller om det inte är bra att Systembolaget utbildar och vårdar sin personal?
Till denna sak hör det högst anmärkningsvärda att Konkurrensverket låtit HUI, dvs. Handelns Utredningsinstitut, utreda dessa förhållanden. Hur opartiska HUI än själva anser sig vara, måste institutet betraktas som en part i målet.
Konkurrensverket skall förstås bevaka konkurrensen på de områden där konkurrens och fri marknad råder och skall råda.
Inom de sektorer av ekonomin där vi genom politiska beslut, på goda grunder, inrättat en delvis eller helt annan ordning - dvs. där den fria marknaden av olika skäl och med olika metoder satts ur spel - kunde man förvänta sig att verket på ett professionellt sätt tog hänsyn till detta vid sina utvärderingar, i sina slutsatser, i sina publikationer och i sina pressmeddelanden. Verket borde helt enkelt problematisera mer och agitera mindre.
Som det ser ut tycks verket inte förmå göra dessa nog så viktiga problematiseringar och avvägningar mellan olika legitima intressen. I stället framstår man ofta som en nyliberal aktör på den politiska scenen.
|
Stockholm den 29 september 2004 |
|
|
Bo Bernhardsson (s) |